Innehåll

Balans nr 7 1976

Synpunkter på ”Förvärvsvärdemetod hur?”

Nedanstående inlägg av ekonomie doktor Lennart Eriksson är föranlett av två artiklar i Balans nr 5/76 där Arne Olssons artikel om hur man skall gå till väga för att på ett rättvisande sätt upprätta koncernbalansräkning enligt förvärvsmetoden besvarades av Hans Edenhammar.

Arne Olsson tog i sin artikel ”Förvärvsvärdemetod men hur?” (Balans 1976/5) upp ett intressant problem till belysning. Frågan gällde, hur man borde redovisa differensen som uppkommer i samband med elimineringen av internt aktieinnehav, då dotterbolagets balansräkning innefattar ”förvärvade” varulager- och anläggningsreserver. Hans Edenhammar hänvisade i sitt svar (Balans 1976/5) till en lösning som lämnas i FARs förslag till rekommendation om ”Metodproblem vid upprättande av koncernredovisning”. Enligt förslaget skall aktiernas anskaffningsvärde avräknas mot förvärvat eget kapital, som utgörs av redovisat (beskattat) eget kapital med tillägg av ”eget kapital-andelen” av obeskattade reserver. Den därefter kvarstående latenta skatteskulden skall överföras till långfristiga skulder.

Av olika skäl anser jag Arne Olssons lösningsalternativ i figur 4 vara det mest tilltalande alternativet. I detta fall reduceras varulagrets och inventariernas värde med den latenta skatteskulden. I exemplet uppgår därefter koncernens varulager till 1.080 (= 800 + 400 ./. 50% av lagerreserven 240) och koncernens inventarier till 270 (= (= 200 + 100 ./. 50% av anläggningsreserven 60).

  • Arne Olsson ställer själv frågan: ”Vad är nu dessa värden 1.080 resp 270 för egendomliga hybrider?” Svar: Inget egendomligt alls! Enligt den konventionella redovisningsmodellen grundas externredovisningen på det historiska kostnadsbegreppet (anskaffningsvärdeprincipen). I det aktuella fallet utgör koncernen som helhet, alltså ej moderbolaget eller dotterbolaget, redovisningsenhet. Varulagret och inventarierna bör således i koncernbalansräkningen värderas till anskaffningspris sett ur redovisningsenhetens, här koncernens, synvinkel. Nämnda värden kan härledas från anskaffningspriset för aktierna och utgör 1.080 respektive 270. Redovisningen av tillgångsposterna i koncernbalansräkningen bör ej påverkas av huruvida tillgångarna förvärvas direkt (substansköp) eller indirekt (köp av dotterbolagsaktier). Till detta kan läggas att man enligt denna lösning följer svensk praxis att inte redovisa några latenta skatteskulder i balansräkningen.

  • Arne Olsson fortsätter: ”Skulle man nu för all framtid släpa med sig detta avdrag på 120 från lagrets inventerade värde?” Svar: Självklart inte! Då lagerreserven i framtiden upplöses hos dotterbolaget bortfaller ifrågavarande avdragspost.

  • Såväl Hans Edenhammar som Carl Swartz (jfr Balans 1976/6) konstaterar, att man i koncernbalansräkningen vid FARs metod – och detta gäller också för den ovan rekommenderade metoden – inte kan bedöma, hur stort det resterande skattemässiga nedskrivningsutrymmet är. Svar:

    I Sverige utgör primärt aktiebolaget, alltså ej koncernen, fiskal enhet. Bedömningar om nedskrivningsutrymmet måste därför grundas på informationen i moderbolagets och dotterbolagets balansräkning.

Avslutningsvis! Anta att AB Morsan hade betalat 350 i stället för 300 för Storanaktierna och att mervärdet 50 kunde hänföras till varulagret. Hur skulle i detta fall Storans varulager redovisas i koncernbalansräkningen? Enligt min mening som en tillgång värderad till 330 (= 400 ./. 50% av 240 + 50), vilket motsvarar koncernens anskaffningsvärde. Man bör alltså skilja på vad som är anskaffningsvärde ur koncernens synvinkel (330) och vad som är anskaffningsvärde ur dotterbolagets synvinkel (400).

I FARs förslag till rekommendation anvisas för bl a övervärde i form av goodwill ”av praktiska skäl en nettometod, d v s den del som motsvarar latent skatteskuld särskiljes ej”. Enligt min uppfattning talar såväl praktiska som teoretiska skäl för att nettometoden skall användas genomgående för alla slags över- och undervärden.

Lennart Eriksson, ekonomie doktorLennart Eriksson