Det kan finnas anledning att inledningsvis erinra om att vad vi här diskuterar är preskriptionstiden i de fall det i kollegiets tillsynsutövning blir aktuellt att meddela en revisor eller ett revisionsbolag varning. När fråga uppkommer om att upphäva en auktorisation eller ett godkännande blir enligt min mening någon direkt preskriptionsproblematik ej aktuell (se min artikel i BALANS nr 10/1980).
För Sven Åvall står det klart att det problem vi här har att göra med är att den nu tillämpade preskriptionstiden om två år är för kort och att det riktiga botemedlet häremot är att förlänga tiden till fem år. Är det så säkert det?
En diskussion av frågan bör lämpligen ha sin utgångspunkt i en betraktelse av varningens natur. Är en varning i första hand att se som en påföljd för en begången förseelse eller som ett formbundet sätt att göra en revisor uppmärksam på att han befinner sig i en situation där hans lämplighet som revisor kan bli ifrågasatt om han ej vidtar rättelse?
Det kammarrättsbeslut som Åvall åberopar får ses som en anslutning till det förstnämnda synsättet. Jag menade i min artikel att ett sådant synsätt kunde accepteras ifråga om institutet varning. Härvid hade jag i åtanke – förutom beslutet som sådant – bl a ordalydelsen i 23 § revisorsförordningen som får sägas ge uttryck för ett påföljdstänkande och de i vissa avseenden närliggande lagarna om offentlig anställning och om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m fl vilka uttryckligen betecknar varning som en disciplinpåföljd medan återkallelse av legitimation (avskedande) i förarbetena anges som en åtgärd för att skydda allmänheten mot den som inte längre utövar sitt yrke på ett godtagbart sätt eller som är olämplig för verksamheten på annat sätt.
Om detta sätt att se på varningsinstitutet accepteras även på revisorsområdet har jag svårt att se att en analog tillämpning av brottsbalkens preskriptionsbestämmelser är orimlig. Jag har också svårt att se att de förseelser som det här är fråga om skulle i sammanhanget anses allvarligare än brott på vilka kan följa fängelse i ett år. Självfallet kan inte bortses från att avsteg från de i brottsbalken givna principerna för bestämmande av preskriptionstider i vissa fall har gjorts bl a med hänvisning till att upptäckten av en viss förseelse vanligen sker vid en sen tidpunkt. Som exempel kan här nämnas 14 § skattebrottslagen och 19 kap 1 § sista stycket aktiebolagslagen. Trots förekomsten av dessa undantag känner jag tveksamhet inför om en förlängning av preskriptionstiden är den lämpligaste lösningen på det problem Åvall aktualiserar.
Är det inte istället själva påföljdstänkandet som kan ifrågasättas? Det förefaller rimligt att betrakta hela kollegiets tillsynsutövning och de åtgärder som vidtas i denna som i första hand ett skydd för allmänhetens (i form av klienter m fl) intressen. Att då som för närvarande betrakta åtgärderna varning och upphävande på olika sätt synes onekligen något konstlat. I analogi med hur upphävandet betraktas borde även varningen ses inte i första hand som en påföljd för en begången förseelse utan som ett formbundet sätt att göra en revisor uppmärksam på att hans lämplighet som revisor kan ifrågasättas och att han måste vidta rättelse. Vid ett sådant betraktelsesätt skulle hela den formella preskriptionsproblematiken falla och kollegiet vara oförhindrat att meddela varning även om en viss tid förflutit sedan en förseelse begicks.
Även om det genom rättstillämpningen nu rådande påföljdstänkandet som jag ovan sagt i och för sig kan accepteras i fråga om institutet varning tycker jag sammanfattningsvis att det vore rimligare att applicera det alternativa synsättet på hela tillsynsverksamheten och de åtgärder som vidtas i denna.
Kollegiets praktiska handhavande av de tillsynsärenden i vilka varning aktualiseras får sägas utgöra en kompromiss mellan de två synsätten. Således har kollegiet på det sättet accepterat påföljdssynsättet att kollegiet efter kammarrättsbeslutet tillämpat en preskriptionstid om två år för meddelande av varning. Å andra sidan har kollegiet ansett sig oförhindrat att i sak behandla även äldre ärenden och i beslut ge uttryck för sin uppfattning om vad som förevarit. En kanske inte alldeles konsekvent hållning men i den uppkomna situationen ganska rimlig.
Avslutningsvis vill jag framhålla att det inte finns anledning att överdriva olägenheten av att varning ej kan meddelas till följd av preskription. Viktigare än att meddela varning är ju att göra den aktuelle revisorn uppmärksam på att ett fel har begåtts och att rättelse bör vidtas. Detta syfte torde i flertalet fall väl tillgodoses även med nuvarande ordning. Likaså torde övriga revisorer i allmänhet rätt uppfatta innebörden av kollegiets beslut. Det otillfredsställande i situationen är snarast att utomstående kan uppfatta en utebliven varning som om kollegiet skulle se milt på i sak allvarliga förseelser. Detta är i och för sig ett inte betydelselöst problem. När det gällt att bestämma hur kollegiets begränsade resurser skall utnyttjas har dock en översyn av preskriptionsproblematiken måst ges en ganska låg prioritet. I dagarna har emellertid brottsförebyggande rådet visat sig ha både lediga utredningsresurser och intresse för frågan. Det är därför möjligt att saken inom kort kan komma att tas upp till utredning inom ramen för rådets verksamhet.
Paul Berger, Kommerskollegium