Mål C-257/20”Viva Telecom Bulgaria” EOOD avsåg bulgarisk skatterätt om beräkning av fiktiv ränta på ett koncerninternt lån i en gränsöverskridande situation, och frågan var om den fick beläggas med källskatt. Domen meddelades den 24 februari 2022.
Viva Telecom Bulgaria EOOD (egentligen ett tidigare bolag, Viva Telecom Bulgaria EAD) ingick år 2013 ett låneavtal med sin enda aktieägare, det luxemburgska bolaget InterV Investment Sárl. Lånet var räntefritt och löpte på 60 år. Låntagaren hade rätt att när som helst återbetala hela lånet, under förutsättning att övriga villkor i avtalet var uppfyllda (p. 25). Den bulgariska skattemyndigheten beslutade år 2017 att Viva Telecom Bulgaria EOOD skulle betala en bulgarisk källskatt beräknad på en fiktiv ränta på lånet. Skälet till uttaget av källskatten var att den bulgariska skattemyndigheten ansåg att det koncerninterna lånet medförde skatteflykt (p. 27). En källskatt togs därför ut med 10 procent på den fiktivt beräknade räntan på lånet. Frågan var om beräkningen av den fiktiva räntan och uttaget av källskatten var förenlig med ränta/royaltydirektivet, moder/dotterbolagsdirektivet samt direktivet om indirekta skatter på kapitalanskaffning. Vad gäller förhållandet till ränta/royaltydirektivet fann EU-domstolen att den fiktiva räntan inte kunde anses vara någon ränta i direktivets mening, eftersom borgenären inte erhöll någon ränta. Den fiktiva räntan togs ju enbart ut som underlag för beräkning av den källskatt som skulle betalas i Bulgarien (p. 54–55).
I förhållande till moder-/dotterbolagsdirektivet ansåg EU-domstolen att det som i vissa fall betecknades som ränta i själva verket kunde utgöra utdelning som omfattades av direktivet tillämpningsområde. Det gäller om räntebeloppet överstiger det som skulle ha betalats på marknadsmässiga villkor (p. 62). Det kunde dock inte komma i fråga i detta fall, eftersom borgenären inte erhöll någon räntebetalning eftersom den endast var ”fiktiv” (p. 63).
Direktiv 2008/7 har medfört en harmonisering av medlemsstaternas möjlighet att ta indirekta skatter på kapitalanskaffning. Detta direktiv var dock inte tillämpligt i detta fall, eftersom den bulgariska skatten inte var en indirekt skatt utan en direkt skatt, vilket innebär att den som bär bördan av skatten är samma person som betalar skatten (jfr p. 70–72).
EU-domstolen prövade också om den nationella åtgärden var förenlig med de fria kapitalrörelserna. Visserligen ansåg domstolen att den utgjorde en restriktion, men den kunde rättfärdigas med hänsyn till behovet av att säkerställa den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten och önskemålet att motverka skatteflykt (p. 110). Den nationella åtgärden var dessutom proportionerlig (p. 118–121).
Mål C-295/21Allianz Benelux SA mot État belge, SPF Finances avsåg belgisk skatterätt i förhållande till moder-/dotterbolagsdirektivet (90/435/EEG). Domen meddelades den 20 oktober 2022. Moder-/dotterbolagsdirektivet syftar till att motverka kedjebeskattning av utdelning inom koncerner i gränsöverskridande situationer. Det finns enligt artikel 4.1 i direktivet två alternativa metoder för att undanröja kedjebeskattningen, antingen avräkningsmetoden (”credit”) eller friställningsmetoden (”exempt”). Belgien hade valt friställningsmetoden, vilket för övrigt också Sverige har gjort.
Målet vid den nationella domstolen avsåg en situation där moderbolaget hade erhållit utdelning från dotterbolag. Enligt belgisk skatterätt krävdes att den utdelning som moderbolaget erhöll också ingick i dess beskattningsunderlag, varefter ett belopp motsvarande 95 procent av denna utdelning drogs av från underlaget. För detta avdrag krävdes dock att moderbolaget redovisade beskattningsbar vinst, och att det inte fanns någon möjlighet till överföring till senare beskattningsperioder av den beskattade inkomst som inte varit föremål för avdrag (p. 33). Denna reglering hade dock genomgått vissa ändringar till följd av EU-domstolens dom i mål C-138/07 Cobelfret (p. 34).
I det nu ifrågavarande målet synes frågan ha gällt en situation där moderbolaget fusioneras med ett annat bolag, och i vilken omfattning som det övertagande bolaget kunde ta över definitivt beskattade tillgångar som omfattas av möjligheten till skattefrihet för mottagen utdelning enligt moder-/dotterbolagsdirektivet (p. 35). Om det mottagande bolaget erhöll samma proportion av definitivt beskattade tillgångar (utdelningsinkomster) som det överlåtande bolaget hade, var det förenligt med moder-/dotterbolagsdirektivet att medge det övertagande bolaget motsvarande skatteförmåner som det överlåtande bolaget hade, enligt EU-domstolen (p. 48).
Det ska sägas att denna dom är ovanligt svårtillgänglig, vilket beror på att redogörelsen för den interna belgiska skattelagstiftningen är knapphändig. De nationella bestämmelserna är tekniskt komplicerade och i domskälen lyckas inte EU-domstolen fullt ut beskriva bestämmelsernas förhållande till de övergripande mål som de avser att uppnå.
I mål C-556/20 Schneider Electric SE m.fl. mot Premier minister, Ministre de l’Economie, des Finances et de la Relance prövade EU-domstolen franska skattebestämmelser i förhållande till moder-/dotterbolagsdirektivet (90/435/EEG). Domen meddelades den 12 maj 2022. Enligt fransk skatterätt var ett moderbolag skyldigt att erlägga en ”förskottsskatt” vid vidareutdelning till sina aktieägare av vinst som det hade erhållit från sina dotterbolag. Erläggandet av förskottsskatten gav i sin tur rätt till ett skattetillgodohavande för det fall att det den utdelade vinsten inte hade varit föremål för bolagsskatt enligt den allmänna bolagsskattesatsen. Den första frågan var om uttaget av förskottsskatt var förenligt med artikel 4.1 i direktivet, och den andra frågan var om det var förenligt med artikel 7.2 i samma direktiv.
Artikel 4.1 i direktivet innebär att när ett moderbolag tar emot utdelning från ett dotterbolag ska kedjebeskattning av den utdelade vinsten undanröjas. Det kan antingen ske genom avräkningsmetoden (”credit”) eller friställningsmetoden (”exempt”). Frankrike hade valt friställningsmetoden. EU-domstolen fann att om förskottsskatten översteg den gräns om 5 procent som föreskrivs i artikel 4.2 i direktivet, utgjorde det ett hinder mot direktivet.
Nästa fråga var om förskottsskatten stred mot artikel 7.2 i direktivet. Denna direktivbestämmelse innebär att direktivet inte ska påverka tillämpningen av nationella bestämmelser som är avsedda att förhindra eller minska ekonomisk dubbelbeskattning av utdelning. Bestämmelsen hade en gång införts för att Storbritannien skulle kunna ha sin nationella lagstiftning om ”advance corporate tax” som var ett led i det dåvarande systemet för att undanröja ekonomisk dubbelbeskattning, vilket också lyfts fram i domen (p. 68). Frankrike ansåg att dess ”förskottsskatt” hade ett liknande syfte som den brittiska lagstiftningen om ”advance corporate tax”. Det är intressant att EU-domstolen emellertid inte ansåg att sådana motiv bakom direktivet kunde läggas till grund för tolkningen, om det inte fanns stöd för tolkningen i direktivets ordalydelse (p. 69). I stället tolkade EU-domstolen innebörden av artikel 7.2 i direktivet utifrån dess ordalydelse, direktivets syfte och systematik samt EU-domstolens praxis. Slutsatsen blev därmed att den nu ifrågavarande förskottsskatten inte kunde anses vara en sådan skatt som omfattades av undantaget i artikel 7.2. Det var följaktligen inte tillåtet för Frankrike att ha en förskottsskatt som översteg den övre gräns om 5 procent som föreskrivs enligt artikel 4.2.
Mattias Dahlberg, professor i finansrätt, Uppsala universitet