Förmedling

Förmedling i eget namn (kommission)

Den som i eget namn förmedlar en vara eller en tjänst för annans räkning, och uppbär betalning för varan eller tjänsten, anses som säljare och är därför betalningsskyldig för moms. Detta förutsätter naturligtvis att försäljningen medför betalningsskyldighet, dvs. att det handlar om att momspliktiga varor och tjänster omsätts av en beskattningsbar person i denna egenskap inom landet.

Den som förmedlar i eget namn kan jämställs med en återförsäljare när det gäller momshanteringen. Momsredovisningen fungerar därför på samma sätt för en återförsäljare som för någon som förmedlar i eget namn.

Det innebär i klartext att den som förmedlar i eget namn gör ett inköp och en vidareförsäljning i momshänseende. Om verksamheten är fullt momspliktig, dvs. medför betalningsskyldighet, får förmedlaren redovisa ingående moms avseende det som ”köps in” och utgående moms avseende faktura till den slutlige köparen. Är det varor från EU som förmedlas så kan förutsättningarna för ett gemenskapsinternt förvärv vara uppfyllda och förmedlaren ska redovisa förvärvsmoms.

Förmedling i annans namn (agent)

Den som förmedlar en vara eller tjänst men gör det i annans namn benämns på momsområdet för agent. Agenten sammanför endast säljare och köpare utan att själv vara part i själva försäljningen av varan eller tjänsten. Till skillnad från kommissionären kan därför agenten inte jämställas med en återförsäljare och bli betalningsskyldig för försäljningen. Agenten är endast betalningsskyldig för sin provision. Generellt gäller att förmedlingsprovisioner beskattas på motsvarande sätt som den vara eller tjänst som förmedlas.

Skatteverket definierar vad som utgör en förmedling i två ställningstaganden. I ställningstagande (200925, dnr: 8-314934) om förmedling av tjänster anges följande:

”För att bedöma om någon förmedlar en tjänst i eget namn måste man först identifiera vad som kännetecknar det specifika förmedlingsuppdraget. Det som ska beaktas är de objektiva omständigheterna i varje enskilt fall. Det är fråga om förmedling i eget namn om förmedlaren har ansvaret för tillhandahållandet av tjänsten gentemot köparen. Enligt Skatteverkets uppfattning har en förmedlare i mervärdesskattehänseende ett sådant ansvar om följande förutsättningar är uppfyllda:

Förmedlaren har kontroll över tillhandahållandet av tjänsten till köparen.

Förmedlaren framstår som köparens motpart.

För att det ska vara fråga om förmedling i annans namn för dennas räkning ska förmedlaren enligt Skatteverkets uppfattning göra det som är nödvändigt för att säljaren och köparen ska kunna sluta avtal utan att förmedlaren har något eget intresse av avtalets innehåll. Det uppdrag som förmedlaren har ska alltså syfta till att säljaren ska tillhandahålla en tjänst till köparen.

En förmedlingstjänst förutsätter att uppdraget har en tydlig koppling till den tjänst som säljaren ska tillhandahålla köparen. Det finns emellertid inte något krav på att denna huvudtransaktion, det vill säga säljarens tillhandahållande till köparen, också ska äga rum för att det ska vara en förmedlingstjänst. Så kan vara fallet om huvudtransaktionen avbryts i förtid. Vid bedömningen av till exempel beskattningsland kan det alltså vara en förmedlingstjänst även om huvudtransaktionen inte äger rum. Det förutsätter dock att förmedlaren kan visa att syftet med uppdraget hela tiden har varit att huvudtransaktionen skulle genomföras.”

I detta ställningstagande redogörs även för Skatteverkets uppfattning kring vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en förmedlare ska anses ha kontroll över tillhandahållandet av tjänsten till köparen och när en förmedlare framstår som köparens motpart.

I ställningstagande (200925, dnr: 8-498120) om förmedling av varor i annans namn anger Skatteverket följande:

”Ett företag som förmedlar varor i annans namn för dennas räkning mot ersättning har omsatt en förmedlingstjänst. För att det ska vara fråga om förmedling i annans namn för dennas räkning ska förmedlaren enligt Skatteverkets uppfattning göra det som är nödvändigt för att säljaren och köparen ska kunna sluta avtal utan att förmedlaren har något eget intresse av avtalets innehåll.

En förmedlingstjänst förutsätter att uppdraget har en tydlig koppling till varorna som säljaren ska sälja till köparen. Det finns emellertid inte något krav på att säljarens varuförsäljning till köparen också kommer till stånd. Vid bedömningen av till exempel beskattningsland kan det därför vara en förmedlingstjänst även om varuförsäljningen inte kommer till stånd. När köparen av förmedlingstjänsten är en icke beskattningsbar person ska i sådant fall beskattningsland bestämmas till Sverige om varuförsäljningen skulle ha varit omsatt inom landet för det fall den hade kommit till stånd.”

En förändrad lagstiftning har successivt genomförts sedan 2015 vilket innebär att ett företag som genom ett elektroniskt gränssnitt (plattform) möjliggör viss försäljning av varor själv ska anses ha förvärvat och levererat varorna. År 2015 infördes sådana presumtioner för e-, tele- och sändningstjänster och sedan 2021 omfattas även distanshandel av varor och motsvarande synsätt. Skatteverket redogör utförligt för hur denna bedömning ska göras i Rättslig vägledning.

Skatteverket anger att med begreppet ”möjliggöra” avses användning av ett elektroniskt gränssnitt som gör det möjligt för en konsument och en säljare, som erbjuder varor och tjänster till försäljning via det elektroniska gränssnittet, att komma i kontakt med varandra på ett sätt som leder till en leverans eller ett tillhandahållande genom det elektroniska gränssnittet. Se vidare orden e-handel, digital handel och plattform.

”Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt ett förhandsbesked rörande ett bolag som drev en vårdplattform (HFD 2023-02-24, mål nr 5815-22). HFD ansåg att flera omständigheter talade för att bolaget som drev plattformen agerade som förmedlare av sjukvårdstjänster i eget namn. Bolaget kontrollerade vårdplattformen och de administrativa tjänster som tillhandahålls inom ramen för denna. Bolaget bestämde vilken vårdgivare som en patient hänvisades till, bolaget hade inflytande över prissättningen och tog betalt av patienten och det var endast bolagets namn som fanns på plattformen och på kvitton till patienten. HFD konstaterade dock att bolagets åtagande, såvitt framgick, inte innefattade någon förpliktelse att se till att den vård som patienten hade behov av kom till stånd. Rättsförhållandet mellan bolaget och patienten omfattade således inte den tjänst som efterfrågades, dvs. själva sjukvårdstjänsten. Bolagets tillhandahållanden var därför inte förmedling av sjukvårdstjänster i eget namn. I stället fick de betraktas som administrativa tjänster som syftade till att koppla samman vårdgivare och patient.