Balans nr 9 1978

Samarbete och ansvar

Sten Lundvall, ordförande i FARs revisionskommitté, bemöter här den kritik mot FARs rekommendation rörande intern revision som framförs av Gösta Forshällen, ordförande i Institutet för Intern Revision, i artikel på sidan 28.

I sin artikel betitlad ”Quo vadis FAR eller jakten på internrevisorer” anför ordföranden i Institutet för Intern Revision, Gösta Forshällen, kritiska synpunkter på FARs rekommendation om inverkan på intern revision på revisorns granskning. Rekommendationen, vilken antagits som förslag av FARs styrelse, publicerades i föregående nummer av BALANS tillsammans med en kommentar av mig. Det bör i sammanhanget nämnas att Gösta Forshällen har skrivit sin artikel så tidigt att han inte haft tillgång till sistnämnda kommentar i BALANS utan endast till själva rekommendationstexten, vilken tillställdes Institutet för Intern Revision den 25 september 1978, dvs samtidigt som den distribuerades till FARs ledamöter.

Jag skall nedan punkt för punkt kommentera Gösta Forshällens invändningar och kritik.

Det bör från början framhållas att FARs rekommendation behandlar externrevisorns ansvarsområde, medan internrevisorernas intresse endast är indirekt.

GEMENSAM PLANERING

1. När revisorn anlitar intern revision förutsätts att denna driver sitt arbete efter gemensamt fastställda planer beträffande sådan granskning som kan utgöra underlag för revisorns uttalanden i revisionsberättelsen. Forshällen invänder att detta ”är praktiskt ogenomförbart” och att det innebär en ”förmyndaraktig inställning” mot internrevisorerna.

Att det skulle vara praktiskt ogenomförbart att externrevisorn deltar i planeringen av granskningen vederläggs av att sådan gemensam planering är mycket vanlig. Jag har fått den uppfattningen att internrevisorerna anser denna samverkan i planeringen vara värdefull. Forshällens uppfattning, att kravet på revisorn att delta i planeringen innebär en förmyndaraktig inställning mot internrevisorerna, är, såvitt jag vet, inte den gängse. Kravet i rekommendationen motiveras av att externrevisorn i förväg skall kunna förvissa sig om att den granskning som planeras är tillräcklig för de bedömningar som han måste göra. FAR kan inte ge en rekommendation innebärande att revisorn får sväva i okunnighet om vilken granskning som skall göras i avvaktan på att han får internrevisionens rapport. Det kan då bli för sent att förändra granskningens inriktning och omfattning innan revisionsberättelsen skall avges. Det behöver kanske inte påpekas att kravet på revisorn att delta i planeringen av internrevisionens arbete endast avser sådan granskning som externrevisorn avser att stödja sig på.

INFORMATION TILL FÖRETAGSLEDNINGEN

2. Institutet anser att rekommendationen borde innehålla ett krav på revisorn att informera företagsledningen om han inte helt kan anlita internrevisionen. Eftersom jag utförligt behandlat denna punkt i min kommentar till rekommendationen i föregående nummer av BALANS hänvisar jag därtill och återger endast det avslutande stycket i kommentaren till denna fråga:”Kommunikationerna mellan företagsledningen och revisorn torde alltid vara sådana att det finns naturliga förutsättningar för en diskussion om internrevisionens ställning och kompetens. I de fall företagsledningen uttryckligen förväntar sig att revisorn skall anlita internrevisionen är det en självklarhet att revisorn informerar företagsledningen om han bedömer att internrevisionen ej kan anlitas och om orsaken därtill.”

FÖRTROENDEFULL SAMVERKAN

3. Med anledning av att rekommendationen enligt Forshällen skulle kunna leda till antingen en väsentlig omfördelning av arbetet mellan extern och intern revision eller en väsentlig ändring av internrevisionens ställning i riktning mot ett direkt underordnande den externa revisionen frågar han: ”Vill FAR hävda att det finns skäl att frångå det system med mycket god och förtroendefull samverkan mellan extern och intern revision som idag finns i många av våra största företag?”

Tvärtom, naturligtvis! Det är av stor betydelse att intern och extern revision har en god och förtroendefull samverkan. För oss externrevisorer ligger det stora fördelar i att få samarbeta med internrevisorer, vilka ju har en mer aktuell och mer detaljerad kunskap om klientens förhållanden än vad vi vanligen har möjlighet att förvärva. Men detta får naturligtvis inte leda till att externrevisorn underlåter att dra de yrkesmässiga konsekvenserna av sin lagstadgade skyldighet att rapportera i revisionsberättelsen, en skyldighet som måste paras med ett eget ansvar för den granskning som ligger till grund för uttalandena i berättelsen.

I detta sammanhang vill jag understryka att, då rekommendationen hos en del företag kan innebära en viss omfördelning av arbetet mellan extern och intern revision, det är viktigt att man snarast börjar planera för en anpassning, så att denna omfördelning kan ske så smidigt som möjligt.

Att internrevisorerna skulle kunna bli direkt underordnade den externa revisionen är ju helt uteslutet eftersom de definitionsvis är anställda hos klienten. Det är ju bl a detta anställningsförhållande som gör att FAR vill reglera samverkansformerna i sin rekommendation.

SAMRÅD FAR – IIR

4. Forshällen frågar också: ”Varför är FAR så ointresserat av samråd?”

Svaret är enkelt: FARs revisionskommitté är intresserad av samråd men institutets representanter har inte varit så lätta att samråda med. När vi hade ett utkast till rekommendation klart hösten 1977 fick Institutet detta för kännedom mer än två månader innan våra egna ledamöter fick ett utkast på remiss. I realiteten hade Institutet över en månad på sig att gå igenom utkastet för att lämna synpunkter. Revisionskommittén fick tyvärr inte vad man väntat – synpunkter och ändringsförslag med motiveringar – utan ett helt omskrivet motförslag till rekommendationen. Motförslaget var oanvändbart för revisionskommittén och det gick inte att med någon säkerhet avgöra vilka punkter som Institutet bedömde viktiga, då motivering saknades. Det var därför svårt att beakta Institutets förslag, men med ledning av muntligen erhållna synpunkter omarbetades bl a beskrivningen av internrevisionsfunktionen i FARs rekommendationsutkast.

När en ny version av rekommendationen utsändes på remiss till FARs ledamöter i januari 1978 fick också Institutet en kopia från FARs revisionskommitté. I mars 1978 fick FARs styrelse ett brev från Institutet med önskemål i tre punkter. På den första punkten har vi tillmötesgått Institutet i det föreliggande förslaget till rekommendation. Beträffande den andra punkten förelåg viss principiell åsiktsskillnad, nämligen den som jag kommenterade ovan när jag konstaterade att externrevisorns skyldighet att rapportera i revisionsberättelsen måste paras med eget ansvar för den granskning som ligger till grund för uttalandena i berättelsen.

Den tredje punkten i Institutets brev avser den fråga som behandlas ovan angående plikt för revisorn att informera företagsledningen då internrevisionen inte kan anlitas.

Rekommendationen har alltså på ett par väsentliga punkter anpassats till Institutets önskemål. Det bör kanske också nämnas att FAR vid tre tillfällen – senast i brev den 25 september 1978 – inbjudit representanter från Institutet till överläggningar.

UTÖKAT ARBETSOMRÅDE

5. I näst sista stycket av Forshällens artikel återfinnes följande passus: ”I det nu aktuella fallet föreligger med den grund som redovisats ovan en betydande risk att rekommendationsförslaget kan uppfattas som en strävan att öka de externa revisorernas arbetsområde.”

Jag vill här bestämt avvisa varje misstanke om att en sådan strävan funnits med i rekommendationsarbetet. Endast rent yrkesmässiga synpunkter har anlagts. F ö saknas behov av att öka ett arbetsområde som håller på att svälla så kraftigt att många revisionsbyråer endast med stora ansträngningar hinner med att utbilda personal i den takt som behövs. Till yttermera visso torde ju den aktuella rekommendationen sannolikt innebära att det mesta av eventuellt merarbete för externrevisorerna kommer i samband med bokslutsgranskningen, vilken i allt större utsträckning tenderar att infalla under vårmånaderna. Jag känner ingen revisor som skulle önska en utökning av arbetsområdet under den perioden. Man kommer nog närmare sanningen om man påstår att många externrevisorer just på grund av risken för merarbete under vårmånaderna gärna skulle undvara rekommendationen.

TILL SIST

Som framgår ovan har Institutet beretts tillfälle att framföra sina synpunkter både genom remissförfaranden och vid sammanträffanden. Rekommendationen har också på väsentliga punkter anpassats efter Institutets önskemål. Att FAR inte tillmötesgått Institutets samtliga krav är inte mer anmärkningsvärt än att en del av FARs ledamöter fått se sina önskemål obeaktade. Det förtjänar nämnas att bland FARs ledamöter finns de som anser att rekommendationen av yrkesmässiga skäl borde ytterligare ha begränsat revisorns möjligheter att anlita internrevision.

Som ett litet kuriosum kan nämnas att Institutets årsmöte, så sent som våren 1977 – alltså efter det att Institutet förklarat sig vilja ha till stånd ett samråd vid utarbetandet av FARs rekommendation om intern revision – antog en ny ”Funktionsbeskrivning för intern revision”, vari bl a samverkan mellan intern och extern revision behandlas. FAR erhöll funktionsbeskrivningen ett halvår efter det att den antagits. Eftersom Institutet i beskrivningen bl a infört begreppet ”förvaltningsrevision” med en helt annan innebörd än den som FAR (med ledning av aktiebolagslagen) lagt i uttrycket hade det varit motiverat att låta FAR få beskrivningen på remiss om Institutet hade haft en allvarligt menad önskan att åstadkomma koordination med FARs rekommendationer.

Det är svårt att förstå kritiken och de tillspetsade rubrikerna i Gösta Forshällens artikel på annat sätt än att han är orolig för att en väsentlig del av de nuvarande arbetsuppgifterna kommer att undandras internrevisorerna. Jag hyser all respekt för denna inställning, vilken Forshällen ju bör ha i egenskap av ordförande i Institutet. Samtidigt vill jag dock framhålla att hans farhågor är överdrivna. I större företag och organisationer torde externrevisorns obligatoriska arbete representera en mindre del av den totala revisionen. Jag kan inte föreställa mig att någon externrevisor skulle utnyttja rekommendationen för att ta över hela revisionsarbetet om internrevisorn utför sådan granskning som externrevisorn kan stödja sig på. Slutligen är det ju vanligt att internrevisionen har omfattande arbetsuppgifter, som inte alls berörs av rekommendationen.

Sten Lundvall, ordförande i FARs revisionskommitté