I en artikel i BALANS nr 10/1980 behandlar kommerserådet Paul Berger bl a frågan om disciplinära åtgärder gentemot auktoriserade och godkända revisorer med särskilt beaktande av de preskriptionsregler som tillämpas. I sistnämnda hänseende sägs, att i avsaknad av lagregler praxis grundas på ett beslut av Kammarrätten 1974, varigenom ett av kommerskollegium meddelat beslut om varning tilldelad en auktoriserad revisor undanröjdes med den något kryptiska motiveringen ”på grund av tvåårspreskription som måste anses gälla i detta fall”.
En sådan preskriptionsregel hade aldrig någon tidigare hört talas om. Som också Paul Berger framhåller i sin artikel är beslutet att betrakta som en analogi till Brottsbalkens bestämmelser om bortfallande av påföljd. Sedan dess har vi mot den bakgrunden sett åtskilliga uttalanden från kommerskollegium som rumphuggna ger ett mycket egendomligt intryck. Låt mig ta ett färskt exempel.
”Av utredningen i ärendet framgår klart att redovisningen i bolaget varit mycket dålig och ägnad att systematiskt dölja att bolagets ställning redan från början varit mycket svag. Av revisorns egna uttalanden framgår också klart att hans revisionsinsatser varit helt otillräckliga och inte ägnade att ligga till grund för uttalande i revisionsberättelserna. Revisorn har härigenom åsidosatt sin plikt som revisor.”
Detta märgfulla uttalande från kommerskollegium avslutas med sedvanlig pompa. ”Ärendet avföres härmed från vidare handläggning”, något som den oinvigde måste uppleva som en kalldusch.
Jag tror mig veta, att Kammarrättens beslut grundades på ett resonemang råden emellan ungefär så här: ”Det måste finnas någon tidsgräns, det vore orimligt annars.
När vi inte hittade något annat så kände vi oss nödsakade att hänga upp det på Brottsbalkens bestämmelser om bortfallande av påföljd. Vi högg till med det lindrigaste fallet, det som förutsätter att den misstänkte inte kan påräkna svårare straff än 1 års fängelse och där är preskriptionstiden 2 år.”
Revisorerna plockades med andra ord in i samma fålla som småtjuvar, en jämförelse som i och för sig kan inge betänkligheter. Desto mera troligt är att ärendets delikata natur bidragit till att förlösa tanken på att preskription i någon form är nödvändig.
För Kammarrättens analogitänkande talar det förhållandet att ett läkardisciplinmål hand lagts på samma sätt och den domen blev också fastställd av Regeringsrätten. Tydligen har sedermera Socialstyrelsen funnit analogien vara väl stötande, vilket torde kunna utläsas av Lagen 1980:11 om tillsyn över hälsovårds- och sjukvårdspersonal. Där stadgas i § 11 att preskriptionstiden är 2 år.
Det förefaller därför naturligt att också vad gäller kvalificerade revisorer preskriptionstiden bör lagfästas. Det blir i så fall anledning diskutera om 2 år är en lämplig avgränsning. För ytterligare jämförelse kan då nämnas, att samma fråga på sin tid diskuterats inom advokatkåren, vilket utmynnade i att Samfundets stadgekommitté föreslog en preskriptionstid om 10 år. Frågan togs dock inte upp av regeringen och det finns följaktligen ingen preskriptionstid för advokaters missgärningar.
Att 2 år för revisorer är för kort tid är alldeles uppenbart. Det framgår redan av det förhållandet att de flesta konkurser nästan aldrig kommer i blickfånget trots att revisorernas roll just i sådana sammanhang bör särskilt granskas. Det beror på att genomsnittliga tiden för ingivande av förvaltarberättelsen enligt 55 § konkurslagen rör sig om 18–24 månader räknat från konkursdagen. Beaktar man också taxeringsrevisioner och annan tillbakablickande verksamhet bör 5 år vara en rimlig preskriptionstid.
En framställning till Justitiedepartementet kommer att inges i enlighet med förestående.
Sven Åvall, Ackordscentralen i Stockholm