Balans nr 3 1976

Sandilandskommitténs förslag till inflationsredovisning

I januari 1974 tillsattes Sandilandskommittén med uppgift att utreda hur inflationen borde beaktas i företagens bokslut. Prof Reginald Jägerhorn, verksam vid Svenska Handelshögskolan i Helsingfors, redogör här för det förslag till inflationsredovisning som kommittén utarbetade.

Vid mitt besök i London på the Institute of Chartered Accountants of England and Wales strax efter det Sandilandskommitténs betänkande fått offentlighet i september 1975 kunde jag ana mig till en viss förvirring i revisorskretsar. Här kommer nu en av regeringen tillsatt kommitté och konstaterar att den av de brittiska revisorsinstituten starkt rekommenderade CPP-metoden i form av supplementära bokslut visserligen fört hela inflationsredovisningsdiskussionen ett stort steg framåt men dock inte i det långa loppet kan tjäna sitt informationssyfte. I stället föreslår man något så radikalt som current cost accounting (CCA), nukostnadsredovisning, d v s en balansvärderingsmetod som i många hänseenden sammanfaller med den metod som t ex det holländska företaget Philips är välkänt för och som vi brukar kalla för återanskaffningsvärdemetoden. Dessutom är det enligt förslaget inte mera fråga om supplementära bokslut, något slag av bihang till det traditionella bokslutet uppgjort enligt anskaffningskostnadsprincipen, utan en enda balans- och resultaträkning enligt current cost accounting. Förrän vi går närmare in på förslaget för att bland annat konstatera att banden till anskaffningskostnadsprincipen inte helt avklippts, är det motiverat att helt kort ge kommitténs bakgrundsbeskrivning till varför den fick sitt uppdrag och samtidigt klarlägga vissa centrala begrepp och termer den använder sig av.

Bakgrund

Sandilandskommittén tillsattes i januari 1974 av den dåvarande konservativa regeringen för att utreda om och i så fall på vilket sätt man i företagens balanser kunde beakta förändringar i kostnader och priser. Bland många andra deluppgifter ingick också att försöka beakta inverkan på beskattningen. Det första utkastet till CPP-redovisning, förfäktade av den s k köpkraftsmetoden, tillkom redan i januari 1973 då the Accounting Standards Steering Committee skickade sin Exposure Draft No 8 på remiss. Detta dokument och dess efterföljare, det välbekanta Statement of Standard Accounting Practice No 7 (maj 1974), utgjorde den primära orsaken till att Sandilandskommittén blev tillsatt. Hela problematiken kring inflationsredovisning betraktades som en så viktig angelägenhet att den slutliga utformningen inte kunde klubbas av utan att bli föremål för en noggrann statlig utredning. Diskussionerna kring CPP-metoden, köpkraftsmetoden, som fördes i vida kretsar, och de omskolningsprogram bl a med hjälp av videotapeprogram som the Institute med framgång bedrev framförallt bland sina egna medlemmar, hade skapat ett helt nytt inflationsmedvetande. Man var rörande enig om att traditionella bokslut i flertalet fall var totalt missvisande. Men så hade också Storbritannien sin genom tiderna värsta inflationsperiod. För företagen blev konsekvenserna ödesdigra. Ständigt stigande priser tärde på företagens resurser och de faktiska vinsterna visade en oroväckande utveckling. I ett följande skede, framförallt under år 1974, syntes följderna hos ett överraskande stort antal företag i likviditets- och lönsamhetskriser och företagen såg sig tvungna till drastiska nedskärningar av sina investeringsprogram. Att situationen kunnat bli så kritisk berodde till stor del på det traditionella bokslutet. Intressenterna hade matats med felaktig information. Felaktiga beslut hade fattats inte bara vid dividendens fixering och löneavtalens uppgörande. Också företagsledningen hade i andra avseenden fått en felaktig bild av situationen. Sist men inte minst viktigt, staten hade själv bidragit till den uppkomna situationen genom att vid beskattningen utgå från den traditionella vinsten.

Begrepp

I ett av de inledande kapitlen i den 350 sidor digra Sandilandsrapporten framhålls att redovisningens uppgift är att mäta företagets nettotillgångar vid en viss tidpunkt och vinsten eller förlusten för en viss tidsperiod. För att dessa mätningar skall vara meningsfulla måste de uttryckas i termer av en gemensam enhet. Betydelsefull är också klassificeringen av vinster respektive förluster å ena sidan i realiserade och orealiserade, å andra sidan i vinster respektive förluster på grund av innehav av tillgångar (s k holdingvinster och -förluster), rörelsevinster och -förluster (s k operatingvinster och -förluster) samt extraordinära vinster och förluster. Fig 1 åskådliggör klassificeringen av de olika vinsterna.

Företagets ”totala vinst” eller ”förlust” definieras i rapporten som skillnaden mellan de uppmätta nettotillgångarna i början och slutet av räkenskapsåret med beaktande av eventuella kapitalförhöjningar och dividendutbetalningar. Den totala vinsten kan vara realiserad eller till en del orealiserad under året. Tillgångar som företaget innehar kan vid mätningar under året visa högre värden under inflationsperioden. Om försäljning av dylika tillgångar skett före räkenskapsårets utgång talar vi om realiserade holdingvinster. Finns dessa tillgångar kvar vid bokslutstidpunkten utgör periodens stegring till den delen en orealiserad holdingvinst.

De vinster som inte är holdingvinster är antingen rörelsevinster (operatingvinster) eller extraordinära vinster. Rörelsevinsten definieras som skillnaden mellan de intäkter som företaget erhåller för sina varor eller tjänster och det värde för verksamheten som insatsfaktorerna har. Till beräkningen av rörelseresultatet i praktiken återkommer jag senare. Den sista gruppen extraordinära vinster framgår kanske bäst av följande exempel taget från rapporten.

  1. Ett företag köper en tillgång för A mk och säljer den för B mk. Vid försäljningstidpunkten beräknar företaget tillgångens värde för verksamheten till B mk. I detta fall är hela skillnaden mellan A och B en realiserad holdingvinst.

  2. Ett företag tillverkar guldklockor och köper in en viss kvantitet guld. Vid den tidpunkten klockorna säljs konstateras att värdet på guldet för verksamheten sammanfaller med inköpspriset. Den vinst som företaget gör vid försäljningen kan i sin helhet betraktas som rörelsevinst.

  3. Om vi däremot i det föregående fallet skulle ha konstaterat att guldvärdet för verksamheten vid försäljningstidpunkten överstiger med X mk det ursprungliga inköpspriset så uppstår dels en holdingvinst på X mk och därutöver en rörelsevinst som är lika med den totala vinsten efter avdrag av holdingvinsten.

  4. Låt oss nu anta att vårt klockföretag säljer en av de fabriker där klockorna tillverkas. Skillnaden mellan fabrikens ursprungliga anskaffningsvärde och dess värde för verksamheten vid försäljningstidpunkten utgör en realiserad holdingvinst. Skillnaden åter mellan värdet på fabriken för verksamheten och det belopp som realiseras vid försäljningen är en extraordinär vinst. Att betrakta det överskjutande beloppet som rörelsevinst vore inte helt korrekt eftersom en fabriksförsäljning knappast kan betraktas som en del av den normala rörelseverksamheten.

Krav på information

Låt oss nu närmare se på de rekommendationer Sandilandskommittén kommer fram till. Kommittén är mån om att framhålla att företagens informationsgivning måste anpassa sig till intressenternas behov av information och därför utför den också vissa empiriska undersökningar, bl a en utfrågning av 40 institutioners och organisationers uppfattning om bokslutsinformationen. Vissa allmänna krav måste ställas på informationsgivningen. Bland olika kvalitativa krav nämns bl a objektivitet, realism, jämförbarhet, enhetlighet och lätthet att utan alltför stora kostnader uppgöra bokslut. Det viktigaste kriteriet som måste ställas på hela redovisningssystemet är relevanskriteriet. Den information som redovisningssystemet ger ut bör vara relevant med hänsyn till intressenternas krav. Detta betyder omvänt att information som är irrelevant med hänsyn till intressenternas krav bör utgå. Också sådan information som intressenterna lätt kan komma över på annat håll bör uteslutas. Följande principer och rekommendationer uppfyller ovannämnda krav och beaktar relevanskriteriet enligt kommittén:

  1. Penningen bör utgöra mätenheten. Kommittén tar sålunda avstånd från köpkraftsenheten.

  2. Tillgångarna bör upptas till deras ”värde för verksamheten”. I flertalet fall sammanfaller det med tillgångens nedskrivna återanskaffningsutgift eller ett färskt inköpspris men i något fall med tillgångens nettorealisationsvärde eller ”ekonomiska värde”.

  3. Skulder skall i princip beräknas på samma sätt även om det i praktiken kan bli problematiskt.

  4. Vinsten definieras som varje slag av överskott som uppstår under året och som kan utdelas efter det man belastat företaget med ”värdet” på de tillgångar som konsumerats under året. Kapitalet betraktas som det värde bolagets tillgångar har för verksamheten. Av de olika vinstarter vi tidigare talade om är det rörelsevinsten som betraktas som årsvinst. Eftersom resultatet skall belastas med det värde för verksamheten som de sålda varorna hade vid försäljningstillfället betyder detta ingenting annat än att rörelsevinsten framräknats så att mot intäkterna ställts kostnader till återanskaffningsvärde. Såväl realiserade som orealiserade holdingvinster ingår däremot inte i årsvinsten men skall nog separat framgå ur årsredovisningen. Extraordinära vinster däremot kan inkluderas i årsvinsten under förutsättning att de klart separeras från rörelsevinsten.

  5. Företagen skall bifoga en finansieringsanalys (funds statement) till balanserna.

  6. Styrelsen skall utlåta sig i årsberättelsen om den kommande periodens finansiella ställning.

Balansräkningen

Låt oss närmare granska hur kommittén i grova drag tänkt sig balans- och resultaträkningens utformning. Deras slutliga utformning föreslås bli delegerad i vanlig ordning till revisorsföreningarna så att de närmare utvecklar detaljfrågorna och publicerar dem för sina medlemmar.

Om vi först ser på balansräkningen och dess tillgångssida skall tillgångarna upptas enligt Sandilandskommittén till deras ”värde för verksamheten”, d v s till nukostnader. Ser vi på ett finländskt bokslut betyder detta att finansierings- och omsättningstillgångarna i stort sett motsvarar dessa värden om lagret värderats enligt FIFO och är onedskrivet. FIFO-värdet approximerar ganska väl nuvärdet under förutsättning att lagret omsätts någorlunda snabbt, säg 4 gånger per år, och omsättningstillgångarna inte är föremål för alltför starka prisförändringar. Om FIFO-värdet trots allt utgör en dålig approximation är en möjlighet att lagrets värde för verksamheten anges i en fotnot.

Anläggningstillgångar skall bli föremål för värdejusteringar årligen. Byggnader och tomtmark, i all synnerhet om de representerar en väsentlig del av tillgångsmassan, bör värderas med hjälp av utomstående experter. Den värdedefinition man härvid stannat för har man lånat av prof Bonbright och lyder som följer:

Egendomens värde för ägaren är identisk med det negativa värde som representeras av den totala förlust, direkt eller indirekt, som ägaren väntar sig att lida om han skulle förlora egendomen i fråga. Ifråga om andra slag av anläggningstillgångar föreslås att ett antal officiella indexserier utarbetas för ca tjugo olika branschgrupper och publiceras månatligen. Med dessa indexseriers hjälp skall det vara möjligt att approximera dessa tillgångars värde för verksamheten.

Andra slag av tillgångar skall om möjligt upptas till nuvärde. Detta gäller t ex värdepapper. Om ett marknadsvärde finns används detta. Investeringar i en del företag kan vara svåra att beräkna. Ifall nuvärdet frångås bör det framgå i en fotnot. Ifråga om tillgångsposter som patent och goodwill anser kommittén här krävs ytterligare utredning och att dylika poster tillsvidare inte skall värderegleras.

Ifråga om skuldsidan skall också skulderna upptas till deras ”värde för verksamheten”. Men enligt kommittén är redan de flesta skuldposter uttryckta i detta värde i de traditionella boksluten eftersom deras värde inte kan förändras i termer av den monetära mätenheten. Observera alltså att Sandilandskommittén inte vidkänner eventuella vinster på grund av innehav av monetära skuldposter.

Genom de justeringar som nu genomförts i balansräkningen, såväl uppåt som nedåt för att motsvara nuvärden, har man påverkat bolagets eget kapital via värderegleringskontot, som under inflationsperioder i huvudsak kommer att krediteras. Under perioder med nedåtgående priser kommer däremot debiteringar att ske på värderegleringskontot.

I jämförelse med det traditionella bokslutet är det framför allt anläggningstillgångarnas bokföringsvärden som avviker. För att möjliggöra jämförelser med det traditionella bokslutet förutsätter man likväl att företagen anger i en fotnot anläggningstillgångarnas historiska nettovärden fördelade på olika tillgångsgrupper samt också anger hur avskrivningarna för året beräknats på de historiska värdena.

Resultaträkningen

Endast ett par justeringar av den traditionella resultaträkningen behöver göras för att komma fram till årets vinst, rörelsevinsten eller operatingvinsten för att använda kommitténs term. Den första justeringen gäller sålunda sålda varors kostnader som inte är uttryckta i nukostnader om FIFO-principen tillämpats under prisstegringsperioder. Resultaträkningen skall alltså belastas ytterligare med en kostnad för att sålda varors kostnader skall reflektera nukostnaderna vid tidpunkten då varorna förbrukats. Motkontot för denna ”försäljningsjusteringskostnad” utgör lagrets värderegleringskonto på balansens passiva sida. Men genom att vi först redovisar i resultaträkningen sålda varors kostnader på traditionellt sätt, givetvis före lagerreservförändringar, och därefter lägger till försäljningsjusteringskostnaden, har man möjligheter att rekonstruera den traditionella resultaträkningen. Sandilandskommittén presenterar också en enkel metod, den s k genomsnittsmetoden, för beräkning av försäljningsjusteringskostnaden. Sålda varors kostnader kan alltså uträknas på vanligt sätt under året. Det enda man behöver känna till är varornas prisutveckling under året. Metoden kan rekommenderas för finländska företag som vill uppskatta i hur hög grad prisfluktuationsvinster i varulagret påverkat verksamhetsresultatet.

Den andra justeringen gäller avskrivningarna, som direkt skall beräknas på tillgångarnas justerade värden.

Avskrivningarna skall i övrigt beräknas enligt tidigare använda metoder, d v s lineärt eller degressivt. Som känt innebär avskrivningar på återanskaffningsvärden en eftersläpning av de ackumulerade avskrivningarna på så sätt att om vi anskaffat en avskrivningsbar anläggningstillgång för 10.000:- med en livslängd om 10 år och vi antar att nuvärdet är oförändrat de fyra första åren, men det femte året stiger till 15.000:-, så uppgår de ackumulerade avskrivningar som genomförts lineärt med 10% per år i slutet av det femte året till 5.500:-. Men eftersom anläggningen är till hälften förbrukad och halva nukostnaden uppgår till 7.500:- bör en avskrivning om ytterligare 2,000:- genomföras. Denna extra avskrivning kallas för ”backlog depreciation”, men skall inte belasta resultaträkningen utan salderas mot årets värdejusteringar förrän värderegleringskontot krediteras.

För att ytterligare öka informationsgraden rekommenderar kommittén att man omedelbart efter resultaträkningen anger de totala vinsterna eller förlusterna för året uppdelade så, att skilt framgår verksamhetsvinsten, extraordinära vinster och holdingvinster. Holdingvinster eller -förlusterna utvisar härvid förändringarna på lagervärderegleringskontot resp anläggningstillgångarnas värderegleringskonto.

Normer

Kommittén är medveten om att vissa praktiska frågor för det nya redovisningssystemets genomförande ännu är öppna och rekommenderar därför att the Accounting Standards Steering Committee mera i detalj utvecklar normer för nukostnadsredovisning. Dessa normer hoppas man att publicera före den 30 juni 1977 och de skulle gälla för varje räkenskapsperiod efter den 24 december 1977 i följande fall:

  1. Börsnoterade bolag.

  2. Andra företag, vilkas omsättning eller tillgångar överstiger 10 milj pund.

  3. Förstatligade bolag.

Förtjänster och svagheter

Avslutningsvis skall jag försöka peka på några förtjänster och svagheter i den Sandilandska rapporten. Bland förtjänsterna kan noteras bl a:

  • att rapporten utförligt och vederhäftigt redogör för de praktiska problemen kring inflationsredovisning

  • att tillgångarna i balansen är upptagna till nuvärden och att verksamhetsresultatet utgör skillnaden mellan nuintäkter och nukostnader samtidigt som uppgifter om extraordinära vinster resp förluster samt realiserade och orealiserade holdingvinster resp förluster framgår utom kolumn

  • att gränserna mellan extern och intern redovisning i hög grad suddats ut eftersom kommittén förfäktar samma redovisningsprinciper såväl för externa som interna rapporter

  • att det praktiska genomförandet av nukostnadsredovisning inte föranleder förändringar visavi företagens konventionella metoder

  • att handha den löpande bokföringen och redovisningen i övrigt under året.

Bland svagheterna noterar jag bl a följande:

  • att det föreslagna redovisningssystemet, i motsats till kommitténs eget påstående, inte förmår beakta inflationseffekterna i sin helhet. Ett enkelt exempel är här på sin plats. Enligt kommittén är resultatet i ± 0 för ett företag som är helt finansierat med eget kapital, inte haft någon verksamhet under året, men har sina tillgångar fastlåsta i kassamedel jämte inte räntebärande försäljningsfordringar. Om penningenhetens köpkraft nedgått med säg 20% under året är det nog svårt att bortresonera den förlust företaget lidit under året och som uppgår till 20% av tillgångarnas värde.

  • att också det egna kapitalet blir missvisande så länge inflationens totala effekt icke registrerats.

  • att holdingvinster enligt kommitténs definition kan vara helt eller delvis missvisande till den del de inte utgör en reell tillgångsökning utan en minskning i penningenhetens köpkraft.

  • att nukostnadsredovisningssystemet inte på ett tillfredsställande sätt förmår utgöra underlag för en mera omfattande tidsjämförelse under perioder då penningenheten är labil.

De svagheter jag här nämnt sammanfaller i huvudsak med den första reaktion på Sandilandsrapporten som de brittiska revisorsinstituten framförde på senhösten. Bilden av hur man på anglosaxiskt håll kommer att beakta inflationen i de externa boksluten är sålunda fortfarande oklar. Financial Accounting Standards Board (USA) utvärderar av allt att döma fortfarande remissvaren på sitt förslag till CPP-redovisning. Securities & Exchange Commission för sin del favoriserar nukostnadsredovisning. I Australien var man mera förutseende. Där presenterade revisorsföreningen såväl ett system för CPP-redovisning som för nukostnadsredovisning. Internationella kommittén för redovisningsstandards, IASC, med säte i London, har i dagarna publicerat sin Exposure Draft och enligt förslaget skulle de internationella redovisningsnormerna förutsätta att företagen i sin årsredovisning beaktar antingen de specifika eller de generella prisförändringarna eller vartdera.

Det är uppenbart att en kombination av både CPP-redovisning och nukostnadsredovisning vore idealet. Bland praktiker inställer sig likväl frågan: Börjar det inte bli dags att sluta utreda och skrida till handling?

Prof Reginald Jägerhorn, verksam vid Svenska Handelshögskolan i Helsingfors.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...