Skatteverket har gått ut med ett ställningstagande som rör utländska riskkapitalfonder i form av limited partnerships i vissa jurisdiktioner och uttalat sig om hur verket anser att vissa i Sverige obegränsat skattskyldiga investerare ska beskattas för inkomster från andelar i sådana fonder. Enligt artikelförfattaren saknar väsentliga delar av ställningstagandet stöd i gällande rätt.

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Skatteverket har publicerat ett ställningstagande den 30 maj 2022 som handlar om utländska riskkapitalfonder i form av limited partnerships bildade i Jersey, Guernsey och England.1 Ställningstagandet gäller hur vissa svenska investerare ska beskattas för inkomster från andelar i sådana fonder. Det omfattar endast investerare som är obegränsat skattskyldiga fysiska personer och konventionellt beskattade svenska aktiebolag. Skatteverket avgränsar ställningstagandet genom att redogöra för vilka fonder som avses. Enligt Skatteverket är det fråga om fonder med en begränsad livslängd som ofta inte existerar mer än 10–12 år. Fonderna har ett begränsat antal investerare och efter den inledande fasen är fonderna stängda för in- och utträde. De investerar ofta i onoterade företag, s.k. portföljbolag. I riskkapitalfonderna tillämpas ett vinstdelningssystem där förvaltaren (förvaltningsbolaget) på sin del av resultatet från sin investering får en särskild vinstandel (s.k. carried interest). Förvaltaren får ett årligt förvaltningsarvode (management fee) med en viss procent på investerarnas åtaganden eller tillgångarna i fonden. Ett limited partnership förvaltas och företräds av en general partner (förvaltare) medan investerarna är limited partners. Det finns som regel ett rådgivningsbolag knutet till fonden som lämnar rådgivning till förvaltaren avseende t.ex. förslag om förvärv och avyttringar av portföljbolag.

För att ytterligare förtydliga hur en riskkapitalfond fungerar kan följande tilläggas. De som har grundat fonden (grundarna) är oftast de som direkt eller indirekt äger förvaltningsbolaget. Grundarna, ofta genom förvaltningsbolaget, investerar kapital i fonden vid sidan av de externa investerarna. Detta är ett krav från de externa investerarna, eftersom de kräver att grundarna är med och tar risk i fondens investeringar och därmed tvingas att engagera sig för fondens framtida resultatutveckling. Vid sidan av grundarna ges som regel anställda i fondens rådgivningsbolag tillfälle att investera via förvaltningsbolaget och de kan därmed också få möjlighet att erhålla avkastning som indirekt härrör från förvaltningsbolagets resultatandel (innefattande carried interest). För de anställda kan detta liknas vid ett incitamentsprogram liknande det som t.ex. industriföretag har, dvs. de anställda får vid sidan av sin lön tillfälle att investera i exempelvis aktier som kan ge avkastning från eventuell vinst i de bolag där de arbetar.

Skatteverkets ställningstagande Beskattning av obegränsat skattskyldiga investerare i utländska riskkapitalfonder i form av limited partnerships i Jersey m.fl., datum 2022-05-30, dnr 8-1672655.

1.2 Närmare om avgränsningen

Skatteverket anger att den typ av riskkapitalfonder som avses med ställningstagandet är det slag av limited partnerships som var föremål för prövning i HFD 2020 ref. 68. Vidare anges att ställningstagandet omfattar enbart obegränsat skattskyldiga investerare i form av fysiska personer och konventionellt beskattade svenska aktiebolag.

Som beskrivits ovan investerar som regel även grundarna och anställda i rådgivningsbolag i fonderna. Såvitt får förstås omfattas dessa kategorier inte av ställningstagandet. Hur t.ex. anställda i rådgivningsbolag ska beskattas har sedan drygt tio år tillbaka varit föremål för ett mycket stort antal tvister i domstolarna. Det får antas att Skatteverket även fortsättningsvis anser att grundare och anställda i rådgivningsbolag ska beskattas på det sätt som skett i målen som har varit uppe till prövning i domstolarna,2 dvs. företrädesvis enligt de s.k. 3:12-reglerna i 57 kap. inkomstskattelagen (IL).

Sammanfattningsvis synes ställningstagandet vara avgränsat till att omfatta ”externa” investerare i form av privatpersoner och konventionellt beskattade svenska aktiebolag.

Kammarrätten i Stockholm meddelade ett stort antal domar 2017-04-27 (mål nr 366-16 m.fl.) rörande anställda i olika riskkapitalfonder. I ett av dessa mål meddelade Högsta förvaltningsdomstolen partiellt prövningstillstånd avseende en specifik fråga kring tillämpningen av reglerna i 57 kap. inkomstskattelagen (HFD 2018 ref. 31).

2 Bedömningen av aktuella limited partnerships från ett svenskt skatterättsligt perspektiv

Skatteverket anger i ställningstagandet att aktuella limited partnerships (dvs. bildade enligt lagstiftningen i Jersey, Guernsey eller England) är att likna vid enkla bolag. Skatteverket konstaterar att det inte finns några särskilda regler för beskattningen av den företagsformen utan beskattningen sker utifrån allmänna beskattningsprinciper. Skatteverkets bedömning att aktuella limited partnerships är att likna vid enkla bolag görs med hänvisning till HFD 2020 ref. 68.

En bedömning av om en utländsk handelsbolagsliknande sammanslutning kvalificerar som en utländsk juridisk person (och därmed i förlängningen eventuellt kan bedömas vara en i utlandet delägarbeskattad juridisk person) görs utifrån rekvisiten i 6 kap. 8 § första stycket IL. Om rekvisiten inte är uppfyllda leder det till den utländska bolagsformen från ett svenskt skatterättsligt perspektiv blir att behandla som ett enkelt bolag.3

Att limited partnerships i Jersey, Guernsey eller England inte kvalificerar som utländska juridiska personer, utan är att bedöma som enkla bolag ur ett svenskt skatterättsligt perspektiv, överensstämmer med den bedömning som jag gjorde i en artikel år 2006.4 Min erfarenhet är att den skattemässiga hanteringen av svenska delägares inkomster från dessa fonder har följt detta synsätt under en lång tid. Vad gäller denna aspekt av ställningstagandet har jag inga erinringar.

Jag bortser härvidlag från att den utländska bolagsformen (sammanslutningen) eventuellt kan vara att bedöma som en utländsk motsvarighet till en svensk värdepappersfond eller specialfond. Svenska värdepappersfonder och specialfonder är inte juridiska personer. Vid inkomstbeskattningen tillämpas ändå bestämmelserna om juridiska personer på dem och de är därför skattesubjekt i formellt hänseende. Beträffande andra typer av fonder som inte är juridiska personer saknas sådan särreglering.

Staberg, Behandlingen av engelska handelsbolagsliknande sammanslutningar från ett svenskt skatterättsligt perspektiv, SkatteNytt 2006 s. 115 ff.

3 Resultatfördelningen

3.1 Resultatfördelning innefattande s.k. carried interest

Fördelningen av ett eventuellt framtida positivt resultat i en riskkapitalfond förhandlas fram i samband med bildandet av fonden mellan de som bildar fonden (grundarna), å ena sidan, och investerarna, å andra sidan. Investerarna är visavi fonden helt oberoende parter och resultatfördelningen sker därmed på marknadsmässig grund. Det är ingen som tvingar investerare att satsa pengar i en fond utan de väljer själva om de tycker villkoren (inklusive vinstdelningen) är tillräckligt attraktiva eller ej. S.k. carried interest med en fördelning om ca 80/20 är branschpraxis sedan lång tid tillbaka, både internationellt och i Sverige. Denna vinstfördelningsmodell har vuxit fram på en fri marknad där investerarna är professionella aktörer som söker högst möjliga avkastning på satsat kapital.

Avtalet om resultatfördelning är vanligtvis utformat på så sätt att de externa investerarna, om fonden skulle ge ett positivt resultat, med förtur har rätt att få tillbaka satsat kapital plus en garanterad minimiavkastning (ofta 8–10 %). Först om vinst överstigande denna miniminivå uppkommer, träder villkoren om överavkastning (carried interest) in. Villkoren om överavkastning innebär att av en eventuell vinst som överstiger nämnda miniminivå som garanteras de externa investerarna, fördelas 80 % till de externa investerarna och 20 % till fondens förvaltningsbolag på dess investering. Det sagda innebär alltså att grundarna som investerat löper risk att få lägre avkastning än de externa investerarna på det kapital de satsat. Detta beror på att de externa investerarna har förtur till avkastningen upp till en viss vinstnivå. Om vinstnivån understiger den garanterade ”hurdle” om 8–10 % som de externa investerarna har rätt till, får grundarna – och övriga investerare som har en indirekt rätt till carried interest, t.ex. anställda i fondens rådgivningsbolag – alltså en avkastning som är lägre än den de externa investerarna får.

3.2 Skatteverkets ståndpunkt avseende resultatfördelningen

Skatteverket anser i ställningstagandet att investerarnas beskattning ska ske utifrån en resultatfördelning som baseras på respektive delägares andel av kapitalet i limited partnershipet. Detta innebär enligt Skatteverket att om en investerares andel av kapitalet är en procent ska investeraren beskattas för en procent av försäljningsintäkten vid avyttringen av en tillgång. Att investerarna sinsemellan har avtalat om en annan fördelning av partnershipets resultat förändrar enligt Skatteverket inte detta. Detta innebär, skriver Skatteverket, att till den del t.ex. förvaltaren av partnershipet får en större resultatandel (särskild vinstandel) på sin investering än vad som svarar mot förvaltarens kapitalandel i partnershipet är överskjutande resultatandel inte att betrakta som inkomst till följd av förvaltarens investering i partnershipet. Skatteverket anser att den del av resultatet som investerarna genom avtal har avstått ifrån i form av en särskild vinstandel (carried interest) får anses som en ersättning till förvaltaren för utfört arbete.

Enligt den åsikt som framförs i ställningstagandet ska således den avtalade resultatfördelningen inte följas vid beskattningen. Istället ska beskattningen av resultatet i fonden hos investerarna baseras på deras andel av satsat kapital i limited partnership (dvs. pro rata). Skatteverket anser att parterna (grundarna och de externa investerarna) samtidigt ska anses ha avtalat om ett extra förvaltningsarvode (vid sidan av det mellan parterna avtalade arvodet, management fee), dvs. ett extra arvode som de externa investerarna ska anses ha erlagt ur sin ”verkliga” resultatandel (dvs. den pro rata-andel som Skatteverket anser att resultatfördelningen vid beskattningen ska grundas på).

Min bedömning är att Skatteverkets åsikter kring detta strider mot gällande rätt. Att limited partnerships i Jersey, Guernsey och England är att betrakta som enkla bolag vid den svenska beskattningen medför att principerna för beskattning av delägare i enkla bolag ska följas. Ett enkelt bolag är inte en juridisk person utan delägarna äger tillgångarna gemensamt. Av detta följer att det enkla bolaget inte är ett skattesubjekt, utan beskattningen sker hos delägarna. Enligt principerna för enkla bolag gäller avtalsfrihet beträffande resultatfördelning vilket följs vid beskattningen.5 I RÅ 1958 ref. 54 fann Regeringsrätten att de fyra bolagsmännen – i enlighet med vad de hade avtalat – var och en skulle ta upp en fjärdedel av det enkla bolagets inkomster till beskattning och en fjärdedel av bolagets tillgångar till förmögenhetsbeskattning. Regeringsrätten menade att bolagsavtalet skulle följas vid beskattningen och att storleken på respektive bolagsmans kapitaltillskott till bolaget därför var utan betydelse för fördelningsfrågan, både vad gällde resultatfördelningen och ägandet av tillgångar.6 Tillämpat i förevarande fall på resultatet från aktuella limited partnerships innebär rättspraxis att den avtalade resultatfördelningen ska följas vid beskattningen, eftersom det står delägarna i fonderna fritt att avtala om att en eller flera av delägarna ska ha rätt till en andel av resultatet som avviker från en fördelning baserad enbart på kapitalinsatsernas storlek.7

Att det är delägarnas avtal om fördelningen av resultatet från ett enkelt bolag som med nödvändighet måste styra beskattningen hos delägarna, har också sin naturliga förklaring. I ett enkelt bolag finns det inte någon skyldighet att alls satsa kapital. Fördelningen av det enkla bolagets resultat – precis som beträffande handelsbolag – kan kopplas till insatsens storlek men även till andra faktorer, exempelvis arbetsinsatser eller åtaganden om kapitaltillskott vid eventuella förluster.8 Inget hindrar exempelvis att (den skattepliktiga) inkomsten enligt avtal delas lika mellan två delägare när den ene svarar för hela kapitalinsatsen mot att den andre har väckt affärsidén avseende det som ska bedrivas i det enkla bolaget.

Det kan tilläggas att i HFD 2020 ref. 68 berördes inte frågan om den närmare resultatfördelningen i den fond som bedömdes. Resultatet i fonden bestod bl.a. av – vilket var det som var av intresse i målet – ränteintäkter, men hur dessa närmare skulle fördelas bland delägarna i fonden var inte föremål för prövning. HFD 2020 ref. 68 har således inte medfört någon förändring av det rättsläge som beskrivs ovan.

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har nyligen avgjort ett överklagat förhandsbesked som avsåg en svensk kontraktsrättslig fond som varken var en värdepappersfond eller en specialfond.9 Fonden, som skulle förvaltas av ett aktiebolag, utgjorde inte en juridisk person utan verksamheten skulle bedrivas i form av ett enkelt bolag. HFD fann att det saknades rättsligt stöd för att behandla fonden som ett skattesubjekt. Inte heller förvaltaren kunde anses som skattskyldig för fondens inkomster, eftersom det var fondens andelsägare som gemensamt ägde tillgångarna i fonden och som hade rätt till avkastningen på dem. Beskattning skulle därför ske hos andelsägarna (fysiska personer), i inkomstslaget kapital. Ej heller i detta avgörande fanns det anledning att pröva den närmare fördelningen av det enkla bolagets (fondens) resultat.

Skatteverkets åsikt är att resultatfördelningen vid beskattningen av delägare i aktuella limited partnerships – som är att betrakta som enkla bolag ur ett svenskt skatterättsligt perspektiv – inte ska ske utifrån vad som är avtalat, utan ska ske med utgångspunkt i andelen satsat kapital. Ovanstående genomgång ger vid handen att denna åsikt inte överensstämmer med de grundläggande skatterättsliga principerna för enkla bolag.

Lodin m.fl., Inkomstskatt, sextonde upplagan, 2017, s. 524 och RÅ 1958 ref. 54.

Kleist tolkar RÅ 1958 ref. 54 som att bolagsmännen har frihet att på i princip samma sätt som i ett handelsbolag med skatterättslig verkan överenskomma om en resultatfördelning som ligger till grund för beskattningen, Beskattning av verksamhet i enkelt bolag, SkatteNytt 2006 s. 481.

På motsvarande sätt som beträffande handelsbolag kan avtalad resultatfördelning frångås vid beskattningen om denna framstår som obehörig och väsentligen motiverad av skatteskäl, se Lodin m.fl. (n. 5) s. 524. Att frångå den avtalade resultatfördelningen i en riskkapitalfond torde dock vara i det närmaste uteslutet, med hänsyn till att resultatfördelningsavtalet ingås på affärsmässig grund mellan oberoende parter, jfr HFD 2014 ref. 71 som kommenteras i avsnitt 3.3.

Jfr von Bahr, Nordic Capital och Segulah i HFD, SkatteNytt 2015 s. 50, där von Bahr kommenterar vad som på motsvarande sätt gäller beträffande handelsbolag.

Högsta förvaltningsdomstolens dom 2022-06-28 i mål nr 1697-21.

3.3 Av Skatteverket åberopat rättsfall, m.m.

I ställningstagandet hänvisar Skatteverket till HFD 2014 ref. 71 som enda stöd för sin åsikt om hur resultatfördelningen ska ske. Hänvisningen till HFD 2014 ref. 71 är dock enligt min bedömning av flera olika anledningar felaktig.

För det första handlade rättsfallet om tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen i 25 a kap. 23 § IL. Denna bestämmelse omfattar dock enbart delägare i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer, vilket – som Skatteverket konstaterar i ställningstagandet – limited partnerships i Jersey, Guernsey och England inte är. Bestämmelsen i 25 a kap. 23 § IL är alltså inte tillämplig vid innehav av aktier genom ett limited partnership som är att betrakta som ett enkelt bolag. Istället gäller enligt rättspraxis och principerna för enkla bolag (jfr ovan) att avtalet om resultatfördelning mellan delägarna i det enkla bolaget är styrande vid beskattningen.

För det andra har HFD 2014 ref. 71 ett innehåll som är motsatsen till den tolkning som Skatteverket synes ge rättsfallet. HFD 2014 ref. 71 gällde ett förhandsbesked, där Segulah ställde ett antal frågor till Skatterättsnämnden med anledning av en ny riskkapitalfond som planerades. En av frågorna (fråga 3) gällde carried interest. Segulah avsåg att bilda ett svenskt aktiebolag, GPAB, som i sin tur skulle bilda ett limited partnership i Skottland, SLP. Ett sådant partnership är en utländsk juridisk person, men enligt brittisk rätt inte något skattesubjekt utan dess resultat beskattas hos delägarna. GPAB skulle vara general partner (komplementär) och förvalta SLP medan de externa investerarna skulle vara begränsat ansvariga bolagsmän (limited partners). SLP avsåg att bedriva fondverksamhet genom förvärv och försäljningar av onoterade bolag. Resultatet i SLP skulle i huvudsak komma att bestå av kapitalvinster och kapitalförluster vid avyttring av aktier i portföljbolagen. GPAB skulle enligt resultatfördelningsavtalet ha rätt till carried interest (i målet kallat särskild vinstandel), dvs. en andel av vinsten från kapitalvinster på aktieförsäljningar (försäljningar av portföljbolagen) som översteg den kapitalinsats som GPAB hade gjort i SLP.

Enligt en majoritet i Skatterättsnämnden skulle GPAB ta upp carried interest som inkomst av näringsverksamhet. Majoriteten motiverade utgången med att den särskilda vinstandelen fick anses utgöra en resultatbaserad ersättning för de tjänster som GPAB utförde för SLP:s räkning vid sidan av avtalat arvode. Motiveringen överensstämde med den inställning som Skatteverket intog i förhandsbeskedsärendet och motsvarar den åsikt som Skatteverket nu för fram i ställningstagandet.

HFD delade inte nämndmajoritetens åsikt att carried interest i verkligheten var en ersättning för utfört arbete, utan grundade sitt avgörande på en bedömning av lydelsen av 25 a kap. 23 § IL. HFD inledde med att uttala att vid beskattningen av resultatet i handelsbolag och kommanditbolag är utgångspunkten att den fördelning som överenskommits mellan delägarna ska gälla, och att samma princip ska tillämpas på i utlandet delägarbeskattade juridiska personer. HFD kom fram till att det i det aktuella fallet inte fanns skäl för att göra avsteg från den avtalade vinstfördelningen.

När det sedan gällde tillämpningen av bestämmelsen i 25 a kap. 23 § IL gjorde HFD en snäv tolkning av bestämmelsen. Diskussionen i domskälen handlade om frågan om GPAB:s avtalade andel av kapitalvinsterna – dvs. enligt den resultatfördelning som HFD inte fann anledning att frångå – skulle vara skattefria ”näringsbetingade” kapitalvinster eller skattepliktiga ”icke-näringsbetingade” kapitalvinster. Enligt HFD innebar bestämmelserna om näringsbetingade andelar i 25 a kap. IL att den del av kapitalvinsten som uppkommit i SLP vid avyttring av andelar i portföljbolagen och som belöpte sig på GPAB:s andel skulle behandlas på samma sätt som om andelarna hade varit direkt ägda av GPAB. För skattefrihet krävdes alltså att kapitalvinsten p.g.a. avyttringen varit skattefri hos GPAB om bolaget självt ägt dessa andelar. Enligt HFD:s uppfattning hade GPAB:s ägarandel bara varit 2 % om bolaget självt ägt andelarna. Vid tillämpningen av 25 a kap. 23 § IL skulle därför endast 2 % av kapitalvinsten från försäljningen av aktier i portföljbolagen anses vara skattefri för GPAB (resterande andel av kapitalvinsten som GPAB enligt den avtalade resultatfördelningen erhöll blev således skattepliktig som ”icke-näringsbetingad” kapitalvinst under inkomst av näringsverksamhet för GPAB).

Sammanfattningsvis fann HFD att den avtalade resultatfördelningen (dvs. bl.a. fördelningen av kapitalvinsterna) skulle följas vid beskattningen men att vid tillämpningen av 25 a kap. 23 § IL endast 2 % av kapitalvinsten från avyttringen av underliggande aktier skulle anses belöpa på GPAB och därmed bli skattefri enligt de särskilda reglerna om näringsbetingade andelar.

HFD underkände således Skatterättsnämndens uppfattning att den särskilda vinstandelen (carried interest) skulle behandlas som ersättning från investerarna till förvaltaren (GPAB) för utfört arbete.10

Den principfråga som HFD på detta sätt avgjorde i HFD 2014 ref. 71 hade redan varit upp till prövning i ett förhandsbeskedsärende 2004 som gällde moms.11 Förhandsbeskedet gällde en riskkapitalfond i form av ett svenskt kommanditbolag som skulle investera i s.k. innovationsbolag. Komplementären i kommanditbolaget skulle vara förvaltare och för det erhålla ett skäligt förvaltningsarvode. Fördelningen av resultatet i kommanditbolaget skulle ske enligt en modell som förenklat innebar att delägarna skulle erhålla en ersättning motsvarande satsat kapital uppräknat med en räntefaktor. För det eventuellt överstigande resultatet i kommanditbolaget skulle 80 % fördelas till delägarna i proportion till kapitalinsatsen och 20 % till komplementären (förvaltaren), i ärendet benämnt carried interest.

Frågan i förhandsbeskedet var bl.a. om de resultatanknutna betalningar (innefattande carried interest) som komplementären erhöll från kommanditbolaget var mervärdesskattepliktiga eller inte. Skatterättsnämnden uttalade att ”bolagets (komplementärens) åtgärder avseende de förvaltande funktionerna i kommanditbolaget får anses omfattade av dess förvaltning av kommanditbolagets angelägenheter i egenskap av bolagsman, varför de belopp som bolaget uppbär är att anse som del i bolagets resultat och inte ersättning enligt avtal med kommanditbolaget för tillhandahållna tjänster.” Andelen från resultatet innefattande carried interest bedömdes således inte utgöra ersättning för av komplementären utförda tjänster. Förhandsbeskedet överklagades inte av Skatteverket. I Skatteverkets rättsfallsprotokoll anges att förhandsbeskedet överensstämmer med Skatteverkets uppfattning.12 Att resultatanknutna betalningar innefattande carried interest anses utgöra en del av fondens resultat som tillkommer delägaren, och inte en ersättning för en utförd tjänst, följer således även av Skatterättsnämndens praxis rörande moms.

Se även von Bahrs kommentarer till rättsfallet, (n. 8) s. 47 ff.

Skatterättsnämndens förhandsbesked 2004-02-10, refererat i Skatteverkets rättsprotokoll 6/04.

Skatteverket har i ett senare ställningstagande rörande moms (2012-01-26, dnr 131 25199-12/111) anfört att man inte längre anser förhandsbeskedet spegla gällande rätt, detta med hänvisning till RÅ 2007 ref. 6. I RÅ 2007 ref. 6 behandlas dock inte frågan om innebörden av resultatfördelningsavtal innefattande villkor om carried interest, varför rättsfallet inte ger någon ledning för den frågan.

4 Verklig innebörd

Skatteverket ger i ställningstagandet uttryck för åsikten att investerarna, i fall där fondens resultat når upp till den nivå där villkoren om carried interest tillämpas, ska anses ha fått en ytterligare andel av resultatet – trots att det inte är avtalat – och sedan ska anses ha betalat motsvarande belopp som ett extra dolt förvaltningsarvode utöver det avtalade årliga förvaltningsarvodet som investerarna betalar (management fee). Någon motivering till detta synsätt lämnas inte, men såvitt får förstås anser Skatteverket att den verkliga innebörden av ett resultatfördelningsavtal med villkor om carried interest är att carried interest-delen utgör ett förvaltningsarvode som investeraren betalar genom att ”avstå” från en vinst som denne ”egentligen” (vid en tänkt pro rata- fördelning av resultatet) haft rätt till.

Att detta synsätt saknar stöd i gällande rätt har framgått ovan. Huvudregeln avseende enkla bolag är att den avtalade resultatfördelningen ska följas vid beskattningen. En delägare i en fond kan inte avstå från en vinst som delägaren aldrig haft rätt till; avtalet om resultatfördelning ingås på förhand på affärsmässig grund mellan oberoende parter innan man vet något om hur ett framtida resultat blir. I HFD 2014 ref. 71 har HFD underkänt Skatteverkets ståndpunkt (som Skatterättsnämndens majoritet anslöt sig till) att den särskilda vinstandelen (carried interest) skulle behandlas som ersättning från investerarna till förvaltaren för utfört arbete. Bedömningen överensstämmer med Skatterättsnämndens förhandsbesked avseende moms från 2004, ett förhandsbesked som inte överklagades eftersom det vid den tidpunkten stämde överens med Skatteverkets uppfattning.

Det kan tilläggas att Skatteverket utan framgång drivit uppfattningen om verklig innebörd i relation till förvaltningsarvoden i ett antal mål som gällt riskkapitalfonder bildade i form av svenska aktiebolag. I ett mål som gällde fonden Valedo hävdade Skatteverket att den verkliga innebörden av aktieägartillskott från investerarna var att tillskotten (till den del de skulle täcka kostnader för management fee i fonden) utgjorde för fonden skattepliktig ersättning för förvaltningstjänster som fonden skulle anses ha tillhandahållit investerarna.13 Detta synsätt avvisades av kammarrätten. Liknande argumentering fördes av Skatteverket i ett mål som gällde fonden Adelis.14 Där påstod Skatteverket att den verkliga innebörden av nedskrivning av värdet av kapitalandelslån i fonden (till den del nedskrivningen motsvarade kostnader i fonden för att täcka management fee) utgjorde en för fonden skattepliktig betalning från investerarna för förvaltningstjänster som skulle anses ha tillhandahållits dem. Även i detta mål avvisades Skatteverkets synsätt. I båda dessa mål har HFD vägrat prövningstillstånd.

Här aktuellt ställningstagande gäller utländska fonder i form av limited partnerships som är att betrakta som enkla bolag vid den svenska beskattningen. Det är dock enligt min uppfattning svårt att se hur denna omständighet, som alltså skiljer sig från domarna från kammarrätten där fonderna var svenska aktiebolag, skulle kunna föranleda att den verkliga innebörden av fondavtal m.m. är att det finns ytterligare dolda förvaltningsarvoden utöver vad som är avtalat. Även i en riskkapitalfond i form av ett limited partnership som är att betrakta som ett enkelt bolag, tas det avtalade förvaltningsarvodet (management fee) ur det kapital som investerarna betalar in till den gemensamma fondförmögenheten. Att den verkliga innebörden är att det skulle erläggas ytterligare icke avtalat förvaltningsarvode på något annat sätt finns det enligt min mening inte stöd för, lika lite som i de ovan nämnda kammarrättsavgörandena.

Kammarrätten i Stockholms dom 2017-11-14 i mål nr 224-230-17.

Kammarrätten i Stockholms dom 2019-12-20 i mål nr 10208-18 m.fl.

5 Avslutande kommentarer

Som har framgått ovan saknar enligt min uppfattning väsentliga delar av ställningstagandet stöd i gällande rätt. Ställningstagandet ger i mitt tycke dessutom stötande konsekvenser för privatpersoner som investerar i de berörda fonderna. Ställningstagandet innebär att privatpersoner ska beskattas för en ytterligare andel av fondens inkomster trots att investeraren enligt avtalet med fonden inte har rätt till denna inkomst. Privatpersonen ska vidare anses ha betalt detta belopp som ett extra ”dolt” förvaltningsarvode utöver det redan avtalade, ofta höga, årliga förvaltningsarvodet (management fee) som individen betalar. Enligt Skatteverket är detta tillkommande förvaltningsarvode inte avdragsgillt för en privatperson. Nettoeffekten blir att privatpersonen i praktiken blir beskattad för en inkomst som denne aldrig erhållit. I och med att Skatteverket hävdar att carried interest-delen utgör ersättning för utförda tjänster, kan det antas att Skatteverket i konsekvens härmed anser att privatpersoner dessutom ska belastas med moms på det tillkommande förvaltningsarvodet. Den sammanlagda effekten av detta kan enligt mig inte betecknas som annat än orimlig. Jag anser att det är uppseendeväckande att Skatteverket kan gå ut med ett ställningstagande som ger sådana effekter utan att ha ett tydligt rättsligt stöd för det. Min uppfattning är att Skatteverket bör återkalla ställningstagandet eftersom en stor del av innehållet i det inte är förenligt med gällande rätt.

Skatteverkets ställningstaganden i rättsliga frågor är en företeelse som har varit omdiskuterad allt sedan de började meddelas. Det står naturligtvis Skatteverket fritt att uttrycka åsikter i olika frågor. När det gäller kontroversiella frågor, dvs. där Skatteverket är medvetet om att åsikten har en svag eller obefintlig förankring i gällande rätt, är det dock enligt min mening olyckligt att verket går ut med åsikten i form av ett ställningstagande. Detta eftersom allmänheten ofta uppfattar Skatteverkets ställningstaganden som bindande regler samtidigt som Skatteverket enligt min erfarenhet inte sällan åberopar sina ställningstaganden som en form av rättskälla i t.ex. omprövningsbeslut. Enligt min uppfattning bör Skatteverket också överväga att i sina ställningstaganden inkludera en form av ”varningstext” som anger att ställningstagandet ger uttryck för verkets åsikter som inte nödvändigtvis överensstämmer med gällande rätt. Inte minst här aktuellt ställningstagande visar på behovet av detta.

Lennart Staberg är skattejurist vid PwC i Stockholm.