Det finns anledning att fråga sig vilket lands lag som enligt svensk internationell privaträtt är tillämplig på emissionsprospekt som ett utländskt bolag riktar till den svenska aktiemarknaden. Skrivna internationellt privaträttsliga regler eller prejudikat avseende lagvalsproblemet finns inte.
Detta konstaterar Michael Bogdan och Krister Moberg vid Juridiska institutionen i Lund i denna artikel. De anser emellertid inte att det är helt orimligt att hävda att svenska investerare bör skyddas genom att man på den svenska aktiemarknaden kräver emissionsprospekt i enlighet med svensk rätt även för utländska bolag.
Riksbankens beslut av 1982 att i vissa fall ge tillstånd till emission i Sverige av utländska aktier har gett upphov till några tidigare i Sverige okända problemställningar, däribland frågan om den svenska aktiebolagslagens krav på emissionsprospekt med visst innehåll är tillämplig även när ett utländskt aktiebolag emitterar sina aktier på den svenska aktiemarknaden. Spörsmålet har diskuterats bl a i Balans nr 1/1983 av Sigvard Heurlin och nr 10/1983 av Mats Müllern. Särskilt den sistnämnde har därvid med fog understrukit skillnaden mellan frågan om å ena sidan den anpassning till svenska vanor och praxis som det utländska bolaget av marknadsskäl finner lämplig och, å andra sidan, den anpassning till svensk rätt som kan tänkas vara obligatorisk på grund av att svensk rätt anses tillämplig på emissionsprospektet. Müllern synes företräda den uppfattningen att det endast är reglerna i bolagets hemland (registreringsland) som obligatoriskt skall följas och att den svenska aktiebolagslagens regler ur rent juridisk synvinkel inte är tillämpliga, inte ens analogt. Anpassas prospektet till de svenska bestämmelserna, sker så enligt Müllern helt frivilligt för att göra aktierna mera attraktiva för de svenska investerarna.
Svenska rättsläget inte entydigt
Så länge det rör sig om bolag hemmahörande i de övriga nordiska länderna – och riksbankens nya giv avser i första hand nordiska bolag – torde svårigheterna att anpassa prospektet till de svenska kraven inte bli alltför stora, bl a tack vare likheterna mellan rättssystemen. Lagvalsfrågan är dock av principiell betydelse, särskilt eftersom även utomnordiska bolag kan tänkas söka till den svenska aktiemarknaden, åtminstone i framtiden. Enligt vår mening är det svenska rättsläget därvid inte så entydigt och enkelt som det framställs av Müllern.
Vad gäller då beträffande tillämpligheten av den svenska aktiebolagslagen? Till att börja med kan det – vilket också antyds av Müllern – tänkas att den svenska aktiebolagslagens regler om emissionsprospekt helt eller delvis blir bindande för det utländska bolaget på kontraktsrättslig grund, först och främst genom att inregistreringskontraktet med Stockholms fondbörs uttryckligen anger eller åtminstone tolkas så att ett enligt den svenska aktiebolagslagen utformat emissionsprospekt utgör ett villkor för börsintroduktionen. Något sådant villkor kan enligt vår mening f n inte utläsas ur inregistreringskontraktet. Enligt kontraktets 5 p förbinder sig bolaget visserligen att till börsen inge bl a ett emissionsprospekt men det sägs inget där om prospektets innehåll, och det kan dessutom med fog hävdas att kontraktet är utformat utan att man haft anledning att räkna med utländska bolag. Mycket talar för att kontraktets krav på emissionsprospekt bör tillämpas generöst när bolaget är hemmahörande i ett land där emissionsprospekt ej är föreskrivet. Kontraktet bör visserligen tolkas med beaktande av 22 § i lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs, enligt vilken börsstyrelsen skall se till att handeln sker ”under förhållanden som överensstämmer med denna lag och annan författning samt med god affärssed”, men även i detta fall kan det hävdas att man vid denna kontroll bör respektera de skrivna eller oskrivna reglerna i svensk internationell privaträtt, när dessa i vissa fall hänvisar till främmande aktiebolagsrätt (se Källén, Emissionsprospektets utformning vid riktade utlandsemissioner. Examensarbete vid Juridiska institutionen vid Lunds Universitet, ht 82 sid 34). Möjligtvis skulle det kunna sägas att en alltför undermålig information till aktietecknarna skulle vara oförenlig med ”god affärssed”, men detsamma kan inte påstås om varje avvikelse från den svenska aktiebolagslagen.
Krav på utländska bolags prospekt
Hur det än må förhålla sig med inregistreringskontraktets tolkning, är det av intresse att undersöka vilka krav som ställs på det utländska bolagets prospekt direkt på grund av lag. Det kan ju tänkas att det främmande bolaget inte introduceras på Stockholms fondbörs, låt vara att riksbanken enligt det PM, som anger förutsättningarna vilka skall beaktas vid tillståndsprövningen, betraktar det ”i allmänhet” som ”lämpligt” att aktierna är avsedda för sådan introduktion. Det bör också hållas i minnet att enskilda aktietecknare inte är parter i inregistreringskontraktet och att det är tveksamt om de äger åberopa det som grund för t ex en skadeståndstalan med anledning av emissionsprospektets innehåll. Det finns därför anledning att ställa frågan om vilket lands lag som enligt svensk internationell privaträtt är tillämplig på sådant emissionsprospekt som ett utländskt bolag riktar till den svenska aktiemarknaden.
Några skrivna internationellt privaträttsliga regler eller prejudikat avseende det här aktuella lagvalsproblemet föreligger ej. Litteraturen är också mycket begränsad. Helt allmänt kan sägas att ett aktiebolags interna rättsförhållanden, såsom uppbyggnad av dess organ och bolagsmans rättigheter och skyldigheter, regleras av bolagets s k personalstatus (Lex corporationis), d v s av lagen i registreringslandet. Även bolagsrättsliga (till skillnad från t ex köprättsliga) spörsmål rörande relationer med utomstående (t ex bolagets borgenärer) är i princip underkastade samma lag; frågan huruvida ett cypriotiskt bolags ägare har personligt ansvar för bolagets skulder har således av arbetsdomstolen prövats enligt cypriotisk rätt (se AD 1977 nr 9).
Frågan vilka personer som utan särskild fullmakt i egenskap av bolagsorgan äger företa rättshandlingar, exempelvis ingå avtal, i bolagets namn anses också böra besvaras med utgångspunkt i personalstatutet, men det har hävdats att ett utländskt bolag åtminstone i vissa fall också får anses bundet av i dess namn i Sverige företagna rättshandlingar om motparten är i god tro och sådan begränsning i det avtalsslutande bolagsorganets behörighet, som bolaget åberopar, inte är känd i svensk lag (se närmare Roos i TfR 1964 s 104-–111). Det kan alltså tänkas att man, för att skydda en motpart, tillämpar en annan lag än bolagets, låt vara att det inte nödvändigtvis rör sig om att ersätta bolagets lag utan snarare om att komplettera denna med tillägg resp förbehåll.
Den ende skandinaviske författare som närmare behandlar den här diskuterade frågan om aktieteckning m m är Allan Philip i sina Studier i den internationale selskabsrets teori, Köpenhamn 1961, s 210. Han synes föreslå en kumulativ tillämpning av bolagets lag och lagen i teckningslandet (i vårt fall Sverige), så att båda rättsordningarnas krav måste uppfyllas. Tillämpning av teckningslandets lag motiveras med att det rör sig om ”en social beskyttelseforanstaltning”.
I fråga om vissa nyare svenska ”sociala skyddsregler”, såsom lagen om anställningsskydd och konsumentförsäkringslagen, har det i förarbetena gjorts klart att de bör tillämpas på den svenska arbets- resp konsumentmarknaden oavsett vilket lands lag som i enlighet med svensk internationell privaträtt är tillämplig på rättsförhållandet i övrigt (se prop 1973:129 s 229 och prop 1979/80:9 s 98). Det är kanske inte helt orimligt att hävda att de svenska investerarna, i synnerhet småplacerarna, bör skyddas på motsvarande sätt, bl a genom att man på den svenska aktiemarknaden även av utländska bolag kräver ett emissionsprospekt i enlighet med svensk rätt.
Till stöd för denna ståndpunkt, d v s att reglerna är av skyddskaraktär, kan anföras uttalanden av den föredragande departementschefen i proposition till aktiebolagslagen (prop 1975:103 s 345). Reglernas skyddskaraktär framkommer även i utredningsbetänkandet Större företags offentliga redovisning (SOU 1971:9 s 79).
Öppen fråga
Så länge det inte finns någon svensk rättspraxis måste den ställda frågan betecknas som öppen. Det rör sig här om en intresseavvägning, där man bör beakta icke blott de svenska investerarnas skyddsbehov utan också de svårigheter och nackdelar som svensk rätts tillämpning skulle medföra för de utländska bolagen. Det vore vidare fel att utgå från att det här endast finns två alternativ, nämligen antingen att nöja sig med att tillämpa bolagets lag eller att kräva en hundraprocentig uppfyllelse av den svenska aktiebolagslagens krav. Det är inget som hindrar att man bestämmer sig för en kompromiss, där man t ex nöjer sig med att det utländska bolaget följer sitt hemlands lag om det därvid ger information som inte är alltför underlägsen den information som föreskrives i svensk aktiebolagsrätt, eller där man kräver att svensk rätt följs på vissa punkter medan man är mera tolerant i fråga om andra punkter. Skulle de svenska domstolarna finna att den svenska aktiebolagslagen är tillämplig på utländska bolags emissionsprospekt torde svenska regler av svensk domstol tillämpas också på upphovsmännens skadeståndsansvar för prospektets innehåll, i synnerhet eftersom den skadegörande handlingen till väsentlig del har företagits här i riket (se NJA 1969 s 163).
Man får i sammanhanget inte heller glömma brottsbalkens 9 kap 9 § (svindleri), som utan tvekan är tillämplig även vid utländskt bolags aktieemission i Sverige. Vi anser det ej heller uteslutet att marknadsföringslagens regler är tillämpliga. Enligt 1 § marknadsföringslagen omfattar lagen näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter. Enligt förarbetena skall uttrycket nyttigheter även anses innefatta aktier och andra värdepapper (prop 1975/76:34 s 126). Frågan är dock om bolaget i denna situation kan anses som näringsidkare.
Michael Bogdan och Krister Moberg, Juridiska institutionen i Lund