Från hållbarhetsrapportering och bestyrkande till hållbarhetsredovisning och revision

Figur 1: Resursteori och intressenter

Den traditionella redovisningens fokus har varit mot ägare/investerare. I takt med utvecklingen mot ett hållbarare samhälle har nya krav tillkommit vilket innebär att den sedvanliga avgränsningen av redovisningsenheten till företag och koncern inte speglar företagandets hela ansvarsområde. Det nya ansvarsområdet kallar vi för det hållbara ansvarsområdet. Det hållbara ansvarsområdet innefattar hållbarhetsaspekter för de produkter som företaget producerar. Företagets tänkta ansvarsområde består av två faser. Den första fasen sträcker sig från råvara till färdig produkt. Den andra fasen sträcker sig från den tid då produkten nyttjas (det vill säga nyttjandeperioden) till återvinning av produkten. För att få en helhetsbild av företagets hållbara ansvarsområde måste både fas 1 och fas 2 tas hänsyn till och synliggöras, och för att komma dithän behöver hållbarhetsredovisningens rumsavgränsning och tidsavgränsning bli mer flexibel. Mer konkret betyder det att vi kan behöva en hållbarhetsredovisning med fler avgränsningar vilket åskådliggörs i Figur 2 nedan:

Figur 2: Hållbarhetsredovisningens avgränsning i rum och tid

Ett redovisningssystem för hållbarhet bör innehålla flera möjliga konsolideringsnivåer av information. Vi föreslår nedan fyra olika konsolideringsnivåer (A, B, C och D).

Det räcker inte med att bedriva risk management enbart inom moderföretaget utan dotterföretag måste också inkluderas (nivå A i Figur 2). Hållbarhetsredovisningen kan behöva utvidgas och inkludera även faktorer där företaget inte har direkt kontroll utan endast indirekt har en påverkansmöjlighet. Dit hör information om företagets underleverantörer samt information om nyttjandet och återvinningen av företagets produkter. I kraft av rollen som kund till underleverantörer kan företaget kräva information om underleverantörens hållbarhet. Många länder har dessutom redan i dag krav på producenter av varor som innebär att ansvaret för återvinning vilar på producenten, varför information som är kopplat till detta återvinningsansvar bör kunna göras tillgängligt. Den nya utmaningen blir således att i hållbarhetsredovisningen även konsolidera information från och om leverantörer (nivå B i Figur 2), produkternas senare bruk (nivå C i Figur 2) och återvinning (nivå D i Figur 2).

Tabell 1: Indikatorklasser för hållbarhetsredovisning

Tabell 2: Kontering av indikatorer

I Tabell 1 kan vi se en indikatorplan, som är motsvarigheten till den traditionella finansiella redovisningens kontoplan, växa fram. De tre hållbarhetsresurserna 1–3 är indikatorklasser, som i den traditionella redovisningen motsvaras av kontoklasser. Konsolideringsnivåerna A till D, som diskuterades ovan, kan sedan inkluderas för att få en flerdimensionell kontering i en redovisningsmodell. När de tre indikatorklasserna kombineras med de fyra konsolideringsnivåerna uppstår i matrisen tolv olika kombinationer (1A–3D). Varje indikator, som i den finansiella redovisningen motsvaras av konto, innehåller alltså information om såväl hållbarhetsresurs som konsolideringsnivå. Till de tolv (huvud)indikatorerna som beskrivs ovan tillkommer även undergrupper.

Hur hållbarhetsindikatorerna kan redovisas

Vad för slags social/human, miljömässig och teknologisk hållbarhetsinformation som ska ges av företagen hämtas från de olika ”framework” som finns för hållbarhetsrapportering (till exempel GRI).

Indikatorplanen består (precis som en traditionell kontoplan) av ett stort antal indikatorer (vilket i finansiell redovisning som sagt motsvaras av ett stort antal konton). Ett specifikt indikatornummer används vid registrering i ett databassystem där olika typer av dokument kan användas som bas för en verifikation. Det kan vara mätprotokoll, data från underleverantörsrapportering, månadsanalyser med mera. I Tabell 2 ges ett schematiskt exempel på hur en kontering skulle kunna se ut.

Pengar som är den vanliga måttenheten i det finansiella redovisningssystemet ersätts i den här hållbarhetsredovisningsmodellen av andra mått och värden. Av verifikationen framgår vad det är för slags data som har matats in. Det kan till exempel vara mätvärden som kan avse både ”objektiva” fakta (exempelvis totala koldioxidutsläpp) och ”subjektiva” fakta (exempelvis personalens trivsel baserat på en enkätundersökning)².

Risknivå är den bedömning som görs i anslutning till verifikationen och detta läggs också in i systemet. Detta innebär att systemet uppdateras kontinuerligt avseende risken för avbrott i ”going concern” (det vill säga risken för att företagets fortlevnad är hotad). Redovisningssystemet kan därför producera riskrapporter i realtid. Om ett står för ingen risk och nio för mycket hög risk kan systemet ge larmrapport för de indikatorer som fått en åtta eller nia. Detta kan ses som en typ av ”early warning system” för avbrott i ”going concern”. Systemet registrerar också en bedömning avseende de möjligheter som finns till förbättringar avseende hållbarhetsrisker. Möjlighetsnivån kan graderas på samma vis som risk med ett som ingen förbättringsmöjlighet och nio som stor förbättringsmöjlighet avseende hållbarhetsriskerna.

Om produktnummer eller produktgrupp ingår i konteringen kan dessutom företagets olika produkter följas upp vad avser hållbarhet. Vidare kan information exporteras till de kunder som kräver hållbarhetsinformation på löpande basis. Utöver produktnummer och produktgrupp kan systemet enkelt byggas ut och omfatta även andra begrepp; till exempel land och marknad. Genom att köra rapporter i andra tidsperioder än månad och år kan en produkts hela livscykel följas från det att råmaterial inköptes till dess att produkten blivit åter-vunnen.