Artikeln har varit föremål för peer review-granskning (double-blind peer review).

Den 1 juni 2022 meddelade EFTA-domstolen sitt avgörande i målet PRA. EFTA-domstolen fann att möjligheten för norska bolag att genom koncernbidrag öka EBITDA och därmed storleken på tillåtna ränteavdrag var oförenligt med etableringsfriheten. Enligt domstolen kunde denna inskränkning av etableringsfriheten enbart rättfärdigas om syftet med lagstiftning vore att motverka rättsmissbruk. Med tanke på att de svenska bestämmelserna är nästintill identiska med de prövade i PRA-målet, är det svårt att argumentera för att koncernbidragsmodellen, tillämpad i förening med den generella ränteavdragsbegränsningsregeln, skulle kunna rättfärdigas i ett potentiellt mål i EU-domstolen. Detta innebär emellertid inte slutet för koncernbidragsmodellen, men kräver ändring av gällande lagstiftning för att harmonisera svensk rätt med unionsrätten.

1 Inledning

Den nordiska koncernbidragsmodellen, vilken tillämpas i Sverige, Finland och Norge, innebär att ett bolag i samma koncern kan lämna koncernbidrag till ett annat bolag i koncernen, om båda bolagen uppfyller kraven på ägarandel och är skattskyldiga för den näringsverksamhet som koncernbidraget hänför sig till.1 Koncernbidraget dras av hos givaren och tas upp för beskattning hos mottagaren. En grundläggande skillnad mellan den svenska modellen å ena sidan och den finska och norska modellen å andra sidan är storleken på koncernbidraget som givaren får dra av. I Sverige begränsas detta inte av skattelagstiftningen, vilket gör det möjligt för ett bolag att lämna koncernbidrag med ett större belopp än företagets skattemässiga vinst, vilket inte är tillåtet i vare sig Finland eller Norge.2

Sverige och Finland har som medlemsstater i Europeiska unionen (EU) införlivat ränteavdragsbegränsningsregler3 enligt artikel 4 i skatteflyktsdirektivet4 (ATAD), vilka tillåter företag att dra av räntekostnader upp till 30 % av deras skattemässiga inkomst före avdrag för ränteavdrag, skatter och av- och nedskrivningar (EBITDA). Även om Norge inte formellt omfattas av skatteflyktsdirektivet, har ränteavdragsbegränsningsregler5 införts vilka i huvudsak överensstämmer med direktivet.

Eftersom koncernbidrag ingår i det mottagande bolagets skattepliktiga inkomst, påverkar koncernbidrag bolagets EBITDA. En koncern kan därför besluta att lämna koncernbidrag till ett annat koncernbolag med negativt räntenetto för att åstadkomma maximala ränteavdrag. Koncernbidragsmodellen gynnar dock inhemska koncerner. Såvida inte ett utländskt koncernbolag har ett fast driftställe, vilket är skattskyldigt för den näringsverksamhet som koncernbidraget hänför sig till, kommer rätten till avdrag att bero på den utländska lagstiftningen.

Vid en jämförelse, och under förutsättning att ideala omständigheter råder, skulle koncernbidragsmodellen och en konsolideringsmodell ge samma räntebelopp för vilket avdrag kan medges. I en konsolideringsmodell skulle koncernens gemensamma EBITDA motsvara summan av koncernbolagens EBITDA, medan i koncernbidragsmodellen skulle EBITDA i det eller de koncernbolagen med negativt räntenetto kunna ökas med koncernbidrag från övriga koncernbolag. I praktiken dock är de två modellerna inte likvärdiga. Detta beror på att ränteavdragsmöjligheterna för en företagsgrupp som tillämpar koncernbidragsmodellen kommer att dels bero på lånestrukturen inom gruppen och dels på koncernbolagens individuella möjligheter att lämna koncernbidrag.

Redan i Oy AA6 fastställde EU-domstolen att de finska koncernbidragsreglerna, och analogt därför den nordiska koncernbidragsmodellen, inte var förenliga med etableringsfriheten. Dock fann EU-domstolen att reglerna kunde rättfärdigas med behovet av att upprätthålla en väl avvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och behovet av att förhindra skatteflykt.7 Den 1 juni 2022 avkunnade EFTA-domstolen dom i målet PRA,8 där ett norskt bolag hävdade att koncernbidragsmodellen, vilken möjliggör för inhemska koncerner att öka den skattemässiga EBITDA för vissa bolag inom koncernen och på så sätt öka beloppet på ränteavdraget, inte är förenlig med etableringsfriheten, eftersom detta inte var möjligt i en gränsöverskridande situation. EFTA-domstolen fann att den norska lagstiftningen inte var förenlig med etableringsfriheten.9 Domstolen konstaterade även att den norska lagstiftningen inte kunde rättfärdigas av andra tvingande skäl av allmänintresse förutom om syftet med lagstiftningen vore att förhindra rent konstlade upplägg i skatteundandragande syfte och enbart om upplägget inte var slutet enligt armlängdsprincipen.10

Frågan är nu huruvida koncernbidragsmodellen, tillämpad i förening med ränteavdragsbegränsningsreglerna, utgör en inskränkning av etableringsfriheten även i Sverige (och Finland), som är medlemsstater i EU och är därmed bundna vid skatteflyktsdirektivet, och om den i så fall kan rättfärdigas? I skrivande stund pågår fortfarande ett formellt ärende om överträdelse mot Sverige avseende ränteavdragsreglerna11 och rekommendationerna från den statliga utredning som tillsattes i 2021 i syfte att bland annat analysera effekterna av de generella ränteavdragsreglerna väntas i maj 2024.12 Alternativen är att ränteavdragsreglerna ändras så att de efterliknar en gruppskattemodell (konsolideringsmodell), vilket dock väcker nya frågor. Ska koncernbidraget inte längre beaktas vid beräkningen av ett bolags skattemässiga EBITDA?

Innan omständigheterna i målet läggs fram, presenteras i Avsnitt 2 en kort översikt av rättspraxis från EU-domstolen avseende vinstutjämningsregler och deras förenlighet med etableringsfriheten. Avsnitt 3 fortsätter med en analys av PRA-målet, där även den rättsliga relevansen av EFTA-domstolens avgöranden inom EU diskuteras. Avsnitt 4 innehåller en slutkommentar.

För en översikt över den finska lagstiftningen, se Lag om koncernbidrag vid beskattningen (21.11.1986/825); norska lagstiftningen, se 10 kap. Lov om skatt av formue og inntekt (Lov-1993-03-14).

Avseende Finland, se 6 § Lag om koncernbidrag vid beskattningen (21.11.1986/825); Avseende Norge, se 10-2 § Lov om skatt av formue og inntekt (Lov-1993-03-14).

Avseende Sverige, se 24 kap. 24–29 §§ Inkomstskattelagen (1999:1229); Avseende Finland, se 18 a och 18 b §§ Lag om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (24.6.1968/360).

Europeiska unionens officiella tidning, L 193/1, 19 juli 2016.

Se 6-41 § Lov om skatt av formue og inntekt (Lov-1993-03-14) i E-3/21 PRA, EFTA-domstolen, p. 5.

C-231/05 Oy AA, EU:C:2007:439.

Ibid., p. 60.

E-3/21 PRA, EFTA-domstolen, dom av den 1 juni 2022.

Ibid., p. 37.

Ibid., p. 57.

Europeiska kommissionen, Överträdelse INFR(2013)4206.

Se Kommittédirektiv 2021:97, Tilläggsdirektiv 2022:28 och Tilläggsdirektiv 2023:107.

2 EU-rätt om vinstutjämningsregler

2.1 EU-domstolens praxis

2.1.1 De tidiga rättsfallen

X AB och Y AB13 var EU-domstolens första avgörande avseende huruvida rätten till vinstutjämning inom koncerner kan begränsas till en enbart inhemsk bolagsstruktur.14 EU-domstolen fann att de svenska koncernbidragsreglerna inte var förenliga med etableringsfriheten, eftersom enbart svenska bolag kunde vara moderbolag för att svenska dotterbolag skulle kunna lämna koncernbidrag med avdragsrätt. De svenska reglerna ändrades därefter och bolag från EES jämställdes med svenska bolag, så länge det givande och det mottagande koncernbolaget var skattskyldiga i Sverige för den näringsverksamhet som koncernbidraget hänförde sig till.15 I Papillon16 fann EU-domstolen att de franska resultatutjämningsreglerna inte var förenliga med etableringsfriheten eftersom ett franskt moderbolag, med dotterdotterbolag i Frankrike, vilka ägdes via utländska dotterbolag, inte fick bilda en skattegrupp, vilket vore möjligt i en helt inhemsk situation. I SCA17 kom EU-domstolen fram till samma avgörande avseende de tyska reglerna för konsoliderad beskattning. Mer nyligen har EU-domstolen i B och andra18 avgjort att Luxemburg, genom att införa mer strikta villkor för horisontell integration av inhemska dotterbolag som ägs via utländska koncernbolag i en befintlig konsoliderad skattegrupp, inskränkt etableringsfriheten. EU-domstolen klargjorde att Luxemburg inte kunde kräva att en befintlig skattegrupp upplöses och att ny skattegrupp bildas, vilken därefter skulle omfatta de nya inhemska dotterbolagen, om detta medför tilläggsbeskattning av bolagen som tidigare ingick i den befintliga skattegruppen.

I ICI v Colmer19 fann EU-domstolen att lagstiftningen i Storbritannien inte var förenlig med etableringsfriheten då utländska dotterbolag inte tilläts vara del av en konsoliderad skattegrupp. Reglerna krävde nämligen att bolagen vilka skulle ingå i gruppen skulle helt eller huvudsakligen vara brittiska. I Bosal20 fastställde EU-domstolen att det inte är förenligt med etableringsfriheten att dotterbolag till inhemska moderbolag behandlas olika jämfört med dotterbolag till utländska moderbolag. EU-domstolen hade redan tidigare i Metallgesellschaft21 slagit fast att olika behandling av dotterbolag beroende på var moderbolagets säte befinner sig utgjorde en inskränkning av etableringsfriheten.

I Oy AA blev den nordiska koncernbidragsmodellen föremål för prövning ur ett jämförbarhetsperspektiv. EU-domstolen konstaterade att avsaknaden av avdragsrätt för ett finskt dotterbolag vilket lämnade koncernbidrag till sitt brittiska moderbolag inte var förenligt med etableringsfriheten, eftersom avdragsrätt skulle ha medgivits i en helt inhemsk situation22. Dock fann domstolen att lagstiftningen kunde rättfärdigas genom behovet av att upprätthålla en väl avvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och behovet av att förhindra skatteflykt, och att den var proportionerlig mot sitt syfte.23 I X Holding24 ansågs den nederländska lagstiftningen vara förenlig med etableringsfriheten. Lagstiftningen gav enbart bolag som var skattskyldiga i Nederländerna möjligheten att vara del av en konsoliderad skattegrupp, vilket betydde att rätten för ett fast driftställe till ett utländskt dotterbolag att ingå i sådan skattegrupp inte sträckte sig till att omfatta själva det utländska dotterbolaget, eftersom dotterbolaget inte var skattskyldigt i Nederländerna.

C-200/98 X AB and Y AB, EU:C:1999:566.

Jfr Helminen, Cross-Border Group Contribution, Freedom of Establishment and Final Losses. European Taxation, February/March 2021, s. 51–59.

Jfr 35 kap. 2 och 2 a §§ inkomstskattelagen (1999:1229).

C-418/07 Papillon, EU:C:2008:659.

C-39/13 SCA Group Holding and Others, EU:C:2014:1758.

C-749/18 B and Others, EU:C:2020:370.

C-264/96 Imperial Chemical Industries v Colmer, EU:C:1998:370.

C-168/01 Bosal, EU:C:2003:479.

C-397/98 Metallgesellschaft, EU:C:2001:134, p. 60. See C-168/01 Bosal, EU:C:2003:479, p. 40.

C-231/05 Oy AA, EU:C:2007:439, p. 43.

Ibid., p. 60–65.

C-337/08 X Holding, EU:C:2010:89.

2.1.2 Ränteavdragsfallen

I Lexel25 fastställde EU-domstolen att de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna från 2013 inte var förenliga med etableringsfriheten och kunde inte rättfärdigas med varken behovet av att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna eller med behovet av att bekämpa skatteflykt, var för sig eller gemensamt beaktat.26 Avgörandet ledde även till att Högsta förvaltningsdomstolen i sin dom HFD 2021 ref. 68 från den 13 december 2021 förklarade även 2019 års ränteavdragsbegränsningsregler oförenliga med etableringsfriheten. HFD fann att den nya undantagsregeln inte var tillämplig mellan svenska företag som omfattades av koncernbidragsreglerna, och därmed utgjorde en sådan skillnad i behandlingen av jämförbara gränsöverskridande situationer som inte kunde rättfärdigas.27 Avgörandet i Lexel har fått stor kritik, främst avseende huruvida EU-domstolen överhuvudtaget svarade på om tioprocentsregeln var oförenlig med etableringsrätten, men det diskuteras inte närmare här.28

Tidigare hade EU-domstolen i X BV & X NV29 avgjort ett liknande, men inte identiskt mål. Den nederländska lagstiftningen tillät inte avdrag för räntebetalningar, om lånet företogs i syfte att anskaffa ett dotterbolag som inte var skattskyldigt i Nederländerna. I detta mål var det anskaffade dotterbolaget skattskyldigt i Italien. EU-domstolen slog fast att detta utgjorde en inskränkning av etableringsfriheten, eftersom det hade varit möjligt att göra ränteavdrag i en enbart inhemsk situation, om det låntagande bolaget och det anskaffade bolaget hade bildat en konsoliderad skattegrupp.

C-484/19 Lexel, EU:C:2021:34.

Ibid., p. 74–77.

HFD 2021 ref. 68, p. 29.

Se Dahlberg, Sveriges ränteavdragsbegränsningar och EU-domstolensavgörande i mål C-484/19 Lexel AB mot Skatteverket, SkatteNytt, s. 279–292; Wattel, Lexel. Freedom of establishment. Sweden cannot refuse deduction of interest. Substantial tax benefit. No artificial arrangement. No balanced allocation of the power to tax. Court of Justice (comments), Highlights and Insights on European Taxation, 2021-6, s. 42–45.

C-398/16 X BV och X NV, EU:C:2018:110.

2.2 Lagstiftningens syfte

EU-domstolens angreppssätt i X BV & X NV och Lexel har beskrivits som beståndsdelsmetoden (per-element approach).30 Enligt Jankowski kan skatteförmåner indelas beroende på hur specifika skatteregler samspelar med vinstutjämningsregler, såsom: (i) andra skatteförmåner än vinstutjämning som är uttryckligen förenade med bildandet av en (konsoliderad) skattegrupp, (ii) skatteförmåner som inte är i sig förenade med bildandet av en skattegrupp men resulterar från faktum att skattegruppen beskattas som ett enda subjekt och (iii) skatteförmåner som inte är förenade med bildandet av en skattegrupp, men är ett uttryck av lagstiftarens vilja.31 Genom att tillämpa denna indelning skulle både X BV & X NV och Lexel inrymmas inom kategorierna (ii) och (iii). Viktigt att påpeka är EU-domstolens anmärkning i Lexel, att domstolens slutsatser avseende skattesystem som tillämpar konsolideringsmodellen inte automatiskt kan tillämpas på bidragssystem, såsom den nordiska koncernbidragsmodellen.32

Enligt min bedömning kan indelningen av skatteförmåner ha viss betydelse, men räcker inte hela vägen till att lyfta fram reglernas syfte, utan kan bäst beskrivas som deskriptivt. Avgörande är i stället att metodiskt härleda och fastställa syftet med reglerna som tillämpats i förening. När väl syftet eller ändamålet fastställts utgör det också grund för jämförelsen mellan en gränsöverskridande situation med en (hypotetisk) inhemsk situation, och en prövning kan ske huruvida reglerna i förening är förenliga med etableringsfriheten eller inte. Detta förhållandesätt skulle därför inte beakta de enskilda beståndsdelarna i skattelagstiftningen utan deras rättsliga verkan när de tillämpas i förening, vilket jag anser överensstämma med EU-domstolens teleologiska tolkning av EU-rätten, vilket även bekräftas av EFTA-domstolen i PRA-målet.33

Se Bekkers & Hofman. Dutch Fiscal Unity Regime under EU-Fire, Will the Regime Survive?, Intertax 2019, s. 113–120.

Jankowski. Tax Consolidation Regime in European Union: Towards One Unified Approach Among All Member States?, EC Tax Review 2021-3, s. 120–135.

C-484/19 Lexel, EU:C:2021:34, p. 63–65.

E-3/21 PRA, EFTA-domstolen, p. 33.

2.3 Skatteflyktsdirektivet eller etableringsfriheten?

Avseende Sverige och Finland uppkommer även frågan huruvida de nationella ränteavdragsbegränsningsreglerna ska prövas i ljuset av artikel 4 skatteflyktsdirektivetet eller i ljuset av etableringsfriheten, eller båda, vilket beror på omfattningen av harmoniseringen som reglerna i direktivet uppnår.34 Govind and Zolles anför, enligt min bedömning helt korrekt, att valmöjligheterna som tillåts i artikel 4 skatteflyktsdirektivet, lästa i förening med punkt 7 i ingressen till skatteflyktsdirektivet, inte uppnår en fullständig harmonisering av rättsområdet.35 Även om ränteavdragsbegränsningsreglerna i artikel 4 skatteflyktsdirektivet skulle kunna anses som icke-diskriminerande avseende de grundläggande friheterna i FEUF, kan reglerna fortfarande de facto leda till att gränsöverskridande situationer behandlas sämre än inhemska situationer.36

Frågan här dock är huruvida den generella ränteavdragsregeln i förening med koncernbidragsreglerna medför en diskriminering av gränsöverskridande situationer. För att fastställa detta krävs att syftet med den generella ränteavdragsregeln och koncernbidragsreglerna i förening fastställs. Syftet med koncernbidragsreglerna har sedan tillkomsten varit att skattebördan för en koncern inte skulle bli större än den skulle ha varit om verksamheten hade bedrivits som ett enda företag.37 Av skatteflyktsdirektivet framgår att den generella ränteavdragsbegränsningsregeln har som syfte att avskräcka skattebaserodering genom för höga räntebetalningar.38 I förarbetena till införlivandet av skatteflyktsdirektivet i Sverige anges att det är en fråga för varje koncern att bestämma om koncernbidraget ska användas för vinstutjämning eller fördelning av ränteavdragsunderlaget, men att det inte kan uteslutas att en sådan utjämningsmöjlighet skulle kunna betraktas som en inskränkning av etableringsfriheten.39 Vidare anförs att en eventuell inskränkning skulle kunna rättfärdigas på samma grunder som i Oy AA. Genom att tillåta att erhållna koncernbidrag ingår i avdragsunderlaget (EBITDA) följer att syftet med lagstiftningen i förening är att tillåta koncerner att maximera ränteavdrag. Detta är inte en slumpmässig följd av de två olika lagstiftningarna utan följer av lagstiftarens vilja att möjliggöra maximala ränteavdrag.40 Oavsett om artikel 4 i skatteflyktsdirektivet uppnår fullständig harmonisering av rättsområdet är syftet inte längre detsamma när koncernbidragsreglerna och den generella ränteavdragregeln tillämpas i förening. Därför anser jag att prövningen av den norska lagstiftningen i målet PRA i ljuset av etableringsfriheten också analogt vore möjligt avseende Sverige, och troligtvis Finland.

C-14/16 Euro Park Service, EU:C:2017:177, p. 19; C-6/16 Eqiom, EU:C:2017:641, p. 15; C-504/16 och C-613/16 Deister Holding and Juhler Holding, EU:C:2017:1009, p. 45.

Govind, S. & Zolles, S. i: Lang, M. et al. (editors). Introduction to European Tax Law on Direct Taxation (2020), mom. 647–650.

Smit, D. i: Wattel, P.J., Marres, O., Vermeulen, H. (editors). Terra/Wattel European Tax Law – Volume 1: General concepts and direct taxation, 7th ed. (2018), s. 504.

Prop. 1999/2000:2, Del 2, s. 411 f. Se även Prop. 1965:126, s. 22 ff.

Rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juli 2016 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion, Europeiska unionens officiella tidning, L 193/1, 19 juli 2016, ingressen p. 6.

Prop. 2017/18:245, s. 108.

Se Generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i C-233/16 ANGED, EU:C:2017:852, p. 36–38.

3 Betydelsen av E-3/21 PRA för Sverige

3.1 Är EFTA-domstolens avgöranden relevanta inom EU?

Enligt EFTA-domstolens ordförande41 var initialt domstolens roll att i enlighet med artikel 6 i EES-avtalet42 inom EES införliva unionens regelverk (acquis communautaire) avseende de grundläggande friheterna och inte att avkunna avgöranden i nya frågeställningar. Formellt sett är EU-domstolen inte rättsligt bunden att efterfölja EFTA-domstolens avgörande och det finns även en tvistlösningsmekanism i EES-avtalet till fördel för EU-domstolen,43 vilket återspeglar EU-domstolens unika roll att ”säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen.”44 Dock har ett nytt samarbete och synergism uppstått mellan de två domstolarna under de trettio år som EFTA-domstolen funnits, vilket kan bland annat ses genom att EU-domstolen citerat EFTA-domstolens avgörande i över 200 rättsfall.45

Enligt Baudenbacher uppnås homogenitet i rättspraxis mellan EU-domstolen och EFTA-domstolen genom en ’ dialektiskt juridisk diskurs’, även om det rent formellt finns möjlighet för EU-domstolen att ompröva EFTA-domstolens avgöranden, antingen genom tvistlösningsmekanismen i EES-avtalet eller om ett mål med anknytning till EES når EU-domstolens under någon bestämmelse i FEUF.46 Oavsett vilket kommer en tidsmässig diskrepans att uppstå.

EFTA-domstolens avgöranden är sammanfattningsvist relevanta inom EU eftersom domstolens avgörande grundas på unionens regelverk, då EES-avtalet kräver en identisk tolkning av etableringsfriheten.47 Kort sammanfattat är EFTA-domstolens avgöranden rättsligt relevanta, såvida domstolens avgöranden inte omprövas av EU-domstolen, oavsett förfarandesätt, men saknar däremot formell verkställighet inom Unionen.

Baudenbacher. The EFTA Court’s Contribution to the Realisation of a Single Market. European Business Law review, Volume 29, Issue 5 (2018), s. 671–690.

Europeiska unionens official tidning L 001, 3 januari 1994.

Artikel 105 och artikel 111 EES-avtalet.

Artikel 19 FEU.

Baudenbacher. The EFTA Court’s Contribution to the Realisation of a Single Market. European Business Law review, Volume 29, Issue 5 (2018), s. 671–690, s. 686.

Ibid., s. 671–690.

Artikel 6 EES-avtalet läst i förening med artiklar 31 och 34 EES-avtalet.

3.2 Omständigheterna i målet

PRA Group Europe Holding S.à.r.l. är ett bolag bildat i Luxemburg och bedriver finansiell verksamhet genom att köpa upp finansiella tillgångar och skulder.48 PRA Group Europe Subholding AS (PRA) är ett helägt dotterbolag till PRA Group Europe Holding S.à.r.l. och obegränsat skattskyldigt i Norge. Dotterbolaget finansierades genom en kombination av lån och eget kapital. Under räkenskapsåren 2014 och 2015 betalade dotterbolaget ränta till moderbolaget avseende lånen. I sina skattedeklarationer för 2014 och 2015 begärde PRA avdrag för den betalda räntan. Det norska skattekontoret vägrade dock avdrag på hela räntebeloppet eftersom 6-41 § i den norska inkomstskattelagen49 begränsade ränteavdrag till högst 30 % av bolagens skattemässiga EBITDA.

PRA överklagade beslutet till överklagandenämnden och hävdade att ränteavdragsbegränsningsreglerna var oförenliga med etableringsrätten, men överklagan avvisades i juni 2020. I september samma år påbörjade PRA ett rättsligt förfarande i Oslo Tingrett och begärde fullt avdrag för räntebetalningarna på lånen från moderbolaget. Domstolen beslutade att skjuta upp förhandlingen och begärde in förhandsbesked från EFTA-domstolen. Frågan som ställdes var huruvida möjligheten att öka EBITDA genom koncernbidrag med avdragsrätt i en helt inhemsk situation, vilket inte är möjligt i en gränsöverskridande situation, utgör en inskränkning av artikel 31 EES-avtalet, läst i förening med artikel 34 EES-avtalet, och vilka, om några, tvingande hänsyn till allmänintresset kan rättfärdiga en sådan inskränkning.50

För detaljer se Report for the Hearing in Case E-3/21, EFTA-domstolen E-3/21-17, p. 11–23.

Report for the Hearing in Case E-3/21, EFTA-domstolen E-3/21-17, p. 7.

Ibid., p. 23.

3.3 Parternas argument

PRA:s huvudargument baserades på den rättspraxis som följer av Oy AA, X BV & X NV och Lexel, och hävdade att samspelet mellan ränteavdragsbegränsningsreglerna och de norska koncernbidragsreglerna utgör en inskränkning av etableringsfriheten. PRA ansåg att möjligheten att påverka ett bolags EBITDA genom koncernbidrag följer uttryckligen av lagstiftarens vilja och att en gränsöverskridande situation var jämförbar med en helt inhemsk situation.

Den norska regeringen ansåg däremot att omständigheterna i målet inte var jämförbara med X BV & X NV och Lexel eftersom ränteavdragsbegränsningarna gäller erga omnes, och faktum att det luxemburgiska moderbolaget saknade möjlighet att lämna koncernbidrag med avdragsrätt till sitt utländska dotterbolag utgör inte en inskränkning av etableringsfriheten utan en oförenlighet mellan ländernas olika skattelagstiftning.

I enlighet med EFTA-domstolens regler lämnade EFTA:s tillsynsmyndighet (ESA) och den Europeiska kommissionen skriftliga yttranden till domstolen.51 Tillsynsmyndigheten ansåg att domstolen skulle avgöra att den norska lagstiftningen föremål för prövningen inte var förenlig med etableringsfriheten och att en gränsöverskridande situation således var objektivt jämförbar med en inhemsk situation samt att det inte var relevant att det utländska moderbolaget inte kunde lämna koncernbidrag med avdragsrätt till sitt norska dotterbolag för bedömningen i målet. Europeiska kommissionen skrev kort i sitt yttrande att artikel 31 EES-avtalet, läst i förening med artikel 34 EES-avtalet, måste tolkas så att den norska lagstiftningen inte utgör en inskränkning av etableringsfriheten.

Ibid., p. 24–28.

3.4 En potentiell inskränkning även i Sverige?

I PRA-målet konstaterade EFTA-domstolen att ett en koncern bestående av ett bolag med hemvist i en stat inom EES och ett bolag i Norge befinner sig i jämförlig situation med en koncern bestående av enbart norska bolag med beaktande av syftet med reglerna som tillämpats i förening, varvid domstolen konstaterade att det förelåg en inskränkning av etableringsfriheten.52 Det bör betonas att i PRA-målet prövades enbart nationell lagstiftning i förhållande till etableringsfriheten. Frågan är huruvida EU-domstolen skulle ha kommit till samma slutsats angående svensk lagstiftning, vilken består av nationella koncernbidragsregler samt en generell ränteavdragsregel med grund i unionsrätten.

Huruvida det föreligger diskriminering ska enligt rättspraxis prövas genom att en gränsöverskridande situation jämförs med en inhemsk situation mot bakgrund av det mål som eftersträvas med de aktuella nationella bestämmelserna.53 I X BV & X NV och Lexel använde dock EU-domstolen en annan formulering, nämligen att bedömningen ska ske med beaktande av de relevanta nationella bestämmelsernas syfte och innehåll, vilket även var fallet i PRA-målet.54

I Oy AA fastställde EU-domstolen att ”[…] ändamålet med det i Finland gällande systemet med koncernbidrag [är] att koncernstrukturens utformning inte skall leda till skattemässiga nackdelar […]”55 Analogt, givet att de finska, norska och svenska koncernbidragsreglerna har samma grundläggande struktur, kan det med säkerhet antas att den nordiska koncernbidragsmodellens mål, eller syfte, är att uppnå skattemässig neutralitet mellan att utöva näringsverksamhet genom ett enskilt bolag och genom en koncern.

Ändamålet med ränteavdragsbegränsningsreglerna i artikel 4 skatteflyktsdirektivet är att stärka den genomsnittliga skyddsnivån mot aggressiv skatteplanering på den inre marknaden och att fastställa regler mot erodering av skattebasen på den inre marknaden och mot flyttning av vinster från den inre marknaden.56

Vad är då syftet och ändamålet med tillämpningen av koncernbidragsreglerna och ränteavdragsbegränsningsreglerna i förening? Skatteflyktsdirektivet57 fastslår att:

”[…] Om en företagsgrupp omfattar mer än ett subjekt i en medlemsstat kan medlemsstaten överväga den övergripande ställningen för företagsgruppens samtliga subjekt i samma stat, inbegripet ett system med beskattning av subjekt separat som möjliggör överföring av vinster eller räntekapacitet mellan subjekt i en företagsgrupp, vid tillämpning av regler som begränsar ränteavdraget.”

I princip tillåter skatteflyktsdirektivet att koncernbidrag (”överföring av vinster”) används inom en koncern vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna. Som tidigare nämnts framgår det av förarbetena till införlivandet av skatteflyktsdirektivet i Sverige att det är en fråga för varje koncern att bestämma om koncernbidraget ska användas för vinstutjämning eller fördelning av ränteavdragsunderlaget, då i syfte att uppnå maximala ränteavdrag.58 Detta avviker från den nordiska koncernbidragsmodellens ursprungliga och självständiga syfte, vilket är att uppnå skattemässig neutralitet mellan att bedriva verksamhet som ett företag eller genom en koncern.59

Avseende Finland (och Norge) framgår det av deras lagstiftning att avdrag för koncernbidrag kan inte medges med ett större belopp än det bidragsgivande bolagets för räkenskapsåret skattemässiga vinst. Den svenska lagstiftningen däremot innehåller ingen begränsning av avdragsrätten än vad som kan följa av aktiebolagsrättsliga bestämmelser. Sålunda är det möjligt för svenska bolag, vilka omfattas av koncernbidragsreglerna att öka ränteavdragen genom att skapa en större EBITDA hos ett koncernbolag med ett negativt räntenetto, samtidigt som en förlust skapas i det bidragsgivande bolaget. Detta talar återigen starkt för att syftet och ändamålet med reglerna i förening är att maximalt nyttja ränteavdrag, även på bekostnad av lägre skatteinkomster för staten. Avseende jämförbarheten har EU-domstolen anfört följande i Lexel60:

”[…] att situationen där ett bolag med hemvist i en medlemsstat betalar ränta på ett lån som tagits upp från ett bolag i samma koncern med hemvist i en annan medlemsstat inte skiljer sig från en situation där räntemottagaren är ett koncernbolag med hemvist i samma medlemsstat, i det här fallet Sverige.”

Lästa tillsammans talar både Lexel och PRA starkt för att kombinationen av de svenska, och högst sannolikt även de finska, koncernbidragsreglerna och den generella ränteavdragsregeln, vilken följer av unionsrätten, i förening, också utgör en inskränkning av etableringsfriheten.

Enligt tidigare rättspraxis61 är det tillräckligt att lagstiftningen kan leda till att det blir mindre attraktivt för bolag med hemvist i andra medlemsstater att utöva etableringsfriheten för att lagstiftningen inte ska vara förenlig med etableringsfriheten. Det som återstår är huruvida denna kombination av regler går att rättfärdigas.

E-3/21 PRA, EFTA-domstolen, p. 30–33 och 37.

C-565/18 Société Générale, EU:C:2020:318, p. 26.

C-484/19 Lexel, EU:C:2021:34, p. 43; C-398/16 X BV och X NV, EU:C:2018:110, p. 33. Jfr E-3/21 PRA, EFTA-domstolen, p. 33.

C-231/05 Oy AA, EU:C:2007:439, p. 22.

Rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juli 2016 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion, Europeiska unionens officiella tidning, L 193/1, 19 juli 2016, ingressen p. 3 och 5.

Rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juli 2016 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion, Europeiska unionens officiella tidning, L 193/1, 19 juli 2016, ingressen p. 7.

Prop. 2017/18:245, s. 108.

Prop.1999/2000:2, Del 2, s. 411 f. Se även Prop. 1965:126, s. 22 ff.

C-484/19 Lexel, EU:C:2021:34, p. 44.

C-231/05 Oy AA, EU:C:2007:439, p. 39 och C-524-04 Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation, EU:C:2007:161, p. 61; Jfr E-3/21 PRA, EFTA-domstolen, p. 30.

3.5 Rättfärdigande och proportionalitetsprövning

Syftet och ändamålet med reglerna som prövades i Oy AA och Lexel skiljer sig åt från PRA-målet, vilket betyder att prövningen om huruvida reglerna kunde rättfärdigas skiljer sig åt. I PRA framhöll den norska regeringen att ”en väl avvägd fördelning av beskattningsrätten” och ”behovet av att förhindra skatteflykt”, var för sig och i förening, skulle kunna utgöra sådana tvingande hänsyn till allmänintresset som skulle rättfärdiga inskränkningen av etableringsfriheten.62

EFTA-domstolen noterade att den nordiska koncernbidragsmodellen kunnat rättfärdigas i Oy AA med stöd i att en väl avvägd fördelning av beskattningsrätten säkras, men att inskränkningen av etableringsfriheten i PRA-målet inte härrör från koncernbidragsmodellen i sig, utan från kombinationen av koncernbidrag och den generella ränteavdragsregeln.63 Därtill anger EFTA-domstolen att åberopandet av en väl avvägd fördelning av beskattningsrätten som rättfärdigandegrund vanligtvis sker om skattebetalaren har en möjlighet att bestämma i vilken stat inkomsterna eller kostnaderna ska beskattas, vilket inte är fället i PRA, och konstaterar att den norska lagstiftningen inte går att rättfärdiga på den grunden.64

Domstolen konstaterar att behovet av att förhindra skatteflykt kan utgöra en rättfärdigandegrund, men enbart om syftet med lagstiftningen är att förhindra rent konstlade upplägg vilka leder till skatteundandragande. EFTA-domstolen anger dock att denna rättfärdigandegrund inte skulle vara proportionerlig om lagstiftningen inte ger skattebetalaren en möjlighet att bevisa att upplägget uppfyller armlängdsprincipen, vilket lämnas åt den nationella domstolen att besluta om.65

Med stöd i vad som anförts ovan vore det svårt att argumentera för att de svenska, och potentiellt finska, koncernbidragsreglerna, tillämpade i förening med den generella ränteavdragsregeln vilken följer av skatteflyktsdirektivet, skulle förenliga med etableringsfriheten. Dock återstår frågan om denna kombination av regler kan rättfärdigas med stöd av annan grund än förbudet mot rättsmissbuk och förhindrandet av skatteflykt. Enligt min bedömning, och med åtanke på de allmänintressen som EU-domstolen hittills åberopat för att rättfärdiga nationell lagstiftning, är det svårt att argumentera för reglernas rättfärdigande, särskilt då EFTA-domstolen i PRA fastställt att syftet med lagstiftningen i förening varit att tillåta maximala ränteavdrag för inhemska koncerner66, utan krav på att motsvarande avdrag återförs i annat koncernbolag, till skillnad från en gränsöverskridande situation.

Här bör även nämnas något om räntebetalningar och armlängdsprincipen, vilken både EFTA-domstolen i PRA och EU-domstolen i Lexel tillämpar som bevis för att ett upplägg inte ska anses vara konstlat och därmed inte utgöra skatteflykt, oavsett varför lånet överhuvudtaget tagits. Frågan har ställts på sin spets i det pågående målet Staatssecretaris van Financiën i EU-domstolen.67 Kortfattat frågar den nederländska domstolen huruvida räntebetalningar, vilka följer av låneupplägg som slutits enligt armlängdsprincipen, kan nekas avdrag om lånet i sig var del av ett rent konstlat upplägg, och om svaret är jakande, huruvida avdraget kan nekas helt, oavsett att räntebetalningarna har beräknats enligt armlängdsprincipen. Utfallet i målet är högst osäkert, men även om EU-domstolen skulle göra en omprövning av tidigare praxis, kommer följderna inte vara av vikt för de svenska koncernbidragsreglerna och den generella ränteavdragsregeln. Detta beror på att storleken på koncernbidraget och därmed EBITDA inte påverkas av armlängdsprincipen. Frågan är dock vilken påverkan en omprövning av EU-domstolen skulle ha på de riktade ränteavdragsreglerna. Även här, med beaktande av EU-domstolens praxis avseende rättsmissbruk, skulle en omprövning betyda att armlängdsprincipen inte längre kan användas som det orubbliga beviset för att ett upplägg inte är rent konstlat. Detta kommer att öppna möjligheten för skattemyndigheter att lägga fram bevis för att ett upplägg ska anses som konstlat, medan skattebetalaren behåller rätten att motbevisa skattemyndigheternas påståenden.

E-3/21 PRA, EFTA-domstolen, p. 40.

Ibid., p. 41–43.

Ibid., p. 47–48; se även C-322/11 K, EU:C:2013:716, p. 49–50, 55 och 71.

E-3/21 PRA, EFTA-domstolen, p. 52–57.

Ibid., p. 33.

Pågående mål C-585/22 Staatssecretaris van Financiën, EU-domstolen, Ansökan om förhandsbesked från den 7 september 2022.

4 Slutkommentar

Målet PRA är viktigt i flera avseenden, inte minst vad gäller frågan huruvida EFTA-domstolens avgöranden är relevanta avseende EU:s medlemsstater. Mest betydelsefullt är dock att EFTA-domstolen klargjorde hur syftet och ändamålet med lagstiftning kan härledas när olika nationella regler samspelar i förening, och att prövningen av huruvida en inskränkning av etableringsfriheten finns eller inte ska utgå från detta gemensamma syfte.

Frågan är nu enkel: innebär PRA-domen slutet på den nordiska koncernbidragsmodellen? Av vad som anförts ovan, och med beaktande av utfallet i PRA-målet, anser jag att det skulle vara ytterst svårt att argumentera för att den svenska, och för den delen även den finska koncernbidragslagstiftningen, tillämpad i förening med den generella ränteavdragsregeln skulle kunna rättfärdigas i ett potentiellt mål i EU-domstolen, i den mån koncernbidraget ökar enbart inhemska koncernenheters EBITDA och därmed rätten till ränteavdrag. Detta innebär dock inte slutet för koncernbidragsmodellen, men kräver ändring av gällande lagstiftning för att harmonisera svensk rätt med unionsrätten.

Det finns ett flertal tillvägagåendesätt för att göra svensk rätt förenlig med etableringsfriheten utan att koncernbidragsmodellen nämnvärt påverkas. Det första alternativet är att koncernbidragen inte ingår i beräkningen av företagens EBITDA och därmed inte påverkar storleken på ränteavdraget, oavsett om det rör sig om rent inhemska koncerner eller gränsöverskridande koncerner. Det andra alternativet, vilket kan förenas med det första, är att frikoppla den generella ränteavdragsregeln från koncernbidraget och upprätta en koncerngemensam beräkning av ränteavdragsutrymmet, vilket även förespråkas av själva skatteflyktsdirektivet68 och är i linje med kommittédirektivet till den pågående utredningen om ränteavdragsreglerna.69 Med detta alternativ skulle koncernbidragens verkan enbart vara (skattemässig) resultatutjämning, men nu efter ränteavdrag, vilket EU-domstolen redan prövat i Oy AA. Eller kanske är det dags att överge koncernbidragsmodellen och helt övergå till en gruppbeskattningsmodell?

I tilläggsdirektivet till den pågående utredningen om ränteavdragsbestämmelserna anför regeringen att de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna ska anpassas för att vara förenliga med unionsrätten och samtidigt förhindra skatteundandraganden.70 Enligt direktivet ska behovet av lagstiftningen inte prövas, utan regelverket ska behållas i nuvarande omfattning och enbart anpassas med unionsrätten. Detta synes vara en svår uppgift för utredaren i dagsläget. Enligt min bedömning vore en frikoppling av de riktade ränteavdragsreglerna med koncernbidraget ett steg i rätt riktning, men om EU-domstolen håller fast vid sin praxis att tillämpningen av armlängdsprincipen är ett orubbligt bevis för att ett låneupplägg inte är ”konstlat” begränsas tillämpningsområdet för de riktade ränteavdragsreglerna betydligt. Oavsett utredningens rekommendationer, vilka ska presenteras senast den 31 maj 2024, kommer utformningen av de ”anpassade” riktade ränteavdragsreglerna att i stor del bero på utfallet i Staatssecretaris van Financiën, där dom inte väntas förrän under (förhoppningsvis) 2024.

Alexander Tale är doktorand i beskattningsrätt vid Institutionen för handelsrätt, Ekonomihögskolan i Lund.

Europeiska unionens officiella tidning, L 193/1, 19 juli 2016, artikel 4.1.

Kommittédirektiv 2021:97 av den 28 oktober 2021, s. 10–13.

Kommittédirektiv 2022:28 av den 7 april 2022, s. 4–7; Se även Kommittédirektiv 2023:107 av den 29 juni 2023.