Redovisning: Finansieringsanalysen kan göras mer enhetlig

Intressenterna i börsnoterade företag kan i framtiden förväntas kräva säkrare information om företagens ekonomiska läge. Ett steg på vägen vore en mer enhetlig finansieringsanalys. Ekon dr Erling Green på S-E-Banken i Malmö presenterar några förslag.

Företagets externa redovisning ska ge utomstående bedömare en så korrekt information om den ekonomiska situationen som möjligt. Detta har blivit allt viktigare eftersom antalet företag, organisationer, myndigheter och privatpersoner inom företagens intressentgrupper har ökat. Särskilt markant är att antalet aktieägare i börsnoterade företag och antalet kreditgivare generellt vuxit. Många av företagens delvis nya intressenter kan tänkas lägga större vikt vid en bedömning av framtida möjligheter än av företagens nuvarande situation. Därför bör utformningen av redovisningen utgå ifrån att bedömningen gäller fortsatt drift (going concern). Eftersom analysen vid likvidation därtill alltid kräver extra åtgärder, bör redovisningen inte utgå från denna ovanliga situation. Resonemanget medför att balansräkningen skall visa företagets tillgångar och betalningsåtaganden med utgångspunkt från företagets situation.

För det stora antalet företag som ska ha auktoriserad revisor, kan bokslutet delas upp i fyra delar: resultaträkning, balansräkning, finansieringsanalys och förvaltningsberättelse. I denna artikel ska några inslag i utformningen av balansräkning och finansieringsanalys diskuteras.

Utformning av balansräkning

Avsikten med balansräkningen är att informera om storleken av tillgångar och dessas finansiering. En viktig förändring under senare år är att alltfler företag redovisar anläggnings- och varulagerreserv. Detta medför en mer korrekt bild av såväl anläggningstillgångar som av eget kapital. En ännu bättre bild av företagets situation skulle fås under förutsättningarna som beskrivs nedan:

1. Hela beloppet av beviljade räkningskrediter (check-, postgiro- och factoringkrediter) tas upp som särskilda poster under långfristiga skulder, medan summan av ej utnyttjade krediter tas upp som en särskild post bland likvida medel. Företagets möjligheter att möta likviditetsbehov och förmåga att expandera kundfordringarna speglas bättre på det sättet. Det är en fördel att redovisa beviljade limitar bland långfristiga skulder, eftersom de vanligen inte amorteras. I de fall amortering ska ske av del av räkningskrediter under det kommande året, bör denna del tas upp bland kortfristiga skulder. Att endast ange utnyttjad kredit ger onödigt litet information om rörelsekapitalets storlek.

Tre komplikationer med den här aktiveringen av räkningskrediterna är att räntabiliteten på totalt kapital regelmässigt försämras, att soliditeten sjunker och att man tar upp ett belopp bland skulderna – en outnyttjad del av räkningskrediterna – som inte motsvaras av något betalningsåtagande. Dessa nackdelar uppvägs förmodligen av att disponerat rörelsekapital framgår bättre. Större företag har ibland certifikatprogram. Dessa bör dock bara redovisas till den del som är såld på penningmarknaden, förutom den del som banken eventuellt garanterar teckning för, eftersom ingen har åtagit sig att ge krediten.

2. Ett stort antal företag använder leasing. Om företaget använder leasing, avbetalning, banklån eller egenfinansiering beror i huvudsak på företagets situation, finansiellt och skattemässigt, samt på kreditmarknaden. Det är knappast logiskt att banklån och avbetalningskontrakt redovisas men inte leasingavtal. Leasing- och avbetalningsobjekt bör redovisas under två särskilda poster bland anläggningstillgångarna. De bör skrivas av (vad avser balansräkningen) på samma sätt som om de hade finansierats med banklån eller eget kapital. Den främsta svårigheten vid aktivering av leasingavtal är behandlingen av framtida avgifter. Eftersom de innehåller ersättning för såväl räntekostnad som för amortering/avskrivning blir det inte riktigt rätt om alla framtida leasingavgifter tas upp på passivsidan. Detta rättas emellertid i viss mån till om avgifterna diskonteras till företagets kalkylränta. FASB (amerikanska rekommendationer) förespråkar aktivering av leasingavtalen i Statement No. 13. På analogt sätt kan man behandla andra av företagets rättigheter och skyldigheter, även om de inte resulterar i materiella tillgångar och gängse skulder. Då kan leasingavgifterna tas upp som särskild post bland finansiella poster i resultaträkningen. Att dela upp leasingavgiften i avskrivningar och kreditkostnad skulle ge en ännu bättre uppfattning om företagets kostnadssituation.

3. Föreslagen utdelning bör ingå bland kortfristiga skulder i stället för att tas upp som del av fria reserver, eftersom utdelningen betalas under nästa verksamhetsår. Om föreslagen utdelning ingår bland fria reserver överskattas det egna kapitalet.

4. Företagen placerar vissa poster på högst olika platser i resultaträkningen. Detta försvårar analysen högst påtagligt. Det vore exempelvis bra om erhållna/lämnade koncernbidrag alltid placerades bland finansiella poster. Argumentet för den placeringen är:

Ett ökat antal koncerner har i dag en central finansfunktion. Genom den kan ledningen fastställa avkastningskrav på olika dotterföretag. Detta påminner mycket mer om kredit än om riskkapital i traditionell mening, där avkastningskravet på kort sikt ställs av företagsledning.

Sedan ett drygt decennium är det vanligt med finansieringsanalys (FA) i svenska årsredovisningar. FA har dock funnits sedan mitten av 1800-talet i vissa större amerikanska företag. Den första rekommendationen kom dock inte förrän 1963 i APB No 13 från AICPAs Accounting Principles Board, som sedermera har ersatts av APB No 19 från 1971. Enligt denna skall FA visa alla väsentliga finansierings- och investeringsaktiviteter, oavsett om de involverar medel eller ej. 1 FAR uppfyller dessa krav.

Utformning av finansieringsanalys

Elmgren-Warberg och Ingblad kommenterar FAs ställning i redovisningen:

”Lagreglerna kan ses som ett svar på ett allt starkare behov av att i årsredovisningen ge en beskrivning av företagets investerings- och finansieringsaktiviteter under året. Resultaträkningen beskriver hur företagets vinst har bildats. Beskrivningen kan ge underlag för bedömningen av huruvida resultatet varit tillfredsställande eller ej. Beskrivningen av investerings- och finansieringsaktiviteterna syftar till att ge underlag för bedömningar om utvecklingen av den finansiella balansen varit tillfredsställande.” 2

Det har i Sverige publicerats en bok och ett tiotal artiklar 3 i detta spörsmål. Såväl den internationella som olika nationella revisorsorganisationer har därtill utfärdat rekommendationer. I det följande diskuteras:

1. Finansieringsanalysens ställning i förhållande till övriga redovisningshandlingar.

2. Hur bör skillnaden mellan tillförda och använda medel definieras?

3. Definition av Internt Tillförda Medel (ITM).

4. FA i koncernredovisningen.

5. Förslag till modell för finansieringsanalys.

A. Finansieringsanalysens ställning i årsredovisningen

En grundläggande fråga är om FA ska vara jämställd med resultat- och balansräkningarna eller om FA ska kunna upprättas med hjälp av dessa.

Om en extern bedömare gör upp FA utifrån resultat- och balansräkningarna (inkl kommentarer till dessa) får han nästan undantagslöst en annan storlek för bl a investeringarna än det som företaget redovisar. Vilket är det ”rätta” beloppet?

Även om man anser att FA är jämställd med de andra redovisningshandlingarna, hade det varit positivt om den externe bedömaren kunnat rekonstruera företagets egen FA med hjälp av förvaltningsberättelse, balans- och resultaträkningar samt noter till dessa. Detta gäller i synnerhet FA för koncerner, vilka regelmässigt inte ”går ihop” vid extern analys.

Det behövs exaktare bestämmelser för FAs utformning.

Resonemanget medför att det vore en fördel om relativt detaljerade rekommendationer för FA utformades. Då kan den externa analytikern lätt följa sambanden mellan redovisningens olika delar. Sådana detaljerade bestämmelser finns redan för balans- och resultaträkningarna i BFL § 18f.

Slutsatsen av detta är att balansräkning, resultaträkning och finansieringsanalys (inkl respektives fotnoter) bör vara tre handlingar med lika hög prioritet. De ska vara inbördes konsistenta enligt en klart angiven metod, som fastställs i redovisningsrekommendationer. Någon motsättning mellan det önskemålet och att FA särredovisar väsentliga finansierings- och investeringsaktiviteter finns inte.

B. Definition av medel

Det viktigaste målet för FA är att beskriva hur medel har tillförts och hur dessa har använts under året. I de olika studierna behandlas frågan om vad som utgör skillnaden mellan tillförda och använda medel. Fem alternativ har diskuterats: 4

1. Rörelsekapital

2. Likvida medel

3. Omsättningstillgångar I ./. kortfristiga skulder

4. Att tillförda medel skall vara lika med använda medel

5. Likvida medel (kassa, bank etc) ./. kortfristiga finansiella skulder

Om det skall vara meningsfullt att räkna på något av dessa fem alternativ, bör man rimligen se dem som en konsekvens av åtgärder inriktade på tillförda respektive använda medel och inte som en produkt av direkta och målmedvetna åtgärder. I en situation där de delvis kortfristiga, finansiella placeringarna spelar en större roll är det exempelvis tveksamt om förändringarna av dessa ska ses som en konsekvens av andra åtgärder.

Vidare skulle man kunna dela upp omsättningstillgångar i fyra huvudgrupper i balansräkningen. Då slopas posten ”kortfristiga fordringar”:

1. Likvida medel – kassa, bankmedel och outnyttjade delar av räkningskredit.

2. Rörelsefordringar – förutbetalda kostnader, upplupna intäkter och övriga kortfristiga fordringar.

3. Kortfristiga placeringar – aktier, obligationer och penningmarknadsplaceringar.

4. Varulager – varulager och förskott.

Således bör man placera ökning/minskning av kortfristiga placeringar bland använda respektive tillförda medel, varvid förändringen av resterande omsättningstillgångar och kortfristiga skulder delas upp på följande poster i FA:

Ökning (+) / minskning (−) av likvida medel

Ökning (+) / minskning (−) av kortfristiga rörelsefordringar

Ökning (+) / minskning (−) av varulager

Ökning (−) / minskning (+) av likvida medel

C. Internt tillförda medel

Ett viktigt begrepp i FA är internt tillförda medel (ITM). Avsikten är att beräkna ”den likviditelseffekt som uppstår när årets ordinära rörelseöverskott omvandlas till likvida medel”. 5

Med ITM menar FAR:

”... årets resultat justerat för sådana kostnader och intäkter som ej innebär betalningar under året. Beräkningen av internt tillförda medel skall specificeras i balansräkningen eller i not till denna. Specifikation kan göras med utgångspunkt från resultat före bokslutsdispositioner och skatt, rörelseresultat före avskrivningar eller rörelsens intäkter. Extraordinära intäkter och kostnader bör därvid särredovisas.”

Vad som i praktiken ska ingå i begreppet är inte självklart. Det är inte heller givet att man behöver beräkna ITM. Vid beräkningen kan man utgå från:

1. Rörelsens intäkter.

2. Resultat före bokslutsdispositioner och skatt.

3. Redovisat nettoresultat.

Om man utgår från rörelsens intäkter påminner uppställningen av ITM (kanske alltför) mycket om resultaträkningen. Om man utgår från nettoresultat tvingas man naturligtvis att ta hänsyn till en massa mindre bokslutsdispositioner. Om man slutligen utgår från (2) kommer dessa att betraktas som en klumpsumma. Detta är också en fördel vid going concern, eftersom bokslutsdispositionernas enda syfte är att kvarhålla medel i företaget genom att nedbringa skatten.

Som ett ytterligare förslag kan man tänka sig följande:

Renodla ITM till vad som verkligen genererats internt och placera då föreslagen utdelning och skatt bland använda medel. Detta har visserligen nackdelen att man inte jämställer utdelning och skatt med räntekostnaderna, men de två förstnämnda posterna är avsevärt mer åtskilda från den löpande verksamheten och mer påverkbara vid bokslutstillfället än vad räntekostnaderna är. Utomlands är det inte ovanligt att placera utdelningen bland använda medel. Företagets skattebetalning kan ses som ett villkor för att betala utdelning. Det motiverar en minuspost bland ITM, men det är mer logiskt att placera utdelning bland använda medel. Således (se vidare förslaget till modell):

Resultat före bokslutsdispositioner och skatt

+ Planenliga avskrivningar

Internt tillförda medel

D. FA i koncerner

Vid upprättande av finansieringsanalys för koncerner bör, med utgångspunkt från en balansräkning upprättad enligt förvärvsmetoden, följande uppmärksammas:

1. Endast utdelning från intressebolag (kapital- eller röstandel 20 procent) tas upp, medan företagets hela andel av intressebolagets vinst redovisas i resultaträkningen.

2. Angående minoritetsintresse gäller att:

   1) Upp- och nedskrivningar i dotterbolag bör elimineras mot koncernens egna kapital och mot minoritetsintresset.

   2) Nyemissioner från minoriteten bör återfinnas som en ökning av minoritetsintresset.

   3) Minoritetsintresset förändras med: resultatandel – utdelning. Värderingar av utländska dotterbolags tillgångar och skulder sker enligt det enskilda dotterbolagets principer. För att uppnå samma principer i hela koncernen sker omräkning antingen när balansräkningen eller när FA upprättas. I det senare fallet uppkommer en särskild post i FA.

3. Förändringar i koncernens sammansättning.

   Köp av samtliga aktier i externt företag kan i FA redovisas på tre sätt:

   1) Köp och försäljning av dotterbolag (DB) påverkar tillförda och använda medel i samma utsträckning som DB har anläggningstillgångar, långfristiga skulder och rörelsekapital.

   2) Kompletterat med specifikation i not av hur mycket som avser företagsförvärv respektive övrigt.

   3) Köpeskillingen för aktier presenteras som särskild post, lämpligt vid större transaktioner.

Så enhetligt som möjligt

Utformning av balansräkning, resultaträkning och finansieringsanalys görs så enhetlig som möjligt. De tre redovisningshandlingarna måste vara sinsemellan konsistenta.

Balansräkningens informationsvärde ökas om leasingavtal och räkningslimitar aktiveras.

Finansieringsanalysen bör redovisa skatt och utdelningar bland använda medel. Ökning/minskning av kortfristiga placeringar tas upp bland använda respektive tillförda medel.

Ekon dr Erling Green, S-E-Banken, Malmö