Att införa kapitalandelsmetod i svensk redovisningspraxis, som FARs redovisningskommitté föreslår, medför en rad frågor och verkar på flera punkter att strida mot både lagregler och grundläggande redovisningsprinciper. Sven Lundén, godkänd revisor vid Lundab Företagskonsult AB i Göteborg, kritiserar utkastet till rekommendation om Redovisning för andel i intresseföretag (Balans 2/86).

FARs nya utkast till rekommendation om Redovisning för andel i intresseföretag innebär i huvudsak ett accepterande av den så kallade kapitalandelsmetoden (the equity method) i koncernredovisningen, dock med vissa villkor. Bakgrunden till detta utkast kan sägas utgöras av följande huvudfaktorer:

  • ändring i internationell praxis under 1970-talet i riktning mot kapitalandelsmetoden

  • 1974 års bolagskommittés delbetänkande ”Koncernbegreppet m m” (SOU 1979:46)

  • FARs utkast 1979 till rekommendation om Redovisning för andel i intresseföretag

  • sannolika påtryckningar från delar av den svenska industrin för införande av kapitalandelsmetoden såsom god redovisningssed med påföljande debatt.

Huvuddelen av debatten är redovisad i artiklar i Balans 2/86 av Per V A Hanner, ledamot av FARs redovisningskommitté, samt i tidigare debattartiklar i samma tidning. Jag anser mig därför inte behöva redogöra för bakgrunden ytterligare, utan förutsätter att detaljerna är kända för läsaren. Det förtjänar dock att påpekas, att i bakgrundsfaktorerna ligger en polaritet mellan å ena sidan bolagskommitténs betänkande och FARs utkast 1979, som tog avstånd från kapitalandelsmetoden i dess renodlade form, och å andra sidan framväxande internationell praxis samt svenska industriintressen. Det framstår för mig som sannolikt att det är de sistnämnda som varit i hög grad vägledande för FARs accepterande av metoden, och dessa påtryckningar torde ha varit nog så starka, eftersom de åstadkommit en i svensk redovisningshistoria relativt ovanlig helomvändning i redovisningspraxis med åtskilliga diskutabla inslag, vilka jag avser att redogöra för nedan.

Det är ej mitt huvudsyfte att ifrågasätta kapitalandelsmetoden som sådan, utan fast mer att granska tillvägagångssättet för denna förändring av redovisningspraxis med hänsyn till grundläggande redovisningsprinciper, svensk lagstiftning, svensk och internationell praxis, god redovisningssed, kontroll- och revisionsaspekter samt praktiska konsekvenser.

Berör grundläggande principer

Det kan direkt konstateras att FARs utkast berör övergripande regler och principer för svensk redovisning. En av dessa är reglerna för redovisningsenhetens avgränsning. Risken för oklarhet om enhetens avgränsning kan vara särskilt stor i koncerner med många intressebolag, i synnerhet om dessa till och med dominerar koncernen. Man kan då få en ”företagsmassa” som till stora delar står utanför koncernledningens kontroll. I en sådan situation är det befogat att ifrågasätta om inte avgränsningen av redovisningsenheten borde göras snävare. Denna fråga har dock ej berörts vare sig i kommentarerna till FARs utkast eller, såvitt känt, i debatten i övrigt.

En annan grundläggande princip är realisationsprincipen, som ju har som utgångspunkt att en tillgångspost i balansräkningen är relevant endast under förutsättning att betalning är ”inom räckhåll”, vilket i sin tur förutsätter antingen att företaget är ägare till tillgången, att den utgör en juridisk fordran eller att företaget eljest har ett bestämmande inflytande över tillgången, som senare leder till betalning. Inga av dessa kriterier är uppfyllda vid tillämpningen av kapitalandelsmetoden, som alltså innebär redovisning av orealiserade inkomster. Detta förhållande pekar Per Hanner på i sin artikel i Balans 10/79 såsom ”en vägande invändning mot the equity method”.

I debatten framkommer inga vägande sakskäl för att frångå realisationsprincipen, utan man hänvisar där endast till vissa andra områden där det är tveksamt om denna princip används som den borde, vilket ju är ett svagt försvar för att överge en grundläggande redovisningsprincip. I sin kommentar till utkastet i Balans 2/86 framhåller Hanner att detta problem har lösts ”genom att man visserligen tillåter att sådana vinster ingår i koncernresultatet men föreskriver att de låses i bundet eget kapital”. Det förhållandet att vinstmedlen låses i bundet eget kapital har endast den effekten att de ej kan utdelas. Den orealiserade vinsten redovisas lika fullt som eget kapital och ökar därtill koncernens bundna reserver, vilket ger en missvisande bild av verkligheten. Problemet med realisationsprincipen har därigenom ”lösts” på det enkla sättet att principen avfärdas!

Jämförbarheten försvåras

Vidare berör utkastet den så kallade jämförbarhetsprincipen, dock utan att den omnämns i utkastet eller dess kommentar. Jämförbarheten mellan redovisningarna i moderföretaget och intresseföretaget kan som bekant försvåras av frågor om definitioner, terminologi och redovisningsprinciper. Hanner konstaterar i sin artikel i Balans 3/80 att ”man inte alltid kan räkna med att ägarföretaget har sådan insyn i intresseföretaget som ett moderföretag har i ett dotterföretag”. I kommentarerna kring utkastet, liksom i debatten om kapitalandelsmetodens införande, förekommer knappast några motargument vad gäller svårigheterna med jämförbarheten, varför man får dra slutsatsen att även denna princip åsidosätts i förslaget.

En annan redovisningsprincip, försiktighetsprincipen, torde beröras vid användningen av kapitalandelsmetoden. Detta blir en följd av att realisationsprincipen mer eller mindre åsidosätts, med påföljd att i sämsta fall osäkra tillgångar respektive intäkter redovisas, vilket står helt i strid med denna princip.

Materialitetsprincipen och relevansprincipen är också aktuella i analysen av kapitalandelsmetoden och dess effekter. Jag avser dock att återkomma till dessa längre fram.

Inte lagens koncernbegrepp

I aktiebolagslagen 11 kap 11 § 1 st står: ”Koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen skall var för sig utgöra ett sammandrag av moderbolagets och dotterföretagens resultaträkningar och balansräkningar, upprättat enligt god redovisningssed.” I 2 st samma paragraf står: ”Koncernresultaträkningen skall utvisa koncernens årsresultat...” I den sista meningen hänvisas inte till god redovisningssed utan lagen stipulerar ordagrant att årsresultatet endast skall innehålla resultat som härrör från koncernen i aktiebolagslagens mening. Härav följer, att kapitalandelsmetodens införande av icke-koncernbolags årsresultat i koncernens årsresultat direkt strider mot lagens bokstav.

Den utvidgning av koncernbegreppet som åberopas som huvudskäl för att metoden skall vara laglig, och möjlig att genomföra via god redovisningssed, överensstämmer alltså inte med lagtexten i dess nuvarande lydelse. I Balans 2/86 hävdar Hanner beträffande utvidgningen av koncernbegreppet att ”...detta bör kunna ske, eftersom det ej strider mot lagen utan är en påbyggnad på den grund lagen ger...” och menar att det då bör ”...kunna godkännas att man i koncernredovisningen för andelen av ett intressebolag använder en värdering som jämfört med den i ägarföretaget för aktierna i intressebolaget är avvikande men följer god sed enligt internationell uppfattning”. ”Påbyggnad på den grund lagen ger” uppfattar jag som FARs grundmotiv för att acceptera kapitalandelsmetoden utan lagändring, men denna grund torde sålunda åtminstone kunna bli föremål för diskussion.

Innebär uppskrivning av anläggningstillgång

Även om nu aktiebolagslagens koncernbegrepp innefattade intressebolag, är detta villkor ej tillräckligt, utan även bokföringslagens 15 § bör ändras för att tillgodose de logiska följderna av kapitalandelsmetoden: bokföringslagens grundregler skall vara vägledande även för värderingen i koncernredovisningen, vilket innebär att uppskrivning av anläggningstillgångar i form av intressebolagsaktier utöver anskaffningsvärdet ej får ske. Det av redovisningskommittén åberopade förhållandet att dotterbolags tillgångar ofta åsätts helt andra värden än i dotterbolagets egen balans på grund av över- eller undervärden i förvärvsanalysen, strider egentligen ej mot BfL 15 § eftersom det åsatta värdet ej är högre än det koncernmässiga anskaffningsvärdet, varför sådana jämförelser knappast kan rättfärdiga en regelrätt uppskrivning av anläggningstillgång.

Vidare bör uppmärksammas att krav på intresseföretagsredovisning även måste ställas på andra än koncerner, varav följer att samma regler måste gälla för såväl enskilt företag som koncern, vilket i sin tur stöder det som anfördes i föregående stycke. Detta förhållande åberopades av 1974 års bolagskommitté, när den konstaterade att kapitalandelsmetoden ej kunde användas i svenska koncernredovisningar utan lagändring. Se även Balans 3/80, där Hanner mycket riktigt framhåller att det skulle vara ”underligt, om en värderingsmetod som är förbjuden av bokföringslagen skulle anses förenlig med kravet på god redovisningssed, som ju också gäller koncernredovisningar”.

I texten till FARs rekommendationsutkast framhålles att kapitalandelsmetoden i det enskilda företagets redovisning ej är i överensstämmelse med gällande bokföringslag och hänvisar dessa till den så kallade anskaffningskostnadsmetoden medan vad gäller koncernredovisningen, man inte berör de legala aspekterna mer än att konstatera att ”föreningen anser att detta är möjligt utan att det strider mot gällande lag, under förutsättning att vissa särskilda svenska lagregler och förhållanden beaktas”.

Praxis

Det råder ingen tvekan om, att man i internationell praxis accepterat kapitalandelsmetoden, vilket tagit sig uttryck i IASCs rekommendation nr 3 samt EGs direktiv nr 7. I denna praxis får då anses ingå det utvidgade koncernbegreppet. Det måste framhållas att internationell koncernredovisning i många avseenden skiljer sig från den svenska, till exempel i USA där kapitalandelsmetoden tillämpas även på dotterbolagsaktier i moderbolagets bokslut. Vidare avviker svensk redovisningspraxis på flera väsentliga områden från den internationella, till exempel vad avser redovisningen av bokslutsdispositioner och obeskattade reserver, vilket tillsammans med övriga diskrepanser talar emot att kapitalandelsmetoden i Sverige skulle vara till så stor nytta för utländska läsare av våra koncernredovisningar.

Sambandet mellan redovisning och beskattning i Sverige utgör ofta ett hinder för oss att tillämpa IASCs rekommendationer och ibland är dessa helt oförenliga med grundläggande element i vår lagstiftning, vilket av FARs redovisningskommitté 1979 bedömdes vara fallet i frågan om kapitalandelsmetoden, införd enbart i koncernredovisningar. Vad gäller kapitalandelsmetoden i svensk praxis så är det ännu endast ett fåtal företag som använder densamma i sina koncernredovisningar, och den allmänna inställningen till metoden 1979 framgår av att elva remissinstanser av tolv var negativt inställda till dess införande i svensk redovisningspraxis.

En annan aspekt som berör svensk praxis är problemet med obeskattade reserver som i FARs utkast har lösts genom en rekommendation om att de obeskattade reserverna i intresseföretag anses utgöra till hälften eget kapital, till hälften latent skatteskuld. Det torde inte vara förenligt med hittillsvarande praxis i Sverige att öppet redovisa latent skatteskuld, såsom här föreslås.

God redovisningssed

Grundläggande redovisningsprinciper, såsom de angivits ovan, är givetvis fullt ut representerade i god redovisningssed. En stor del av invändningarna mot införande av kapitalandelsmetoden i Sverige, sammanfaller således med vad som sagts med utgångspunkt från grundläggande redovisningsprinciper ovan. Härtill kommer dock några aspekter som jag vill beröra i korthet.

Det torde vara god redovisningssed att konventionella redovisningsprinciper som gäller ett enskilt företag också skall gälla koncernredovisning.

Enligt god redovisningssed betraktas i en koncernfinansieringsanalys minoritetsandelens vinst minus utdelning såsom internt tillfört kapital. Om denna minoritetsandel utgör ett intresseföretag i annan koncern, som tillämpar kapitalandelsmetoden, kommer motsvarande icke utdelade vinst att i denna koncern räknas som internt tillförda medel i finansieringsanalysen. Detta leder till att samma vinstmedel medräknas i två olika koncerners finansieringsanalyser, vilket knappast kan vara förenligt med god redovisningssed.

Latent skatt redovisas normalt inte

Det under avsnittet lagstiftning berörda problemet med redovisning av latent skatteskuld, torde ej endast vara avvikande från svensk praxis, utan det kan också ifrågasättas om det utgör god redovisningssed, eftersom latent skatteskuld normalt inte redovisas, ens netto, på ökningar i anläggningstillgångars värden efter förvärvet.

En annan företeelse som skulle kunna uppstå vid användningen av kapitalandelsmetoden är det förfarande som innebär, att man i samband med koncernbokslutet kvittar ansamlade förluster hos dotterföretag mot bundna reserver, vari ingår vinstandel i intresseföretag. Innebörden av detta är att upplösningen av bundna reserver, som redovisas som en klumpsumma, reduceras eller elimineras av intressebolagens vinstandelar på ett sätt som ger en missvisande bild av koncernens egna kapital, vilket knappast kan vara förenligt med vare sig god redovisningssed eller lagstiftarens intentioner.

Ägarföretagets kontroll

Jag vill ånyo hänvisa till uttalandet i Balans 3/80 att ”man inte alltid kan räkna med att ägarföretaget har sådan insyn i intresseföretaget som ett moderföretag har i ett dotterföretag”. Bakom detta uttalande ligger naturligtvis sådana förhållanden som att ägarföretaget ofta inte kan utföra någon normal revision i intressebolaget (med undantag för eventuellt tillsättande av minoritetsrevisor), att osäkerhet kan uppstå vid eliminering av internvinst mellan bolagen samt svårigheter i övrigt att kontrollera bolagens interna relationer. Man kan visserligen förutsätta att ägarföretaget genom sin aktiepost är representerad i intressebolagets styrelse, och även i övrigt har en viss insyn i företaget, men det är inte svårt att föreställa sig att negativ information kan undanhållas ägarföretaget, i synnerhet i en krissituation. Bristen på formella rättigheter till insyn i intressebolaget kan därför i vissa lägen medföra en mer eller mindre felaktig bild av bolagets utveckling, vilket i sin tur minskar koncernredovisningens tillförlitlighet.

Ett annat förhållande som kan försvåra kontrollen av intressebolagets ställning och resultat är när ägarbolaget och intressebolaget har olika räkenskapsår, vilket leder till periodiseringsproblem. Om till exempel ägarföretaget har kalenderår som räkenskapsår, medan intressebolaget har bokslut den 30/4, blir intressebolagets vinstsiffror åtta månader äldre än koncernredovisningen, vilket ytterligare minskar dess tillförlitlighet. Vidare kan valutakursförändringar under mellantiden än mer minska siffrornas relevans. Om å andra sidan bolagen har samma räkenskapsår, uppstår risken att den tidspress som ofta föreligger när boksluten skall fram, medför att tiden blir mycket knapp för ägarföretaget att granska och sätta sig in i intressebolagets redovisning.

Praktiska problem vid tillämpningen

Flera av de ovan anförda förhållandena medför självklart rent praktiska problem vid tillämpningen av kapitalandelsmetoden, såsom timingen av redovisningarna i bolag med olika räkenskapsår. Härtill kan läggas praktiska problem mellan bolagen vad avser definitioner och terminologi i redovisningen samt den allmänna komplexitet som kännetecknar tillämpningen av kapitalandelsmetoden enligt FARs alternativ II, som bland annat innefattar nio olika anvisningspunkter, varibland en med fem underpunkter. Häri ligger anvisningar för redovisning av intressebolags extraordinära poster och skattekostnader m m, vilket dels försvårar framtagandet av koncernredovisningen, dels knappast gör läsningen av densamma lättare. I sin artikel i Balans 10/79 pekar Hanner på ytterligare komplikationer som kan uppstå genom kapitalandelsmetoden, såsom att en årsförlust i intresseföretaget genom förbiseende kan bli dubbelräknad före bokslutsdispositioner i samband med nedskrivning av aktierna i bolaget.

En annan fråga av praktiskt intresse är huruvida kostnaden för att redovisa vinstandelar i intressebolag i koncernredovisningen står i proportion till värdet av den utökade informationen (materialitetsprincipen). En förutsättning för att informationen skall vara av värde överhuvudtaget, är ju att den är tillräckligt relevant (relevansprincipen), vad avser de framtida betalningsströmmar som skall kunna utläsas ur informationen. Mot bakgrund av vad som tidigare är sagt kan i många fall relevansen i och därmed värdet av informationen komma att ifrågasättas. Detta kan bli särskilt tydligt i mindre företag.

Metodens komplexa natur tillsammans med FARs restriktioner kan medföra svårigheter för den icke initierade läsaren att rätt tolka en koncernredovisning med kapitalandelsmetoden.

Sammanfattning

Införandet i svensk redovisningspraxis av kapitalandelsmetoden, såsom det föreslås i FARs utkast till rekommendation, är som framgått ovan, förknippat med en lång rad frågeställningar. På ett flertal punkter förefaller införandet vara uppenbart oförenligt med grundläggande redovisningsprinciper i Sverige, med lagstiftningen samt med god redovisningssed, förutom de många andra tveksamheter som föreligger. Det framlagda förslaget förefaller milt uttryckt ”forcerat”, vilket kanske delvis får tillskrivas troliga påtryckningar från den del av industrin i Sverige som förefaller ha ett starkt affärsintresse av att kapitalandelsmetoden ”legaliseras” för att underlätta introduktion av aktier på utländska börser m m. Det vore beklagligt om landets ledande redovisningsinstans ger avkall på noggrannhet och advertens vid ändringen av icke oväsentliga redovisningsregler även om förslaget endast är ett utkast till rekommendation. Om nu kapitalandelsmetoden skall införas i svensk redovisningspraxis och koncernbegreppet utvidgas, så må det ske, men då måste också de nödvändiga och logiska förändringarna av redovisningsprinciper, lagstiftning m m äga rum. Ett sådant komplicerat förfarande har man dock tydligen velat undvika och i stället valt ett kompromissförfarande av ett inte helt lyckat slag.

Kan det då finnas några andra lösningar av intressebolagsredovisning? Sannolikt finns det flera alternativ, även om dessa inte är så bekväma för läsaren av en koncernredovisning som den i utkastet föreslagna. Ett exempel kan vara att i en bilaga till koncernredovisningen i sammandrag redovisa intressebolagens vinster samt annan relevant information tillsammans med en sammanfattande kommentar om hur intressebolagens ställning, resultat och utveckling påverkar ägarföretaget respektive koncernen. Det borde inte vara förenat med större svårigheter för läsaren att då bilda sig en minst lika god uppfattning om utvecklingen för koncernen inklusive intressebolag jämfört med den relativt komplicerade redovisning som kapitalandelsmetoden innebär.

Sven Lundén, godkänd revisor

Inlägget kommer att kommenteras av professor Per V A Hanner i Balans 9/86.