B Fastighetstaxering, fastighetsskatt

B.1 Indelningsfrågor (hyreshus, kulturbyggnad)

Vid fastighetstaxeringen skall byggnader indelas i byggnadstyper (2 kap 1 § fastighetstaxeringslagen, FTL). Avgörande vid denna indelning är hur den övervägande delen, dvs. mer än hälften av byggnaden, används. Denna indelning, som är nödvändig för fastighetstaxeringen, återverkar även i andra hänseenden. Således är fastighetsskatteuttaget olika för olika slags fastigheter. Om en byggnad indelas som icke skattepliktig blir resultatet bl.a. frihet från fastighetsskatt. Även under år 1994 har ett antal fall om indelning prövats av Regeringsrätten. Gemensamt för dessa är att begreppet kulturbyggnad getts en tämligen snäv avgränsning, något som också förutsatts i förarbetena (SOU 1979:32 s. 246 och 277 ff, prop. 1979/80:40 s. 75 f).

I RÅ 1994 ref 103 I prövades om en byggnad, som tillhörde en folketshusförening, skulle indelas som en skattepliktig hyreshusenhet eller en icke skattepliktig kulturbyggnad. För att en byggnad skall kunna indelas som kulturbyggnad skall den till övervägande del användas för kulturellt ändamål såsom teater, biograf, museum och liknande (2 kap 2 och 3 §§ FTL). En byggnad som ägs av en sådan ideell förening, som avses i 53 § 1 mom e) kommunalskattelagen, är undantagen från skatteplikt om den till övervägande del används i föreningsverksamheten som sådan (3 kap 4 § första stycket punkt 1 FTL). I det aktuella fallet anfördes besvär i särskild ordning med stöd av de då gällande reglerna i 23 kap 2 § 3. FTL över 1981 års allmänna fastighetstaxering. Vid denna taxering hade fastigheten indelats som skattepliktig hyreshusenhet. Föreningen hävdade att den i stället skulle indelas som icke skattepliktig.

Den faktiska användningen av lokalerna är avgörande och denna bedömning skulle i detta fall göras med utgångspunkt i förhållandena den 1 januari 1981. Man ansåg det klarlagt att den totala lägenhetsytan på ca 14 000 kvm fördelade sig ganska jämnt på skattepliktig och skattefri användning. Till det senare användningsområdet hörde sådan verksamhet som skulle kunna föranleda indelning som vårdbyggnad (läkarcentral, folktandvård och distriktsvård), kulturbyggnad (bibliotek, teater, biograf, utställning), idrottsanläggning (bowlinghall) eller kommunikationsbyggnad (Sveriges Radios lokaler). Till skattepliktigt ändamål hörde butiker, hotell och kontorslokaler. Avgörande blev enligt Regeringsrätten hur två konferenslokaler (Rondo och Forum) på sammanlagt 705 kvm användes (liten tuva..., sätt:s anm.). Regeringsrätten uttalade här följande.

I Regeringsrätten har föreningen ändrat sina uppgifter och den övervägande användningen av lokalerna sägs vara möten och konferenser för ideella organisationer. Föreningen har i Regeringsrätten även redovisat användningen av lokalerna under åren 1982–1987 innefattande årligen bl.a. 12–23 utställningar och ca 200–250 möten i Rondo och ca 300–350 möten i Forum.

När det gäller att bedöma användningen av Rondo och Forumsalarna finner Regeringsrätten att utredningen inte medger säkra slutsatser i detta hänseende i fråga om ingången av år 1981. Den dominerande användningen synes ha varit uthyrning till olika föreningar och sällskap för sammankomster m.m. Denna användning kan inte anses likvärdig med vad som anges i 2 kap 2 § FTL – dvs. användning som teater, biograf, museum och liknande – med den snäva avgränsning som avsetts vid lagstiftningen. Regeringsrätten finner sålunda att användningen av Rondo och Forumsalarna inte är sådan som föranleder indelning som kulturbyggnad. Som följd härav är inte heller byggnaden som helhet till övervägande del använd på sådant sätt att den skall indelas som kulturbyggnad.

I målet skall också prövas om byggnaden skall undantas från skatteplikt på den grunden att den vid ingången av år 1981 till övervägande del använts i föreningens verksamhet som sådan (3 kap. 4 § första stycket 1. FTL). Regeringsrätten finner mot bakgrund av vad som tidigare anförts att utredningen inte visar att sådan användning förelegat.

På grund av det anförda fann Regeringsrätten i likhet med underinstanserna att fastigheten rätteligen upptagits som skattepliktig. Rätt för föreningen till besvär i särskild ordning förelåg därför inte.

I RÅ 1994 not 586 var en delvis motsvarande indelningsfråga uppe till behandling. Här rörde det en fastighet som ägdes av AB Folkets Hus och Park. I deklarationen till ledning för 1988 års allmänna fastighetstaxering hade bolaget uppgett att fastigheten användes för uthyrning av samlingslokaler och för dansverksamhet och yrkat att den skulle indelas som kulturbyggnad. I målet angavs sådana användningar som kunde betecknas som ”mötes-, dans- och konferenslokaler”. Regeringsrätten delade underinstansernas uppfattning att det inte visats att bebyggelsen till övervägande del använts för sådana ändamål att den kunde hänföras till kulturbyggnad.

Ett mycket belysande avgörande är RÅ 1994 ref. 103 II (SN 1995 s. 72). Här yrkade AB Norra Latin att dess byggnad skulle indelas som skattefri kulturbyggnad. Byggnaden i fråga var Norra Latins gamla skolbyggnad, där ombyggnadsarbetena nu var slutförda vid ingången av taxeringsåret 1989. Målet avsåg särskild fastighetstaxering år 1989. Regeringsrätten biföll inte besvären och anförde bl.a.

Av utredningen i målet framgår att byggnaden sedan början av år 1989 utnyttjades för väsentligen tre ändamål, vilka i bl.a. bolagets bolagsordning och hyreskontraktet med City Conference Center – Norra Latin AB beskrivs enligt följande: 1) Kulturella arrangemang såsom konserter, utställningar och andra insatser för att främja kulturlivet i Stockholm. 2) Mötesverksamhet för det lokala föreningslivet och 3) Anordnande av konferenser o.dyl.

Regeringsrätten finner att den under 1 angivna verksamheten får antagas i huvudsak utgöra sådant kulturellt ändamål som skulle kunna föranleda indelning som kulturbyggnad. Vad däremot gäller de under 2 och 3 angivna verksamheterna kan de inte anses jämställda med sådana kulturella ändamål som teater, biograf, museum och liknande med den begränsade omfattning som enligt vad ovan sagts åsyftats med bestämmelsen. Utredningen ger inte vid handen att den övervägande användningen av byggnaden avsett den under 1 angivna verksamheten med konserter, utställningar m.m. Utredningen ger i stället stöd för uppfattningen att möten och konferenser enligt 2 och 3 varit dominerande.

Med hänsyn till det anförda och i likhet med kammarrätten finner Regeringsrätten inte visat att byggnaden till övervägande del använts på sådant sätt att den enligt 2 kap. 2 § FTL kan indelas såsom specialbyggnad (kulturbyggnad). Bolagets yrkande om undantagande av byggnaden från skatteplikt kan därför inte bifallas.

B.2 Värdeår, belägenhetsfaktor

Ny taxering av fastighet skall enligt 16 kap. 3 § FTL ske om en taxeringsenhet – under tiden mellan två allmänna fastighetstaxeringar – ökat eller minskat i värde genom förändringar i enhetens fysiska beskaffenhet. En förutsättning härför är dock att förändringen medför att det tidigare taxeringsvärdet behöver ändras med minst en femtedel, dock lägst 25 000 kr. Enligt 16 kap. 6 § FTL sker nytaxeringen med utgångspunkt i det allmänna prisläget och övriga uppskattningsgrunder som tillämpats vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering, dvs. i detta fall 1981 års allmänna fastighetstaxering eftersom det var fråga om särskild fastighetstaxering år 1987 av ett småhus. Av intresse är också föreskriften i 9 § samma kapitel där det uttalas att taxeringen därvid får prövas i sin helhet.

I RÅ 1994 ref 60 (SN 1994 s. 775) var det fråga om hur kostnaden för uppförande av skyddsrum med fredsanvändning som garage skulle beaktas när det gällde att bestämma rätt värdeår. Garagebyggnad räknas som komplement till småhus och värdet av en sådan påverkar byggnadsvärdet. Genom värdeåret uttrycks en byggnads sannolika återstående livslängd. Normalt är nybyggnadsåret värdeår men om- och tillbyggnader kan ge ett senare värdeår.

På den aktuella småhusenheten byggdes bostadshuset om och vidare uppfördes ett skyddsrum som skulle kunna användas som garage i fredstider. Till den deklarerade ombyggnadskostnaden för villan på 125 000 kr lade fastighetstaxeringsnämnden till 50 000 kr som nämnden uppskattat att det skulle ha kostat att uppföra ett ordinärt garage. Hela kostnaden för skyddsrummet/garaget uppgick till 175 000 kr. Nybyggnadsår var 1926 och värdeåret bestämdes med beaktande av nämnda kostnader till 1950. Fastighetens ägare ansåg att endast förbättringskostnaden på 125 000 kr skulle beaktas och att värdeåret skulle vara oförändrat 1926. I det nämnda beloppet ingick enligt fastighetsägaren kostnader för att möjliggöra att skyddsrummet kunde användas även som garage, nämligen kostnader för isolering, fönster, garageport m.m.

Regeringsrätten fastslog att vad som tillförts fastigheten och därför skall ingå i värdeökningen är – förutom förbättringarna av bostadshuset – ett stort och stabilt garage. Komplementhusets värde bör därför bestämmas genom en uppskattning av kostnaderna för att uppföra ett garage med denna storlek och standard. Värdeårsberäkningen skulle inte göras efter de faktiska till- och ombyggnadskostnaderna, 300 000 kr, utan baseras på en uppskattad total förbättringskostnad. Regeringsrätten antecknade att även om kostnaderna för förbättringen av bostadshuset kunde vara något lägre än underinstanserna utgått från saknades skäl att frångå tidigare uppskattningar av totalkostnaden till 175 000 kr. I enlighet med RSV:s anvisningar gjordes ett ombyggnadstillägg på 15 år vilket ledde till att 1941 blev det nya värdeåret. Det nya taxeringsvärdet bestämdes i enlighet härmed.

En av värdefaktorerna när det gäller att bestämma riktvärdet för tomtmark till småhus är enligt 12 kap. 3 § FTL ”speciell belägenhet”, varmed avses tomtmarkens läge inom värdeområdet, t.ex. vid strand. Vid 1990 års allmänna fastighetstaxering fanns tre klasser, nämligen strand, strandnära och ej strand eller strandnära.

I RÅ 1994 ref 62 (SN 1995 s. 73) prövades begreppet strandnära. I RSV:s föreskrifter (Handbok för fastighetstaxering 1990, Värderingsregler – Småhus s. 2:38–39) anges för klassen strandnära ett krav på att byggnadsplatsen på tomten ligger högst 150 m från stranden. Det förutsätts dock att ”strandzonen” är tillgänglig för fastighetsägaren och således inte t.ex. bebyggd. I rekommendationerna (RSV Dt 1989:16) anges ett tillgänglighetskrav ha varit avsett. Det måste givetvis finnas en lämplig gångväg till stranden.

I det aktuella målet låg i och för sig huset inom 150 m från stranden men gångvägen dit var närmare 300 m. Regeringsrätten ansåg att eftersom avståndet var betydligt större än 150 m så kunde tomten inte klassas som strandnära. Mer än så kan inte utläsas av rättsfallet varför oklarhet alltjämt råder om ”längsta godtagbara avstånd”. Ytterligare avgöranden lär vara att vänta.

B.3 Besvärsrätt (extraordinära besvär)

I RÅ 1994 not 499 behandlas några processuella frågor. En fastighetsägare hade i rätt tid yrkat hos länsrätten att markvärdet skulle sättas ned med 31 000 kr och bl.a. åberopat besvärliga topografiska förhållanden. Sedan länsrätten avslagit besvären fullföljde fastighetsägaren sin talan och yrkade härutöver att markvärdet skulle justeras med hänsyn till radonförekomst. Skattemyndigheten tillstyrkte en nedsättning av byggnadsvärdet med 60 000 kr på grund av radonet. Kammarrätten ansåg, liksom länsrätten, att de topografiska förhållandena inte motiverade någon nedsättning av taxeringsvärdet, vilket däremot radonförekomsten gjorde. Kammarrätten var vid denna prövning bunden av det beloppsyrkande som rättidigt framställts i länsrätten och satte ned byggnadsvärdet med 31 000 kr. Hos Regeringsrätten vidhöll fastighetsägaren vad han anfört om de topografiska förhållandena vilka motiverade en nedsättning med ursprungligen yrkade 31 000 kr. Under åberopande av rätt till besvär i särskild ordning yrkade han vidare en nedsättning med 60 000 kr på grund av radon.

Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd vad gällde den dit fullföljda talan. I fråga om den i särskilda ordning förda talan erinrade Regeringsrätten om att enligt 23 kap. 2 § punkterna 7 och 8 FTL krävs för prövning bl.a. att fastigheten skulle ha åsatts en väsentligt annorlunda taxering, varmed enligt praxis (RÅ 1985 1:53) krävs en värdeändring av minst 20 procent eller i det aktuella fallet ca 138 000 kr. Den yrkade nedsättningen understeg detta belopp varför talan i den delen avvisades.

Inte heller i RÅ 1994 not 667 ansågs förutsättningar föreligga för prövning i särskild ordning enligt nämnda lagrum.

I anslutning till de båda sist nämnda notisfallen kan erinras om att fr.o.m. 1994 års fastighetstaxering har institutet besvär i särskild ordning utmönstrats för att ersättas med ett femårigt omprövningsförfarande.

B.4 Fastighetsskatt (skatteplikt, resning)

I RÅ 1994 ref 11 (SN 1994 s. 237) behandlades frågan om underlaget för fastighetsskatten vid 1989 års taxering i ett fall där en fastighet (Noret 1:79) varit föremål för allmän fastighetstaxering år 1988 och som även innefattat ändring beträffande skattepliktsförhållandena (1 och 3 §§ lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt). Även institutet reformatio in melius var aktuellt (29 § förvaltningsprocesslagen).

Ett aktiebolag, som hade räkenskapsår 1 september – 30 augusti, ägde en fastighet som 1987 var indelad som industrienhet (tax.värde 3 mkr). Vid 1988 års allmänna fastighetstaxering indelades fastigheten med giltighet från 1 januari 1988 som hyreshusenhet (tax.värde 4 115 000 kr). Vid 1989 års taxering påförde taxeringsnämnden bolaget ett underlag för fastighetsskatt med 3 mkr och tillämpade en skattesats på 2,5 procent. Bolaget yrkade att underlaget i stället skulle bestämmas till 2 263 250 kr (= 55 procent av 4 115 000 kr).

Regeringsrätten erinrade inledningsvis om att från skatteplikt enligt fastighetsskattelagen undantogs fastigheter som året före taxeringsåret vid fastighetstaxeringen indelats som industrienheter, däremot inte hyreshusenheter. Vidare gäller att fastighetsskatt beräknas för beskattningsår med jämkning om det året är längre eller kortare än tolv månader.

Härefter konstaterades att fastigheten från och med 1 januari 1988 rätteligen var taxerad som hyreshusenhet och med ett taxeringsvärde på 4 115 000 kr. Fastigheten var således skattepliktig vid 1989 års taxering men med tanke på räkenskapsåret endast under åtta månader. Regeringsrätten anförde vidare.

I fråga om det taxeringsvärde som skall läggas till grund för beräkningen av fastighetsskatten vid 1989 års taxering framgår av punkt 2 övergångsbestämmelserna till 3 § FSL i deras lydelse enligt SFS 1987:1157 att det för en hyreshusenhet vars beskattningsperiod påbörjats under 1987 finns två alternativ. I första hand skall hela 1987 års taxeringsvärde användas. Men om 1988 års taxeringsvärde är lägre skall hela detta värde användas. Beträffande Noret 1:79 var 1987 års taxeringsvärde det lägsta. Fastigheten var emellertid vid denna taxering inte indelad som hyreshusenhet. I stället avsåg 1987 års taxeringsvärde för Noret 1:79 fastighetens värde såsom till fastighetsskatt icke skattepliktig industrienhet.

Med övergångsbestämmelserna i fråga avsågs att åstadkomma en anpassning av fastighetsskatten för vissa skattepliktiga hyreshusenheter, vilkas taxeringsvärden höjts vid 1988 års allmänna fastighetstaxering. Mot bakgrund härav finner Regeringsrätten att dessa övergångsbestämmelser bör tilläggas betydelse endast beträffande fastigheter som taxerats som hyreshusenheter vid både 1987 och 1988 års taxeringar. För Noret 1:79 får därför i detta hänseende anses gälla enbart föreskriften att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1988 och tillämpas första gången vid 1989 års taxering.

Av det anförda framgår att underlaget för fastighetsskatten för Noret 1:79 vid 1989 års taxering skall beräknas med tillämpning av huvudregeln dvs. till 55 procent av 1988 års taxeringsvärde sedan detta jämkats till 8/12.

På grund av vad sålunda upptagits och med tillämpning av 29 § förvaltningsprocesslagen bör skatteunderlaget för Noret 1:79 vid 1989 års taxering till statlig fastighetsskatt bestämmas till 55 procent av 8/12 av 4 115 000 kr eller till 1 508 600 kr.

Ett resningsärende i fråga om fastighetsskatt återfinns i RÅ 1994 not 397. I detta fall hade taxering 1988 skett efter en skattesats på 2,5 procent. Besvär anfördes i särskild ordning utan framgång. I Regeringsrätten ansökte föreningen i andra hand om återställande av försutten tid, alternativt resning. Föreningen anförde att taxeringen till fastighetsskatt åren 1986, 1987 och 1989 skett efter en skattesats på 1,4 procent. Olika problem hade uppstått i föreningen och den nya styrelsen, vald i april 1989, fick inget ordentligt överlämnande från den gamla.

Regeringsrätten, som inte meddelade prövningstillstånd eller återställande, konstaterade att utredningen inte visade något annat än att fastighetsskatt år 1988 borde påföras enligt samma grunder som de kringliggande åren. Skattesatsen skulle således vara 1,4 och inte 2,5 procent. Rättelse skedde genom resning.

Det kan i anslutning till detta rättsfall nämnas att kammarrätt från och med 1 april 1995 fått rätt att pröva ärenden rörande resning och återställande av försutten tid såvitt gäller underliggande instansers avgöranden (SFS 1995:21).

Per Anclow