Innehåll

 1 Inledning

 2 Arbetsinkomster

 3 Kapitalinkomster, fysiska personer

 4 Aktievinster

 5 Ränteavdrag

 6 Premierat sparande

 7 Enskild näringsverksamhet. Näringsfastigheter

 8 Företagsbeskattning

 9 Handelsbolag

10 Reavinst och utdelning på aktier i fåmansföretag

11 Uttagsbeskattning och omstruktureringar

12 Kapitalförvaltning hos fysisk person och aktiebolag- en snabbjämförelse

13 Real skattesats, några räkneexempel

14 Rankinglist

15 Avslutning

1. Inledning

I en tidigare artikel i denna tidskrift, Den stora skattereformen – utredningsförslagen i systematiskt hänseende, Skattenytt 1989:9 s. 425, försökte jag beskriva och analysera de utredningsförslag som lades fram sommaren 1989 och som låg till grund för den reform av skattesystemet som riksdagen beslutade om i juni 1990. I denna artikel skall jag ge några kommentarer dels till riksdagens beslut i vad det avser omläggningen av inkomst- och företagsbeskattningen, dels till en i november 1990 lämnad proposition i samma ämne. Tyngdpunkten kommer att ligga på beskattningen av förmögenhetsavkastning och några områden där riksdagen resp. regeringen vid utformningen av skattereglerna inte följt utredningsförslagen.

Riksdagen antog med några smärre justeringar, t.ex. beträffande bärplockning, de i propositionen, 1989/90:110, (prop. I) lämnade förslagen. Som väntat kom det av utredningen om inflationskorrigerad inkomstbeskattning, IBU, SOU 1989:36, lämnade förslaget inte till någon del att leda till lagstiftning. I proposition 1990/91:54 om kvarvarande frågor i reformeringen av inkomst- och företagsbeskattningen, m.m. (prop. II) har regeringen lämnat förslag dels på några områden där finansdepartementet under våren 1990 inte hann med att utarbeta underlag och där kommande förslag aviserades i prop. I, dels till ändringar i den i juni 1990 beslutade skattereformen. En sammanfattning av prop. II finns på annan plats i detta nummer av tidskriften. I skrivande stund har riksdagen ännu inte fattat några beslut med anledning av förslagen i prop. II. Förslagen är en del av den överenskommelse om skattereformen som träffats mellan socialdemokraterna och folkpartiet.

2. Arbetsinkomster

Riksdagen har antagit förslaget att statlig inkomstskatt skall tas ut med 20 % på förvärvsinkomster över en viss nivå, brytpunkt. I RINK:s (utredningen om reformerad inkomstbeskattning, SOU 1989:33) förslag låg brytpunkten på en beskattningsbar förvärvsinkomst på 187 000 kr motsvarande en inkomst på 200 000 kr med grund- och schablonavdrag på 12 000 kr resp. 1000 kr. Riksdagen har flyttat ner brytpunkten till 170 000 kr, beskattningsbar inkomst, motsvarande en inkomst på 184 000 kr med grund- och schablonavdrag på ca 10 000 kr (0,32 basbelopp) resp. 4 000 kr. Detta innebär att den högsta marginalskatten kommer att drabba skattskyldiga redan när månadslönen överstiger ca 15 300 kr mot ca 16 700 kr enligt RINK:s förslag.

P.g.a. den höga inflationen under 1990 kommer brytpunkten realt att ligga lägre än vad som förutskickades i prop. I vilket ytterligare kommer att urholka värdet av skattereformen, vars främsta syfte ju är att stimulera (ökat) förvärvsarbete. Departementschefen utgick från att basbeloppet för 1991 skulle ligga på 31 200 kr, prop. I s. 298. När detta skrivs antas basbeloppet för 1991 – efter eliminering av den prisökning på ca 3 % som anses bero på själva skatteomläggningen – bli 32 200 kr. Detta innebär att brytpunkten, uttryckt i det penningvärde som används i propositionen, flyttas ned till 164 700 kr, beskattningsbar inkomst, motsvarande en inkomst på 179 000 kr före grund- och schablonavdrag eller en månadsinkomst på ca 14 900 kr.

En fördel med riksdagsbeslutet är att brytpunkten årligen skall räknas upp med en faktor motsvarande konsumentprisindex med ett tillägg på två procentenheter. Härigenom skapas klarare spelregler för t.ex. löneförhandlingar och förhindras riksdagen att med hjälp av inflation eller en ganska hygglig reallöneutveckling smyghöja beskattningen eller att skaffa sig goodwill med imaginära skattesänkningar. Denna restriktion kommer att gälla även för kommunerna eftersom grundavdraget skall basbeloppsjusteras. Vid en reallöneutveckling på 2 % kommer skatteandelen av en löneinkomst att vara oförändrad. Vid lägre eller sjunkande reallöneutveckling kommer skatteandelen att sjunka, dvs. allt annat lika minskade skatteintäkter för stat och kommun.

RINK:s skatteskala var enkel: 0 % (inkomst motsvarande grundavdraget) 30 % (kommunalskatt) – 50 % (kommunalskatt + 20 % statlig inkomstskatt). Genomsnittlig kommunalskatt har dock stigit till 31,16 %, prop. II s. 524 i stencilupplagan. Den skatteskala som följer av riksdagsbeslutet blir betydligt mera invecklad eftersom grundavdraget skall trappas upp i ett inkomstintervall (1,86–2,89 basbelopp) och trappas ned i ett annat inkomstintervall (3,04–5,61 basbelopp).

I min tidigare nämnda artikel, s. 435 ff, tog jag upp en diskussion om vilka ”egentliga” skattesatser som kommer att gälla för förvärvsinkomster med hänsyn till skattedelen av socialavgifterna, av RINK kallad grundavgift, men som nu går under den riktigare och ärligare beteckningen särskild löneskatt. Denna skatt, som utgår på inkomst av s.k. passiv näringsverksamhet och på löner till personer över 65 år, uppgår till 22,2 % och är en mycket approximativ uppskattning av den del av socialavgifterna som kan anses utgöra skatt i vedertagen bemärkelse.

RINK, som föreslog en grundavgift på 22,5 %, beräknade, med en antagen kommunalskatt på 30,8 % de egentliga skattesatserna för förvärvsinkomster till 43,5 %, 59,8 % resp. 64 %. Beräkningarna illustreras i följande tabell. I tabellen antas kommunalskatten vara 31 % och skattedelen av socialavgifterna 22,2 %.

A

B

C

 1. Marginell bruttolön inkl socialavgifter (I)

137,4

137,4

137,4

 2. Egentliga avgifter

 15,2

 15,2

 −

 3. Marginell bruttolön exkl egentliga avgifter (II)

122,2

122,2

137,4

 4. Skattedel av socialavgifter

 22,2

 22,2

 37,4

 5. Marginell bruttolön exkl socialavgifter (III)

100

100

100

 6. Marginell inkomstskatt

 31

 51

 51

 7. Total marginalskatt (rad 4 + rad 6)

 53,2

 73,2

 88,4

 8. Total marginalskatt i % av bruttolön I

 38,7

 53,2

 64,3

 9. Total marginalskatt i % av bruttolön II

 43,5

 59,9

 64,3

10. Moms

 13,8

  9,8

  9,8

11. Moms + total marginalskatt (total skatt)

 67

 83

 98,2

12. Total skatt i % av bruttolön I

 48,8

 60,4

 71,5

13. Total skatt i % av bruttolön II

 54,8

 67,9

 71,5

I kolumn A antas den marginella kommunalskatten vara 31 och någon statlig inkomstskatt tas ej ut. I kolumn B och C är den marginella statliga inkomstskatten 20 varför den marginella inkomstskatten blir 51. Kolumn C representerar den del av en förvärvsinkomst som överstiger 7,5 basbelopp och där socialavgifterna i sin helhet bör anses vara skatt i egentlig mening eftersom denna del av inkomsten inte berättigar till några förmåner i form av sjukpenning el.dyl. från socialförsäkringssystemet (rad 2 och rad 4).

RINK beräknade den egentliga marginalskatten på förvärvsinkomster enligt den metod som uttrycks i rad 9 i tabellen. Mot detta resonemang framförde jag invändningen att detta inte vore riktigt eftersom de egentliga avgifterna inte är någon skatt utan, i enlighet med RINK:s egna beräkningar, kommer de skattskyldiga till godo i form av sjukpenning, pension m.m. i relation till storleken av tillgodoräknade avgifter. De relevanta skattesatserna skulle därför enligt min mening vara 38,7 %, 53,2 % resp. 64,3 % enligt rad 8 i tabellen. Vid samtal med en av skattereformens konstruktörer har denne framfört att min invändning är felaktig eftersom de belopp som innehålls i form av ”egentliga avgifter” (rad 2) betalas ut till de skattskyldiga och då kommer att beskattas. Detta är i och för sig riktigt varför de procentsatser som anges i rad 8 (kolumn A och B) är för lågt beräknade. Sistnämnda förhållande leder emellertid inte till att procentsatserna i rad 9 (kolumn A och B) bör anses vara riktiga. Skälen härtill är följande: (i) Om de belopp som innehålls i form av ”egentliga avgifter” betalas ut kommer de visserligen att beskattas men i den mån ”egentliga avgifter” ånyo innehålls kommer motsvarande förmåner ånyo att betalas ut osv. vilket leder till lägre egentliga skattesatser än vad som anges i rad 9. (ii) Ett annat och delvis sammanfallande skäl är att en del av de avgiftsrelaterade förmånerna betalas ut långt senare än när avgifterna betalas (innehålls). Härigenom erhålles ett uppskov med beskattningen som också leder till en lägre egentlig skattesats. Slutsatsen av denna diskussion blir att – under förutsättning att den schablonmässigt angivna skatteandelen (22,2 %) av socialavgifterna är riktigt beräknad – de egentliga skattesatserna på förvärvsinkomster ligger någonstans mellan de procentsatser som anges i rad 8 och 9 och varierar inom dessa intervall beroende på bl.a. den skattskyldiges ålder.

I rad 10 anges den moms som betalas om nettoinkomsten efter avgifter och inkomstskatt används för normalbeskattad konsumtion i Sverige. Som framgår av rad 12–13 uppgår den totala skatten i form av skatteandel av socialavgifter, inkomstskatt och moms till ca 50–71,5 % beroende på inkomstnivå. Om konsumtionen skulle avse vissa särskilt åtråvärda och punktbeskattade varor kan den totala skatten hamna runt 90 % av den inkomst som skall finansiera konsumtionen, dvs. det krävs en bruttoinkomst på 1 000 kr för att finansiera inköp av en vara som före varuskatt kostar ca 100 kr.

Som tidigare nämnts har riksdagen komplicerat skattesystemet med upp- och avtrappning av grundavdraget i vissa inkomstintervall vilket kommer att beröra ett mycket stort antal, kanske flertalet, skattskyldiga. I nedanstående tabell återges den ungefärliga skatteskala som kommer att gälla för 1991 års förvärvsinkomster.

Taxerad inkomst

Marginalskatt %

I

II

 10.300− 59.800

31

43,6

 59.800− 93.000

23,3

37,2

 93.000− 97.800

31

43,6

 97.800−180.300

34,1

46,1

180.300−180.800

56,1

64,1

180.800−241.500

51

59,9

241.500−

51

64,3

I tabellen förutsätts kommunalskatten vara 31 %, basbeloppet 32 200 kr, grundavdraget 10 300 kr (0,32 basbelopp) och socialavgifterna 37,4 %. Med marginalskatt I avses inkomstskatt i % av taxerad inkomst. Med marginalskatt II avses inkomstskatt + skattedelen av socialavgifterna i % av taxerad inkomst + skattedelen av socialavgifterna (=RINK:s ovan diskuterade beräkning av egentlig skattesats). Om socialavgifter på lön under ett basbelopp helt räknas som skatt blir marginalskatt II på löner understigande ca 29 000 kr men överstigande 11 500 kr per år 49,8 %. Den genomsnittliga skatten på sådana inkomster blir dock betydligt lägre på grund av grundavdraget, som ju är särskilt betydelsefullt för låga inkomster.

RINK:s förslag till beskattning av pensionärer har ej genomförts (bl.a. särskild löneskatt på pensioner som tryggats genom tidigare premiebetalningar eller andra avsättningar). I såväl prop. I som prop. II uttalas att särskild löneskatt skall tas ut när avsättning görs i stället för vid utbetalning av pensioner. Det förslag som i oktober 1990 förelades lagrådet har efter kritik av lagrådet inte ansetts kunna ligga till grund för lagstiftning. Avsikten är dock att frågan skall beredas ytterligare så att lagstiftning på detta område kan träda i kraft den 1 juli 1991.

3. Kapitalinkomster, fysiska personer

RINK:s förslag om en proportionell statlig skatt om 30 % på nominellt beräknade kapitalinkomster, inkl. reavinster, har genomförts. Några grund- eller schablonavdrag medges ej för kapitalinkomster. Även i övrigt har stora delar av RINK:s förslag antagits. I det följande skall jag behandla några av de områden där lagstiftaren inte följt utredningsförslagen.

4. Aktievinster

Den av RINK som huvudalternativ föreslagna s.k. portföljmetoden för noterade aktier o.dyl. har inte genomförts. I stället skall vinsterna beräknas enligt en genomsnittsmetod (RINK:s sidoalternativ). Lagstiftaren har antagit RINK:s förslag att reaförluster skall vara avdragsgilla endast till 70 %, även mot reavinster. Ett undantag görs dock för marknadsnoterade aktier o.dyl. där full kvittning får göras mellan vinster och förluster. (Med RINK:s portföljmetod skulle vinster och förluster på i portföljen ingående värdepapper automatiskt kommit att kvittas mot varandra.)

Genomsnittsmetoden, 27 § 2 mom. 1 st. SIL, kan sägas innebära en ”miniportföljmetod” eftersom man vid en delförsäljning, till skillnad mot vad som gäller t.o.m. 1990 för s.k. yngre aktier, inte själv får bestämma vilka aktier som skall anses ha sålts. När anskaffningskostnaden skall bestämmas skall man i stället lägga samman alla aktier o.dyl. av samma slag och sort som har sålts och beräkna ett genomsnittligt anskaffningsvärde. Detta innebär bl.a. att man helt bortser från resultatet av en enskild kort affär och beskattar orealiserade värdeökningar eller ger avdrag för orealiserade värdeminskningar. Några exempel får illustrera. En person har ett långsiktigt innehav på 900 aktier i ett bolag med ett genomsnittligt anskaffningsvärde på 20 kr/st. Han köper ytterligare 100 aktier för 120 kr/st och säljer dem kort därpå för 140 kr/st, dvs. gör en vinst på 2 000 kr bortsett från transaktionskostnader. Hans skattepliktiga vinst blir emellertid 11 000 kr (=14 000-3 000) eftersom, med tillämpning av genomsnittsmetoden, de sålda aktierna skall anses anskaffade för 30 kr/st. Å andra sidan höjs den genomsnittliga anskaffningskostnaden på hans ”gamla” aktier med 10 kr/st. En annan person äger 900 aktier med ett genomsnittligt anskaffningsvärde på 150 kr/st. Han köper ytterligare 100 aktier för 70 kr/st och säljer dem strax därefter för 90 kr/st. Denna affär ger också en vinst på 2 000 kr men leder till en deklarationsmässig förlust på 5 200 kr (=9 000-14 200), eftersom genomsnittsmetoden betyder att aktierna skall anses anskaffade för 142 kr/st. Den framtvingade reaförlusten är avdragsgill endast till 70 % om inte den skattskyldige har andra reavinster som medger full kvittning.

Beträffande onoterade aktier får vinster och förluster ej kvittas fullt ut även om de avser aktier av samma slag och sort utan vinsterna beskattas till 100 % medan förlusterna får dras av endast till 70 %. (Det är bara anskaffningskostnaderna och inte försäljningssummorna som skall genomsnittsberäknas.) Genomsnittsmetoden kan emellertid leda till en ”tyst kvittning” mellan vinster och förluster eftersom aktier med olika anskaffningsvärden läggs ihop. Om t.ex. 100 aktier köpts för 100 kr/st och senare 100 aktier för 200 kr/st leder en försäljning av aktier för 150 kr/st att varken vinst eller förlust skall deklareras. Härigenom kommer vinsten på de först köpta aktierna att ”tyst” kvittas mot förlusten på de senare inköpta. Här kan nämnas att genomsnittsmetoden kan ”kringgås” genom att korta affärer, om så är möjligt, görs i annat aktieslag eller annan sort än som finns i den ”långa” portföljen, t.ex. B fria i stället för B bundna, eller genom att korta och långa innehav i samma sort och slag av värdepapper läggs hos olika närstående skattesubjekt, t.ex. olika familjemedlemmar.

En annan följd av den nya genomsnittsmetoden är de effekter som uppstår vid själva införandet. Eftersom alla aktier o.dyl. av samma slag och sort skall läggas samman kommer många, i dag s.k. yngre, aktier att få nya och kanske väsentligt lägre anskaffningsvärden än vad de har i dag. En i viss mån balanserande effekt är att s.k. äldre aktier i motsvarande mån får högre anskaffningsvärden. Detta gäller dock inte i de fall en aktieportfölj innehåller poster av noterade aktier o.dyl., av samma slag och sort, som består av äldre innehav utan känt anskaffningsvärde och yngre innehav med känt anskaffningsvärde. Vid en försäljning som skall deklareras 1991 får anskaffningskostnaden på det äldre innehavet schablonmässigt beräknas till 25 % av försäljningssumman och på det yngre innehavet till faktisk anskaffningskostnad vilken i regel väsentligt torde överstiga 25 % av försäljningssumman. Den nya genomsnittsmetoden synes innebära att anskaffningskostnaden för såväl det äldre som det yngre innehavet skall beräknas schablonmässigt, dvs. till den nya schablonen 20 % av försäljningssumman. I detta fall uppstår alltså en definitiv förlust av ingångsvärde på det yngre innehavet.

En del av de effekter som uppnås vid en tillämpning av genomsnittsmetoden kommer troligen att av många skattskyldiga upplevas som ganska märkliga och stridande mot vad de anser vara riktigt. Departementschefen har inte givit annan förklaring till varför han valt denna metod än att det är en konsekvens av ställningstagandet att inte införa den av RINK förordade portföljmetoden, prop. I s. 426. Det framgår dock av propositionen att genomsnittsmetoden valts för att den på sikt skall bli administrativt enklare att hantera och kontrollera eftersom avsikten är att skattemyndigheterna så småningom skall ges möjlighet att fortlöpande fastställa och registrera genomsnittliga anskaffningsvärden.

Ett område där lagstiftaren uttryckligen uttalat att förenklingsskäl, i stället för vad som är ekonomiskt riktigt, fått diktera utformningen av reglerna är behandlingen av teckningsrätter och delrätter, prop. I s. 437. Om sådana rätter säljs skall de anses anskaffade för 0 kr, dvs. moderaktien behåller sitt anskaffningsvärde. Lagregeln härom har tagits in i 27 § 2 mom. 3 st. SIL, som stadgar att ”delbevis eller teckningsrättsbevis, som grundas på aktieinnehav i ett bolag, anses anskaffat utan kostnad.” Enligt departementschefen, prop. I s. 436, gäller detta även om beviset utnyttjats till förvärv av aktie, konvertibelt skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt. Det får antas att lagrummet, i vad det avser utnyttjande av bevis avseende ny- eller fondemitterade aktier, gäller endast emissioner av aktier av annat slag eller annan sort än moderaktien; eljest skulle aktier av samma slag och sort få olika anskaffningsvärden, vilket ju strider mot genomsnittsmetoden. Nyssnämnda lagrum synes alltså i angivna fall böra tolkas så att det inte gäller då aktier av samma slag och sort förvärvas genom ny- eller fondemission och att för ny- eller fondemitterad aktie av annat slag eller annan sort än moderaktien är anskaffningskostnaden lika med tillskjutet belopp vid emissionen, dvs. 0 vid fondemission. Departementschefen är medveten om att regeln om anskaffningsvärde 0 för tecknings- och delrätter kan föranleda skatteplanering och rättsförluster. Frågan är dock om han inte underskattat effekterna.

Ett annat utredningsförslag, som inte genomförts, var att förvärv av värdepapper med stöd av konvertibla skuldebrev, optioner o.dyl., skulle reavinstbeskattas om förvärvet skulle ske mer än ett år efter utfärdandet av skuldebrevet m.m. Konvertering av konvertibla skuldebrev till aktier och utnyttjande av teckningsoptioner m.m. skall alltså inte utlösa reavinstbeskattning.

5. Ränteavdrag

Reglerna för fysiska personers ränteavdrag utvisar stora skillnader mot utredningsförslaget. Enligt förslaget skulle ett absolut tak på 100 000 kr per person och år för ränteavdrag införas (10 000 kr för barn). Ränteutgifter skulle inte få kvittas mot ränteinkomster, utan avdragstaket avsåg bruttoränteutgifter. Enligt den i juni 1990 antagna skattereformen skulle ränteutgifter helt utan begränsningar få kvittas mot de flesta ränteinkomster. Om ränteutgifterna med högst 100 000 kr skulle överstiga ränteinkomsterna skulle underskottet vara fullt avdragsgillt (=skattereduktion 30 %) medan större ränteunderskott skulle bli avdragsgillt till 70 % (=skattereduktion 21 %). För minderåriga och handelsbolagsbeskattade dödsbon går gränsen för fullt ränteavdrag vid 10 000 kr.

I prop. II föreslås ytterligare begränsningar av ränteavdragsrätten enligt följande. Taket för fullt ränteavdrag (ränteavdragstaket) på 100 000 kr höjs inte om den skattskyldige får ränteinkomster på skuldebrev med varierande räntesats under löptiden eller med ränta som inte betalas årligen. Detsamma gäller för ränteinkomster på inlåningskonton med uppskjuten räntebetalning (framtidskonton) och på skuldebrev som emitterats till underkurs (mindre än 90 % av nominellt belopp). För de två senast nämnda typerna av ränteinkomster föreslog RINK att beskattning inte skulle få ske enligt kontantprincipen, som är huvudregel för fysiska personer, utan enligt en belöpandeprincip, dvs. upplupen men ej förfallen ränta skulle beskattas fortlöpande under innehavstiden. Detta förslag har inte genomförts utan kontantprincipen skall fortfarande gälla som huvudregel utom för reavinster där avyttringstidpunkten är avgörande. Förslagen i prop. II innebär att ränteinkomster på t.ex. ”vanliga” bankkonton o.dyl. och på direktägda ”vanliga” skuldebrev eller obligationer med fast ränta som betalas årligen får kvittas mot ränteutgifter utan beloppsbegränsningar. I prop. II föreslås även regler för fordringar och skulder i utländsk valuta. För privatpersoner gäller att valutakursvinster resp. -förluster behandlas som reavinster resp. -förluster och att ränteinkomster på fordringar i utländsk valuta ej höjer ränteavdragstaket.

Ränteinkomster på ”vanliga” bankkonton och obligationer i svenska kronor kommer alltså i det nya skattesystemet att få en privilegierad ställning eftersom de utan begränsning får kvittas mot ränteutgifter under samma år. Härigenom blir det t.ex. möjligt att få uppskov med beskattningen genom s.k. ränterullningar, t.ex. upptagande av lån för inköp av obligationer med ränteförfallodag följande år. På så sätt kan beskattningen av ränteinkomster neutraliseras genom ränteavdrag varefter ränteinkomster uppkommer följande år osv. (För att dylika transaktioner skall löna sig krävs dock att räntedifferensen mellan in- och utlåning är mycket liten.) Denna möjlighet står dock inte till buds för juridiska personer eftersom alla deras inkomster skall hänföras till näringsverksamhet och således skall periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder. Juridiska personer kan dock i princip uppnå (evigt) uppskov med beskattning av alla sorters inkomster, eftersom ränteutgifter är obegränsat avdragsgilla för dem, genom att placera lånade pengar i egendom vars avkastning även enligt bokföringsmässiga grunder beskattas först när den realiseras, t.ex. reavinster på aktier och fastigheter. Sådana ”inkomstrullningar” medför dock ganska betydande risker för prisfall eller kostnader för kurssäkring o.dyl., till skillnad från ränterullningar med hjälp av placeringar i obligationer som ju kan göras så gott som riskfria genom t.ex. val av löptid.

Förslagen i prop. II om fordringar och skulder i utländsk valuta domineras av rädsla för att de skattskyldiga genom olika positioner i olika valutor skulle uppnå opåkallade skatteförmåner, t.ex. genom att låna i en svag valuta med omedelbar avdragsrätt för en förhållandevis hög ränta och senarelagd beskattning av kursvinst samt placera i en stark valuta med löpande låg ränta och förväntad kursvinst vid senare inlösen. Kursförluster på lån i utländsk valuta uppstår typiskt sett på lån i en stark valuta med lägre räntesats än på lån i svenska kronor. Genom att låna i sådana valutor kan allmänheten, liksom företagen, med risk för kursfall på den svenska valutan, nedbringa sina löpande räntekostnader vilket leder till lägre ränteavdrag och högre skatteintäkter. Fullt avdrag (inom ramen för ränteavdragstaket) borde ges för eventuella kursförluster som kan uppstå när lånet löses. Dessa är ju inte något annat än senarelagda räntekostnader. Staten ”tjänar” på att räntekostnaderna på så sätt senareläggs och på att utländsk valuta dras in i landet, vilket bör dels verka dämpande på den inhemska räntenivån, dels stärka Sveriges trovärdighet att hålla en fast växelkurs.

6. Premierat sparande

Utredningarna föreslog att skattesatsen för avkastning på ”premierat” sparande skulle vara 20 %. I vissa fall har skattesatserna bestämts lägre enligt följande: tjänstepensionskapital 10 %, annat pensionsförsäkringskapital 15 %, skogskonto 15 % och upphovsmannakonto 15 %. Därtill kommer att den särskilda skatten på premier för utländskt försäkringssparande har bestämts till 15 %. I prop. 1990/91:5 har regeringen föreslagit att beloppsgränsen (3 000 kr) för premier i utländsk livförsäkring skall slopas.

I nedanstående diagram, Figur 1, görs en jämförelse mellan avkastningen på svenskt och utländskt försäkringssparande för en person bosatt i Sverige. Avkastningen antas uppgå till 15 % per år i svenska kronor. U = utländskt försäkringssparande vars avkastning antas vara skattefri hos det utländska försäkringsbolaget. SP = svenskt försäkringssparande i pensionsförsäkring (skatt 15 %). Kurvan för SP avser nettosparandet, dvs. värdet efter avdrag/skatt för försäkringstagaren, varvid det antas att marginalskatten hos denne är densamma både när han betalar in premien och när han får ut sina pensionspengar. SK = svenskt försäkringssparande i kapitalförsäkring (skatt 30 %). Det initiala sparandet (nettosparandet) antas uppgå till 100. Kurvorna visar sparandets storlek efter 1–20 år.

SN90_11-12a

Bild 1

På grund av den särskilda skatten på premier för utländskt försäkringssparande, 15 %, uppgår det utländska sparandet initialt till 85(=100-15) medan 100 kan sättas in i de andra sparformerna. Det utländska sparandet växer dock snabbare än det svenska sparandet eftersom det inte drabbas av någon avkastningsskatt. Vid den antagna räntesatsen på 15 % har U kommit i fatt SK redan efter fyra år medan det tar åtta år innan U hinner i fatt SP.

I verkligheten är dock förhållandena betydligt mera komplicerade än vad som framgår av detta exempel. För svenskt P-försäkringssparande gäller att marginalskatten kan vara lägre vid insättning än vid uttag vilket förbättrar avkastningen. Även det motsatta förhållandet kan dock inträffa; risken förefaller särskilt stor för deltidsarbetande kvinnor med en marginalskatt på ca 23 % för förvärvsinkomster. Vidare är svenskt P-försäkringssparande, till skillnad mot annat sparande än tjänste-P-sparande, befriat från förmögenhetsskatt. De ”effektiva” skattesatserna för svenskt försäkringssparande kommer att vara lägre än 15 % resp. 30 % p.g.a. att försäkringsbolagen i stor utsträckning kan antas placera i tillgångar med delvis ”senarelagd” avkastning, t.ex. aktier och fastigheter. De kan också, liksom numera även privatpersoner, placera medel i t.ex. utländska aktiefonder o dyl, som i sin tur kan vara skattebefriade, varigenom beskattningen även av realiserad avkastning skjuts upp till dess andelarna i fonden m.m. avyttras. (RINK, som föreslog en skattesats på 20 % på allt pensionssparande, beräknade den ”effektiva” skattesatsen till 15 %, RINK II s. 223.) Bruttoavkastningen kan också vara lägre i utlandet än i Sverige p.g.a. en lägre kapitalinkomstbeskattning och tryggare villkor för sparandet. Skillnaden i nettoavkastning mellan fr.a. svenskt K-försäkringssparande och utländskt försäkringssparande är emellertid systematiskt sett så betydande (i exemplet är U nästan dubbelt så stort som SK efter 20 år) att det kan ifrågasättas om svenskt K-försäkringssparande överhuvudtaget är ett konkurrenskraftigt alternativ till utländskt försäkringssparande. Därtill kommer att den särskilda skatten på premier för utländskt försäkringssparande torde vara ganska svår att kontrollera.

7. Enskild näringsverksamhet. Näringsfastigheter

RINK och URF (utredningen om reformerad företagsbeskattning, SOU 1989:34) hade ett gemensamt ansvar för att ta fram nya beskattningsregler för enskild näringsverksamhet. Utredningsförslagen avsåg egentligen att passa endast för enskild näringsverksamhet i mindre skala, bla föreslogs avdragsgill SURV-avsättning få uppgå till maximalt åtta basbelopp. I vissa fall skulle förslaget ha fått rent absurda effekter, t.ex. för enskild fastighetsförvaltning med bokfört negativt kapital som uppstått p.g.a. att kostnader lånefinansierats. I detta fall skulle kostnaderna genom den s.k. räntekorrektionen i kombination med det av RINK föreslagna ränteavdragstaket knappast alls ha blivit avdragsgilla medan mot kostnaderna svarande (framtida) intäkter eller vinster skulle ha blivit beskattade med progressiv inkomstskatt och fulla egenavgifter eller grundavgift (särskild löneskatt). För enskild näringsverksamhet i större skala hänvisade URF till beskattning inom ramen för en s.k. staketmetod eller handelsbolag, även enmanshandelsbolag, som skattesubjekt, URF I s. 311 f. URF redovisade dock endast allmänna synpunkter på en sådan beskattning. Som förklaring till att något detaljerat förslag till staketmetod inte lades fram angav URF, vars direktiv skrevs i juni 1985, tidsbrist och att de organisationer m.m., som företräder egenföretagarna, tidigare varit skeptiska mot olika former av staketmetoder och först i ett sent skede i utredningsarbetet presenterat en skiss till särskild redovisningsmetod (staketmetod) för egenföretagare, URF I s. 313, 323 f. URF synes ha menat att det ålegat organisationerna att presentera för kommittéerna godtagbara förslag till lagstiftning eftersom kommittéerna försummat att i tid utreda frågeställningarna.

Utredningsförslaget beträffande beskattning av enskild näringsverksamhet var alltså ganska otillfredsställande utformat och den av riksdagen antagna lagstiftningen skiljer sig mycket från detta. Någon staketmetod har inte genomförts. Den utredning som, efter endast två månaders tid, redovisades under hösten 1989 i SOU 1989:94, Särskild redovisningsmetod för enskild näringsverksamhet, har inte ansetts kunna läggas till grund för lagstiftning utan ytterligare utredningsarbete, prop. I s. 518. Även i prop. II, s. 297 i stencilupplagan, sägs att den särskilda redovisningsmetoden och handelsbolagens beskattning bör utredas vidare.

Den av URF föreslagna K- och L-SURV:en för egenföretagare (30 % resp. 20 % av underlaget) antogs av vårriksdagen, men någon övre gräns har inte införts. Egenföretagarna skulle enligt riksdagsbeslutet, till skillnad från juridiska personer, få göra avdrag för avsättning till både K- och L-SURV. De skulle vidare, som ett alternativ härtill, få göra avdrag för avsättning till I-SURV med högst 15 % av den taxerade inkomsten av näringsverksamhet (med vissa justeringar). I utredningsförslagen fanns ingen motsvarighet till I-SURV:en. En annan skillnad är att K-SURV:en skall beräknas på ingående och inte utgående eget kapital som URF föreslagit. I prop. II föreslås den förändringen av SURVreglerna för enskilda näringsidkare i riksdagens beslut att de skall få göra avdrag för avsättning till antingen K-SURV (oförändrat 30%) och I-SURV (20 % mot tidigare 15 %) eller L-SURV (15 % mot tidigare 20 %).

En annan väsentlig skillnad mot utredningsförslaget är att reavinster på enskilt ägda s.k. näringsfastigheter skall beskattas som inkomst av kapital, dvs. 30 % skatt, i stället för, som RINK föreslog, inkomst av näringsfastighet med uttag av progressiv skatt och s.k. grundavgift. Dock skall under innehavstiden gjorda värdeminskningsavdrag m.m. tas upp som inkomst av näringsverksamhet vid en försäljning eftersom löpande inkomster och utgifter redovisas i näringsverksamheten. Som en följd av att reavinster beskattas som kapitalinkomst får endast ett till 70 % reducerat värde på näringsfastigheter tas med i underlaget för K-SURV. Omsättningsfastigheter, som i sin helhet beskattas i näringsverksamhet, räknas med till 100 % i K-SURV-underlaget.

Med RINK:s och URF:s förslag skulle skillnaderna mellan omsättnings- och anläggningsfastigheter i enskild näringsverksamhet bli små. Skillnaderna kommer nu att öka såtillvida att värdeförändringar redan på korttidsinnehav kommer att behandlas helt olika beroende på vilken typ av fastighet det är fråga om. För juridiska personer skulle de s.k. byggsmittereglerna egentligen kunna avskaffas. Reglerna härom behövs dock fortfarande inom bolagssektorn dels för att de i vissa fall bestämmer om aktier i ett fastighetsbolag är omsättnings- eller anläggningstillgångar hos aktieägarna (fr.a. byggmästare) dels för att förhindra att omsättningsfastigheter kan säljas med mer fördelaktiga reavinstregler under en övergångsperiod.

Bl.a. i syfte att inte uppmuntra till eller framtvinga skattebetingade försäljningar (och återköp) inför övergången föreslog RINK att fastigheter vid avyttringar t.o.m. 1999 skulle få behålla sina enligt ”gamla” regler uppräknade ingångsvärden per den 31 december 1990. Från den synpunkten är det olyckligt att övergångsreglerna utformats så att vid bestämmandet av ”övergångsingångsvärdet” vid försäljningar efter den 31 december 1990 skall indexuppräkningen ske med åtta – och inte som tidigare fyra – års förskjutning. Övergångsregleringen för fastigheter är dock förhållandevis ”generös” i detta hänseende. I princip borde hela den nominella reavinsten på en fastighet beskattas med den nya skattesatsen på 30 % på samma sätt som gäller för aktier m.m. Som jämförelse kan nämnas att för t.ex. en person med 35 % marginalskatt är reavinstskatten 1990 17,5 %, dvs. 35 % av 50 %, av vinsten på äldre aktier (den relevanta jämförelsen är egentligen 14 % eftersom tidigare 40 % av vinsten var skattepliktig vilket höjdes till 50 % som ett första steg mot skattereformen i denna del) medan skatten i det nya systemet alltid blir 30 % vartill kommer andra skärpningar för aktievinster såsom slopat grund- och schablonavdrag. För personer med höga inkomster blir skillnaderna i regel inte så stora om de säljer aktier 1991 i stället för 1990.

Genom att reavinster på näringsfastigheter skall beskattas som inkomst av kapital och alltså inte, som RINK föreslog, inkomst av näringsverksamhet minskas skillnaderna i skattehänseende mellan privatbostäder (villor och bostadsrätter) och sådana privata bostäder, som hänförs till näringsfastigheter, t.ex. bostäder i s.k. andelshus. Sistnämnda typer av bostäder är dock alltjämt skattemässigt diskriminerade genom att skattetaken för privatbostäder vid reavinstbeskattning, 9 resp. 18 % av försäljningspriset, inte gäller för dem. En annan och, beroende på omständigheterna, kanske allvarligare diskriminering var i ”juniversionen” av skattereformen följande förhållande. Deklarationsmässiga underskott (i praktiken fr.a. ränteutgifter) på sådana bostäder skulle överhuvudtaget inte ha blivit avdragsgilla annat än mot framtida löpande överskott. (Paradoxalt nog kan i vissa av dessa fall – högbelåning – reglerna om räntefördelning leda till en något minskad diskriminering eftersom, vid negativt kapital i näringsverksamhet, ett belopp motsvarande statslåneräntan på det negativa kapitalet skall dras av under inkomst av kapital och behandlas som inkomst i näringsverksamheten. Övergångsvis gäller dock särskilda regler för räntefördelningen.) Underskotten skulle inte ha fått kvittas mot framtida reavinst eftersom den ju är hänförlig till annat inkomstslag (och förvärvskälla). Om emellertid näringsverksamheten (förvärvskällan) skall anses ha upphört vid en avyttring av bostaden kan de ackumulerade underskotten dras av som reaförlust efter en kvotering till 70 %, dvs. medföra en skattereduktion på 21 % av underskotten om skatten på övriga inkomster förslår därtill. Sistnämnda möjlighet till skattelindring kvarstår även efter ett genomförande av förslagen i prop. II. I propositionen föreslås emellertid för fysiska personer och dödsbon att underskott, dvs. även ackumulerade underskott, i näringsverksamhet i första hand skall kvittas mot reavinst på fastighet eller bostadsrätt som ingått i den förvärvskälla där underskottet uppstått. Härigenom blir skattereduktionen 30 % i den mån underskotten kan kvittas mot reavinsten. En kvarstående diskriminering av ifrågavarande bostäder är dock den senareläggning av ränteavdragen som dessa regler medför och som kan locka fram skattemässigt betingade försäljningar (och återköp) och det förhållandet att överskott belastas med särskild löneskatt och progressiv inkomstskatt trots att de i realiteten är avkastning på kapital.

Den av RINK föreslagna principen om räntekorrektion har antagits med den semantiskt mera tilltalande benämningen räntefördelning och vidareutvecklats. Bl.a. skall negativt K-SURV-underlag i den mån det motsvarar ackumulerade underskott i förvärvskällan ej föranleda räntefördelning. Härigenom undviks att avdrag för lånefinansierade kostnader begränsas när motsvarande intäkter beskattas i näringsverksamheten. Övergångsreglerna får anses vara ”mjuka”; t.ex. skall ett vid övergången negativt K-SURV-underlag ej föranleda räntefördelning förrän vid 2000 års taxering.

De av riksdagen antagna reglerna innebär att beskattningen av avkastning på kapital i enskild näringsverksamhet blir ungefär likvärdig med beskattningen av andra kapitalinkomster för personer med förvärvsinkomster under brytpunkten. Detta kan illustreras med följande mycket förenklade exempel. En näringsidkare med 30 % marginalskatt (=43 % inkl skattedelen av socialavgifterna enligt tidigare diskussion; RINK:s definition) sätter in 100 000 kr i näringsverksamheten. Ränta 10 %. Avkastningen på 10 000 kr drabbas av en skatt på 4 300 kr. Kapitaltillskottet ökar emellertid K-SURV-avsättningen med 30 000 kr och, enligt förslag i prop. II, I-SURV-avsättningen med 2 000 kr, vilket leder till en räntefri skattekredit på 13 760 kr (=43 % av 32 000) vilken beräknas ha ett årligt bruttovärde på 1 376 kr (=ränta 10 %) och ett nettovärde efter skatt på 784 kr (=1 376-43 %). Om alternativet hade varit ett privat lån på 13 760 kr med 10 % ränta eller insättning av skattekrediten på ett privat bankkonto med 10 % ränta blir det årliga nettovärdet på skattekrediten 963 kr (=1 376-30 %). Den effektiva skatten på kapitalavkastningen blir således med angivna förutsättningar 3 516 kr (=4 300-784) eller 3 337 kr (=4 300-963), dvs. 35 % eller 33 % beroende på vilket värde man sätter på den genom det ökade SURV-underlaget räntefria skattekrediten.

Om näringsidkaren har en marginalskatt på 50 % (=64 % effektiv skatt enligt tidigare diskussion) blir den effektiva skatten på kapitalavkastning i verksamheten med ovan angivna förutsättningar 57 % resp. 50 %. Detta innebär en kraftig diskriminering av kapital i enskild mera framgångsrik näringsverksamhet, eller sådan verksamhet som bedrivs vid sidan av anställning med en lön överstigande ca 180 000 kr, och ger ett motiv att på olika sätt minska detta. Spegelbilden av detta är att upptagande av lån som redovisas i verksamheten stimuleras eftersom avdragseffekten av ränteutgifterna blir väsentligt högre än de 30 % eller 21 % som gäller för lån som redovisas utanför näringsverksamheten.

Ett bättre och mera neutralt sätt att behandla kapitalavkastning i enskild näringsverksamhet vore att, i stället för K-SURV och I-SURV, räntekorrigera även positivt kapital i verksamheten, t.ex. på så sätt att ett belopp motsvarande statslåneräntan + 5 % på beskattat eget kapital finge dras av i näringsverksamheten och tas upp som inkomst av kapital. Denna metod har valts för att beräkna ”normalbeskattad” utdelning och reavinst på aktier i fåmansföretag.

Beträffande enskilt ägda näringsfastigheter kan sammanfattningsvis sägas att de fått en betydligt lindrigare beskattning än vad RINK och URF föreslog. Det från rent skattemässig synpunkt bästa resultatet synes uppnås om det löpande resultatet kan hållas på en sådan nivå att varken vinst eller förlust uppstår vid taxeringen av fastighetsförvaltningen och hela avkastningen tas ut i form av reavinst, som ju beskattas som inkomst av kapital med 30 %. Om fastighetsägaren under innehavstiden dessutom kan utnyttja rätten till K-SURV-avsättning för att skaffa sig en räntefri skattekredit kommer den effektiva skatten på fastighetens avkastning att understiga 30 %. Om däremot den löpande fastighetsförvaltningen lämnar deklarationsmässiga överskott blir skatten alltid högre än 30 % eftersom, utöver progressiv inkomstskatt, även egenavgifter eller särskild löneskatt skall betalas på sådana överskott vartill kommer en skatt på 30 % på reavinsten vid en försäljning eller en endast till 70 % avdragsgill reaförlust.

8. Företagsbeskattning

URF:s förslag till företagsbeskattning har i huvudsak genomförts. En viktig skillnad är att Annellagen inte upphävs. Som en följd härav får kooperativa föreningar behålla avdragsrätten för utdelning på medlemsinsatser. Industriförbundets uppmärksammade program för en ny företagsbeskattning som publicerades i april 1987 innehöll bl.a. ett förslag om slopade annellavdrag. Detta anammades av URF. Även i övrigt har URF:s förslag mycket stora likheter med Industriförbundets skatteprogram. Genom att anellavdragen behålls minskar den diskriminering av aktiebolagens egna kapital som skulle ha följt av URF:s förslag (jfr min kritik i Skattenytt 1989:9 s. 437–442). Skattereformen medför ändå ökad diskriminering av eget kapital, eftersom de hittillsvarande skillnaderna till aktieägarnas favör på mottagarsidan, dvs. långivare resp. aktieägare, upphör eller minskar väsentligt samtidigt som dubbelbeskattningen av aktiebolagens vinster på ”gammalt” kapital behålls. Reglerna i Annellagen medför inte heller att dubbelbeskattningen av nyemitterat kapital helt undanröjs; därtill skulle krävas omedelbart avdrag för hela nyemissionsbeloppet. URF har för ett tänkt fall med 2,5 % direktavkastning, årlig utdelningstillväxt på 10 % och diskonteringsränta 7 % beräknat nuvärdet av annellavdragen till 52 % av emissionsbeloppet, URF I s. 354. I ett sådant fall medför alltså annellavdragen att endast ca hälften av dubbelbeskattningen elimineras.

En annan skillnad mot URF:s förslag är att L-SURV-underlaget har höjts till 15 % av lönesumman (URF 10 %) och att anskaffningskostnaden för förvärv av aktier i utländska dotterbolag får medräknas till 65 % i K-SURV-underlaget (URF 0 %). I övrigt är skattereformen något snålare mot företagen än URF:s förslag. Således får företagen inte rätt till nuvärdeavskrivning med därtill knutna avsättningar till periodiseringsfonder. Det generella inkuransavdraget på lager blir 3 % i stället för 5 %. För finansiella företag tillåts överhuvudtaget inget generellt inkuransavdrag för lånefordringar på allmänheten (URF 1 %). Schablonintäkten för investmentföretag blir 2 % (URF 1,5 %). I prop. II föreslås att företagens orealiserade och ej bokförda kursvinster på lån och skulder i utländsk valuta skall beskattas genom en schablonintäkt beräknad som statslåneräntan multiplicerad med 54 % av kursvinsten. Övergångsreglerna blir också något kärvare än vad URF föreslog eftersom gamla reserver, som måste upplösas, skall avskattas på fyra i stället för fem år och någon skatterabatt ej kommer att lämnas vid frivillig snabbare upplösning. Å andra sidan införs inte URF:s förslag om spärregler mot lagerreservuppbyggnad inför övergången. Övergången har gjorts smidigare genom den ”tjuvstart” av skattereformen som beslutades på grundval av förslagen i prop. 1989/90:50 (sänkt bolagsskattesats från 52 till 40 %, avskaffad avdragsrätt för avsättning till investeringsfonder, minskad lagernedskrivning m.m).

Ett uppmärksammat inslag i skatteomläggningen är den s.k. K-SURV:en, avdrag för avsättning till skatteutjämningsreserv med högst 30 % av beskattat eget kapital beräknat med hänsyn till tillgångarnas skattemässiga restvärden. Vissa företag såsom investment- och förvaltningsföretag är ej berättigade till SURV-avdrag. K-SURV:en syftar till att minska diskrimineringen av eget kapital i förhållande till lånat kapital och att i frånvaro av uttryckliga regler för kvittning av förluster mot tidigare års vinster möjliggöra sådan kvittning, s.k. carry-back, genom reservupplösning under förlustår, prop. I s. 520. L-SURV:en har endast sistnämnda syfte. En effekt av K-SURV:en är också att den delvis fungerar som inflationsavdrag på eget kapital, prop. I s. 521. En i propositionen inte angiven men troligen önskad effekt är att den bidrar till att låsa in vinstmedel i företagen eftersom skatten på kvarhållen vinst blir lägre än på utdelad vinst.

K-SURV-avsättningen för juridiska personer skall beräknas på beskattningsårets utgående kapital, varvid underlaget för avsättning skall minskas med årets skatt, som ju är en skuld. Storleken av årets skatt beror emellertid på årets SURV-avsättning. För att slippa en simultan beräkning skall i stället beräkningarna ske i två steg. I det första steget beräknas årets skatt. Den anses i detta sammanhang vara 30 % av den taxerade inkomsten före SURV-avsättning och vissa andra justeringar. Under året inbetald preliminär skatt skall tas upp som tillgång eftersom hänsyn till skattekostnaden tas enligt nyss angiven schablon. Därefter beräknas i ett andra steg underlaget och avdraget för SURV-avsättning varefter taxerad inkomst och årets ”verkliga” inkomstskatt kan beräknas. Reglerna är ganska komplicerade och i prop. I, s. 736, ges ett räkneexempel. Detta är emellertid ganska svårförståeligt eftersom det bygger på den ganska missvisande förutsättningen att tillgångarna under året ökat med mer än årets vinst. Därför ges följande, som jag hoppas, mera lättförståeliga exempel, vari tillgångarna, inkl betald preliminär skatt, ökat med ett belopp som motsvarar årets vinst.

Förutsättningar:

Årets vinst

100

Ingående balans tillgångar

1 000

Utgående balans tillgångar

1 075

Ingående balans skulder

500

Utgående balans skulder

500

Betald preliminär skatt

25

SURV-underlaget blir 570 enligt följande:

+ Utgående balans tillgångar

1 075

+ Betald preliminär skatt

25

– Utgående balans skulder

500

– 30 % ”schablonskatt” före SURV

   30

Summa

570

Taxerad inkomst blir 79 enligt följande:

+ (före SURV-justering)

100

+ Återföring av förra årets SURV-avsättning

150

– Årets SURV-avsättning (30 % av 570)

 171

Summa

79

Eftersom ingående balans tillgångar resp. skulder var 1 000 resp. 500 har förra årets SURV-avsättning antagits vara 150 (=30% av 1 000-500); som skuld räknas inte belopp som har avsatts till SURV.

Årets ”verkliga” skatt uppgår till 30 % av 79, dvs. 23,7. K-SURV-reglerna leder således till att den ”effektiva” skattesatsen på nominellt beräknad och kvarhållen vinst blir 23,7 %. I det i propositionen givna exemplet hade denna skattesats beräknats till 21,45 %. I verkligheten blir den effektiva skatten lägre än 23,7 % med hänsyn till konsolideringseffekterna av andra regler, t.ex. om räkenskapsenlig avskrivning och omedelbart avdrag för sådana investeringar som forskning, viss marknadsföring o dyl.

Företag i samma koncern måste använda antingen K-SURV eller L-SURV. Om K-SURV väljs skall en gemensam beräkning göras så att företagen sammanlagt inte får större SURV-avdrag än om de utgjort ett företag. Av detta skäl får aktier i svenska dotterbolag inte räknas som K-SURV-grundande tillgång. Detta leder emellertid till att uppköp av företag av andra företag försvåras. Om t.ex. ett företag med ett beskattat eget kapital på 1 000 köps av ett annat företag för 1 000 minskar köpande företags K-SURV-underlag med samma belopp vilket leder till en omedelbar skattekostnad på 90 (=0,3×0,3×1 000). Detta bör, allt annat lika, leda till att köparen inte vill betala mer än 917,4 för aktierna i det företag som skall köpas. Totalkostnaden för köpet blir då 1 000 (=917,4 + skatteeffekten av att K-SURV-underlaget minskar med 917,4 eller 0,3×0,3×917,4=82,6). Härigenom kommer svenska ”K-SURV-företag” vid företagsköp i ett sämre läge än andra aktörer som inte drabbas av angivna effekter, t.ex. utländska företag, och som kan erbjuda ett högre pris. Vidare diskrimineras svenska K-SURV-företag vid uppköp av företag i utlandet eftersom de vid sådana köp tappar K-SURV-underlag med ett belopp motsvarande 35 % av köpeskillingen för det utländska företaget och det får antas att utländska köpare inte drabbas av motsvarande effekt.

9. Handelsbolag

Med hänsyn till det nära sambandet mellan beskattning av enskild näringsverksamhet och handelsbolag och då någon staketmetod ej genomförts för enskilda näringsidkare har URF:s förslag om att handelsbolagen skall bli skattesubjekt ej heller genomförts utan handelsbolagens beskattning har fått anpassas till skattereformen i övrigt. Den nu genomförda skattelagstiftningen för handelsbolagen, som anges vara provisorisk i avbidan på vidare utredning, har fått i huvudsak följande utformning. Handelsbolagens inkomster beskattas som nu hos delägarna. Alla inkomster räknas som inkomst av näringsverksamhet utom reavinster vid icke yrkesmässig avyttring av fastigheter och bostadsrätter, som beskattas som inkomst av kapital. För reaförluster gäller samma regler som för fysiska personer, dvs. avdrag medges med som huvudregel endast 70 % av förlusten. SURV-avsättning görs på bolagsnivå medan s.k. räntefördelning görs på delägarnivå. Beräkning av reavinstens storlek vid avyttring av andel i handelsbolag sker enligt de regler som genomfördes 1988. Definitionen av fåmansföretag innefattar inte längre handelsbolag. De särskilda fåmansföretagsreglerna, som behålls i framtiden, gäller därför för fåmansägda handelsbolag endast då så särskilt anges.

Som en följd av att handelsbolagens kapitalplaceringsaktier m.m. hänförs till näringsverksamhet får delägarna enligt p 21 i övergångsbestämmelserna till ”nya KL” köpa ut sådana tillgångar till underpris under 1990 utan att felprisregeln i 35 § 1a mom. 3 st. tillämpas vid 1991 års taxering. Vidare gäller enligt p 22 i övergångsbestämmelserna att handelsbolags vinst vid avyttring av s.k. näringsbetingade aktier o.dyl. räknas som inkomst av kapital om avyttringen sker före utgången av år 1991 under förutsättning att aktierna o.dyl. anskaffas av handelsbolaget före ikraftträdandet, varmed torde förstås den 1 juli 1990.

De särskilda reglerna i 3 § 12 mom. SIL om reavinst på aktier i fåmansföretag, som innebär att halva reavinsten under en viss nivå skall tas upp som inkomst av tjänst och som har ersatt bl.a. vinstbolagsreglerna i 35 § 3 mom. 7 st. KL, gäller inte för andelar i handelsbolag. Detta kan eventuellt göra det lockande att föra över sådana aktier till handelsbolag och därefter sälja andelarna i handelsbolaget. Om emellertid handelsbolaget säljer aktierna (under 1991) får 3 § 12 mom. SIL antas vara tillämpligt. Efter 1991 skall aktieförsäljningen beskattas som inkomst av näringsverksamhet även om aktierna är s.k. näringsbetingade aktier. Det kan vidare vara lockande att på olika sätt samla rörelsevinster i handelsbolag och därefter sälja handelsbolaget innan vinsterna hunnit gå till beskattning.

10. Reavinst och utdelning på aktier i fåmansföretag

RINK:s förslag om särbehandling av utdelning och reavinst på aktier i fåmansföretag antogs av riksdagen i juni 1990 och togs in i 3 § 12 mom. SIL, som ersätter reglerna om vinstbolag och interna aktieöverlåtelser. All utdelning från och halva reavinsten på aktier i fåmansföretag överstigande ”normalbeskattad avkastning”, dvs. statslåneräntan +5 %, skall tas upp som inkomst av tjänst, dock utan uttag av socialavgifter eller särskild löneskatt. För att reglerna skall vara tillämpliga krävs att den skattskyldige eller någon honom närstående under någon del av den senaste tioårsperioden i betydande omfattning varit verksam i företaget eller annat fåmansföretag som bedriver samma eller likartad verksamhet. Tidsgränsen kan förlängas i vissa fall. Med verksamhet i betydande omfattning avses enligt departementschefen att vederbörandes arbetsinsats haft en påtaglig betydelse för vinstgenereringen, prop. I s. 468, 703.

I lagrummets ursprungliga lydelse (juniversionen) angavs i sjätte stycket att bestämmelserna i fråga inte skulle tillämpas om den skattskyldige kunde visa att utomstående i betydande omfattning (minst 30 % enligt prop. I s. 468 och 704) äger del i företaget med rätt till utdelning. Vidare angavs att i fråga om reavinst undantag skulle ske i den mån det kunde visas att vinsten med hänsyn till gjorda löneuttag, antalet anställda, företagets verksamhet och tillgångar samt övriga omständigheter inte vore hänförlig till den skattskyldiges eller någon honom närståendes arbetsinsats. Enligt förslag i prop. II skall sistnämnda undantagsregel (betr löneuttag mm) ersättas med en annan undantagsregel som säger att 3 § 12 mom. SIL inte skall tillämpas på den del av den sammanlagda vinsten utöver kvarstående sparad (”normalbeskattad”) utdelning för den skattskyldige och honom närstående under samma tidsperiod som överstiger 200 basbelopp för avyttringsåret enligt lagen om allmän försäkring. Undantaget beträffande utomståendes andel i ägande och avkastning kvarstår alltså liksom kravet på den skattskyldiges eller honom närståendes verksamhet i betydande omfattning.

I prop. I s. 468 of anförde departementschefen bl.a. följande beträffande den undantagsregel som han nu föreslår avskaffad: ”Jag föreslår . . . att den skattskyldige, oberoende av ägarförhållanden, får möjlighet att visa att en reavinst uppenbarligen inte kan hänföras till avkastning av hans eller någon närståendes arbetsinsats. Behovet av ett så strängt beviskrav har övervägts noga. Jag har därvid funnit att någon annan godtagbar lösning inte finns (mina kursiveringar). Vid förnyade överväganden har departementschefen emellertid funnit att regeln fortfarande inte är ”preciserad på ett godtagbart sätt” varför han föreslår en ”enkel och begriplig” schablonregel som har knutits till basbeloppet eftersom ”reglerna bör bli bestående under lång tid” (prop. II, stencilupplagan, s. 411, 413 f). Frågan är emellertid om reglerna blir avsevärt mycket enklare. I vissa fall var den ursprungliga undantagsregeln klarare, t.ex. för fastighets- och aktieförvaltande bolag. Visserligen framhäver departementschefen, s. 413, att kravet på egen eller närstående arbetsinsats i betydande omfattning kvarstår men det är inte längre lika tydligt att aktier i sådana bolag skall undantas eftersom det kan göras gällande att vinsterna i bolaget uppstått p.g.a. aktieägarnas arbetsinsatser avseende t.ex. omplaceringar och andra förvaltningsåtgärder.

En schablon har också klara nackdelar eftersom den lockar till olika rent skattebetingade beteenden och kan upplevas som orättvis av dem som inte kan utnyttja regeln. Man kan därför ställa sig frågande till om regeln blir ”bestående under lång tid”. Som exempel kan nämnas att man kan ifrågasätta varför en krets närstående personer som arbetar i samma bolag skall få dela på ett schablonbelopp och alltså komma lindrigare undan vid en aktieförsäljning än om de var för sig arbetat i olika bolag. I det senare fallet innebär reglerna att de skall beskattas var för sig med varsitt eget schablonbelopp. Vidare torde angivna schablonregel föranleda att större rörelser, t.ex. hos byggmästare, inför en försäljning förs över till aktiebolag varefter aktierna säljs. Flera närstående kan även, av samma skäl, föra över rörelseverksamhet och -tillgångar till ett gemensamt bolag. Det senare torde vara möjligt utan att uttagsbeskattning sker om regeringsrättens praxis i ett antal under oktober 1990 meddelade domar skulle gälla även i ”det nya skattesystemet”. Domarna innebar att ett antal näringsidkare, AB och fysiska personer, utan uttagsbeskattning kunde föra över rörelsetillgångar till ett gemensamt ägt aktiebolag vari storleken av ägarandelarna betingades av vad var och en förde in i bolaget. Överföringarna gjordes av affärsmässiga skäl (till underpris) och saknade benefika inslag. Ytterligare en nackdel med den valda schablonen är att den, för det fall sammanläggning skall ske av flera aktieförsäljningar under olika år, inte lägger samman de olika beloppen omräknade till det senaste årets basbelopp. Till schablonregelns försvar bör dock sägas att den skapar klarhet i många fall eller anger ”värst möjliga” effekt. Regeln bör vara särskilt värdefull för bolag med stora värden där 200 basbelopp utgör en liten del av försäljningssumman för aktierna. Dessa hade ju i de flesta fall ”gått fria” även enligt den tidigare regeln, men ägarna hade ändå inte i förväg kunnat vara helt säkra.

En annan nyhet i prop. II är att utskiftningsskatten föreslås upphävd. Utskiftat belopp skall beskattas som utdelning hos aktieägarna varav följer att även bolaget beskattas eftersom endast beskattade medel kan delas ut i det nya skattesystemet. Om bolaget upphör i samband med utskiftningen får aktieägarna göra fullt avdrag mot utdelningen för anskaffningskostnaderna för aktierna. En följd av att utskiftning jämställs med utdelning är att utskiftat belopp (överstigande normalbeskattad utdelning) för fåmansföretagsaktieägare i sin helhet skall tas upp som inkomst av tjänst. Många aktieägare torde därför komma att vilja sälja aktierna i ett bolag som skall upphöra, med mera förmånliga reavinstregler, i stället för att välja det affärsmässigt mera naturliga likvidationsförfarandet. Departementschefen har varit medveten om frågeställningen men har inte redovisat någon övertygande argumentation för den föreslagna lösningen för fåmansföretag.

I nedanstående tabell redovisas skatteeffekterna av att en vinst på 100 i fåmansföretag tas ut som lön, utdelning eller reavinst. Tabellen bygger på följande förutsättningar. Lönen antas överstiga 7,5 basbelopp varav följer att socialavgifterna i sin helhet kan anses vara skatt. Socialavgifterna är 37,4 % motsvarande 27,2 % av ett belopp inkl avgifter. Aktieägarens personliga inkomstskatt antas vara 50 %. Utdelningen resp. reavinsten antas överstiga statslåneräntan + 5 %.

Lön

Utdelning

Reavinst

I

II

III

Soc.avg/Bolagsskatt

27,2

30(30)

Utbetaln./Reavinst

72,8

70(70)

66,5(66,5)

70(70)

80(80)

Inkomstskatt

36,4

35(21)

26,6(20)

28(21)

32(24)

Kvar för ägaren

36,4

35(49)

39,9(46,5)

42(49)

48(56)

Belopp inom parentes avser det fallet att de särskilda reglerna i 3 § 12 mom. SIL ej skulle vara tillämpliga. Med reavinst I och II avses att reavinsten motsvarar 95 % resp. 100 % av vinsten efter bolagsskatt på 30 %. I kolumnen för reavinst III redovisas det fallet att reavinsten motsvarar 80 % av vinsten före bolagsskatt.

RINK, som konstruerat 3 § 12 mom. SIL, utgick från att marknadsvärdet på aktier i fåmansföretag skulle motsvara 95 % av beskattad och 70 % av obeskattad vinst (RINK II s. 140). I sådana fall skulle de olika alternativen för uttag av vinst bli ungefärligen likvärdiga. En faktor som kan hålla ned priserna på företag är, som diskuterats i ett tidigare avsnitt, att köparen kan förlora K-SURV-underlag. Om emellertid köparen är t.ex. ett ”L-SURV-företag” åsamkas han inte denna kostnad men i ett sådant fall tappar det uppköpta företaget sin K-SURV, eftersom företag i samma koncern måste använda samma sorts SURV. Det är svårt att förutse var prisnivån på ”vinstbolag” kommer att hamna i det nya skattesystemet, eftersom den är beroende av så många faktorer, det finns t.ex. köpare som inte besväras av SURV-problematiken. Om säljarna kan få mer än 70 % av obeskattad vinst är skillnaderna mellan å ena sidan lön/utdelning (marginalskatt 50%) och å andra sidan reavinst (marginalskatt 40 %) inte obetydlig. Vid t.ex. en prisnivå på 80 % av obeskattad vinst blir nettot för aktieägaren mer än 30 % högre i reavinstalternativet.

11. Uttagsbeskattning och omstruktureringar

Genom skattereformen kommer den skattemässiga situationen avseende omstruktureringar inom näringslivet att förändras i flera hänseenden. De nya skattereglerna innehåller i korthet följande. Enligt KL 22 § anv. p 1 fjärde stycket gäller att om en tillgång tas ut ur en förvärvskälla i näringsverksamhet skall uttagsbeskattning ske. Det skall vara fråga om en tillgång där vederlaget eller vinsten vid en avyttring skulle ha beskattats som intäkt av näringsverksamhet. Med uttag menas att en tillgång tas ut utan vederlag eller mot ett vederlag som understiger marknadsvärdet. Även utdelning räknas som uttag. Uttagsbeskattning medför att den uttagna tillgången anses avyttrad för ett vederlag motsvarande marknadsvärdet. Särskilda regler gäller för överlåtelser inom koncerner. Uttagsbeskattning skall, enligt angivna lagrum, emellertid underlåtas om ”särskilda skäl” föreligger däremot. Med ”särskilda skäl” avses sådana företagsombildningar där uttagsbeskattning underlåts ”i enlighet med nuvarande praxis”, prop. I s. 557. Att uttagsbeskattning underlåts innebär att avtalat vederlag, vanligen köpeskilling motsvarande tillgångarnas skattemässiga restvärden, godkänns vid taxeringen.

För enskilda näringsidkare kommer gränsdragningen mellan ”reaegendom” och annan egendom, dvs. egendom vars avyttring beskattas i näringsverksamhet, inte att förändras genom skattereformen. Vissa fastigheter, som inte är omsättningsfastigheter, kommer visserligen att ingå i näringsverksamhet men reavinster på dem skall beskattas som inkomst av kapital.

Med hänsyn till att många ”gamla” obeskattade reserver skall återföras till beskattning efter övergången till de nya skattereglerna kommer enskilda näringsidkare med sådana reserver att få ett intresse av att föra över sin verksamhet till aktiebolag. Detta förutses i lagen om återföring av obeskattade reserver, vilken särskilt stadgar att återföringen i dessa fall skall beskattas hos aktiebolaget. I specialmotiveringen, prop. I s. 749, sägs att en förutsättning härför är att överföringen av verksamheten till aktiebolaget kan ske utan att näringsidkaren uttagsbeskattas.

Med de nya skattereglerna borde det, till skillnad från i dag, bli ointressant att till anskaffningsvärdet sälja s.k. reaegendom till ett eget aktiebolag och därefter sälja aktierna till utomstående. En sådan transaktion skulle i regel leda till att ägaren får mindre betalt än om han säljer egendomen direkt till tredje man p.g.a. dels att skattesatsen är densamma för alla sorters reavinster dels att den latenta skatteskulden på egendomen finns kvar hos aktiebolaget vilket bör påverka köpeskillingen för aktierna. Därtill kommer en viss risk att tillämpning av 3 § 12 mom. SIL (halva reavinsten under en viss nivå beskattas som lön) eventuellt kan ifrågasättas av skattemyndigheterna även om så inte bör ske i ett dylikt fall där någon arbetsinsats ej skett i bolaget och reavinsten på aktierna beror enbart på värdestegring på kapitaltillgångar (hos aktiebolaget räknas de dock som tillgångar i näringsverksamhet). Däremot kommer det fortfarande att finnas intresse för att föra över obeskattade reserver och inkomster, dvs. arbetsinkomst, från enskild näringsverksamhet till aktiebolag och därefter sälja aktierna.

Som tidigare nämnts är reglerna i 3 § 12 mom. SIL tillkomna för att hindra att arbetsinkomst (under 200 basbelopp beträffande reavinst) i fåmansföretag tas ut som utdelning eller reavinst med lägre beskattning än om den tas ut som lön. Angivna lagrum är emellertid, enligt ordalydelsen, tillämpligt endast om den skattskyldige eller honom närstående i betydande omfattning varit verksam i företaget eller annat fåmansföretag som bedrivit samma eller likartad verksamhet. Om en enskild näringsidkare för över obeskattade reserver och andra inkomster till ett aktiebolag och därefter säljer aktierna utan att vara verksam i bolaget bör reavinsten därför inte kunna beskattas med tillämpning av angivna lagrum. Enligt nuvarande praxis sker i regel ingen uttagsbeskattning om en hel rörelse förs över till ett av rörelseidkaren ägt aktiebolag. Det kan emellertid tänkas att praxis, vid ovan angivna tolkning av kravet på verksamhet i företaget, skulle skärpas för sådana fall som nu nämnts. En annan möjlighet är att skatteflyktslagen kan komma att användas för att ”fylla ut” 3 § 12 mom. SIL trots att detta lagrum kan sägas vara en särskild skatteflyktsregel som ju egentligen borde uttömmande reglera den speciella ”skatteflyktssituationen” (jfr RÅ 1989 ref. 83, kringgående av vinstbolagsbestämmelserna i 37 § 3 mom. 7 st. KL). Även om reavinsten beskattas enligt 3 § 12 mom. SIL kan det, enligt diskussionen i föregående avsnitt, vara fördelaktigt att, i stället för att avyttra en rörelse direkt, föra över den till ett aktiebolag och därefter sälja aktierna. Frågan om uttagsbeskattning skall ske p.g.a. överföringen kan därför även i ett sådant fall eventuellt komma att bedömas på ett annat sätt efter skattereformens genomförande.

För aktiebolag och andra juridiska personer medför skattereformen stora förändringar i nu diskuterade hänseenden. En viktig skillnad mot tidigare är att all deras egendom blir ”näringsegendom” även om själva vinstberäkningen i vissa fall skall ske enligt reavinstregler. Detta innebär att även s.k. reaegendom, som hittills gått fri, kan komma i fråga för en eventuell uttagsbeskattning. Å andra sidan ökar förutsättningarna för undantag från sådan beskattning i så måtto att ett villkor för undantag är att egendom ej byter beskattningsnatur vid en överföring.

Uppskovsregeln i hittillsvarande 2 § 4 mom. 9 st. SIL avseende koncerninterna överlåtelser av organisationsaktier och -andelar finns kvar men har flyttats till tionde stycket. Undantaget för aktier och andelar i fastighets- och kapitalförvaltande företag har tagits bort. Om förutsättningarna för tillämpning av denna uppskovsregel är uppfyllda borde uttagsbeskattning inte komma i fråga.

Kontinuitetsregeln i hittillsvarande 2 § 4 mom. 11 st. (numera 12 st.) SIL avseende utdelning av s.k. reaegendom till vissa företag för vilka utdelningen är skattefri finns kvar och har utvidgats till att avse alla sorters tillgångar. Det anges dock uttryckligen i lagrummet att om utdelande företag skulle uttagsbeskattas är regeln inte tillämplig.

Av liknande skäl som ovan nämnts för fysiska personer beträffande s.k. reaegendom kommer det med de nya reglerna i regel inte att löna sig för juridiska personer att, i stället för att sälja egendom med vinst till utomstående, till underpris (skattemässigt restvärde) föra över tillgångar till ett aktiebolag och därefter sälja aktierna. P.g.a. den enhetliga beskattningen gäller detta för alla sorters tillgångar hos juridiska personer. (Allmänt sett kan intresset för sådana överföringar komma att minska även av det skälet att de nya skattereglerna medför att de obeskattade reserverna minskar inom företagssektorn.) För att ifrågavarande transaktioner skall löna sig krävs att köpeskillingen för aktierna överstiger summan av det sålda bolagets beskattade och obeskattade kapital inkl dolda reserver, vilken en köpare av aktierna troligen inte vill betala. Eftersom motiven för skatteundandragande med hjälp av sådana transaktioner försvinner borde man kunna få anta att överföring av tillgångar inom en koncern i regel kommer att ske av affärsmässiga eller organisatoriska skäl, vilket är ett av villkoren för underlåten uttagsbeskattning i dylika fall. Departementschefen har emellertid uttalat, prop. I s. 558, att man vid koncerninterna överlåtelser av fastigheter- inte kan presumera att överlåtelsen betingas av omstruktueringsskäl. Detta förklarar att uppskovsregeln i (numera) 2 § 4 mom. 10 st. SIL inte utsträckts till att avse även fastigheter. I detta sammanhang åberopar departementschefen att en koncernintern realisation av värdestegring på en fastighet höjer koncernens samlade SURV-underlag. Denna höjning neutraliserar dock endast en mindre del av beskattningen av värdestegringen.

En annan fråga som på sistone rönt stort intresse är om en aktieägare (som inte är befriad från utdelningsbeskattning enligt 7 § 8 mom. SIL) skall beskattas om ett bolag vari han är delägare till underpris överlåter egendom till ett annat bolag vari han äger aktier. Denna fråga besvarades jakande i RÅ 1989 ref. 101 vari aktieägarna och innehavarna av konvertibla skuldebrev i överlåtande bolag beskattades (utdelning resp. ränta) för värdet att teckna aktier i det bolag som skulle överta tillgångarna. Teckningsrätterna fick ett värde på grund av att överlåtelsen mellan bolagen skulle ske till underpris. I RÅ 1989 ref. 119, som gällde en liknande situation för delägare i fåmansföretag, förklarades dessa skola beskattas enligt 35 § 1a mom. KL för det ”mervärde” de skulle tillgodogöra sig genom förmögenhetsöverföringen (underprisöverlåtelse) från av dem ägt aktiebolags dotterbolag till ett annat av dem ägt aktiebolag. Det får antas att regeringsrätten tillämpat tredje stycket i angivna lagrum vari stadgas bl.a. att delägare i fåmansföretag skall beskattas för intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet för den förmån han får genom att förvärva egendom från företaget till lägre pris än egendomens marknadspris. I sistnämnda fall skedde överlåtelsen mellan bolagen på sådant sätt att överlåtande bolag ansågs skola uttagsbeskattas. Efter regeringsrättens dom har olika uppfattningar rått om beskattning enligt 35 § 1a mom. skall ske i de fall överföringen avser s.k. reaegendom eller om den, i vad den avser ”rörelseegendom”, sker på sådant sätt att uttagsbeskattning skall underlåtas. Till regeringsrätten har överklagats några förhandsbesked avseende beskattning av aktieägare enligt 35 § 1a mom. p.g.a. överföring av s.k. reaegendom. Enligt två nyligen meddelade domar har regeringsrätten förklarat att aktieägarna vid 1991 års taxering skulle beskattas enligt 35 § 1a mom. 3 st. KL. Förhandsbeskeden har undanröjts i vad de avsåg taxeringsår efter 1991. Beskattning synes skola ske oberoende av anledningen till överföringen. Två regeringsråd var skiljaktiga och ansåg inte att aktieägarna skulle beskattas.

Med en konsekvent genomförd inkomstbeskattning skulle beskattning ske av löpande värdeförändringar, dvs. skattemässigt restvärde skulle i princip motsvaras av marknadsvärdet på tillgångar och någon uttagsbeskattning skulle inte behövas för det fall tillgångar skulle överlåtas till bokfört värde. Av bl.a. praktiska skäl beskattas emellertid inte värdeförändringar förrän de realiseras. Ett genomgående tema i skattereformen är att en konsekvent inkomstbeskattning skall gälla i största möjliga utsträckning och att beskattning skall ske så snart inkomster realiseras. Således utlöses reavinstbeskattning redan när avyttring sker och inte enligt ”första kronans princip”. Detta talar för att beskattning bör aktualiseras så snart en tillgång byter rättslig identitet. Om t.ex. en person till underpris överlåter egendom till ett av honom ägt aktiebolag kan han sägas ha bytt egendomen mot aktier eller värdeökning på de aktier han äger. I så fall bör han inkomstbeskattas, dvs. uttagsbeskattas eller reavinstbeskattas beroende på vilken typ av egendom det är fråga om. I konsekvens härmed och med principen om aktiebolagens dubbelbeskattning bör en aktieägare alltid beskattas såsom för utdelning vid underprisöverlåtelser mellan bolag vari han är aktieägare. För delägare i fåmansföretag skulle den till 32 § anv. p 14 flyttade felprisregeln kunna användas även om det förefaller främmande med hänsyn till att formuleringen tyder på att regeln är avsedd för de fall delägaren personligen köper ut tillgångar. Vid en tillämpning av denna regel uppnås i stort sett samma beskattningsresultat som vid utdelningsbeskattning eftersom 3 § 12 mom. SIL som huvudregel stadgar att utdelning skall beskattas som intäkt av tjänst.

En konsekvent inkomstbeskattning av aktieägare i linje med RÅ 1989 ref. 101 och 119 och de nyligen meddelade domarna skulle dock omöjliggöra många affärsmässigt betingade och samhällsekonomiskt önskvärda omstruktureringar. I längden torde det därför vara svårt eller omöjligt att upprätthålla en konsekvent inkomstbeskattning i sådana och liknande fall särskilt som lagstiftningen inte är konsekvent utan medger undantag från inkomstbeskattning i vissa fall, t.ex. från uttagsbeskattning enligt 22 § anv. p 1 fjärde stycket KL och från reavinstbeskattning enligt 27 § 4 mom. SIL vid byte av aktier mot nyemitterade aktier i annat aktiebolag eller motsvarande utländskt bolag.

12. Kapitalförvaltning hos fysisk person och aktiebolag – en snabbjämförelse

I detta avsnitt görs en kortfattad jämförelse av de regler som gäller för kapitalförvaltning hos fysiska personer och hos aktiebolag. Flertalet regler har kommenterats i tidigare avsnitt. Jämförelsen tar i första hand sikte på ”privatförmögenhet” som ägs antingen direkt av den enskilde eller genom ett av honom ägt aktiebolag.

Fysisk person

AB

1. Ränteavdragstak

Ja

Nej

2. Avdrag reaförluster

70%

100%

3. K-SURV värdepapper

Nej

Ja, i vissa fall

4. Takregel bostäder

Ja

Nej

5. Kontantprincip

Ja

Nej

6. Extra ränteavdrag

Ja, för ägaren

1. AB får fullt avdrag för ränteutgifter medan begränsningar gäller för fysiska personer. Som tidigare nämnts kan AB genom ränteavdrag i princip uppnå ”evigt” uppskov med beskattning av alla sorters inkomster vilket dock medför vissa risker eller kostnader.

2. Fysiska personer får dra av 70 % av en reaförlust (=skattereduktion 21 %). Skattereduktionen kan dock bli lägre än 21 % av reaförlusten om den skattskyldiges inkomstskatt för förluståret understiger detta belopp. Outnyttjat underskott får ej heller sparas till senare år. Reaförluster på noterade aktier o.dyl. för fysiska personer är dock fullt avdragsgilla mot reavinster på samma sorts egendom som uppstått samma år. Överskjutande förluster är avdragsgilla till 70 % enligt nyss nämnda regler. För AB är reaförluster fullt avdragsgilla mot alla sorters inkomster och kan dessutom sparas till följande år i den mån de inte kunnat utnyttjas under förluståret. AB får dock kvitta reaförluster på kapitalplaceringsaktier o.dyl. endast mot reavinster på samma sorts egendom. Även i detta fall får AB spara överskjutande förluster att kvittas mot senare års reavinster på samma sorts egendom.

3. Om AB anses driva handel med värdepapper bör det få rätt till avdrag för avsättning till K-SURV. I ett sådant fall kan det antas att reglerna i 3 § 12 mom. SIL träder i tillämpning om AB är ett fåmansföretag och aktieägaren eller honom närstående är verksam i bolaget. Om däremot AB är ett förvaltningsföretag har det inte rätt till avdrag för K-SURV-avsättning och 3 § 12 mom. bör inte tillämpas. Detta är dock en öppen fråga. Det avgörande för om angivna lagrum skall tillämpas är om ägaren eller honom närstående i betydande omfattning är eller varit verksam i företaget. Som förvaltningsföretag räknas endast företag som förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom och därutöver inte – direkt eller indirekt – bedriver någon eller endast obetydlig verksamhet. Detta synes betyda att om AB vid sidan av värdepappersförvaltning t.ex. äger en inte obetydlig fastighet är det inte ett förvaltningsföretag och har således rätt till K-SURV inte bara för fastigheten utan också för värdepappersinnehavet (dock ej i vad det avser organisationsaktier). En enskild ägare till s.k. näringsfastighet är berättigad till K-SURV för fastigheten (till 70 %). För att han skall vara K-SURV-berättigad för värdepappersinnehav krävs att verksamheten anses vara näringsverksamhet, dvs. i detta fall handel med värdepapper, vilket för en fysisk person torde vara så gott som uteslutet.

4. Skattetaken för reavinster på privatbostäder (9/18-regeln) gäller endast för fysiska personer. Juridisk persons fastighet är alltid näringsfastighet. I prop. II föreslås att stoppregeln i 32 § anv. p 14 första stycket KL skall utvidgas till att avse all egendom och inte bara lös egendom. Detta innebär t.ex. att om ett fåmansföretag från utomstående köper en villafastighet för företagsledarens eller honom närståendes privata boende skall företagsledaren ta upp köpeskillingen som inkomst av tjänst på samma sätt som gäller för lös egendom såsom bostadsrätter. Om emellertid ägaren eller honom närstående säljer en villa till företaget beskattas säljaren endast för eventuell reavinst och i den mån köpeskillingen överstiger marknadsvärdet för inkomst av tjänst.

5. Fysiska personer beskattas enligt kontantprincipen, dock att reavinster skall beskattas redan för det år avyttring sker även om ingen del av köpeskillingen blivit tillgänglig för lyftning under avyttringsåret. Juridiska personer skall alltid beskattas enligt bokföringsmässiga grunder även om storleken av deras inkomster i vissa fall skall beräknas enligt kapitalinkomstregler. Detta är en för aktieägaren intressant skillnad t.ex. för det fall han lånat ut pengar till bolaget. Om utlåningen skett till fast ränta som betalas årsvis får aktieägaren rätt till full kvittning mot ränteutgifter oavsett beloppens storlek.

6. Delägare i fåmansföretag får oavsett beloppets storlek fullt avdrag för ränteutgifter på lån som motsvaras av hans anskaffningskostnad för aktier i eller ovillkorliga kapitaltillskott till företaget i den mån låneräntan inte överstiger statslåneräntan + 5 %. Härigenom gynnas placeringar som sker via eget företag i jämförelse med direktägda placeringar.

Som framgår av jämförelsen är det stora skillnader mellan fysiska och juridiska personer avseende villkoren för kapitalplaceringar vilket egentligen strider mot skattereformens syfte att skapa enkla, enhetliga och – inte minst – neutrala regler. I stort sett behandlas juridiska personer välvilligare än fysiska personer. Detta uppvägs dock i större eller mindre utsträckning, beroende på bl.a. placeringsstrategier och innehavstid, av att vinsterna på kapitalförvaltningen beskattas både hos bolaget och hos ägaren när han tillgodogör sig dem genom t.ex. en försäljning av aktierna.

13. Real skattesats, några räkneexempel

I detta avsnitt illustreras inflationskänsligheten hos den genomförda kapitalinkomstbeskattningen genom några exempel.

I figur 2 visas inkomstskatt i % av real avkastning, dvs. den del av avkastningen som överstiger inflationen, på några olika sorters inkomster vid olika inflationstakt (0–10 %). Real avkastning antas uppgå till 3 %, dvs. (något förenklat) till nominellt 3–13 % beroende på inflationstakt. Skattesatsen är 30 % av realiserad nominellt beräknad inkomst dock att skattetaket för permanentbostäder i de flesta fall leder till lägre beskattning. Tillgångarna antas vara obelånade.

Högst beskattad är utdelad vinst i AB, som ju drabbas av dubbelbeskattning, dvs. först 30 % hos bolaget och därefter 30 % av de 70 % som kan delas ut vilket blir sammanlagt 51 % av bruttovinsten.

Näst högsta skatt drabbar sådan avkastning som erhålles löpande såsom vanliga bankräntor. I RINK:s idealvärld var inflationen 4 % och realräntan 3 %. En skatt på 30 % av den nominella räntan på 7 % blir 2,1 % vilket motsvarar 70 % av den reala räntan på 3 % och som kan avläsas på den stående skalan. Vid en inflation på 10 % blir skatten 3,9 % (30 % av 13 %) motsvarande 130 % av den reala räntan på 3 %. Reavinst 10 år resp. reavinst 20 år i figuren representerar fall där hela avkastningen tas ut efter 10 resp. 20 år och där beskattning sker enligt huvudregeln med 30 % av den nominellt beräknade reavinsten. Samma resultat uppnås om beskattningen av annan avkastning kan skjutas upp under samma tid, t.ex. genom placering i s.k. framtidskonton eller zerobonds. Kurvorna visar den skattesats som gäller för den reala avkastning som realiseras efter 10 resp. 20 år. De två nedersta kurvorna i figuren illustrerar effekterna av det skattetak som gäller för reavinster på privatbostäder för permanentboende (9 % av försäljningssumman). Skatten blir lägre vid längre tids innehav p.g.a. av att orealiserad avkastning i sådana fall kan läggas till grund för ytterligare avkastning (värdestegring).

SN90_11-12b

Bild 2

I ovanstående exempel visas ej effekterna av den s.k. sparbösseeffekten av uppskjuten beskattning jämfört med årlig beskattning. Denna framgår av följande exempel: Räntan antas vara 10 %. Om avskattning sker varje år växer ett kapital på 100 under 10 år med 7 % årligen till 197. Om beskattningen kan uppskjutas i 10 år (t.ex. framtidskonto) växer samma kapital med 10 % årligen på tio år till 259. Efter skatt på den uppskjutna räntan blir behållningen 211 att jämföra med 197 vid årlig beskattning. (Kurvorna för reavinst i figuren visar endast på vilket sätt effekterna av inflationen mildras vid 20 i stället för 10 års innehav.)

Ovanstående exempel visar endast några enkla fall. I nedanstående exempel beräknas de sammantagna effekterna av fastighetsskatt, ränteavdrag och reavinstbeskattning för ett tänkt villainnehav med följande förutsättningar:

  • inflation 7 %

  • värdestegring 10 % per år

  • innehavstid 10 år

  • löpande avkastning 3 % av marknadsvärdet (=kallhyra eller boendevärde)

  • taxeringsvärde 75 % av marknadsvärdet år 1 och år 6

  • fastighetsskatt 1,5 % av aktuellt taxeringsvärde

  • förslitning 1 % per år av marknadsvärdet

  • belåning 700 000 kr, ränta 10 %=skattereduktion 21 000 kr/år

  • förmögenhetsskatt och stämpelskatt beaktas ej

  • villan köps i början av år 1 för 1 000 000 kr

  • villan säljs i slutet av år 10 för 2 590 000 kr

  • reavinstskatt 233 000 kr (=9 % av 2 590 000 kr)

Summa avkastning (löpande och reavinst) och skatt omräknat till penningvärdet i slutet av år 10 blir följande, tkr avrundat (även alternativet obelånad villa redovisas).

Avkastning

Skatt

löp

rea

s:a

löp

rea

s:a

%

Belånad

670

800

1 470

− 102

233

131

 9

Obelånad

670

800

1 470

  208

233

442

31

Reavinst 800 är den reala vinsten i penningvärdet i slutet av år 10. Den har framräknats som skillnaden mellan försäljningspriset och ett med 6 % per år uppräknat inköpspris (=7 % inflation – förslitningsfaktorn, i detta fall 1 %, vilken i princip bör frånräknas när den egentliga reavinsten skall beräknas). Den löpande avkastningen, liksom årlig skatt, har också räknats om till penningvärdet i slutet av år 10 för att få ett realt jämförelsemått. Totalt har villan i exemplet under 10 år givit en real avkastning på 1 470 i angivna penningvärde. I belåningsfallet har den löpande beskattningen resulterat i negativ skatt eftersom skattereduktionen för utgiftsräntorna överstigit fastighetsskatten. Sammanlagd skatt av sammanlagd real avkastning blir 9 % i belåningsfallet och 31 % om villan är obelånad. I stor utsträckning är det skattetaket för reavinstbeskattningen som håller ner beskattningen. Utan detta skattetak hade, med i övrigt oförändrade förutsättningar, skatten på den reala avkastningen uppgått till 27 % (belånad) resp. 49 % (obelånad). Som en illustration till inflationskänsligheten kan nämnas att om värdestegringen hade begränsat sig till 7 % per år blir total skatt i % av total real avkastning 8 % (belånad) resp. 48 % (obelånad) under i övrigt oförändrade förutsättningar. Utan skattetaket för reavinst hade skattesatserna i sistnämnda fall blivit 23 % (belånad) resp. 63 % (obelånad).

14. Rankinglist

I detta avsnitt skall ett försök göras att rangordna några olika sorters kapitalinkomster med hänsyn till hur de kommer att beskattas efter skattereformen. Den exakta rangordningen kan givetvis diskuteras. Nedanstående lista anger skattesatser för realiserad nominellt beräknad avkastning, vilken på marginalen kan motsvaras av real avkastning. Effekterna av att beskattningen av vissa inkomster kan skjutas upp redovisas inte i sifferform. Bl.a. som en följd härav visar listan inte heller var det är bäst att placera sparade medel utan endast i vilken form och ordning det kan vara bäst att realisera (marginella) kapitalinkomster. Listan tar i första hand sikte på förhållandena för privatpersoner och kan delvis ses som en sammanfattning av tidigare avsnitt.

Inkomst

Skatt

 1. Löpande avkastning lösöre

0 %

 2. Reavinst personligt lösöre under 50 000 kr

0 %

 3. Reavinst vid byte aktier mot nyemitterade aktier

0 %

 4. Reavinst permanentbostad

9 % el 30 %

 5. Avkastningtjänste-P-spar

10 %

 6. Avkastning ”frivilligt” P-spar

15 %

 7. Ränta skogskonto, upphovsmannakonto

15 %

 8. Reavinst fritidsbostad

18 % el 30 %

 9. Allemansspar

20 %

10. Kvarhållen vinst AB kort sikt

23 %

11. Reavinst näringsfastighet

30 %

12. Bankränta. Obligationsränta fast räntesats. SEK

30 %

13. Reavinst noterade obligationer och ränteoptioner SEK

30 %

14. Övriga räntor

30 %

15. Reavinst allmänt. K-spar

30 %

16. Allemansfond

44 %

17. Reavinst aktier

51 %

18. Aktieutdelning

51 %

1 och 2. Personligt lösöre är fortfarande skatteprivilegierat genom att dess avkastning (nyttjandevärdet utöver förslitning) är skattefri. Reavinster är skattefria intill en gräns på 50 000 kr per person och år. Kommittén för indirekta skatter, SOU 1989:35, hade ett uppdrag att pröva möjligheterna till en särskild indirekt beskattning av kapitalvaror, t.ex. i form av förhöjd moms, som substitut för en utebliven inkomstbeskattning av löpande avkastning. Kommittén avvisade emellertid denna tanke.

3. Om aktier byts mot nyemitterade aktier i annat bolag ges uppskov med beskattningen av reavinsten. (För aktier i fåmansföretag krävs dispens; får ges om inte någon del av reavinsten skall beskattas som lön.) De nya aktierna övertar de utbytta aktiernas anskaffningsvärde. Denna uppskovsregel kommer troligen att få stor praktisk betydelse och underlätta många företagsombildningar.

4. och 8. De angivna skattesatserna gäller också värdet av eget arbete (=nkomst) som tas ut i form av reavinst vid en försäljning. Fastighetsskatten på 1,5 % av taxeringsvärdet på en villa motsvarar 1,125 % av marknadsvärdet om taxeringsvärdet är 75 % härav. Denna nivå motsvarar en skatt på 56–38 % av en antagen real avkastning (kallhyra) på 2–3 % på det i fastigheten nedlagda kapitalet.

5–7. En annan fördel, utöver de förhållandevis låga skattesatserna, med dessa avdragsgilla sparformer är att marginalskatten vid uttag kan vara lägre än vid insättning. Risken för motsatt förhållande bör dock beaktas. De i p 5 och 6 angivna skattesatserna skall egentligen vara högre i den mån avkastningen består av utdelning och reavinst på aktier, jfr kommentaren till p 16–19.

10. Den förhållandevis låga skattesatsen är endast ett uttryck för att uppskov erhålles med återstående dubbelbeskattning så länge vinsten inte realiseras genom utdelning eller försäljning av aktierna.

11. Den effektiva skattesatsen blir lägre om möjligheterna till K-SURV-avsättning under innehavstiden kan utnyttjas.

12. Dessa räntor är oavsett storlek fullt kvittningsbara mot ränteutgifter. Gäller endast för tillgodohavanden och andra fordringar i svenska kronor.

13. Realisationsvinst på marknadsnoterade fordringar eller andra finansiella instrument där underliggande instrument är hänförliga till fordringar utställda i svenska kronor eller till ränteindex räknas som ränteintäkt (29 § SIL). Detta synes medföra att reavinst på noterade svenska obligationer och ränteoptioner oavsett storlek bör vara fullt kvittningsbara mot ränteutgifter enligt 3 § 2 mom. SIL i dess lydelse enligt prop. 1990/91:54 om obligationerna eller underliggande finansiella instrument löper med fast ränta som betalas varje år.

14. Övriga ränteinkomster eller som ränteinkomster betraktade inkomster är ej fullt kvittningsbara mot ränteutgifter utan här gäller ränteavdragstaket på ränteutgifter.

15. Reavinster får ej kvittas mot ränteutgifter och ej heller mot reaförluster ens på samma typ av egendom. Reavinster på noterade aktier o.dyl. är dock fullt kvittningsbara mot reaförluster under samma år på samma sorts tillgångar.

16. Eftersom värdeförändringar på andelar i allemansfonder, dvs. det andra ledet i dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinster, beskattas med 20 % blir den sammanlagda skatten 44 %, jfr kommentaren till p 17. Angivna skattesats beaktar ej schablonbeskattningen av aktiefonderna vars syfte i princip endast är att eliminera den s.k. sparbösseeffekten.

17. Värdestegringen på en aktie kan, i vart fall på lång sikt, sägas bero på tillväxten av bolagets egna beskattade kapital. När värdestegringen realiseras av aktieägaren genom att han säljer aktier kommer denna att beskattas en gång till. Den sammanlagda skatten på bolagets vinst blir då 51 %.

18. För utdelad vinst är sambandet mellan bolagsskatt och ägarskatt tydligare men i princip detsamma som för reavinst.

15. Avslutning

Skattereformen framställs ofta som århundradets skattereform. I flera hänseenden framstår den dock som redan föråldrad.

Således föreslås i prop. II ändringar av några centrala delar av regelkomplexet (ränteavdragstaket, reavinst på aktier i fåmansföretag) innan trycksvärtan i ”juniversionen” ens hunnit torka.

Ett grundläggande fel i reformen är (den begränsade) avdragsrätten för reaförluster mot förvärvsinkomster vilken bidragit till att reaförluster ej gjorts generellt avdragsgilla mot reavinster.

Ett annat systemfel är dubbelbeskattningen av aktiebolagens vinster vilken på sikt torde komma att avskaffas på ett eller annat sätt, vilket i sin tur kommer att framtvinga en omfattande revision av skattesystemet.

Valutaregleringens avskaffande torde också medföra förändringar.

En annan del av regelsystemet som kommer att attackeras är reavinstbeskattningen av privatbostäder (flyttskatten). Den kommer troligen också att avskaffas, åtminstone för permanentbostäder som innehafts någon tid, t.ex. ett år. Den för bostadsrätter införda s.k. genomsynen förefaller överambitiös med hänsyn till dess praktiska svårigheter, åtminstone i de fall reavinsten inte skall beskattas enligt 9 %-regeln, och torde sakna nämnvärd statsfinansiell betydelse eftersom skuldökning hos föreningen i stor utsträckning motsvaras av avdragsgilla kostnader vid vinstberäkningen i dessa fall. Även beskattningen av avkastningen på pensionsförsäkringskapitalet torde vara svår att upprätthålla.

Reglerna för beräkning av reavinst på aktier o.dyl. synes inte heller vara särskilt väl genomtänkta. Detta gäller särskilt för noterade aktier. De regler som först bör avskaffas är den s.k. genomsnittsmetoden och reglerna för beräkning av anskaffningskostnader på del- och teckningsrätter. Vidare bör ränteavdragstaket höjas i samma mån som reavinster på korta innehav redovisas med hänsyn till behovet av en väl fungerande aktiemarknad, dvs. samma motiv som i prop. II anförs för obligationsmarknaden. En rimlig prognos är att reavinster på noterade aktier o.dyl. kommer att bli skattefria efter någon tids innehav, t.ex. 2–3 år, samt att denna och andra lindringar av kapitalinkomstbeskattningen kan förenas med ytterligare begränsningar i den generella avdragsrätten för ränteutgifter.

De delar av skattereformen som avser beskattning av löntagare och större företag förefaller förhållandevis robusta med undantag av de regler som avser uttag av socialavgifter och dubbelbeskattningen av bolagsvinsterna. Det är symptomatiskt att det inte går att räkna ut hur hög skatten på arbetsinkomster egentligen är med hänsyn till den bristande ordningen i socialförsäkringssystemen. Dessa system står i tur för en omfattande ”renovering”. Ett annat antagande är att marginalskatterna ytterligare kommer att sänkas, t.ex. genom en höjning av brytpunkten för uttag av statlig inkomstskatt, inte minst som en signal till ungdomar att satsa på kvalificerad utbildning och arbete i Sverige.

Ett område som behöver klarare spelregler, eventuellt genom lagstiftning, är omstruktureringar i näringslivet, särskilt de fall där transaktionerna inte håller sig inom en befintlig koncern.

En del av de ovan nämnda förändringarna kan finansieras inom skattesystemet medan andra torde förutsätta sänkt totalt skattetryck, dvs. minskad offentlig sektor eller minskade transfereringar, om inte de dynamiska effekterna av skattereformen kan bidra till finansieringen. För sparandet är emellertid risken stor att de dynamiska effekterna går åt fel håll p.g.a. den kraftiga skärpning av kapitalinkomstbeskattningen som genomförts. Eftersom sparandet är frivilligt i en helt annan utsträckning än arbete och konsumtion är det svårare att upprätthålla en hög nivå på beskattning av kapital än på arbete och konsumtion. Detta gäller också i förhållande till utlandet med hänsyn till kapitalets betydligt större rörlighet.

Genom skattereformen har skattesystemet blivit tydligare och ärligare på ett helt annat sätt än tidigare, varigenom olika samband blivit tydligare. Detta kan underlätta (eller försvåra) framtida förbättringar. En del av dem kommer antagligen att ske som ett resultat av en omvändelse under galgen.

Jacob M Roupe är avdelningsdirektör vid riksskatteverket och föredragande hos dess nämnd för rättsärenden. Han har tidigare varit bl.a. kammarrättsassessor och sekreterare åt utgiftsskattekommittén