Mekanförbundets normalkontoplan, som publicerades 1945, har haft stor inverkan på redovisningen i Sverige. Bl a den snabba utvecklingen på dataområdet, som medger en långtgående flexibilitet, har gjort att M-planen upplevs som föråldrad. Professor Sandor Asztély redogör här för de alternativ som idag finns till M-planen och framhåller att den med fördel fortfarande kan användas av många mindre och medelstora företag.
Frågan har ofta ställts till mig och den är förståelig eftersom M-planen så länge dominerat internredovisningen i Sverige.
M-planen, den gröna boken med Albert ter Vehns kommentarer, har onekligen haft stor betydelse för redovisningens utveckling i hela Norden. Dess betydelse kan förklaras av den klara åtskillnad som görs i planen mellan redovisningens mätuppgift och bokslutspolitiken, vidare en systematik som underlättar användning av avancerade kontorstekniska hjälpmedel och införandet av flera mätpunkter för resursförbrukningen via inkorporering av plandata i internredovisningen. Elasticitetsreglerna i bokens inledande del avseende olika kalkyleringsprinciper, olika kontrollmetoder och olika sätt att organisera redovisningen har emellertid inte utnyttjats i större utsträckning i praktiken utan huvudexemplet och ett sakregister frestade i stället att begagna boken som ett manual, där man i förekommande fall snabbt kunde slå upp ”hur man gör”.
Under de 30 år som gått sedan den första upplagan publicerades (1945) har M-planen visserligen fått allt större spridning men på senare tid har också fler och fler upplevt den väletablerade handboken som en tvångströja. Krav har höjts på större flexibilitet vid insamling, registrering och behandling av redovisningsinformation som underlag för beslut. Några yttre orsaker för dessa krav är stora förändringar i den miljö, i vilken näringslivet arbetar, en livlig måldiskussion inte minst kring intressentmodell-filosofin och en snabb utveckling på dataområdet, som gör även mycket långtgående flexibilitet hanterbar.
Variabilitetsredovisning och ändamålsbudgetering
Det intressantaste teoretiska bidraget i den pågående debatten om flexibilitet utgjordes av Vagn Madsens böcker. I hans ”Redovisningens roll....” (1959/70) renodlas redovisningens registreringsfunktion. Alla resursuppoffringar – kostnader skall registreras på sådant sätt, att de direkt, utan vidare behandling skall kunna användas i förekommande beslutssituationer. Alla kostnader skall, både i budget och redovisning, utöver efter kostnadens art, registreras simultant både avdelningsvis, således efter ansvarsområde och efter ändamål (operationella mål), d v s efter vad som skall åstadkommas med resursförbrukningen.
Registreringen skall i bägge fall ske m h t de faktorer med vilka kostnaderna varierar. Genom att både avdelningar (organisation) och ändamål är hierarkiskt uppbyggda kan vid budgetering och redovisning hänsyn tas till att resursflödet påverkas på olika sätt av beslut på olika nivåer inom företaget.
Det finns väsentliga beröringspunkter mellan Madsens innovation att välja ändamål som registreringsgrund och modernt systemteoretiskt tänkesätt (B Langefors). Diskussionen kring ändamålsstrukturen kan också främja utvecklingen på programbudgetområdet där man sysslar med konstruktion av informations- och styrsystem för den kraftigt expanderande offentliga sektorn.
Ändamålsbudgetering och variabilitetsredovisning utgör inte någon generell lösning av alla redovisningsproblem.
Ändamålsbegreppets operationalisering, ändamålsstrukturens stabilitet och ändamålens inbördes beroende
är frågor, som kräver ytterligare forskningsinsatser, som bl a bedrivs av Th Polesie (Erfarenhet av ändamålsbudgetering, disp innevarande år) i Göteborg. Det är ingalunda meningen att den av Madsen i ”Budgetering” (1970/73) beskrivna kontoplanen överallt skall ersätta mekanplanen. Överhuvudtaget talar endast vissa skäl för och många emot någon generellt användbar ”normalkontoplan” åtminstone i större företag. Frågan i rubriken är i själva verket fel ställd. M-planen kommer även i fortsättningen med fördel kunna användas av många mindre och medelstora företag i synnerhet om man utnyttjar dess elasticitetsregler. Storföretagen kommer emellertid att ha råd att använda skräddarsydda ekonomisystem. Det är vidare inte sista ordet att simultant registrera i tre dimensioner och i de tre, som Madsen föreslog. I fall då planering och kontroll av den löpande verksamheten i huvudsak sker inom ramen av en projektadministration kan mycket väl ”projekt” väljas till ytterligare en registreringsdimension eller också kan ändamål formuleras som ”projekt och funktioner”. Madsens arbeten utgör emellertid en viktig milstolpe på vägen mot ett ekonomisystem som flexibelt kan anpassas till nya informationsbehov och som kan tillhandahålla precisare och mer informativa beslutsunderlag. Om ett sådant system är datorbaserat behöver uppdelning i kontoklasser inte längre vara grundläggande för databasens uppbyggnad. Simultan registrering i flera dimensioner med hierarkisk struktur kan i stället vidareutvecklas med strukturteknikens hjälp.
Strukturtekniken
Då redovisningen är datorbaserad innebär detta i jämförelse med manuella system visserligen till att börja med mindre flexibilitet såtillvida att datoriseringen förutsätter starkare formalisering och exaktare instruktioner, men möjligheterna för flexibilitet ökar också genom att större informationsmängder lättare kan hanteras. I Mekanförbundets nya publikation Redovisningsplan (1975) framhåller man som principer för datateknisk utformning, medförande ökad flexibilitet att
data skall lagras i så elementär (obehandlad) form som möjligt,
utsökning skall kunna ske utgående från samtliga registreringsdimensioner,
registrering för alla data skall ske i flera dimensioner simultant,
transaktions-, kod-, lagrings- och rapportplaner skall utformas i möjligaste mån tekniskt oberoende av varandra.
Utveckling mot flera rapporttyper och mera flexibelt rapportuttag ställer krav på nya metoder för utformning av kodplanen och utnyttjande av möjligheten även till indirekt kodifiering via nyckelord, som automatiskt förbinder med olika detaljkoder.
Strukturtekniken innebär att företaget avbildas med hjälp av strukturer, d v s modeller av olika aspekter av verksamheten. Modellerna anger i vilka dimensioner data skall klassificeras. Informationssystemet omfattar därtill beräkningsmodeller, som bestämmer hur data skall bearbetas och sammanställas i rapportform.
I Kockums varvsrörelse i Malmö infördes år 1973 ett nytt ekonomisystem, präglat av Madsens redovisningsmodell och Langefors’ systemteoretiska tankegångar. Företagsekonomiska institutionens avdelning för redovisning och finansiering anordnade för samtliga lärare ett studiebesök i Malmö i juni 1975. Representanter för ekonomiavdelningen, bl a Lars Attner, (hans examensarbete år 1971 vid Lunds universitet behandlade strukturtekniken) informerade om hur det nya systemet fungerade och hur man tänkte sig en fortsatt utveckling. Därefter hade vi en givande diskussion kring frågor, som sammanställdes vid ett förberedande doktorandseminarium i Göteborg. Erfarenheterna från besöket är numera inarbetade i undervisningen på C-nivå.
Sandor Asztély, professor
Litteratur:
Attner, Lars, Strukturteknik – hjälpmedel vid system för företagsstyrning, (stenc)
Asztély, Sandor, Beslutsprocessen och redovisningen, ingår i Fem Företagsforskare Föreläser, Gleerups Lund 1972.
Langefors, Börje, System för företagsstyrning, Studentlitteratur Lund 1970.
Madsen, Vagn, Redovisningens roll i 70-talets styrsystem, Bonniers Göteborg 1970.
Madsen,/Asztély, Budgetering, Nordstedt Stockholm 1973.
Redovisningsplan, Sveriges Mekanförbund Stockholm 1975.
Mekanförbundets Normalkontoplan med kommentar av professor A ter Vehn, Mekanförbundet Stockholm 1945.