Kvalitetskontroll har utförts i alla tider. Det som nu diskuteras är graden av formalisering och dokumentation av kontrollen.
Jag hade nöjet närvara vid avslutningen av FARs kurs i ”Utredningsmetodik” varvid diskuterades rapporter till olika mottagare över ämnet ”Kvalitetskontroll”.
Vid genomläsningen av de olika rapporterna drabbades jag av ett generande starkt magkurr. Jag hoppas detta inte berodde på rapporternas delvis magstarka innehåll utan helt enkelt på att jag åt fläsk med löksås till lunch.
Anledningen till att jag vill komma till tals är att attityderna kring begreppet ”kvalitetskontroll” har ganska tydligt avtecknat sig mot de vita utredningsarken. Syftet med detta inlägg är att få ner kvalitetskontrollballongen till en sådan nivå att den går att styra, innan den spricker.
Jag måste naturligtvis reservera mig för att attityderna i denna grupp antagligen inte är helt representativa för revisorskåren som helhet men icke desto mindre finner jag det angeläget att reagera på vissa inslag i debatten.
Kvalitetskontroll har behandlats vid flera tillfällen i BALANS. FAR har presenterat ett utkast till rekommendation som ingående diskuterades vid FAR-dagarna 1979. Jag behöver därför inte uttömmande redogöra för innebörden av begreppet kvalitetskontroll, inte heller för skillnaden mellan ”intern” och ”extern” sådan.
MODENYCK?
De löpande kontakter jag har såväl inom som utom Sverige ger mig intryck av att kvalitetskontroll går som en våg över klotet i dessa dagar. Det är inte bara Sverige som är utsatt. Jag tror vi behöver tona ner ”ämnet för dagen” och försöka inse att kvalitetskontroll inte är något nytt. Kontrollen har i alla tider utförts på ett eller annat sätt, formaliserat eller ej.
Vad vi nu diskuterar är graden av formalisering och dokumentation av kvalitetskontroll samt det administrativa genomförandet.
VÄRDELADDADE BEGREPP?
Begreppen ”kvalitetskontroll” och ”inspektionsprogram” har hos många väckt olustkänslor på grund av överbetoningen av utomståendes kontroll av verksamheten. Revisorer har kanske inte varit vana vid den infallsvinkeln. När det gäller våra uppdragsgivare har vi däremot vant oss vid att diskutera och framföra synpunkter på deras ”internkontroll”. Kan vi då inte avdramatisera det hela genom att använda oss av det allom bekanta begreppet ”internkontroll”? Är det egentligen någon skillnad? Är det inte intern kontroll i revisionsverksamheten vi diskuterar, där den kontrollerande myndigheten har skyldighet att gå in och sakgranska det yrkesmässiga utförandet?
UPPDRAGSGIVARNAS INSTÄLLNING?
Man ser ibland som argument för kvalitetskontroll att vi skulle kunna slå oss för bröstet och utropa att nu har vi ett väl utvecklat program avseende kvalitetskontroll. Uppdragsgivaren har all anledning att då ifrågasätta dels hur det varit med kvalitetskontrollen tidigare, dels också hur detta kommer att påverka revisionskostnaden. Här finns anledning att sänka brösttonerna och konstatera att kvalitetskontroll inte är något nytt. Det utifrån ställda kravet på formalisering och dokumentation är emellertid nytt.
KOMMERSKOLLEGIUM – HOT?
Jag har ibland kunnat spåra en oro för att en myndighet, utan tillräckligt branschkunnande, kommer att trycka på oss en tvångströja i form av administrativt betungande kontrollsystem. Oron för detta borde inte behöva vara särskilt stor. Genom kommerskollegium skall alla intressenters mer eller mindre berättigade krav på revisionens kvalitet kanaliseras i form av ”tillsynsverksamhet”. Kollegiet har alltså en skyldighet att utöva denna tillsyn och därmed utforma de administrativa kontrollsystem som bedöms lämpliga och försvarbara från kostnadssynpunkt.
Det finns ingen garanti för att kommerskollegium skulle underlåta att bygga upp egna kontrollresurser bara för att branschorganisationer (FAR, SRS e dyl) skapat egna kontrollapparater. Den springande punkten är fortfarande den om branschorganisationer (bestående av revisorer) skall tillåtas att överhuvudtaget befatta sig med ansvaret att kontrollera sig själva.
Det är väl här FAR, SRS och andra borde kunna göra den bästa nyttan genom att hjälpa till att bibringa kommerskollegium sådana branschkunskaper att kontrollapparaten blir rimligt avpassad (se mera nedan).
Utvecklingen i USA påverkar oss även på detta område, på gott och ont. Kommerskollegium studerar naturligtvis förhållandena i andra länder men det är inte alls självklart att de kontrollsystem som byggs upp i exempelvis USA skulle vara tillämpliga i Sverige.
GENOMFÖRANDE – BYRÅKRATI?
Riskerna för en tung och kostnadskrävande administration av kvalitetskontrollen är uppenbara. Den ”interna” kvalitetskontrollen utförs som sagt redan nu men vi förväntar oss ökade krav utifrån på en bättre dokumentation. Redan på denna nivå riskerar vi att överadministrera. Här ankommer det naturligtvis på varje enskild revisor/byrå att bedöma inriktningen och omfattningen av kvalitetskontrollen. Samtidigt är det på denna nivå som FAR bör kunna göra stor nytta genom vägledande rekommendationer kompletterat med en särskild grupp inom FAR som följer utvecklingen samt ger anvisningar och råd till FAR-medlemmarna.
När vi kommer in på ”extern” kvalitetskontroll löper vi den största risken för överadministration. Här kanske vi står i begrepp att skapa en kontrollapparat inom FAR som sedan i princip kan bli dubblerad hos kommerskollegium (se ovan under denna rubrik). Det låter inte särskilt lockande. Slutsatsen måste då bli att FAR skall stanna vid nivån enligt föregående stycke och tillsammans med andra branschorganisationer (SRS etc) utveckla väl genomtänkta och förankrade rekommendationer och tekniker för dokumentationen av kvalitetskontrollen. Jag tolkar dessutom resultatet av diskussionerna på FAR-dagarna så. Denna nivå skulle också medföra att branschorganisationerna lever upp till sin roll som serviceorgan såväl gentemot egna medlemmar som gentemot kontrollerande myndigheter. Jag ifrågasätter starkt om FAR, SRS etc skall påta sig rollen som kontrollerande organ.
FÖRDELAR?
Mina tidigare resonemang kan kanske uppfattas så att jag är avogt inställd till kvalitetskontroll. Ingalunda! Det finns helt klart uppenbart positiva sidor med kvalitetskontrollen. Jag tänker då i första hand på bieffekter som
”feed back” till internutbildning och intern revisionshandbok
bättre effektivitet i revisionen
vetskap om att byrån vidmakthåller en kvalitetsmässigt hög standard inom revisionen.
En förutsättning för att nå dessa positiva effekter är att man verkligen betonar kvalitetskontrollens önskade resultat i form av konstruktiva förslag till förbättringar i positiv anda.
Själv är jag årligen utsatt för ”extern” kvalitetskontroll av amerikanska revisorer gällande revision av amerikanska dotterbolag i Sverige. Resultaten av dessa kontroller upplever jag som mycket positiva vilket naturligtvis i sin tur beror på hur man genomför kvalitetskontrollen.
MEN – betänk två saker!
Kontrollen utförs fortfarande av revisorer.
Den kostar pengar, vilket endast kan tas ut i form av arvoden.
NACKDELAR?
Den allt överskuggande nackdelen är naturligtvis kostnadsaspekten.
Vad först gäller den ”interna” kvalitetskontrollen är det helt självklart att den redan återspeglas i revisionsarvoden. Här kan anföras att revisionen förhoppningsvis kan bli effektivare vilket skulle kunna medföra, rent teoretiskt, att revisionskostnaden inte behöver stiga. Formaliseringen och dokumentationen av utförda kontroller kräver dock sin tribut. Här tar vi på oss ansvaret att på ett rimligt sätt avväga kostnaderna mot nyttan för uppdragsgivaren.
När vi kommer in på ”extern” kvalitetskontroll är det inte alls självklart att branschorganisationerna skall belasta revisionsarvodena med kontrollkostnader, vilket ju skulle bli effekten av en kontrollapparat hos bl a FAR. Jag betraktar kommerskollegiets tillsyn över revisorer som alla intressenters verktyg för att utöva kontroll av revisionsverksamheten. Då faller det sig naturligt att kostnaderna för denna kontroll belastar alla intressenter via skattsedeln. Därmed har kommerskollegium att i vanlig ordning motivera sina resursanspråk för att kunna fullgöra sina skyldigheter. Mot denna bakgrund finner jag det oacceptabelt att, såsom kommerskollegium aviserat, avgiftsfinansiera kontrollverksamheten och därmed belasta revisionsarvodena.
Här borde branschorganisationerna kunna ge kunskapsservice även åt myndigheter för att i sin tur ge kvalitetskontrollen rimliga proportioner.
En sak som vi inte får glömma bort i samband med ”extern” kvalitetskontroll är sekretessreglerna. Är egentligen tillräcklig hänsyn tagen till dessa?
ORD PÅ VÄGEN?
Ge kvalitetskontrollen rimliga proportioner även i debatten!
Se de positiva syftena med kontrollen, något som är bra kan bli bättre!
Överge tanken på egna kontrollapparater i branschen!
Se i stället FAR som serviceorganet som dels ger hjälp till självhjälp åt medlemmarna dels också hjälper kontrollmyndigheten att ge kontrollarbetet rimliga proportioner!
Per Strandin, auktoriserad revisor, Sillén & Jacobsson AB