Skattenytt nr 6 2021 s. 394

A3 Fri rörlighet för tjänster (EUF-fördraget)

(Mattias Dahlberg)

1 Mål C-725/18 Anton van Zantbeek VOF mot Ministerrad (dom meddelad den 30 januari 2020)

I mål C-725/18 Anton van Zantbeek VOF mot Ministerrad behandlade EU-domstolen belgisk skatterätt som föreskrev en skatt på börstransaktioner. Skatten omfattade transaktioner som ingicks eller utfördes i Belgien, och som avsåg belgiska eller utländska offentliga medel, även när transaktionen utfördes med bistånd av en professionell mellanhand (p. 10). Skatten skulle även betalas när en uppdragsgivare med hemvist i Belgien gav en köp- eller säljorder till en professionell mellanhand som inte hade hemvist i Belgien. I en sådan situation var uppdragsgivaren skyldig att betala transaktionsskatten, och inte den professionella mellanhanden. Om mellanhanden inte hade hemvist i Belgien gällde även att uppdragsgivaren skulle fullgöra de deklarationsskyldigheter som var knutna till börstransaktionsskatten (p. 25–28). Om det däremot var fråga om en belgisk mellanhand, hade denne deklarationsskyldigheten (p. 28). Frågan var om denna olikbehandling var ett hinder för det fria tillhandahållandet av tjänster (p. 21). Enligt EU-domstolen var detta en olikbehandling som medförde en inskränkning i rätten att tillhandahålla tjänster (p. 29).

Nästa steg i bedömningen var om inskränkningen kunde rättfärdigas med hänsyn till allmänintresset. Den belgiska regeringen hade åberopat rättfärdigandegrunderna att säkerställa en effektiv uppbörd av skatt och skattekontroller, och att bekämpa skatteflykt (p. 32). EU-domstolen ansåg att den belgiska lagstiftningen i varje fall avsåg att säkerställa en effektiv skatteuppbörd och skattekontroll, och därför kunde rättfärdigas i allmänintresset (p. 34–35).

Det sista ledet i den EU-rättsliga prövningen var om den sålunda rättfärdigade belgiska skattelagstiftningen var proportionerlig i förhållande till de mål den avsåg att uppfylla (p. 37). Det system som Belgien hade för att kontrollera att den utländska mellanhanden hade betalat transaktionsskatten var enkelt och inte särskilt betungande (p. 40–42). EU-domstolens slutsats blev att den ifrågavarande skillnaden mellan rent interna och gränsöverskridande situationer inte medförde något hinder mot det fria tillhandahållandet av tjänster, vilket gällde såväl artikel 56 FEUF som artikel 36 i EES-avtalet vilka båda avser denna fria rörlighet.

Utgången i målet är rimlig. Deklaration skulle upprättas och börstransaktionsskatten betalas oberoende av om mellanhanden var hemmahörande i Belgien eller inte. Uppdragsgivaren hade ansvaret för detta i det fall att mellanhanden inte var hemmahörande i Belgien, vilket förefaller som naturligt för att garantera skatteuppbörden.

2 Mål C-482/18 Google Ireland Limited mot Nemzeti Adó-és Vámhivatal Kiemelt Adó-és Vámigazgatósága (dom meddelad den 3 mars 2020)

Mål C-482/18 Google Ireland Limited mot Nemzeti Adó-és Vámhivatal Kiemelt Adó-és Vámigazgatósága avsåg en ungersk reklamskatt som bland annat träffade Google Ireland Limited. Frågan var om denna reklamskatt var förenlig med artikel 56 FEUF och det fria tillhandahållandet av tjänster. Målet var anhängigt i EU-domstolen genom en begäran om förhandsavgörande från en förvaltningsdomstol i Budapest.

På ett generellt plan ställde den nationella domstolen följande frågor till EU-domstolen. För det första, innebar artikel 56 FEUF hinder för en medlemsstat att ha en lagstiftning som medförde att leverantörer av reklamtjänster med hemvist i en annan medlemsstat var skyldiga att anmäla sig för att betala en reklamskatt, samtidigt som leverantörer av sådana tjänster som hade hemvist i den medlemsstat som tog ut skatten inte behövde göra någon sådan anmälan (p. 20)? Skälet till att de nationella leverantörerna inte behövde göra någon sådan anmälan, var att de redan omfattades av en anmälnings- och registreringsplikt, eftersom de var skattskyldiga till andra skatter i den ifrågavarande medlemsstaten (p. 20).

EU-domstolen konstaterade att den anmälningsskyldighet som utländska leverantörer av reklamtjänster hade, inte var ett villkor för att bedriva reklamverksamhet i Ungern. Skatteregistreringen krävdes endast av de leverantörer som inte sedan tidigare bedrev reklamverksamhet i Ungern. Om en sådant företag var vederbörligt registrerat i Ungern för att tillhandahålla sådana tjänster var kravet uppfyllt, och någon ny registrering krävdes inte, vilket gällde både dem med och dem utan hemvist i Ungern (p. 28). Att företag med hemvist i Ungern inte omfattades av anmälningsskyldigheten kunde förklaras av att de redan var registrerade av den ungerska skattemyndigheten. Att utländska företag träffades av en sådan anmälningsskyldighet ansågs av EU-domstolen som ett led i uppbörden av reklamskatten (p. 34). Anmälningsskyldigheten medförde därför inte någon inskränkning av det fria tillhandahållandet av tjänster (p. 36).

För det andra, innebar det ett hinder mot det fria tillhandahållandet av tjänster att en tjänsteleverantör med hemvist i en annan medlemsstat drabbades av högre straffavgifter om reklamskatten inte betalades, än om leverantören hade hemvist i Ungern (p. 21)? En utländsk tjänsteleverantör drabbades nämligen av successivt ökade straffavgifter till mycket höga nivåer, motsvarande flera miljoner euro, utan någon möjlighet att fullgöra anmälningsskyldigheten före mottagandet av beslutet om straffavgifternas sammanlagda belopp (p. 21 och p. 39). En ungersk leverantör drabbades inte av sådana betydande avgiftskonsekvenser. Enligt EU-domstolen var detta en inskränkning av det fria tillhandahållandet av tjänster (p. 44).

Den ungerska regeringen menade att denna restriktion i praktiken kunde rättfärdigas med hänsyn till säkerställandet av en effektiv skattekontroll och skatteuppbörd (p. 46). Denna rättfärdigandegrund kunde i sammanhanget inte godtas av EU-domstolen. Både avgifternas storlek och att det var praktiskt omöjligt för den skattskyldige att fullfölja anmälningsskyldigheten innan denne hade fått det sista påföljdsbeslutet, medförde att regleringen inte kunde anses uppfylla ett sådant mål (p. 51). Denna reglering medförde följaktligen ett hinder mot det fria tillhandahållandet av tjänster.

3 Mål C-788/18 Stanleyparma Sas di Cantarelli Pietro & C., Stanleybet Malta Ltd mot Agenzia delle Dogane e dei Monopoli UM Emilia Romagna – SOT Parma (meddelad den 26 februari 2020)

I mål C-788/18 Stanleyparma Sas di Cantarelli Pietro & C., Stanleybet Malta Ltd mot Agenzia delle Dogane e dei Monopoli UM Emilia Romagna – SOT Parma behandlade EU-domstolen italiensk lagstiftning om skatt på vadhållning i förhållande till det fria tillhandahållandet av tjänster. Det var fråga om en begäran om förhandsavgörande från en skattedomstol på provinsnivå i Parma i Italien.

Det maltesiska bolaget Stanleybet Malta Ltd (”Stanleybet Malta”) var verksamt med vadhållning i Italien. Den bedrevs genom ”dataöverföringscentraler”, som bland annat tillhandahölls av det italienska företaget Stanleyparma, vilket hade ett uppdragsavtal med Stanleybet Malta. Det som i domen kallas för ”dataöverföringscentraler” var i praktiken spellokaler som var öppna för allmänheten, där vadslagning kunde göras genom en elektronisk uppkoppling.

En italiensk myndighet skickade ett krav till i första hand Stanleyparma, och i andra hand till Stanleybet Malta, om solidariskt betalningsansvar för en engångsskatt på spelinsatser för vadhållning genomförd i Italien. Den italienska myndigheten ansåg att Stanleyparma tillhandahöll vadhållning åt ”tredje man” (p. 9).

Stanleyparma och Stanleybet Malta överklagade beslutet och ansåg att uttaget av engångsskatten utgjorde ett hinder mot det fria tillhandahållandet av tjänster enligt artikel 56 FEUF.

EU-domstolen kunde emellertid inte konstatera att det förelåg någon olikbehandling som medförde en diskriminering och ett hinder mot den fria rörligheten för tjänster. Engångsskatten träffade nämligen vadhållningsverksamhet i Italien oberoende av vem som tillhandahöll tjänsten. Stanleybet Malta invände att den italienska engångsskatten i förening med den skatt som bolaget erlade på Malta medförde en merbeskattning (p. 23). EU-domstolen konstaterade emellertid att det inte fanns någon skyldighet för medlemsstaterna att anpassa sina egna skattesystem till de övriga medlemsstaternas skattesystem i syfte att undvika dubbelbeskattning. Den situation som Stanleybet Malta pekade ut, var endast en konsekvens av att medlemsstaterna utövade sin nationella beskattningsmakt parallellt, vilket inte kunde medföra något hinder i förhållande till det fria tillhandahållandet av tjänster (p. 23).