Nu är det dags att släppa alla ambitioner att kunna komma fram till praktiskt användbara metoder för inflationsredovisning.

Så var det då de svenska revisorernas tur att försöka sig på det omöjligas konst: att konstruera en inflationsredovisning som kan fungera i praktiken. Och återigen har man anledning beklaga, att så mycken tankemöda ägnats åt ett problem, som uppenbarligen kommer allt längre från sin lösning, ju fler idéer och förslag som presenterats. För några år sedan var det Finansanalytikerna, som gjorde ett försök genom att anpassa sina rekommendationer till den engelska Hyde-rapporten. Som bekant har resultatet blivit att nu allt färre företag kommenterar inflationseffekter i sina årsredovisningar. Jag är övertygad om att FARs försök kommer att möta samma öde. Beräkningsmetoderna blir alltmer komplicerade och teorierna alltmer svårbegripliga. De vanliga människor finns inte, som på ett vettigt sätt kan tolka resultatet av alla räkneövningarna.

Jag kan också livligt föreställa mig den stora förvirring som skulle uppstå, om massmedia fick i uppgift att presentera årsbokslut med än den ena och än den andra varianten av inflationsredovisning enligt FARs rekommendationer. Här hade man ändock föreställt sig, att när nu FAR kommer med sina rekommendationer, då skall det äntligen bli ordning och reda på informationen. Risken förefaller nu uppenbar, att det blir ännu fler missuppfattningar kring bokslutspresentationerna. Därigenom sprids ytterligare misstro mot företagens ekonomiska redovisning. Det är ju så att själva utgångspunkten för all inflationsredovisning är att de traditionella boksluten och vinstberäkningarna är missvisande. Jag skall återkomma till denna grundläggande tes, som jag menar verkligen har lett teoretikerna vilse.

UTLÄNDSKA FÖREBILDER

Efter det inte alltför grundliga studium, som jag haft tillfälle ägna åt utkastet, får jag intrycket att man sökt göra en syntes av de senaste engelska och amerikanska rekommendationerna. I överensstämmelse med det engelska begreppet ”current cost accounting” döper man också om inflationsredovisning till ”nukostnadsredovisning”. Jag tar mig friheten att här fortsätta att tala om inflationsredovisning, ty det är ändock det som är det gängse uttrycket.

De engelska och amerikanska rekommendationerna bygger på delvis oförenliga principer. Därigenom har kommittén kommit i ett dilemma, som man verkar ha löst genom att undvika att ta ställning. I stället för att välja antingen/eller väljer man både/och. Man får alltså både en nukostnadsredovisning, som bygger på prisförändringarna för det specifika företaget, och en vinstberäkning knuten till den allmänna penningvärdeutvecklingen. När man nu blandar dessa principer i samma resultaträkning inför man samtidigt en ny terminologi, som hos många måste bli ett svårt hinder för att begripa innebörden av beräkningarna. Den vinst som baseras på nukostnader sägs sålunda vara uttryckt i ”nominella termer”. Begreppet nominell vinst är vad jag förstår hittills reserverat för den traditionellt beräknade vinsten. Den vinst, som man sedan kommer fram till genom att också korrigera den nukostnadsbaserade vinsten med inflationseffekten på det egna kapitalet, betecknar man ”real”. Begreppen nominell och real är relativt lätta att förstå, när man jämför två procenttal. Uttryckt i absoluta tal blir jämförelser mellan nominell och real betydligt svårare, eftersom man då förvandlar konkreta pengar till abstrakta tal. Jag får erkänna att jag trots ansträngningar inte förmår föreställa mig, vad den reala vinsten representerar i sinnevärlden eller vad den i praktiken skall användas till.

BEGREPPET ”UTDELNINGSBAR” VINST ÄR HELT ÖVERGIVET

Om man går långt tillbaka i tiden till Schmidts’ Organische Tageswertbilanz, så var där finansieringsaspekten helt avgörande för argumenteringen. Genom att beräkna kostnaden efter återanskaffningsvärdet såg man till att kapaciteten bevarades och att kapital fanns för att finansiera återanskaffningen. Detta betraktelsesätt har varit helt dominerande ända fram till Hyde-rapporten och den efterbild härav som Finansanalytikerna stod för här i Sverige. I den debatt jag förde i Affärsvärlden för några år sedan hävdade ju mina motståndare med stort eftertryck den avgörande betydelse som det hade att såväl företagen själva som externa bedömare gjort klart för sig hur stor del av vinsten som var utdelningsbar. Nyheten i Hyde-rapporten var att man införde en s k skuldandelsjustering. Man hade då sent omsider bland teoretikerna insett, att inte nödvändigtvis hela det ökade kapitalbehov, som uppstår vid inflation, behöver finansieras med intjänade vinstmedel. Detta var onekligen ett framsteg. Man måste dock fortfarande ha avgörande invändningar mot beräkningssättet, eftersom utgångspunkten är en orealistiskt statisk uppfattning om ett företags soliditet.

Nu uppfattar jag det som mycket märkligt, att FAR-kommittén inte med ett ord berör den avgörande förändring i målsättningen för inflationsredovisning, som man gått in för. Begreppet ”utdelningsbar” vinst var något konkret och gripbart, som direkt anknöt till företagets verklighet. Nu ersätter man detta med det nationalekonomiskt orienterade begreppet ”real” vinst, som inte har något med det enskilda företagets finansiella verklighet att göra. Därmed rycker man undan vad som alltid ansetts som grundmotivet för inflationsredovisning: varje företag måste se till att bevara sin kapacitet.

ICKE REALISERADE PRISSTEGRINGSVINSTER RÄKNAS IN I RESULTATET

Beträffande det vinstbegrepp, som tidigare avsåg att utvisa den utdelningsbara vinsten, säger nu kommittén, att ”det ger en ofullständig redovisning av företagets nukostnadsbaserade resultat”. Här skulle man egentligen velat ha en förklaring till vad som förstås med ofullständig. Men kommittén endast fortsätter med att tala om att det finns två olika modeller att göra den ytterligare korrigering av det anskaffningsbaserade (bör väl vara anskaffningskostnadsbaserade) resultat som behövs. Enligt den första modellen skall resultatet tillgodoföras prisstegringsvinster på lager och anläggningar. Den andra modellen är den engelska Hyde-rapportens metod med skuldandelsjustering. Vad jag här har svårt att fatta är att man ställer dessa två modeller mot varandra utan att diskutera de helt olika målsättningar modellerna ger uttryck åt. I Hyde-rapporten är det ju utdelningsbar vinst, som står i centrum. I den första modellen, där man räknar in prisstegringsvinster, kan man självfallet inte längre överhuvud nämna begreppet ”utdelningsbar”, eftersom det ju måste vara en dödssynd att dela ut uppskrivningsvinster. Nu dömer man ut skuldandelsmetoden inte därför att målsättningen i och för sig är felaktig, utan därför att man i denna metod inte får ett riktigt samband mellan resultat- och balansräkningen. Man kritiserar Hyde-rapporten för att man hänför prisstegringsvinster direkt till det egna kapitalet utan att redovisa dem i resultaträkningen. Men det är ju självklart, att man i Hyde-rapporten medvetet prioriterat målsättningen att beräkna utdelningsbar vinst framför målsättningen att få ett bokföringsmässigt samband mellan resultat- och balansräkningarna. Kommittén har emellertid för sin del prioriterat det bokföringsmässiga betraktelsesättet. Detta innebär då, att man rekommenderar den första modellen, där prisstegringsvinster på anläggningar och lager räknas in i vinsten.

Här har jag verkligen svårt att hänga med i kommitténs argumentering. Jag finner det synnerligen diskutabelt att på det sätt som modellen gör blanda realiserade och icke realiserade vinster. Jag menar för min del att det strider mot fundamentala principer, att i en utåtriktad resultaträkning som vinster föra in internt kalkylerade uppskrivningar. Om en maskin stiger i pris efter anskaffningen, så kan ju detta rimligtvis inte utan vidare betyda ett tillskott till resultatet. Någon sorts argumentering kring detta problem tycker jag åtminstone kommittén borde kostat på sig och inte enbart hänvisat till att det måste finnas ett bokföringsmässigt samband mellan redovisade vinster och det egna kapitalet. Frågan är emellertid om inte kommittén här hamnat i en fälla, som man själv gillrat. Det kan nämligen anses vara ett olösligt problem att vid nukostnadsredovisning få ett meningsfullt bokföringsmässigt samband mellan resultat- och balansräkningarna. Orsaken skall jag förklara här nedan.

INFLATIONSREDOVISNING SPOLIERAR SAMBANDET MELLAN RESULTAT- OCH BALANSRÄKNINGARNA

Sambandet mellan resultaträkningen och balansräkningen har genom tiderna varit det stora olösta problemet inom inflationsredovisningen. Balansräkningen har på något sätt hamnat utanför eller blivit en slask, där man samlat ihop de siffror, som blev över i bokslutet när resultaträkningen gjordes upp. I Hyde-rapporten hade man medvetet begränsat sig till resultaträkningen. Det undandrar sig nu mitt bedömande hur man i de senaste engelska och amerikanska rekommendationerna har löst detta problem. Hur det nu än förhåller sig om FAR-kommittén hämtat sina förslag därifrån eller om det är dess egen lösning, så måste jag för min del underkänna den balansräkning, som här visas, som underlag för finansiella analyser och jämförelser. Det är inte möjligt att jämställa och addera ihop verkligt inbetalt eller intjänat kapital, fonder och reserver med ackumulerade uppskrivningsvinster. Att man på detta sätt skulle få en sannare och riktigare bild av soliditeten, som kommittén antyder, måste vara en farlig villolära. Här kan man verkligen ha anledning kritisera att man i resultatet och kapitalet tar in fiktiva vinster. Bland inflationsredovisningens teoretiker är det annars ett envist återkommande argument att viss del av de verkligt realiserade vinsterna är fiktiv.

Vid diskussioner om inflationsredovisning har jag ofta kunnat konstatera att teoretikerna inte alltid tycks förstå sambandet mellan bokföring och bokslut. När det gäller FAR-kommitténs förslag till hur sambandet mellan resultaträkningen och balansräkningen skall lösas, har jag en misstanke, att så kan vara fallet även här.

Frågan gäller nukostnadsavskrivningarna på anläggningar, där jag enligt de lämnade definitionerna får en differens vid utrangeringstillfället mellan nuvärdet på anläggningen ifråga och de ackumulerade avskrivningarna.

Vi kan ta exemplet, att ett företag i början av år 1 köper en maskin för 100 000 kr och inköpspriset stiger med 10 % om året. Nuvärdet är då vid utgången av år 10 259 400 kr, medan de ackumulerade avskrivningarna, baserade på varje års nuvärde, uppgår till endast 175 300 kr. Jag kan inte finna, att man på något sätt i resultatberäkningen eller i balansräkningen korrigerar för denna differens. Det innebär, att man får oavskrivna restvärden, som är ren luft i balansen.

Om man försöker lösa problemet genom att justera resultaträkningens avskrivningsbelopp, så påverkas årets resultat av nukostnadsavskrivningar för tidigare år och detta kan inte vara riktigt. Andra alternativet är att justera i balansräkningen direkt. Men då får man ju inte de sammanlagda avskrivningarna enligt resultatavräkningarna genom åren att stämma med balansräkningen. Hur man än vänder sig, blir det alltså något fel.

Det rör sig här i verkligheten om ett mycket grundläggande problem när det gäller inflationsredovisning. Det förvånar mig ganska mycket att kommittén inte varit medveten härom och tagit hänsyn till det i sitt förslag. I alla former av nukostnadsbaserad vinstberäkning måste varje års resultaträkning nödvändigtvis stå isolerad för sig. Man måste på något sätt skära av förbindelsen med balansräkningen, om denna skall få ett meningsfullt innehåll.

Det bokföringsmässiga samband mellan resultat- och balansräkningarna, som kommittén syftat till, har man alltså inte uppnått. Som jag i många sammanhang har hävdat är det endast en vinstberäkning baserad på anskaffningsvärden som kan ge ett meningsfullt samband mellan redovisningen av resultat och ställning.

VINSTBEGREPPEN I DE TRE VARIANTERNA

I variant I är jag som jag tidigare sagt mycket tveksam till att beteckna det ”nukostnadsbaserade” resultatet som varande uttryckt i nominella termer. Om ordet nominell skall få en innebörd i överensstämmelse med vanligt språkbruk, så måste det dock ha någon anknytning till betalningsflödet. Nominell ränta är ju den ränta som förs in i bankboken eller jag får kontant i plånboken. Att beteckna de fiktiva uppskrivningsvinster på lager och anläggningar, som räknas in i resultatet, som nominella måste vara att våldföra sig på ordets betydelse. Men inte heller ordet ”real” borde gå att använda, eftersom real betyder verklig och det minst av allt här är fråga om verkliga vinster. Även i varianterna II och III, som utmynnar i realt nettoresultat, utgår fortfarande beräkningarna från det nukostnadsbaserade nettoresultatet, vari ingår uppskrivningsvinsterna. Därmed kan man inte undgå att beteckna en del av dessa fiktiva vinster som reala.

Som sitt väsentliga argument för varianterna II och III med beräkningen av real vinst kommer kommittén med det vanliga talet om vikten av att företagen bevarar köpkraften för kapitalet. Men argumentet är inte relevant, eftersom beräkningarna saknar samband med det enskilda företagets finansiella verklighet. Det kan aldrig vara en meningsfull målsättning för ett företag att bevara någon sorts allmän köpkraft på sitt egna kapital. Vad det gäller för företaget är att upprätthålla eller stärka sin soliditet, dvs relationen mellan eget och främmande kapital. Denna relation kan inte uttryckas annat än i nominella termer.

I variant III fortsätter man med vissa särskilda räkneövningar, vilka liksom sätter kronan på verket när det gäller verklighetsfrämmande antaganden. Man utgår därvid från att det i balansräkningen finns vissa matematiska samband. Om a + b = c + d, är självfallet a = c + d – b. Inflationskorrigeringen på det egna kapitalet menar man sig på detta sätt kunna ”fördela” på övriga poster i balansräkningen. Det är emellertid inte nog med detta, utan sedan överför man resultatet av räkneövningarna till resultaträkningen, där man skapar rent godtyckliga samband mellan balansräkningens och resultaträkningens delposter. Inflationskorrigeringen av saldobeloppet kortfristiga fordringar – kortfristiga skulder i balansen hänförs sålunda till posten övriga driftskostnader. Kommitténs förklaring är minst sagt kryptisk. Vidare kan nämnas att den negativa inflationskorrigering, som man får fram på långfristig inlåning, subtraheras från räntenettot i resultaträkningen. Man föreställer sig här alltså, att företaget gör inflationsvinster på sin inlåning, som kan ställas mot de verkliga ränteutgifterna. Om man tänker på de många företag, som i dagens läge kämpar med en stor skuldbörda och höga räntor, så tror jag inte dessa på något sätt upplever skulderna som vinstskapande. Det är ju precis tvärtom, höga skulder förvärrar lönsamhetsproblemen.

DEFINITIONERNA

Som bekant har det hittills uppstått stora oklarheter vid inflationsredovisning i de former den hittills tillämpats i Sverige genom att det saknats bestämda definitioner på de begrepp, som man använt. Kommittén har i detta avseende haft ambitionen att åstadkomma större enhetlighet. Utkastet inrymmer en rad med definitioner på de olika typer av nukostnader och prisförändringar som används i beräkningarna. Det hjälper emellertid föga hur exakta definitionerna är om dessa inte går att omsätta i praktiken. Jag vet inte vilken erfarenhet kommittéledamöterna har av förhållandena inom skilda företag, men min egen nu ganska långa praktik från KF styrker mig i min inställning att förslaget är synnerligen verklighetsfrämmande. Tolkningen av definitionerna skall underlättas av ”tekniska” anvisningar, som är publicerade vad gäller nukostnadsberäkningar för sålda varor och lager, men därvid blir man ytterligare skeptisk. Låt oss t ex applicera dessa anvisningar på KFs lager i Upplands-Bro med dess hundratusen artiklar, till stor del import, från livsmedel till alla slags dagligvaror, stapel- och modevaror, och vidare tänker på hela lagerstyrningssystemet och den bakomliggande inköpsorganisationen, då verkar kommitténs rekommendationer och tekniska anvisningar onekligen ytterligare naiva. Eller låt oss tänka på en industri med dess råvaror, halvfabrikat, tillsatsvaror, förrådsvaror och färdigfabrikat. Hur skall det praktiskt tillgå för företagen att utarbeta egna index för prisutvecklingen? Hur tillämpas anvisningen att ”vid längre leveranstider tillämpas värdet vid den tidpunkt då beställning normalt skulle ha skett för leverans till värderingsdagen”. Sådant kan man hitta på hemma vid skrivbordet men i verklighetens värld finns sällan något som är normalt. Inköpsvillkoren är vitt skilda för olika slags varor och anpassar sig efter en ständigt skiftande marknad.

Ytterligheten av orealistiska definitioner skulle jag vilja påstå gäller begreppet nukostnad sålda varor, som skall motsvara försäljningsdagens återanskaffningskostnad för sålda varor. Här säger kommittén, att ”det är svårt att peka på någon enkel, generellt användbar metod för att beräkna nukostnad sålda varor och nukostnad lager samt motsvarande prisändringar, då redovisningen inte är uppbyggd för att direkt registrera nukostnad”. Det förefaller som om kommittén anser detta vara en brist i nuvarande redovisning, som går att rätta till. Men definitionen är ju så totalt verklighetsfrämmande! Det är ju uppenbarligen helt otänkbart att man dag för dag skall kunna registrera nukostnad på de råvaror, halvfabrikat och tillsatsmaterial, som ingår i försålda produkter. Och en schablonberäkning skulle säkerligen leda till en mängd olika tolkningar resulterande i om möjligt ännu större oklarhet än som idag råder om begreppet lagervinst.

Ett annat exempel på svårigheterna att omsätta teorierna i praktiken gäller nukostnadsvärderingen på anläggningar. Där sägs att ”om återanskaffning skulle ske med anläggning som har högre kapacitet, lägre driftskostnader e dyl än befintliga skall korrigering ske härför”. Men hur? Skall inköpsvärdet på en ny maskin, som är 10 % snabbare än den gamla, sänkas med 10 % eller annat procenttal? Vad är det då för fiktiva värden jag får in i min balansräkning? Hur bär jag mig åt med lägre driftskostnader? Kapitaliserar jag dessa och reducerar sedan inköpspriset på maskinen? Dessa problem överlåter tydligen kommittén med varm hand till företagen att brottas med. Ty teoretikerna lär inte kunna hjälpa till särskilt mycket.

SLUTSATSER

I och för sig kunde jag fortsätta min kritik åtskilligt längre, men det är knappast nödvändigt. Min slutsats måste bli: Stryk ett streck över hela utkastet till rekommendation om nukostnadsredovisning och släpp alla ambitioner att kunna komma fram till praktiskt användbara metoder för inflationsredovisning!

Det känns inte som en särskilt behaglig uppgift att behöva döma ut ett ambitiöst genomfört utredningsarbete på det här sättet. Men det förhåller sig som bekant så i dagens samhälle, att väldigt mycket har gått snett genom höga ambitioner, som saknat verklighetsförankring. Jag ser det i det här läget som min uppgift i egenskap av praktiskt verksam ekonom och redovisningsman att försöka möta teoretikerna med en argumentering, som visserligen bygger på den praktiska verkligheten men också har en teoretisk grund. Jag har som bekant tidigare gjort sådana försök, men utan större framgång. Jag avser då främst den artikel jag skrev 1955 och som ganska fullständigt belyste inflationsredovisningens problem både från praktiska och teoretiska utgångspunkter. Något egentligt bemötande fick jag aldrig. Sedan blev jag för några år sedan provocerad att ta till orda genom en utmanande behandling av KFs bokslut i en stor dagstidning. Detta resulterade i den ganska utdragna debatten i Affärsvärlden.

Men när man försöker diskutera med representanter från den akademiska världen får man vara beredd på svårigheter. Många frågar sig – bland dem jag själv – om det överhuvud är troligt, att en ”bokförare” ur det praktiska livet skall kunna ha synpunkter, som hittills inte beaktats av lärofäder och experter. Vad som då styrkt mig i min egen uppfattning är det obestridliga förhållandet, att teoretikerna genom åren ständigt misslyckats i sina ansträngningar och hela tiden tvingats komma med nya förslag. Det måste finnas en förklaring.

Jag vet emellertid att jag inte är på något vis ensam om en kritisk syn på inflationsredovisning. Den är bevisligen mycket allmän bland praktikens folk. Detta har med all önskvärd tydlighet framgått av enkäter gjorda i USA. Svårigheten är att så få bland praktiskt verksamma ekonomer har tid och lust att ägna sig åt att debattera med teoretikerna. Och sker detta någon gång så förbigås sådant ofta med tystnad. Bland akademiker sysselsätter man sig som bekant huvudsakligen med att diskutera med varandra och citera varandra i skrifter och avhandlingar. Att tränga in i denna värld med synpunkter och idéer, som avviker från de gängse tankebanorna, är nästan otänkbart.

Nu gäller frågan emellertid inte längre enbart ett teoretiskt spörsmål, som i och för sig kan vara stimulerande att brottas med.

Nu är det verkligt blodigt allvar, vilket jag menar det handlar om, när man från FARs sida är beredd att gå ut med rekommendationer om obligatorisk inflationsredovisning i årsboksluten för såväl stora som små företag. Jag vill inte sticka under stol med att min första spontana reaktion, när jag tog del av utkastet, var en känsla av upprördhet. Jag tänker då på de betydande arbetsinsatser som man här begär att företagen skall lägga ned på något som har så lite praktiskt värde som inflationsredovisning. De flesta företag kämpar idag med stora ekonomiska problem. Inte minst ansvarig ekonomipersonal måste ägna all sin tid och all sin ork åt att hålla betalningsströmmarna under kontroll och se till att ekonomi- och administrativa rutiner fungerar effektivt till låga kostnader. Att i detta läge belasta den kvalificerade personalen med de mängder av problem, som en inflationsredovisning av det här slaget skulle medföra, tycker jag verkar närmast ansvarslöst. Nog borde man också tänka på de miljonbelopp i kostnader som näringslivet skulle behöva offra för utbildning i den praktiska tillämpningen av teorierna.

En annan viktig fråga är hur revisorerna i sitt ofta omvittnade ansträngda tidsschema i samband med årsboksluten skall kunna hinna med rådgivning och kontroll av allt vad som krävs av företagen i samband med dessa rekommendationer.

Jag vill till slut för att inte bli missförstådd förklara, att jag naturligtvis inte bortser från värdet av information om inflationseffekter i redovisningen. Sådan information kan fylla en viktig uppgift. Men man skall därvid utgå från att ett traditionellt bokslut ger en sann och riktig grundinformation. Uppgiften är sedan att i årsredovisningen kommentera och analysera resultat och ställning, varvid inflationseffekterna kommer in som en naturlig del. Det är självklart då också nödvändigt att man använder begrepp, som är begripliga och praktiskt applicerbara på ett företags ekonomi. Vi har i KF gjort sådana försök i vår årsredovisning, och jag vill hänvisa den intresserade till KFs verksamhetsberättelse 1979 (sid 17). För den som har svårt att förstå mitt tal om betalningsströmmar vill jag också hänvisa till min artikel i BALANS nr 7/1978, Finansiell analys av företag. Jag försöker där – kanske elementärt – undervisa om bokslut som uttryck för penningflödet i ett företag och om balansräkningens roll.

John Hellman redovisningschef i Kooperativa Förbundet