Den svenska arbetsrätten började utvecklas under slutet av 1800-talet då Sverige utvecklades från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle. Relationen arbetsgivare-arbetstagare var ensidig. Det var arbetsgivaren som i huvudsak bestämde villkoren för arbetet, ledigheter, löner, arbetstider m.m. Det lämnade den svagare parten, arbetaren, utan något egentligt inflytande över arbetsförhållandena och han var ofta utlämnad till arbetsgivarens godtycke.
De här förhållandena ledde till att arbetarna slöt sig samman i fackföreningar för att bättre kunna hävda sina intressen och rättigheter. 1898 hade arbetarna organiserat sig i landsomfattande förbund anslutna till en central organisation, LO Landsorganisationen i Sverige.
Arbetsgivarna organiserade sig också vid den här tiden och bildade 1902 Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF som blev motpart till LO.
I Sverige är organisationsgraden mycket hög. De flesta större arbetsgivare är organiserade i en arbetsgivarorganisation. På arbetstagarsidan är organisationsgraden också mycket hög, uppemot 80 % av alla anställda inom vissa branscher är organiserade i ett fackförbund. I de riktigt små företagen är dock organisationsgraden ganska låg.
Arbetsmarknadens parter har ett stort inflytande i många frågor förutom de rent arbetsrättsliga. De är remissorgan i lagstiftningsfrågor, de sitter med i utredningar och offentliga organ. Dessutom är de naturligtvis opinionsbildande.
Det finns tre stora centralorganisationer på arbetstagarsidan, Landsorganisationen i Sverige (LO) för arbetare, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) för tjänstemän och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) för akademiker.
De privata arbetsgivarnas organisation är Svenskt Näringsliv som bildades när Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och Industriförbundet gick samman. På den offentliga sidan finns Sveriges Kommuner och Regioner (tidigare Sveriges Kommuner och Landsting).
Staten som arbetsgivare representeras i förhandlingar av Arbetsgivarverket.
Lag
Föreningsrätten, d.v.s. rätten att tillhöra en förening finns inskriven i 2 kap. 1 § regeringsformen. Föreningsrätten är en ömsesidig rättighet för arbetsgivare och arbetstagare.