Facebook, bloggar och andra tjänster på internet utgör så kallade sociala medier. Många myndigheter och företag använder sig idag av olika typer av informationsteknik såsom e-post, twitter, bloggar, debattforum m.m. Det finns dock en problematik kring gränsdragningen mellan myndighetens/företagets ståndpunkt och arbetstagarens egna åsikter. Det finns också en arbetsrättslig problematik kring privat användande som kan inskränka på arbetet.
Via olika sociala forum på nätet kan personer skapa profiler och kontakta andra medlemmar, lägga upp bilder och uttrycka sina åsikter. Arbetsrättsligt finns det flera olika frågeställningar kring denna typ av forum.
Har arbetstagaren rätt att nyttja arbetsgivarens dator och internetuppkoppling för att surfa på internet? För att besvara den frågan behövs information huruvida arbetsgivaren har satt upp riktlinjer för användning av arbetsredskapen och internetanvändning. Beroende på vilken policy företaget har kan användning av sociala medier vara tillåtet och arbetsgivaren kan också ha rätt att kontrollera vilka internetadresser den anställde har besökt.
Många arbetsgivare anser att sociala medier som till exempel Facebook kan vara ett bra sätt att hålla kontakt med omvärlden, kunder och andra. Det kanske till och med är en förutsättning för arbetets utförande. Särskilt de som arbetar med ungdomar torde ha nytta av sociala medier som t.ex. Facebook. I sådana fall bör nyttjandet tillåtas på arbetstid. Det finns dock andra sammanhang där användning av sociala medier på arbetstid kan förbjudas. Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet och kan också blockera vissa internetadresser eller påminna om att det är förbjudet att på arbetstid besöka vissa internetadresser.
Företagsinformation och kritik
Naturligtvis får inte en arbetstagare avslöja företagshemligheter eller annan sekretessbelagd information. Detta gäller generellt och således även avseende sociala medier. Inte heller torde åtminstone grav kritik mot arbetsgivaren vilken framförts på sociala medier vara tillåtet, i allt fall inte i den privata sektorn.
Hos de som är offentliganställda råder dock en långtgående yttrandefrihet som gör att de får uttrycka sina åsikter om myndigheten på vilken de arbetar i princip i samma utsträckning som vilken invånare som helst i landet. Det är dock inte tillåtet att uttrycka sina åsikter i grovt smädande eller annars förolämpande, kanske till och med straffbar, form.
Det finns exempel där före detta anställda väljer att gå ut på sociala medier och mer eller mindre offentligt tillkännage sin glädje över att ha lämnat ett visst företag. Någon lojalitetsplikt mellan den före detta anställde och företaget föreligger inte om det inte särskilt har avtalats om det. Att uttrycka denna glädje innan uppsägningstiden har löpt ut kan däremot utgöra ett brott mot den då fortfarande anställdes lojalitetsplikt, beroende på vad som skrivs. Något som även det skulle kunna vara ett brott mot lojalitetsplikten är till exempel om någon som alltjämt är anställd kommenterar inlägget genom att skriva något nedsättande om bolaget i fråga. Även att kommentera inlägget i positiva ordalag skulle kunna vara ett brott mot lojalitetsplikten.
Mobbning
Om anställda kränker en annan anställd, oavsett om det är via sociala medier eller annorstädes, kan detta anses som mobbning. Om detta får konsekvenser på arbetsplatsen har arbetsgivaren en skyldighet att ingripa. Beroende på vad som skrivits och vilka konsekvenser detta får för den omskrivne och för arbetsgivaren kan skrivandet bedömas olika allvarligt i arbetsrättsligt hänseende. Trakasserier som är förbjudna i diskrimineringslagen måste arbetsgivaren också ingripa mot, om det skett i samband med arbetet. Samma gäller för sexuella trakasserier. Sådana trakasserier kan utföras genom sociala medier även i samband med arbetet.
Förlikningsfall
Två anställda vid ett bolag blev uppsagda efter att ha skrivit vissa inlägg på Facebook. Det började med att en vid arbetsgivaren tidigare anställd skrivit att han kände sig lurad av företaget. En av de två arbetstagarna som sedermera blev uppsagd lade då in en kommentar om att ”Unleash the fucking fury”. Den andre arbetstagaren som senare sades upp skrev ”Jag säger inget så har jag inget sagt… men man kan ju tänka en del fula ord…” samt ”As long as you shoot the fuckers and not the fuckees”. Detta ledde till uppsägning av de båda arbetstagarna. Efter att talan väckts i Arbetsdomstolen kunde dock en förlikning nås. Det är således inte helt klart hur rättsläget ser ut, avseende vad som kan utgöra grund för uppsägning eller inte.
Tänk på
Arbetsgivaren äger arbetsredskapen, dvs. datorerna = arbetsgivaren bestämmer hur de får användas. Arbetsgivaren har rätt att kräva att dennes datorer inte används för privat bruk.
Den anställde har ingen rätt att på arbetstid (utöver möjligen vid korta arbetspauser) ägna sig åt privata angelägenheter så som att läsa DN, titta på Youtube, twittra eller använda Facebook. Arbetstagaren står då inte helt till arbetsgivarens förfogande.
Arbetsgivaren kan normalt även kräva att arbetstagaren använder sociala medier i sitt arbete, exempelvis genom att använda Facebook i marknadsföringssyfte. Det är med andra ord inte självklart att den anställda får använda arbetsgivarens teknik för privata syften se vad som står i policyn kring detta.
Den rättsliga utgångspunkten är att man inte får använda arbetsgivarens teknik till privata angelägenheter.