Dnr 2005-605, dnr 2007-513, dnr 2007-514, dnr 2007-864

A-son har uppgett i huvudsak följande rörande sin granskning av bolagets lager

Han fick revisionsuppdraget år 2000 och gjorde då en mycket grundlig revision av bolaget. Han lade stor vikt vid lagret och gjorde en omfattande utredning och uppmärksammade då att lagret var väl under kontroll. Vid revisionen år 2000 kunde han konstatera att det fanns ett datoriserat lagersystem med god precision. Lagerlistan omfattade då 45 sidor med ett stort antal poster. Även om det kanske inte framgår av hans dokumentation ansåg han att lagret var väl under kontroll på många sätt, och hans intresse riktades därför mot de punkter där han bedömde att felrisken var som störst. I flerårsplaneringen har han inte tillmätt lagret samma vikt som andra, mer angelägna områden.

Under räkenskapsåret 2002 närvarade han vid en inventering. Han gjorde också en kontroll av bolagets bruttovinster samt kontrollerade stora inköp och försäljningar runt årsskiftet. Med hänsyn till detta samt till erfarenheten och granskningen från det föregående räkenskapsåret ansåg han sig kunna acceptera det redovisade lagervärdet räkenskapsåret 2002. Han bedömde att bolaget hade en väl fungerande inventeringsrutin som bolagets ägare styrde, kontrollerade och följde upp. Beställningspunkter kontrollerades noggrant eftersom många av lagerprodukterna hade långa leveranstider.

När det gäller räkenskapsåret 2003 granskade han inköp och försäljningar runt årsskiftet samt kontrollerade bruttovinstmarginalen. Vid besöket på bolagets lager i januari 2004 noterade han att ett stort antal personer aktivt deltog i inventeringen. Vid inventeringen närvarade även en av bolagets konsulter, som han hade goda erfarenheter av. Under senhösten 2004 var han i kontakt med en tjänsteman på Skatteverket för att förvissa sig om att det inte hade framkommit något vid skatterevisionen i bolaget som han behövde ta hänsyn till vid sitt revisionsarbete. Enligt Skatteverkets uppgifter fanns det ingenting att beakta.

RN gör följande bedömning

RN instämmer i A-sons bedömning att balansposten varulager hade en hög inneboende risk. Det kan också konstateras att varulagret utgjorde en väsentlig tillgångspost i bolaget under båda räkenskapsåren och att A-son därför hade anledning att ägna det särskild uppmärksamhet vid sina revisioner. Enligt de uppgifter som A-son har lämnat till RN närvarade han vid lagerinventeringar per balansdagarna 2002 och 2003, och han konstaterade att bolagets bruttovinster var normala. I övrigt tycks han i stor utsträckning ha förlitat sig på granskningen från räkenskapsåret 2000, samt på bolagets datoriserade lagersystem som han bedömde som tillförlitligt.

Av utredningen framgår dock att revisionsteamet inte fick tillgång till detaljerade lagerlistor trots att de efterfrågade detta i samband med båda de aktuella revisionerna. Detta borde A-son inte ha godtagit. De lagerlistor som utgjorde bokslutsunderlag till balansposten varulager innehöll endast sammandrag av lagervärden per varugrupper och innehöll inga närmare uppgifter om hur lagret var sammansatt på artikelnivå. De tycks inte heller ha härrört direkt ur bolagets datasystem. Avsaknaden av detaljerade lagerförteckningar ur bolagets lagersystem innebär att A-son inte har verifierat sambandet mellan den lagersammanställning som utgjorde underlag till balansposten varulagerlager, lagerbokföringen och resultatet av den fysiska inventeringen. Hans granskning av lagret kan därför inte anses ha gett honom grund för att godta de lagervärden som redovisades i årsredovisningarna för räkenskapsåren 2002 och 2003. På grund av detta hade han inte heller grund för att tillstyrka fastställande av bolagets resultat- och balansräkningar för dessa räkenskapsår. Genom att ändå göra detta har han åsidosatt god revisionssed.

RN gör följande bedömning

Skulden redovisades med ett väsentligt belopp och även den ränta som enligt skuldebrevet skulle belöpa på räkenskapsåret 2003 utgjorde ett väsentligt belopp. Av A-sons uppgifter framgår att han i huvudsak förlitade sig på företagsledarens uppgifter och den tidigare revisorns granskning. Han skulle emellertid ha vidtagit självständiga granskningsåtgärder för att förvissa sig om dels att skulden existerade och uppgick till det påstådda beloppet, dels att långivaren hade gått med på att skuldebrevets räntevillkor inte skulle tillämpas. Han kunde exempelvis ha begärt att få en skriftlig bekräftelse från den angivne långivaren. I och med att A-son inte har vidtagit några sådana granskningsåtgärder har han inte haft tillräcklig grund för att godta bolagets redovisning av skulden. Detta gäller även dess resultatmässiga effekter avseende räkenskapsåret 2003. Den bristande granskningen av posten långfristiga skulder innebar att han inte hade grund för att tillstyrka fastställande av bolagets resultat- och balansräkningar för räkenskapsåren 2002 och 2003. Som har framgått ovan har även A-sons bristande granskning av varulagret inneburit att han har saknat grund för sådant tillstyrkande. Trots detta har han tillstyrkt fastställande av resultat- och balansräkningarna, och han har således åsidosatt god revisionssed.

RN gör följande bedömning

En revisor skall dokumentera bland annat sådana förhållanden som har betydelse för att ge bevis till stöd för uttalandena i revisionsberättelsen och som bevis för att revisionen har utförts enligt god revisionssed. Bestämmelser om dokumentation finns i 24 § revisorslagen och i 2–5 §§ Revisorsnämndens föreskrifter (RNFS 2001:2) om villkor för revisorers och registrerade revisionsbolags verksamhet. Dokumentationen skall vara tydlig och sammanställd på ett överskådligt sätt. Av dokumentationen skall bland annat framgå vilken granskning som har genomförts, vilka iakttagelser som har gjorts och vilka slutsatser som har dragits. Om en revisor underlåter att fullgöra dokumentationsskyldigheten på ett riktigt sätt är det allvarligt, eftersom det då inte är möjligt att i efterhand analysera och bedöma hans eller hennes arbete.

Om en revisor påstår sig ha utfört vissa åtgärder vid en revision och dessa inte kan utläsas av hans eller hennes dokumentation, får en stor del av RN:s bevisbörda anses övergå på revisorn. Det innebär att revisorn måste kunna redogöra för sina åtgärder på ett sådant sätt att det vid en helhetsbedömning framstår som sannolikt att de påstådda åtgärderna har utförts och att de har haft sådan inriktning och omfattning att de har kunnat tjäna som underlag för välgrundade slutsatser. Vid denna bedömning bör bland annat beaktas hur pass detaljerade uppgifter revisorn har lämnat om sina åtgärder.

Det kan konstateras att A-son i sin revisionsdokumentation har en kopia av en årsredovisning och en revisionsberättelse för räkenskapsåret 2002 som är daterade den 28 juli 2003. Enligt A-sons uppgifter skulle dessa handlingar i själva verket ha varit daterade den 18 september 2003, och årsredovisningen skulle ha ersatt en årsredovisning som bolaget hade avgett redan den 11 juli samma år. I A-sons revisionsdokumentation finns dock inte någon kopia av den tidigare årsredovisningen. I dokumentationen finns ett intyg om att A-son har avgett en revisionsberättelse för räkenskapsåret 2002 den 11 juli 2003, men inte heller den revisionsberättelsen finns det någon kopia av i dokumentationen. Som har framgått ovan innebär detta att det ankommer på A-son att göra sannolikt att dessa handlingar har existerat, och att han hade avslutat sin revision av räkenskapsåret 2002 redan när han avgav intyget till PRV.

A-sons förklaring till varför de tidigare versionerna av årsredovisningen och revisionsberättelsen inte bevarades framstår inte som övertygande. Vidare har RN uppfattat hans uppgifter som att det per den 11 juli 2003 enbart skulle ha återstått vissa frågor rörande kundfordringar och leverantörsskulder, som föranledde bolaget att avvakta med att ge in årsredovisningshandlingarna till PRV. I övrigt skulle bolagets årsredovisning ha varit upprättad och revisionen avslutad. E-postmeddelandet från A-sons medarbetare den 15 september 2003 talar dock för att det vid den tidpunkten återstod ytterligare ett antal frågor att ta ställning till inom ramen för revisionen av räkenskapsåret 2002.

Sammantaget finns det enligt RN:s mening mycket som talar för att A-son inte hade avslutat sin revision av räkenskapsåret 2002 den 11 juli 2003, och som en följd av detta kan det starkt ifrågasättas om han verkligen hade avgett en revisionsberättelse när han avgav intyget till PRV. RN finner dock inte att det är utrett med tillräcklig grad av säkerhet att de uppgifter som Ason lämnade i intyget var felaktiga, eller att han inte hade avslutat sin revision när han avgav intyget. Däremot kvarstår det förhållandet att han inte har bevarat kopior av den årsredovisning som han påstår sig ha reviderat och den revisionsberättelse som han skall ha avgett den 11 juli 2003. Han har inte heller kunnat lämna några uppgifter om innehållet i revisionsberättelsen. Det har därför inte varit möjligt för RN att bedöma Asons revisionsinsats i den delen. A-son har således åsidosatt sin dokumentationsskyldighet. När det gäller innehållet i de årsredovisningshandlingar som RN har fått tillgång till, kan konstateras att A-son skulle ha påtalat för bolaget att årsredovisningen som avgavs den 18 september var daterad den 28 juli. Han skulle också ha daterat revisionsberättelsen korrekt. Genom att inte göra detta har A-son åsidosatt sina skyldigheter som revisor.

RN gör följande bedömning

Av 7 kap. 10 § aktiebolagslagen (2005:551) framgår att årsredovisning skall läggas fram på ordinarie bolagsstämma som skall hållas inom sex månader från räkenskapsårets utgång.2 Om årsredovisningen är för sent avgiven skall revisorn anmärka på detta i revisionsberättelsen. Av A-sons uppgifter framgår att årsredovisningen för räkenskapsåret 2003 var avgiven mer än tre månader för sent. Detta kan dock inte utläsas av årsredovisningen eftersom den är feldaterad. A-son skulle ha uppmanat bolaget att datera årsredovisningen korrekt och han skulle ha anmärkt på förseningen i sin revisionsberättelse. Genom att underlåta detta har han åsidosatt sina skyldigheter som revisor.

A-son har lämnat i huvudsak följande uppgifter

Bolagets material hade först reviderats av den föregående revisorn på ett noggrant sätt, vilket hade uppdagat de avancerade förfalskningarna. Därefter hade Ekobrottsmyndigheten haft tillgång till materialet – däribland den avgående revisorns promemoria – under flera månader, och torde då ha gått igenom det ytterligare en gång. Ekobrottsmyndigheten var således underrättad om de falska fakturorna avseende räkenskapsåren 2003 och 2004. Det var osäkert om Ekobrottsmyndigheten skulle välja att gå igenom även räkenskapsåren 2001 och 2002. Under de förutsättningarna bedömde han det som svårt att genomföra några åtgärder som skulle kunna ge information utöver den som redan hade framkommit. Han kunde konstatera att den tidigare revisorns revision var föredömligt dokumenterad, och litade på att den var rätt utförd. För att ge ytterligare information skrev han i revisionsberättelsen att han hade valts till revisor efter räkenskapsårets utgång och att han inte hade deltagit i varulagerinventeringen.

När det gäller uppgiften om att felaktigheterna i bokföringen skulle ha rättats, har A-son uppgett att han hade blandat ihop åren i polisförhöret. Det skall vara rättat och kompletterat under år 2006, men under det aktuella året hade ingenting rättats. Detta framgår vid en kontroll mot den tidigare revisorns granskningsrapport. Enligt en uppgift från bolagets redovisningskonsult skulle årsredovisningen, såvitt A-son förstod, inte ändras eller ens justeras eftersom det var oklart vad som skulle ändras och för hur många år.

RN gör följande bedömning

Av utredningen i ärendet framgår att A-son var medveten om att det hade förekommit falska fakturor i bolaget, och att detta hade föranlett den tidigare revisorn att anmäla brottsmisstanke till åklagare samt att avgå från uppdraget. Trots detta har A-son inte vidtagit några åtgärder för att försäkra sig om att felen i bolagets redovisning hade rättats. Genom denna passivitet har han åsidosatt god revisionssed.

A-son har uppgett i huvudsak följande

Hans uppfattning är, och har hela tiden varit, att det är revisionsberättelsen där han anger att han inte hade haft tillgång till bolagets bokföring som är den rätta. Denna revisionsberättelse skickades per fax till Bolagsverket av en av hans medarbetare. Bolagsverket vägrade dock att godkänna revisionsberättelsen och ville med anledning av detta försätta bolaget i tvångslikvidation. Med hänvisning till tidsnöden och uppdragets art avgav han då en ny version av revisionsberättelsen för att undanröja likvidationsplikten. Hans avsikt var att han därefter, när risken för likvidation var undanröjd, skulle sända in den första versionen på nytt. Så kom dock aldrig att ske, vilket berodde på ett förbiseende från en av hans medarbetares sida.

RN gör följande bedömning

Om ett aktiebolag inte ger in bestyrkta kopior av årsredovisning och revisionsberättelse till Bolagsverket inom sju månader från räkenskapsårets utgång skall bolaget betala en förseningsavgift till staten. Om bolaget inte skickar in årsredovisningshandlingarna trots att det har meddelats förseningsavgifter skall Bolagsverket förelägga bolaget att vidta rättelse vid äventyr av tvångslikvidation. Bestämmelserna om förseningsavgifter och tvångslikvidation finns i 8 kap. årsredovisningslagen och i 25 kap. 11 § aktiebolagslagen.

Av de uppgifter som A-son har lämnat i ärendet framgår sammanfattningsvis att han avgav två revisionsberättelser för bolaget avseende räkenskapsåret 2004. De båda versionerna är i alla väsentliga avseenden olika till sitt innehåll. De innehåller olika uppgifter om den granskning som A-son hade utfört och frågan om revisionen hade utförts enligt god revisionssed. De skiljer sig åt när det gäller frågan om årsredovisningen var upprättad enligt årsredovisningslagen och gav en rättvisande bild av bolagets resultat och ställning. Vidare innehåller de olika ställningstaganden i frågorna rörande bolagsstämmans fastställande av resultat- och balansräkningarna samt styrelsens ansvarsfrihet.

A-son har uppgett att den första versionen – enligt vilken han inte hade genomfört någon revision i enlighet med god revisionssed och därför inte kunde ta ställning till vare sig årsredovisningens innehåll, resultatdispositionen eller frågan om styrelsens ansvarsfrihet – var den ”rätta” och den som avspeglade de verkliga förhållandena. Den andra versionen av revisionsberättelsen avgav han efter att Bolagsverket hade meddelat att de inte godtog den första, i syfte att förhindra att bolaget försattes i tvångslikvidation.

Aktiebolagslagen uppställer vissa grundläggande krav på innehållet i en revision, nämligen att revisorn skall granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning.6 A-son hade inte fått tillgång till bolagets räkenskapsmaterial. Detta utgjorde en sådan begränsning i revisionens omfattning att det kan ifrågasättas om A-son hade grund för att avge revisionsberättelse för bolaget. Det har dock framgått i ärendet att bokföringen hade blivit föremål för granskning av bolagets tidigare revisor. Denna granskning hade A-son vissa möjligheter att verifiera vid sin analys av SIE-filerna. Under dessa omständigheter kan det enligt RN:s mening inte uteslutas att bokföringen hade blivit föremål för en sådan granskning att A-son hade grund för att avge revisionsberättelse för bolaget.

A-son har dock därefter återtagit sin ursprungliga revisionsberättelse och avgett en ny där han angav att revisionen – med några undantag – hade genomförts enligt god revisionssed. I denna gjorde han ett antal uttalanden som han enligt sina egna uppgifter inte hade grund för. Denna andra revisionsberättelse var direkt missvisande, vilket måste ha stått klart för A-son. I och med att A-son har avgett en revisionsberättelse vars innehåll är avsett att vilseleda läsaren, har han uppsåtligen gjort orätt i sin revisionsverksamhet.

A-son avgav revisionsberättelserna för att förhindra att bolaget försattes i tvångslikvidation. En sådan önskan att ”hjälpa” en revisionsklient att undgå en myndighetssanktion av detta eller liknande slag kan dock under inga omständigheter försvara ett avsteg från de regler som en revisor skall iaktta i sin yrkesutövning.

A-son har uppgett att avsikten var att han, när hotet om tvångslikvidation väl var undanröjt, skulle återta den andra revisionsberättelsen från Bolagsverket och ersätta den med den första versionen. Som har framgått ovan medförde den andra revisionsberättelsen en risk för att Bolagsverket skulle avstå från att försätta bolaget i tvångslikvidation med stöd av den felaktiga uppgiften om att bolagets räkenskaper för räkenskapsåret 2004 hade blivit föremål för en revision enligt god revisionssed. Den skada som detta skulle ha inneburit hade A-son inte kunnat läka genom att i efterhand återta revisionsberättelsen.

A-son har uppgett i huvudsak följande

Det reviderade bolagets verksamhet startades ursprungligen i Finland i början av 1990-talet. Det svenska bolaget bildades av de finska investerarna för att kunna betala ut anvisningsprovisioner och sköta investerarkontakterna i Sverige, där distributionen av avkastningen skulle vara en central del. Bolaget bildades inte för att vara direkt kapitalförmedlare eller kapitalförvaltare och det var inte registrerat som finansbolag hos Finansinspektionen. Alla avtal med investerare skedde i Finland.

Det som redovisades som långfristiga skulder i årsredovisningen för räkenskapsåret 2000/01 utgjordes av medel som mottagits från insättare. Enligt hans uppfattning – såväl vid tiden för revisionerna som i dag – utgjorde dessa medel inte någon skuld för bolaget. I konsekvens med detta hade bolaget inte heller någon fordran på det finska bolaget.

Likvidatorn i bolaget föreslog att bolaget skulle bruttoredovisa insättarnas pengar i årsredovisningen för det första räkenskapsåret och nettoredovisa dem i årsredovisningen för året därefter. A-son frågade varför, och fick då svaret att när pengar skulle komma in och delas ut skulle det vara möjligt att sköta detta utan att återuppväcka bolaget. Resonemanget var rimligt och han accepterade det under förutsättning att båda årsredovisningarna gavs in tillsammans med likvidatorns slutredovisning, allt för att årsredovisningarna skulle ge en rättvisande bild och för att ge så mycket information som möjligt.

RN gör följande bedömning

De poster som redovisades som långfristiga skulder respektive fordringar i årsredovisningen för räkenskapsåret 2000/01 skulle enligt A-son ha utgjorts av medel som bolaget hade tagit emot från investerare för det finska bolagets räkning. RN har inte kunnat utröna de närmare avtalsmässiga omständigheterna kring dessa transaktioner. Det kan dock konstateras att bolaget, enligt A-sons egen uppfattning, inte hade vare sig långfristiga skulder eller långfristiga fordringar. Trots detta har han inte anmärkt i revisionsberättelsen på bolagets sätt att redovisa de aktuella medlen som skulder respektive fordringar i årsredovisningen för räkenskapsåret 2000/01. Han har härigenom åsidosatt god revisionssed.

A-sons underlåtenhet att anmärka i revisionsberättelsen framstår som särskilt graverande eftersom han redan när han avgav revisionsberättelsen för räkenskapsåret 2000/01 hade kännedom om att likvidatorn avsåg att lyfta ut de aktuella fordrings- och skuldbeloppen ur redovisningen den efterföljande räkenskapsperioden. Som har framgått ovan fick detta en avsevärd effekt på det redovisade egna kapitalets storlek. A-son har anfört att han accepterade den – enligt honom själv – felaktiga redovisningen i den första årsredovisningen under förutsättningen att båda årsredovisningarna skulle ges in tillsammans med likvidatorns slutredovisning, och att redovisningarna tillsammans skulle ge en rättvisande bild. Detta visar enligt RN:s mening på en brist på förståelse för det ansvar som en revisor har när han eller hon skall avge revisionsberättelse för ett avslutat räkenskapsår.

A-son har anfört i huvudsak följande

Hans minnesbild är att han valdes till revisor i bolaget i juli 1998 och att han avgick direkt efter revisionen av räkenskapsåret 2000, som han avslutade i augusti 2002. Han har avgett revisionsberättelser för räkenskapsåren 1999 och 2000.

När det gäller lånet om 100 000 kr har A-son uppgett att han aldrig har sett någon fullmakt för NN att företräda bolaget och att alla bolagets handlingar undertecknades av styrelsen eller av någon av styrelseledamöterna. Han uppfattade NN som kunnig och driftig och som den som skulle arbeta i bolaget. Han uppfattade inte att det skulle ha varit fråga om något bulvanförhållande; det är ovanligt att använda sina barn och sin fru som ”målvakter”. Lånet lämnades av honom privat till NN, och inte till bolagets ägare eller företrädare. Det stämmer att revisionsbyrån har skickat en faktura till NN avseende avbetalning på lånet. Revisionsbyrån hörde dock ingenting ifrån NN och fakturan betalades inte. Såvitt han minns skickades två aviseringar, inte mer.

När det gäller bakgrunden till lånet har A-son uppgett att bolaget hade lämnat in en ansökan om stämning mot revisionsbyrån, med motkrav på grund av misskötsel. Bolaget hade haft komplicerade affärsförhållanden, och inom bolaget fanns det bra affärsidéer men mindre gott om kapital. Affärerna berörde ett flertal bolag, både i Sverige och i utlandet. Revisionsbyrån försökte bringa ordning och klarhet i detta, men mycket blev aldrig gjort och annat misslyckades de med. Bolagens kreditvärdighet och värde som affärspartners blev lidande på grund av detta, vilket utgjorde grunden för ansökan om stämning mot revisionsbyrån. Sedan uppkom fråga om en skatteskuld för NN som hade samband med ”de trassliga affärerna och revisionsbyråns skötsel och/eller misskötsel av dem”. Vid genomgången av Skatteverkets krav restes frågan om ett lån, och för A-son var det frågan om det var ett skadestånd eller ett lån. Det kom att skrivas som ett lån men är idag mera som ett skadestånd. Uppgörelsen var att om NN vann skattetvisten skulle han ha återbetalat pengarna enligt skuldebrevet. Han anser inte att hans oberoende i revisionsuppdraget har rubbats. Han har även i efterhand kunnat konstatera att revisionsberättelsen för räkenskapsåret 2000 inte blev ”förskönad”.

RN gör följande bedömning

Enligt 21 § första stycket revisorslagen skall en revisor för varje uppdrag i sin revisionsverksamhet pröva om det finns omständigheter som kan rubba förtroendet för hans eller hennes opartiskhet eller självständighet. I paragrafens första stycke 1 anges ett antal typsituationer i vilka det råder en presumtion för att revisorn skall avböja eller avsäga sig uppdraget. En revisor skall bland annat avböja eller avsäga sig uppdraget om det föreligger ett s.k. egenintressehot enligt första stycket 1 a, dvs. när revisorn eller någon annan i samma revisionsgrupp har ett direkt eller indirekt ekonomiskt intresse i uppdragsgivarens verksamhet. Enligt första stycket 2, den s.k. generalklausulen, skall en revisor vidare avböja eller avsäga sig ett uppdrag om det föreligger något annat förhållande av sådan art att det kan rubba förtroendet för hans eller hennes opartiskhet eller självständighet. Enligt 21 § andra stycket behöver revisorn dock inte avböja eller avsäga sig uppdraget om det i det enskilda fallet föreligger sådana särskilda omständigheter eller har vidtagits sådana åtgärder som medför att det inte finns anledning att ifrågasätta hans eller hennes opartiskhet eller självständighet.

I förarbetena till revisorslagen nämns den situationen att revisorn harlämnat lån till revisionsklienten som ett exempel på ett egenintressehot.7

RN har till en början att ta ställning till om överföringen av medel från A-son till NN över huvud taget var att betrakta som ett lån. Enligt A-sons uppgifter skulle NN använda medlen för att reglera en skatteskuld som var föremål för tvist mellan honom och Skatteverket. Det var osäkert om transaktionen skulle betraktas som ett lån eller som ett skadestånd eftersom avsikten var att NN skulle betala tillbaka pengarna om han vann skattetvisten, men att lånet i annat fall skulle efterges.

Enligt RN:s mening måste A-sons uppgifter tolkas som att han lämnade ett lån till NN som i framtiden kunde komma att kvittas mot ett skadeståndskrav. Det kan i det här sammanhanget även noteras att revisionsbyrån krävde NN på en delbetalning den 31 december 2000, vilket var den tidpunkt då lånet enligt skuldebrevet skulle förfalla till betalning. A-son krävde därefter NN på betalning – inklusive upplupen ränta – i november 2002, efter att han hade avsagt sig revisionsuppdraget. A-son har med andra ord själv behandlat transaktionen som ett lån snarare än som ett skadestånd. RN finner sammantaget att omständigheterna är sådana att A-son måste anses ha lämnat ett lån till NN. Frågan är då hur ett sådant lån skall bedömas i oberoendehänseende.

RN har i ett tidigare ärende uttalat att det vid prövningen av revisorns oberoende i en sådan situation inte bör tillmätas någon betydelse huruvida låntagaren är revisionsklienten eller dennes styrelseledamot/ägare.8 I det här fallet var det reviderade bolaget ett familjeföretag med en mycket begränsad verksamhet. Lånet lämnades till en person som var verksam i bolaget och som var sambo med respektive far till de personer som var ägare och styrelseledamöter i bolaget. Med hänsyn till dessa omständigheter har lånet enligt RN:s mening gett upphov till en situation som ligger mycket nära de som träffas av bestämmelsen om egenintressehot i 21 § första stycket 1 a revisorslagen.

Det kan vidare konstateras att både A-son och revisionsbyrån där han arbetar vid olika tillfällen kom att rikta krav mot NN med anledning av skuldebrevet. Det framgår också av A-sons redogörelse att det fanns ett samband mellan revisionsbyråns uppdrag i bolaget och lämnandet av lånet. Dessa omständigheter innebär att lånet hade en stark koppling både till revisionsbyrån och till det reviderade företaget, och det kan därför inte betraktas som en rent privat transaktion mellan A-son och NN. RN finner att omständigheterna var sådana att lånet till NN utgjorde ett förhållande av sådan art att det kunde rubba förtroendet för A-sons oberoende enligt generalklausulen i 21 § första stycket 2. Det har inte framkommit att det skulle ha förelegat några sådana särskilda omständigheter eller vidtagits några åtgärder som gjorde att A-son trots detta kunde stå kvar som revisor i bolaget. Han har således varit skyldig att avsäga sig revisionsuppdraget. Genom att ändå kvarstå som revisor i bolaget och avge revisionsberättelse för räkenskapsåret 2000 har A-son åsidosatt sina skyldigheter som revisor.