A7 Statliga stöd (EUF-fördraget)

2020 var ett rikt år på statsstödsområdet, inte minst med tanke på alla statsstöd som gavs med anledning av pandemin samt Apple-målet som avkunnades av EU-tribunalen.1 Det var dock relativt få mål som under 2020 avgjordes av EU-domstolen.

Målen Vodafone2 och Tesco3 avkunnades av EU-domstolens stora avdelning. Utöver statsstöd gällde målen även artikel 401 i mervärdesskattedirektivet och de fria rörligheterna, vilka behandlas i avsnitt II A1 och B4 i detta nummer av Skattenytt. Vad gäller statsstöd var frågorna lika i Vodafone och Tesco, varför jag i denna artikel mest fokuserar på Vodafone-målet. Vodafone- och Tesco-fallen rörde progressiva omsättningsskatter med differentierade skattesatser som innebar att endast vissa företag skulle betala dessa skatter. Huvudfrågan från ett statsstödsperspektiv i Vodafone och Tesco var om företagen som inte betalade någon av dessa skatter fick ett statligt stöd som kunde åtgärdas genom en återbetalning av skatterna till de skattskyldiga företagen. Med andra ord var frågan om skattskyldiga företag kunde göra gällande att en skattebefrielse som andra företag åtnjuter utgör olagligt statligt stöd så, att de förstnämnda företagen, kan undgå att betala skatten som ett sätt att åtgärda olikbehandlingen.

Historiskt har EU-domstolen tagit en strikt ställning vad gäller återbetalning av skatt baserat på statsstödsreglerna. I flera mål har EU-domstolen ansett att återbetalning av skatt inte kan grundas i en annan lägre skatts olaglighet. EU-domstolens synsätt framgår av exempelvis målen Banks v Coal Authority4, Air Liquide5, eller Transalpine.6 Ett viktigt undantag är dock målet Boiron,7 som avsåg en skatt på direktförsäljning som syftade till att återupprätta balansen i konkurrensvillkoren mellan två distributionskedjor för läkemedel. EU-domstolen konstaterade att skatten och avsaknaden av skatt för vissa företag utgjorde ”två oskiljbara delar av en och samma skatteåtgärd”8, vilket ledde till att domstolen medgav återbetalning av skatt.9 EU-domstolen har i målet Aer Lingus bekräftat att målet Boiron fortfarande är giltigt.10 Domstolen fann dock inte att de differentierade skattesatserna i Vodafone- och Tesco-målen kunde leda till återbetalning av skatt för företagen som betalade de högre skattesatserna, på grund av avsaknaden av tvingande samband mellan skatterna och skattebefrielsen.11 Målen kan inte sägas vara uttömmande, och frågan om hur man bör åtgärda ett olagligt statsstöd kvarstår åtminstone i vissa delar.

Målet Ungern mot Europeiska kommissionen12 gällde ett överklagande av en dom som hade avkunnats av EU-tribunalen. Bakgrunden var två avgifter som hade antagits av Ungern: en progressiv inspektionsavgift i livsmedelskedjan, samt en hälsoavgift vid investeringar. Kommissionen inledde formella granskningsförfaranden enligt artikel 108.2 FEUF och ålade, med tillämpning av artikel 11.1 i förordning nr 659/1999, Ungern att avbryta genomförandet av de aktuella åtgärderna. Kommissionen fann i två beslut att de omtvistade åtgärderna var rättsstridiga och oförenliga med den inre marknaden då de innebar en olikbehandling mellan företag som befann sig i en jämförbar situation. Ungern väckte talan mot de omtvistade besluten men tribunalen ogillade respektive talan. Ungern överklagade tribunalens dom, och ansåg bland annat att tribunalen hade underlåtit att beakta att ett föreläggande om att avbryta utbetalningen av stöd måste vara förenligt med EUF-fördraget och de allmänna unionsrättsliga principerna. EU-domstolen påpekade att det framgår av ordalydelsen i förordningen att kommissionen har en möjlighet, och inte en skyldighet, att anta ett beslut om att avbryta utbetalningen av ett stöd.13 Eftersom kommissionen inte har en normbunden behörighet, har den ett utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta om en sådan åtgärd ska vidtas. När kommissionen har ett utrymme för eget skön ska den utnyttja detta mot bakgrund av de grundläggande unionsrättsliga principerna. Domstolen ansåg att proportionalitetsprincipen är en av unionsrättens allmänna principer och att ett föreläggande om att avbryta utbetalningen av stöd, som antagits med stöd av artikel 11.1 i förordning nr 659/1999, måste vara förenligt med proportionalitetsprincipen, vilket innebär att det inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med denna bestämmelse.14 Mot den bakgrunden fastställde domstolen att det är motiverat att meddela ett föreläggande om att avbryta utbetalningen av stöd när den berörda medlemsstaten, efter det att det formella granskningsförfarandet har inletts, inte har avbrutit genomförandet av den granskade åtgärden.15 Domstolen drog slutsatsen att kommissionen inte hade åsidosatt institutionernas skyldighet att i alla sina rättsakter iaktta proportionalitetsprincipen.16

Målet Compagnie des pêches de Saint-Malo handlade om vissa åtgärder som Frankrike vidtog efter oljetankern Erikas förlisning. Jordbruks- och fiskeriministern beslutade att samtliga företag inom sektorn skulle få en lättnad på 50 % av de sociala avgifterna under en begränsad period, vilket innebar ett statligt stöd. Kommissionen ansåg att stödet var oförenligt med den inre marknaden och beslutade om återkrav. Huvudfrågan i målet var om åtgärden avsåg kostnader som belastade de aktuella företagens budget; lättnaden skulle i så fall kunna anses utgöra en fördel till vissa företag, vilket är ett av kriterierna för att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd. EU-domstolen ansåg dock att arbetstagaravgifterna i fråga inte belastade fiskeföretagen, i deras egenskap av arbetsgivare, utan arbetstagarna. Detta eftersom fiskeföretagen endast fungerade som mellanhand mellan sina anställda och de statliga myndigheterna. Lättnaden i fråga ansågs således inte belasta dessa företags budget.17 Domstolen drog slutsatsen att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den funnit att lättnaderna i fråga om de sociala avgifterna i sin helhet utgjorde åtgärder som gynnade fiskeföretagen, vilket domstolen ansåg var tillräckligt för att konstatera att det omtvistade beslutet var ogiltigt.18