Balans nr 1 1975

Revisorns befattning med framåtriktad information

Personliga inlägg baserade på paneldiskussion den 18/11 1974

Under kursavsnittet ”Finansiell planering” i FARs Högre Revisionskurs 1974, vilken p g a den stora elevtillströmningen hölls vid två tillfällen, hade avsnittsledarna, professor Sandor Asztely och auktoriserade revisorn Ulf Gometz, bl a arrangerat en paneldiskussion över ämnet ”Revisorns befattning med framåtriktad information” med framträdande representanter för företagens intressentgrupper som deltagare. Vid det första tillfället, 18 november 1974, ingick i panelen – förutom avsnittsledarna och panelens ordförande, auktoriserade revisorn Erik Rydström – redaktör Ragnar Boman, Dagens Nyheter, direktör Håkan Gergils, Aktiespararnas Förening, bankdirektör Jacob Palmstierna, S E-Banken, samt Birgitta Sundelin från Metallindustriarbetareförbundets utredningsavdelning. Vid det andra tillfället, 16 december 1974, ingick bankdirektör Per-Erik Bergman, Götabanken, ombudsman Christer Jonsson, Svenska pappersindustriarbetareförbundet, direktör Arne Orreborn, Familjeföretagens Förening samt redaktör Sven Ivan Sundqvist, Dagens Nyheter. Balans söker här spegla den vid båda tillfällena livliga och av kursdeltagarna uppskattade debatten genom att redovisa korta inlägg skrivna av deltagarna i paneldiskussionen den 18 november 1974 jämte en kommenterande artikel av Ulf Gometz.

Ragnar Boman: Fastställ revisionsnormer!

Vad börsskribenter och andra är intresserade av och har efterlyst är inte exakta punktprognoser för vinst, försäljning, sysselsättning osv. Viktigare och på samma gång mer realistiskt är uttalanden från företagen om bl a:

1/ Betingade prognoser på kort och lång sikt mellan vilka värden målvariablerna kan hamna under olika förutsättningar och vilket utfall som är mest sannolikt.

2/ Uppgifter om företagets viljeinriktning i mer precisa termer än hittills.

3/ Information om tänkbara motåtgärder och effekterna av dessa, om utvecklingen inte blir den önskade/förutsedda.

Information av denna typ är naturligtvis omöjlig att revidera på traditionellt sätt. Men revisionen innehåller redan i dag element av (kortsiktiga) framtidsbedömningar, t ex vid periodiseringar, lagervärdering och kalkylavstämning. En granskning av underlaget för företagets publicerade resp interna framtidsbedömningar är därför en principiellt obetydlig utvidgning av revisorns arbete, samtidigt som detta måste vara en av hans väsentligaste uppgifter. Bristfälligt underlag för bolagets framtidsplanering eller på annat sätt orealistiska planer är farligare för intressenterna än t ex tveksam lagervärdering.

Att revisorn systematiskt tittat på dessa problem – i stor utsträckning förekommer det naturligtvis redan – behöver inte alls innebära att han varje år skall uttala sig om granskningen i revisionsberättelsen. Men avsaknaden av uttalanden om detta område måste ovillkorligen kunna tolkas på ungefär följande sätt:

Underlaget för bolagets framtidsbedömningar, bolagets slutsatser i ord och handling samt presenterade prognoser och handlingsprogram är inte uppenbart bristfälliga, orealistiska resp vilseledande.

För sitt arbete och för ev bruk i revisionsberättelserna måste revisorskåren utveckla en skala av värderingar och omdömen om acceptabla resp oacceptabla ”fel” i företagens framtidsinriktade arbete och information. ”Vad rätt du gjort fast det blev fel” och omvänt gäller som bekant i hög grad inom näringslivet. Förhoppningsvis kan så småningom både alltför optimistiska och orimligt försiktiga uttalanden om framtiden rensas bort.

Håkan Gergils: Betygsätt framtidsberedskapen i revisionsberättelsen!

Revisorns ställning

Revisorn skall enligt lagen inte vara beroende av styrelseledamöter eller av den verkställande direktören. Det är en självklarhet när det gäller ekonomiska bindningar, men borde också gälla känslomässigt beroende. Revisorn måste således vara helt självständig i förhållandet till företagets ledning.

Revisorn representerar alla aktieägare oberoende av vem som utsett honom på stämman. Det spelar således ingen roll vilka som varit företrädda på stämman eller vilka som röstat för en revisor, han är ändå att anse som en företrädare för samtliga aktieägare.

Aktiebolagslagen idag

I Aktiebolagslagens 111:e paragraf står att revisorn skall ”tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen och medelsförvaltningen är tillfredsställande”. Vidare står där att revisorn skall ”vidtaga de åtgärder som... må vara erforderliga”.

Närmare än så i beskrivning av revisorns uppgifter när det gäller att bedöma företagets ekonomiska planering kan man knappast komma. Är medelsförvaltningen tillfredsställande om den ekonomiska planeringen är dålig? Svaret är bestämt nej! Således har revisorn redan enligt dagens Aktiebolagslag en skyldighet att se över företagets ekonomiska planering.

Vad vill Aktiespararna kräva av revisorn?

  1. För det första bör det finnas i ett bolag

    1. En kostnads- och intäktsbudget och ett uppföljningssystem med en likviditetsplan.

    2. En strategisk framtidsplanering som är på exempelvis 5 år och som är målinriktad. Den bör vara kvantifierad i ekonomiska termer.

  2. Det är revisorns skyldighet att kontrollera att planeringen bygger på ett korrekt underlag och inte utgör en frihandsteckning.

  3. Bör revisorn bedöma de angivna målen och innehållet? Mitt svar är nej förutsatt att inte det strider emot det ovan sagda. Självfallet bör inte mål accepteras som strider emot beprövad erfarenhet eller i övrigt förefaller vara uppenbart felaktiga.

  4. Vad bör revisorn göra om han inte finner den ekonomiska planeringen tillfredsställande? I första hand bör han givetvis påpeka förhållandet för verkställande direktören och i andra hand för styrelsen. Om han inte kan få rättelse genom dessa anmärkningar finns bara två olika alternativ. Han kan i sin revisionsberättelse rikta en anmärkning mot den ekonomiska planeringen. Han kan också begära att få frånträda sin befattning. Då bör han anmäla skälet till sin avgång till bolagsstämman. Vi får inte glömma bort att bolagsstämman är företagets högsta beslutande organ i alla frågor.

Vad är viktigast?

  1. Är den historiska utvecklingen eller förutsättningarna inför framtiden viktigast? Svaret på denna fråga är enkelt: Självfallet är framtidsutsikterna avgörande om företaget står på något så när säkra ben.

  2. Föreningen Auktoriserade Revisorer anger i en av sina revisionsrekommendationer att granskningen bör utgå ifrån väsentlighetsprincipen. Således bör revisorn inrikta sig på sådana områden som är väsentliga. Om framtidsinformationen är väsentlig, vilket vi väl alla tycker, så är det självklart att revisorn i stor utsträckning skall ägna sig åt denna information.

Revisorn bör i revisionsberättelsen uttala sig om företagsekonomisk planering och framtidsberedskap. Exempelvis kan uttalandet låta så här: Företagets ekonomiska planering och framtidsberedskap är god, håller på att utvecklas, bör förstärkas, är otillfredsställande.

Jacob Palmstierna: Revisorn skall vara pådrivare!

Revisorn har enligt aktiebolagslagen förutom sin rent sifferkontrollerande funktion också att granska företagets förvaltning. I denna senare granskning bör bl a ingå kontroll av att bolaget har ett med hänsyn till sin storlek och verksamhetsinriktning rimligt planerings- och styrsystem. I detta sammanhang är det naturligt att revisorerna också får ta del av företagets mer långsiktiga planering. Om sådan ej sker i organiserad form finns det anledning att fästa företagsledningens uppmärksamhet härpå.

Revisorerna kan självfallet ej yttra sig över de affärsmässiga mål som ett företag fastslår i sin långsiktiga planering – en revisor varken kan eller får bli en andra företagsledning – men han bör ändå kunna ge sina synpunkter på de avsnitt som sammanfaller med revisorns erfarenhetsområde. Det är rimligt att revisorer har synpunkter på om den planerade tillväxten sker så att företagets soliditet inte äventyras och huruvida den förväntade räntabiliteten kan anses vara tillfyllest med hänsyn till generella vinstkrav och företagets risksituation.

Det ökade kravet på information är något allmänt. Informationskravet vad gäller företagens ekonomi är något positivt. Olika intressegrupper vill veta mer. Därigenom kommer de att förstå mer. Om man har en förhoppningsfull syn på det mänskliga förnuftet handlar ju människor klokare när de har mer fakta. Därför gäller det att ta vara på den chans dessa ökade krav på ekonomisk information för med sig.

I allt för hög grad har debatten om framåtriktad information kommit att gälla vinstprognoser för nästkommande räkenskapsår. Det är emellertid många gånger mer väsentligt att vissa uppgifter lämnas om företagens konjunkturberoende och den resultatpåverkan som uppstår vid förändringar av för verksamheten väsentliga faktorer – s k känslighetsanalyser. Likaså är det av värde att erhålla uppgifter om företagens mer långsiktiga mål, så långt detta nu kan ske av konkurrensmässiga hänsyn.

Vad gäller revisorns befattning med företagens framåtriktade information anser jag att det är väsentligt att han i första hand internt i företaget verkar för att mer framtidsinriktade bedömningar – på såväl kort som lång sikt – sker. Härigenom skapas förutsättningar för företagets styrelse att lättare avgöra den framåtriktade informationens innehåll.

Birgitta Sundelin: Revisorn – en partsrepresentant!

Temat för paneldiskussionen låg något vid sidan av vad de anställda är intresserade av. Om t ex revisionsberättelserna bör fortsätta att vara värdelösa från informationssynpunkt eller inte, angick främst Ragnar Boman från Dagens Nyheter och Håkan Gergils från Aktiespararnas Riksförbund.

I företag med företagsnämnd är kraven på den framåtriktade ekonomiska informationen vida mer långtgående än vad den utåtriktade informationen någonsin kan väntas bli. Även i små industriföretag har de anställda huvudsakligen likadana rättigheter om de begär att få ”företagsombud”. En annan sak är att dessa rättigheter ibland dåligt utnyttjas eller inte tillåtits utnyttjas – och även om den ekonomiska informationen till alla anställda oftast är skral torde detta inte botas med uttalanden från de ordinarie revisorerna. De anställda skulle dock vara betjänta av revisorer som sköter alla de uppgifter aktiebolagslagen ålagt dem. En revisor som seriöst sysslar med förvaltningsrevision synes dock snarare vara undantag än regel. Vad beror det annars på, att det knappast förekommer att revisorn kontaktar de anställdas fackliga representanter för att få deras synpunkter på företagets problem?

Svaret på frågan ger sig självt, när man betänker vilka som tillsätter revisorerna. Att bedöma hur ett företag sköts är nämligen en betydligt mer grannlaga uppgift än att kontrollera siffror.

Det är därför helt följdriktigt, att man inte ens i uppenbart misskötta företag, finner något i revisionsberättelserna, som avviker från den gängse mallen. En revisor, som började beröra brister i företagen i revisionsberättelserna skulle nog få erfara att strömmen av nya uppdrag sinade.

Att goda råd och synpunkter framförs ”underhand” förekommer givetvis. Ja, revisorer i små företag kan komma att snarare fungera som rådgivande konsulter än som kontrollanter.

Mot denna bakgrund är det svårt att se revisorn som en objektiv, utomstående instans, som driver på för att tillvarata de anställdas, långivarnas och samhällets intressen.

Fackföreningsrörelsen har dragit konsekvenserna av detta. Nu föreligger ett ramavtal mellan LO och SAF om ”arbetstagarkonsulter”. En sådan löntagarrevisor kommer just att syssla med förvaltningsrevision och indirekt utöva ett tryck på att sådant som långtidsplaner och budget utarbetas. (Den som är intresserad av uppdrag som arbetstagarkonsult, slå en signal till ex vis Metall!)

För framtiden kan man hoppas att de ”vanliga” revisorerna upptäcker vilken informationskälla de anställda är. Om intresse finns för kontakter med de anställda, varför inte börja med att delta i företagsnämndsmötena någon gång. Kanske ”tillgången” anställda rentav missköts och företagets goodwillvärde är negativt...

Ulf Gometz: Revisorerna i blåsväder

”Redovisning säger inget om framtiden”. Så löd överskriften till DN:s referat av FARs paneldiskussion den 30 november 1973 över ämnet ”Olika intressenters förväntningar och krav på revisorerna”. Orden var statsrådet Feldts och han spädde i debatten på med att konstatera att ”samhället inte längre kan nöja sig med den eländiga information som aktieägarna så länge accepterat”. Bankdirektör Jacob Palmstierna instämde från sin utgångspunkt och LO-representanten Inge Janerus yttrade bl a: ”Årsredovisningarna är viktiga, men de avslöjar inte mycket om det som intresserar oss, hur företaget kommer att handla i framtiden”.

Dessa och många liknande uttalanden från representanter för intressegrupperna kring företagens informationsgivning och företagsrevisionen utgör bakgrunden till de i ingressen omnämnda paneldiskussionerna över ämnet ”Revisorns befattning med framåtriktad information”. Avsikten var att som omväxling och kontrast till det teoretiska avsnittsprogrammet i övrigt om prognosmetodik m m konfrontera eleverna med företrädare för intressentgrupperna i en ”paneldiskussion” med auditoriet som deltagare. Det blev vid båda tillfällena en frän och ohämmad debatt och det skall genast konstateras att deltagarna i stridens hetta inte kände sig mera påtagligt bundna till ämnet.

Det är väl också i realiteten inte möjligt att debattera ämnen av typen ”revisorn och den framåtriktade informationen” utan att samtidigt komma in på frågorna om revisorns uppdragsgivare och oberoende, förvaltningsrevisionen och revisionsberättelsens innehåll. Med hänsyn till att jag förutom diskussionsledaren var den ende revisorn i panelen må det förlåtas mig om jag i mina här redovisade kommentarer på vissa punkter gör ett försök att uppträda som revisorskårens försvarsadvokat.

Revisorn och framtidsinformationen

Såsom framgår i bl a de inledningsvis redovisade citaten från revisorsdagarna 1973 utövas f n en mångfacetterad och markant press på företagen att utöka och förbättra sin informationsgivning och i samtliga fall är huvudintresset koncentrerat på den framåtriktade informationen. Att denna press, detta ibland desperata behov av underlag för framtidsbedömningar från samhällets, ägarnas, borgenärernas och de anställdas sida, inte lämnar företagsrevisionen opåverkad ger bl a de ovanstående debattinläggen från Jacob Palmstierna, Ragnar Boman, Håkan Gergils och Birgitta Sundelin liksom båda paneldiskussionerna uttryck för. Den allmänna debatten har ännu inte – vare sig internationellt eller hos oss – lett fram till någon klar anvisning om var revisorernas skyldigheter i avseende å den framåtriktade informationen börjar och slutar.

Paneldiskussionerna och de i denna tidning publicerade inläggen har gett flera intressanta synpunkter, väl värda att ta vara på i arbetet med att utveckla god revisionssed i fråga om framåtriktad information. En utvärdering av de olika synpunkterna torde underlättas av åtminstone ett försök till strukturering av debatten. Jag tycker mig kunna urskilja följande schematiska nivåindelning:

Nivå 0:

Revisorn skall över huvud taget icke befatta sig med budgets, prognoser eller framåtriktad information.

Nivå 1:

Revisorn skall konstatera att budgets finnes i företaget och kan då så är lämpligt använda dessa som revisionsverktyg (avstämningsmaterial).

Nivå 2:

Revisorn skall övertyga sig om att budgetering utföres, granska kvaliteten på budgetarbetet och dess (text saknas, reds. anm.)

Nivå 3:

Revisorn skall granska budgetarbetets kvalitet, granska och bedöma tillförlitligheten av underlag och förutsättningar och använda budgets som revisionsverktyg.

Nivå 4:

Revisorn skall vidta åtgärder enligt nivå 3 samt därjämte avge ett omdöme om redovisad framtidsinformation; i förekommande fall i revisionsberättelsen.

Utan något som helst statistiskt underlag vill jag påstå att revisionspraxis f n (1975) bland auktoriserade revisorer ligger ungefär vid nivå 2.

Hur kan paneldebattörernas synpunkter inordnas i detta struktureringsförsök (med de begränsningar och svagheter som alla schabloner lider av)? Jag kommer fram till följande:

Förväntn/Krav på revisorn

Aktieägaren

Nivå 3

Kreditgivaren

” 2

Allmänintresset (press etc)

” 3

Anställda

Ointresserade f n: se vidare nedan.

Samhället

Nivå 2–3

Samhället var inte representerat vid diskussionerna, med statsrådet Feldts uttalanden från revisorsdagarna 1973 i minnet utgår jag från att kravet från dess sida ligger minst vid nivå 2; möjligen vid nivå 3.

Enligt vad som framkom vid diskussionerna utgår således alla intressentgrupper (sannolikt även arbetstagarna) ifrån 1. att det är revisorns skyldighet att övertyga sig om att budgetering utföres samt 2. att organisationen av och kvalitén på budgetarbetet synes godtagbar. Aktieägaren och pressen kräver därutöver 3. att revisorn skall granska och bedöma tillförlitligheten av underlag och förutsättningar.

Aktieägarens (direktör Gergils) förväntningsnivå är egentligen någonting emellan 3 och 4, eftersom han önskar att revisorn varje år skall uttala sig i revisionsberättelsen; dock inte om sannolikheten för att eventuellt publicerade budgetmål nås utan om den allmänna kvalitén på ”framtidsberedskapen”.

Debattinläggen om revisorn och framtidsinformationen innehåller flera andra synpunkter värda att notera. Bankdirektör Palmstierna i första hand men även direktör Gergils framhåller förväntningarna på revisorn som pådrivare och rådgivare i fråga om uppbyggnad av planeringssystem etc. Det kan väl ifrågasättas om denna uppgift faller inom revisionsuppdraget som sådant; kvar står att det sannolikt är på denna punkt som de auktoriserade revisorerna idag utför sin praktiskt mest betydelsefulla insats i sammanhanget, främst i mindre och medelstora företag.

Direktör Gergils gör en väsentlighetsjämförelse mellan framtidsinformation å ena sidan och historiskt siffermaterial å den andra, givetvis till ”historiens” nackdel. Liknande synpunkter framfördes flera gånger under debatten även av andra deltagare, t ex Birgitta Sundelin och Sven Ivan Sundqvist. Resonemanget är bestickande men det ligger en stor fara i detta ibland direkt föraktfulla sätt att behandla den historiska redovisningen i form av resultaträkning, balansräkning, finansieringsanalys m m. Denna redovisning är ju i de allra flesta fall själva grunden för framtidsbedömningen! Ett felaktigt utgångsläge i fråga om lagervärden, bruttovinstrelation, självfinansieringsgrad, rörelsekapitalbehov el dyl kan på ett avgörande sätt snedvrida en i övrigt aldrig så väl genomarbetad plan.

Ragnar Boman gör i sitt inlägg ett enligt min mening mycket viktigt påpekande när han talar om ”rätten att ha fel”. Företagsledare, politiker, fackföreningsledare m fl kategorier måste av sina betygssättare – aktieägare, anställda, väljare, massmedia, revisorer etc – tillerkännas rätten att misslyckas eller ha fel utan att omedelbart avfärdas som oduglingar eller lögnare. Inte minst för revisorer, arbetstagarkonsulter m fl är det angeläget att beakta detta. Det är ett beklagligt faktum att vår värld har ett överflöd av intelligenta kritiker och analytiker men lider en skriande brist på innovatörer, initiativtagare, konstruktörer och risktagare. Den senare gruppen kan bli fatalt liten om varje misslyckande i sitt släptåg har Efterklokheten, Skadeglädjen och den Massmediala Domen.

Revisorerna utan intresse för arbetstagarna?

Birgitta Sundelins inlägg skiljer sig från de övriga inläggen och kräver en separat kommentar. Medan de övriga debattörerna bildligt talat duellerat, förefaller det mig, Birgitta, som om Du avlossat skott av grövsta kaliber, dödförklarat den Seriösa Revisorn, begravt honom, utplånat alla spår och sedan övergått till att tala om något annat! Jag föredrar att tro att Du trots allt har ett positivt syfte med eldgivningen och tar därför upp striden med förhoppningen att därur skall framkomma någonting konstruktivt.

”En revisor som seriöst sysslar med förvaltningsrevision synes dock snarare vara undantag än regel.” Denna slutsats bygger Du på det faktum att det så sällan förekommer att revisorn kontaktar de anställdas fackliga representanter för att få deras synpunkter på företagets problem. Bakgrunden till revisorernas återhållsamhet i detta avseende är dels den lagstadgade tystnadsplikten som i praktiken starkt begränsar hans möjligheter att ”inhämta synpunkter” såväl från fackliga representanter som från enskilda anställda och enskilda aktieägare, dels lagkommentarernas restriktiva tolkning av begreppet förvaltningsrevision. Jag skall gärna hålla med Dig om att förhållandet hittills många gånger lett till en skevhet, eftersom i fåmansbolag aktieägaren ofta tillika är VD eller styrelseledamot. Detta är emellertid knappast revisorernas fel och det utgör icke tillräcklig grund för ett kategoriskt utdömande av revisorernas allvar och objektivitet vid utövande av förvaltningsrevision. Missnöjet med de hittills rådande förhållandena är för övrigt i många fall ömsesidigt: personligen har jag exempelvis alltid känt en djup otillfredsställelse vid tanken på de fall där arbetarnas enda ”kontakt” med revisorn är åsynen av denne vid VD:s sida på förevisningspromenad i fabriken. På den punkten har de anställdas styrelserepresentation enligt min mening inneburit en klar förbättring och avtalet om arbetstagarkonsulter bör förhoppningsvis verka i samma riktning.

”Svaret på frågan ger sig självt, när man betänker vilka som tillsätter revisorerna”. De flesta auktoriserade revisorer är särskilt på sin vakt mot beroenderisken just p g a valsättet och ser även principiellt fördomsfritt och förutsättningslöst på tillsättningsfrågan. Men – i oberoendets namn – är det verkligen revisorerna själva som skall anföra striden och med engagemang och kraft deklarera just vem man vill bli tillsatt av? Vad blir det för slags oberoende?

”Att bedöma hur ett företag sköts är nämligen en betydligt mer grannlaga uppgift än att kontrollera siffror.” Det är nog riktigt men hur bedömer man hur ett företag sköts utan att använda siffror? Och vart leder bedömningen om siffrorna den grundas på är felaktiga?

”En revisor som började beröra brister i företagen i revisionsberättelserna skulle nog få erfara att strömmen av nya uppdrag sinade.” Tesen om revisionsberättelsernas innehållslöshet igen. Det upprepade påståendet, vilket med all sannolikhet från början grundar sig på ett studium av börsbolagens årsredovisningar, är enligt min uppfattning felaktigt. Det övervägande antalet bolag är inte börsbolag. Vid en genomgång av 50 revisionsberättelser som jag för egen del utfärdat under ett års tid bakåt noterade jag i åtta fall icke obetydliga avvikelser från ”gängse mall” av typen erinringar och anmärkningar (=16%). Jag tror att förhållandet är likartat för flertalet auktoriserade revisorer och någon påtaglig minskning av uppdragstillströmningen har inte märkts (ännu). Det ligger i sakens natur att statistiken blir annorlunda för börsbolagen med deras offentlighetstryck och tillgång till expertis.

”Fackföreningsrörelsen har dragit konsekvenserna av detta” etc. Nej, Birgitta, lite noggrannare med formuleringarna måste man vara! Metalls ordförande Bert Lundin sade exempelvis i DN 16 augusti 1973 om lagförslaget: ”Det ligger ingen kritik mot företagens revisorer i förslaget”. Var detta bara munväder? Det föreliggande ramavtalet mellan arbetsmarknadens parter om ekonomikommittéer och arbetstagarkonsulter säger definitivt ingenting om förvaltningsrevision. Det öppnar däremot en ny informationskanal till arbetstagarna och anger bl a uttryckligen möjligheten att anmoda företagets revisor att delta i arbetet att förbättra arbetstagarnas insyn. De auktoriserade revisorernas beredvillighet att ställa upp som arbetstagarnas konsulter har redan tidigare på flera sätt klargjorts och dylika uppdrag har f ö redan lämnats. (Det är dock enligt min mening tveksamt om uppmaningen till intresserade att ringa Metall leder till den för arbetstagarna bästa rekryteringen och urvalsmetoden.) Låt mig i det sammanhanget framföra en som jag hoppas konstruktiv tanke: avtalet om arbetstagarkonsulter måste leda till ett icke oväsentligt utbildningsbehov. Låt FAR medverka till lösningen av det problemet!

Sammanfattande reflexioner

Diskussionerna med intressentgruppernas företrädare ger oss revisorer värdefulla tankeställare inför den självprövning som det är avsikten att arrangemangen bl a skall ge anledning till.

Det är tydligt, att det som i debatten om företagsrevisionen för närvarande tilldrar sig det största intresset från intressentgruppernas sida är 1. förvaltningsrevisionen och i samband därmed oberoendefrågan, 2. revisionsberättelsernas utformning och – i fråga om kontrollen av företagens informationsgivning – 3. revisorns befattning med den framåtriktade informationen.

Det är vidare uppenbart att alla intressentgrupperna på någon/några punkter är kritiska, i vissa fall starkt kritiska mot företagsrevisionen idag. Mål för kritiken är i första hand förvaltningsrevisionen, oberoendet (ifrågasatt) och revisionsberättelsernas innehåll. Kritiken är i flera fall inte utan grund och väl värd att beakta. Den är emellertid ofta osaklig på så sätt att den inte skiljer mellan revisorsfunktionens utformning – bestämd av lagstiftare och myndigheter – å ena sidan och de auktoriserade revisorernas sätt att fullgöra detta värv å den andra. Detta är för alla berörda parter synnerligen olyckligt, eftersom det försvårar en konstruktiv debatt och – vilket är än värre – på felaktiga grunder inverkar negativt på förtroendet för revisorskårens sakkunskap och integritet. På denna punkt har FAR enligt min mening en ytterst väsentlig uppgift: FAR måste praktiskt axla sitt ansvar för den externa informationen om de auktoriserade revisorernas verksamhet – om företagsrevisionen, dess möjligheter och begränsningar – så att icke längre var och en använder sin egen godtyckligt valda måttstock! (Denna viktiga informationsuppgift bör underlättas genom tillkomsten av Balans). Målsättningen vid utformningen av verksamheten måste givetvis vara att medverka till att åstadkomma den från samhällssynpunkt i vid bemärkelse mest meningsfyllda insatsen:

Arbetstagarsidans intresse för företagsrevisionen som sådan synes efter tillkomsten av avtalet 1975 om arbetstagarkonsulter vara svalt. Jag är emellertid övertygad om att efter hand som praktiska erfarenheter av konsultavtalet och demokratiseringsprocessen i övrigt vinnes, kommer både företagsrevisionens värde och behovet av en kvalificerad och obunden kår av revisorer att framstå tydligare än någonsin.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...