Publicerade analyser innehåller sällan uppgift om den latenta skatteskuldens storlek. Det är därför inte uppseendeväckande att i ett exempel visa hur man kommer fel när man på så sätt begränsar informationen till vad som ingår i soliditet I.
Detta skriver universitetslektor Sigurd Hansson i denna kommentar till Sven-Erik Johanssons artikel i Balans 6/84.
Med stort intresse har jag tagit del av Sven-Erik Johanssons kommentarer (Balans 6/84) till min artikel ”Obeskattade reserver innebär inte något risktagande” (nr 4/84).
Det gläder mig att Sven-Erik Johansson inte har några invändningar mot huvudtesen i min framställning. Företagens – främst börsföretagens – finansiella risktagande uttrycks i tidningar och tidskrifter i ett enda mått, nämligen soliditet beräknad som eget kapital plus hälften av obeskattade reserver, i relation till totalt kapital. Jag invänder i artikeln att detta mått är om inte missvisande så åtminstone ofullständigt och försvårar bl a jämförelser mellan företag, som har olika relation mellan obeskattat och beskattat eget kapital. Ett bättre mått är att beräkna summan av eget kapital och hela de obeskattade reserverna i relation till totalt kapital. Detta relationstal rekommenderas också av Näringslivets Börskommitté, benämning andel riskbärande kapital. ”Detta mått rekommenderas såsom komplement till ett traditionellt soliditetsmått (justerat eget kapital i förhållande till balansomslutningen) för att erhålla ett för internationella jämförelser ändamålsenligt underlag.” (citat ur NBs rekommendation).
Andra förutsättningar än avsett
Sedan tycker jag emellertid att Sven-Erik Johansson kritiserar min framställning under ett annat antagande om förutsättningarna än jag avsett. Exemplet i kommentaren kanske bäst klargör vad jag avser: Soliditet I – definierad som eget kapital plus 50 % av obeskattade reserver – beräknades (i absoluta tal) för ett företag till 103 mkr, således den traditionella definitionen. Frågan var sedan hur man kunde beräkna företagets överlevnad (i meningen hur länge det egna kapitalet räcker) vid en antagen årlig förlust (före bokslutsdispositioner) av 13,6 och en antagen betald skatt av 0. Man får då fel svar vid division 103/13,6 = 7,6 år, eftersom det även finns riskbärande kapital i form av latent skatteskuld.
Sven-Erik Johansson visar hur man får en korrekt beräkning av överlevnaden genom att beakta återföringen av latent skatteskuld som en intäkt. Förlusten efter denna återföring blir då vid 50 % skatt 6,8 mkr per år till dess den latenta skatteskulden är återförd. Sven-Erik Johansson förutsätter således att man har information om den latenta skatteskuldens storlek.
Jag förutsätter däremot att man inte har denna uppgift. Så är det ju också i stor utsträckning. När man i tidningar och tidskrifter kommenterar eller i tabellform redovisar företagens soliditet och justerade egna kapital (vanligen beräknat per aktie) nämner man praktiskt taget aldrig något om storleken av latenta skatteskulder. Jag tycker därför att det inte alls är förvånande att jag visar exempel på inte bara hur man kan komma fel utan måste komma fel, när man begränsar informationen till vad som ingår i soliditet 1. Tvärtom är det själva poängen med min framställning. Det kanske skall noteras att det inte är så enkelt att man kan tala om en förlust efter skatt av hälften av 13,6 mkr. Detta skulle förutsätta att företaget endast hade obeskattade reserver och inte något beskattat kapital.
Visst vill jag instämma i Sven-Erik Johanssons krav på konsistens mellan mätning av kapital och resultat. Han förutsätter då att erforderlig information finns tillgänglig (t ex årsredovisning). Jag vill med mitt exempel visa hur fel det blir, när nödvändig information inte finns (t ex så som uppgifterna vanligen presenteras i tidningar och tidskrifter och därmed förmodligen används av många beslutsfattare).
Sigurd Hansson, universitetslektor vid Företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet