I Balans nr 3/1985 har Lars Forss skrivit en artikel med rubrik ”Risken liten med företagsägd kapitalförsäkring”. Han ger i artikeln en redogörelse för hur låg ett bolags kostnad blir för en pensionsutfästelse, som är säkrad genom en företagsägd kapitalförsäkring.
Hans beräkningar baseras på vissa förutsättningar, bl a att försäkringsbolagets kapitalplaceringar ger en förräntning av 12 % per år samt att livförsäkringsbolag betalar 33 % skatt på kapitalavkastning. Beräkningen förutsätter vidare att bolagsskatten är 52 % och marginalskatten för privatpersoner 75 %. Beräkningen rör sig över en tidsrymd av 25 år.
Därutöver krävs för att den framlagda beräkningen skall hålla en icke nämnd förutsättning nämligen, att företaget/försäkringstagaren kan förutse att under den 20-åriga premiebetalningsperioden konstant vara i ett läge då man har vinster som måste bli föremål för beskattning eller att man är konstant överkapitaliserad samt att man har en konstant överlikviditet. Premiebetalningarna görs ju av beskattat eget kapital!
Då det utbetalda kapitalet (premien) i flertalet företag måste ersättas genom självfinansiering, d v s genom nya rörelseöverskott som skall beskattas, kan man inte bortse från skatten för premiebetalningarna.
Det försäkrade företaget har sålunda att, utöver premien, som i artikeln exemplifierades till 67.500 kronor per år, erlägga skatt på densamma. Jag utgår ifrån samma förutsättningar som Lars Forss i artikeln, d v s att skatten utgör 52 % och förräntningsfaktorn är 5,76 %. Då kostar premien företaget 73.125 kronor i skatt per år. Nuvärdet av den betalningsströmmen under en 20-årsperiod är 904.600 kronor.
Med beaktande av skatteutgifterna ökar den totala kostnaden för direktpensionen i exemplet från 358.000 kronor med 904.600 kronor eller till 1.262.600 kronor i nuvärdetermer.
Enligt min uppfattning syns därför konstruktionen med en utfästelse garanterad genom en företagsägd kapitalförsäkring utomordentligt dyrbar och därför tvivelaktig. Det stabila företag, som befinner sig i ett sådant ekonomiskt läge att försäkringen är ett alternativ till annat sparande, syns knappast ha behov av att lämna en särskild garanti för en utfäst framtida direktpension. I det företag där den pensionsberättigade känner behov av en garanti, är kostnaden för en kapitalförsäkring för företaget betydligt högre än vad som framgår av Lars Forss artikel. Det finns i allmänhet billigare alternativ att garantera en utfästelse, t ex genom en kreditförsäkring.
Det är självfallet positivt att försäkringsbolagen kan tillhandahålla även denna typ av försäkringar, som i vissa speciella situationer kan utgöra ett alternativ. Samtidigt är det beklagligt att försäkringsbolagen, vars försäljare ofta framstår som objektiva rådgivare vid sina kontakter med potentiella försäkringstagare, säljer försäkringar på ofullständiga premisser. Det vore önskvärt om det kunde utvecklas ett erfarenhetsutbyte mellan försäkringsbolagen och fristående konsulter med kunskaper om redovisning och skatter.
Med hänsyn till den dynamik som vi under de senaste åren upplevt i avseende på förändrad lagstiftning inom alla områden, är det numera tveksamt att fatta så långsiktiga beslut (25 år) på en kalkyl, som baseras på faktorer, vars varaktighet i hög grad bör ifrågasättas.
Siv Berlin, auktor revisor, Bohlins Revisionsbyrå AB