Tre jurister berättar här om revisors ansvar för rådgivning. Frågan är högaktuell efter en tingsrättsdom i Helsingborg. Göran Luterkort, advokat, kritiserar bl.a. uttalanden av FARs styrelse i samband med målet. Urban Engerstedt, FARs föreningsjurist, finner domen intressant också för andra självständiga uppdragstagare än revisorer. Peter Danowsky, advokat, säger att goda råd må vara dyra. Är de felaktiga ska de bli dyra för rådgivaren. Revisorerna måste ta det fulla ansvaret för sitt konsulteri. De har samma ansvar som advokater när de t.ex. sysslar med skatterådgivning. Det anser advokat Göran Luterkort, Malmö.

Revisorerna har etablerat sig som konsulter i skattefrågor. Då måste de också ta fullt ansvar för sin rådgivning, säger advokat Göran Luterkort.

Vad ansvaret innebär är inte så alldeles lätt att bestämma. Rättspraxis när det gäller konsultansvar är föga utvecklad. Det som skrivits har huvudsakligen handlat om advokater.

Advokatansvar

– Min tes är dock att en revisor som uppträder som skatterådgivare inte kan ha mindre ansvar än exempelvis en advokat, säger Göran Luterkort. Revisorn är i det läget fullt jämförbar med en advokat.

Advokatens ansvar finns beskrivet av Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Holger Wiklund (se även artikel av advokat Peter Danowsky i detta nummer av Balans).

Wiklund skiljer mellan lämplighetsråd och rättsliga råd till klienter.

– Det betyder att om man ger ett råd som sedan visar sig dåligt i den meningen att det inte var särskilt klokt eller listigt, så är ansvaret mycket begränsat, om det ens finns något alls, säger Göran Luterkort. Denna typ av råd ligger inte inom den direkta fackkunskapen. Det är klart att det kan fordras sakkunskap för att uttala sig, men rådet bygger ändå inte på fackkunskap, utan mera på ett allmänt omdöme.

Ett exempel kan vara att råda en klient att göra en vanlig försäljning av vissa aktier. Här har advokaten eller revisorn ingen skyldighet att ge de exakt rätta råden.

En helt annan sak är det med de rättsliga råden.

Vet mer om skatt

– Utgångspunkten måste vara att revisorn har åtagit sig att ge rättsliga råd därför att han kan vissa lagar, säger Göran Luterkort. Revisorn kan inte alla lagar, inte lika många som advokaterna. Men vissa lagar, t.ex. skatteförfattningarna, ska han kunna. Många auktoriserade revisorer vet säkert mer om skattelagarna än vad genomsnittet av advokater vet. Då ska ansvarsbedömningen vara densamma för advokater och revisorer. Vissa baskunskaper ska de ha. Klienten har rätt att förvänta sig det.

Det går naturligtvis inte att exakt fastställa vilka baskunskaper som är rimliga.

– Det måste avgöras från fall till fall, säger Göran Luterkort. Men om det hela ligger inom de rimliga baskunskaperna måste rådgivaren vara ansvarig om han ger felaktiga råd eller felaktiga upplysningar. Eller om han underlåter att göra ett relevant påpekande.

En bedömning om huruvida revisorn/advokaten varit vårdslös måste givetvis göras om han ska kunna anses som ansvarig.

Reservationer

– Detta beror delvis på hur vederbörande har uppträtt i den aktuella situationen, säger Göran Luterkort. Om han reservationslöst påstått att det förhåller sig på ett visst sätt, kanske utan att ens kontrollera, så är det ingen tvekan om att skadestånd ska komma i fråga. Annorlunda blir det om han reserverat sig, uttryckt sig försiktigt eller sagt att frågan inte är entydig.

Stor betydelse har givetvis hur central den rättsregel är som rådgivaren tagit fel på eller glömt att nämna.

Den som exempelvis skulle låta en klient underteckna ett testamente utan att ordna en så elementär sak som bevittning, är mycket illa ute.

Det är ett yrkesfel att missa en sådan sak.

– Men om klienten däremot frågar om hur en viss lagregel ska tolkas, och det finns 50 rättsfall som går i litet olika riktningar – då kan man mycket väl säga att med ledning av rättsfallen ska saken bedömas si och så i domstolen, därför kan vi stämma, vi bör vinna. Förlorar man målet ska man rimligen inte kunna göras ansvarig för det.

FAR på villovägar?

Däremot tycker Göran Luterkort att FARs styrelse är ute på villovägar, när den i sitt svar till advokaten Olgård säger att man ska ställa mindre krav på en revisors kunskaper om beskattning av fysisk person än på revisorns kunskaper om hur företag beskattas.

– Jag hoppas att FARs styrelse inte menar allvar, säger Göran Luterkort. Jag kan aldrig acceptera att det ska ställas lägre krav på omsorg och kunskap när rådgivningen gäller en fysisk person. Något sådant skulle jag givetvis inte heller acceptera av en advokat.

Göran Luterkort fortsätter:

– Om FAR menar allvar, måste revisorerna börja reservera sig och säga att de inte tar ansvar för skatteråd åt fysiska personer, endast för råd åt aktiebolag. FAR kan inte tycka att detta vore bra – vid närmare eftertanke. Revisorerna skulle i så fall förlora många klienter och mycket förtroende.

– Fysiska personer kan ofta ha skatteproblem, särskilt om de är företagare. Då kan de behöva gå till sina revisorer och få skatterådgivning. Det får de säkert – och då ska revisorn ha fullt konsultansvar.

Göran Luterkort tror att FARs styrelse haft litet för bråttom när den formulerade sitt svar.

– Styrelsen har förmodligen känt en viss plikt att hjälpa sin medlem i Helsingborgsmålet. Men om FAR vidhåller sin ståndpunkt i den här frågan är det en försvagning av revisorernas konkurrenskraft.

Göran Luterkort är också förvånad över att FARs styrelse kunnat besvara advokat Olgårds första fråga med ett enkelt ”nej”.

Luterkort tycker att FAR borde ha satt sig mer in i detaljerna bakom frågan innan svaret gavs.

– Jag vill inte att det här ska ses som ett angrepp på revisorskåren. Vi har mycket skickliga revisorer i det här landet, och jag samarbetar ofta med auktoriserade revisorer. Det är bl.a. därför som jag är så förvånad över det svar som FARs styrelse gav.

Göran Luterkort säger gärna att revisorerna är duktiga skatterådgivare, och att det inte är fel att de konkurrerar med advokaterna på det området:

– Revisorerna har öppet gått ut och sagt att de arbetar som skatterådgivare. Många revisorer är oerhört duktiga på området. Och vi advokater får skylla oss själva. Även om det finns skatteadvokater, så har vi inte riktigt bevakat området såsom vi borde. Revisorerna har kunnat muta in skatteområdet, i viss mån på advokatkårens bekostnad. Men också revisorerna måste ta fullt ansvar för sin rådgivning.

BAKGRUNDEN

En auktoriserad revisor dömdes nyligen av Helsingborgs tingsrätt att betala 215.000 kronor i skadestånd till en klient som fått råd som visade sig vara felaktiga. Revisorns felbedömning gjordes på ett så centralt område som huruvida en aktieförsäljning utgjorde en vinstbolagstransaktion.

I en intervju härintill ger kärandesidans ombud advokat Göran Luterkort sin syn på revisorers och advokaters konsultansvar. Han går dock inte närmare in på detaljerna i det aktuella målet. Domslutet har överklagats av revisorn. Målet ”belastas” också av en hel del bevisfrågor.

Frågor till FAR

Däremot luftar Göran Luterkort sin besvikelse över ett yttrande som gjordes av FARs styrelse i anslutning till målet på begäran av revisorns advokat Bertil Olgård.

Denne frågade först:

”Följer av ett uppdrag som revisor enligt ABL 10 kap. 1 par 1 st en skyldighet för revisorn att lämna skatterådgivning till aktieägaren då denne skall överlåta aktierna i bolaget?”

Denna fråga besvarades av FARs styrelse med ett enkelt ”nej”.

Advokat Olgård frågade också:

”Är det FARs uppfattning att en ’genomsnittlig revisor’ besitter stor sakkunskap i frågor angående skatteplanering vid överlåtelse av aktier?”

Här var styrelsen något utförligare:

”Auktoriserade revisorers sakkunskap i olika frågor varierar beroende på erfarenhet, klientstruktur och specialintresse. Någon ’genomsnittlig revisor’ finns därför inte i det aktuella avseendet. Till minimikraven på en auktoriserad revisor får anses höra stor sakkunskap i frågor som rör beskattning av företag, medan kraven på sakkunskap i frågor som rör beskattning av fysiska personer ställs betydligt lägre. Skatteplanering vid överlåtelse av aktier tillhör den sistnämnda kategorin frågor.”

SVAR FRÅN FAR

PS: Advokat Luterkort har också i en skrivelse till FARs generalsekreterare Björn Markland framfört sina synpunkter på hur advokat Olgårds frågor besvarades. FARs styrelse har sedan sammanträtt och ställt sig bakom den svarsskrivelse som sammanställts av Björn Markland. Svaret lyder (i, av utrymmesskäl, starkt avkortat och redigerat skick):

”Om styrelsen mot förmodan hade gått med på att ta ställning till det konkreta målet är det naturligtvis tänkbart att svaret fått en annan innebörd; att det hade blivit längre är i vart fall säkert. Nu valde styrelsen i enlighet med sin praxis att svara på de ställda frågorna sådana de var formulerade.

Revisors skyldighet att lämna skatteråd

Styrelsen resonerade på följande sätt när den formulerade sitt svar på advokat Olgårds första fråga.

Som frågan är ställd är det uppenbart att den endast avser det associationsrättsliga revisorsuppdraget. Från de skyldigheter som kan följa av andra uppdrag som samma person samtidigt kan ha (t.ex. ett konsultuppdrag från en aktieägare) skall bortses när frågan besvaras.

Ett uppdrag som revisor enligt det åberopade lagrummet medför de skyldigheter som uttryckligen uppställs av aktiebolagslagen, främst i 10 kapitlet men även på andra ställen. Till följd av hänvisningen i 10 kap. 7 § konstitueras skyldigheterna även av den goda revisionsseden.

Inte av lagtexten men väl av god revisionssed torde det i vissa fall följa att revisor har skyldighet att lämna råd till klientföretaget. Av FARs rekommendation om revision i svenska aktiebolag, avsnittet 3.2 om revisorns åtgärder under löpande år, framgår det t.ex. att revisorn i ett krisläge för företaget inte kan nöja sig med att i efterhand kritisera styrelsens handläggning. Han skall ’erinra styrelsen om dess skyldighet’ att vidta vissa åtgärder (understrykning här). Jag förmodar också att god revisionssed bjuder att en revisor som iakttar brister i den interna kontrollen inte bara klandrar sakernas nuvarande tillstånd utan också till ekonomichef, VD eller styrelse föreslår förbättringar, åtminstone om det inte är uppenbart att klienten förfogar över tillräcklig egen sakkunskap för att åtgärda bristerna.

Men det är allt när det gäller revisorns rådgivningsplikt. Det finns inget i det associationsrättsliga regelkomplexet som ger vid handen att revisorn skulle ha någon skyldighet att lämna råd till aktieägare; jag bortser då från att revisionsberättelsen är ställd till aktieägarna in corpore och innehåller vissa till- och avstyrkanden.

På den grunden är ’Nej’ ett både korrekt och uttömmande svar.

Revisors sakkunskap

Beträffande advokat Olgårds andra fråga kan sägas att FARs styrelse hade kunnat göra livet bekvämt för sig genom att strikt följa principen att bara svara på den ställda frågan. I stället hjälpte styrelsen advokat Olgård genom att besvara en hypotetisk fråga om minimikraven på en auktoriserad revisor. Dessa formulerades som ’stor sakkunskap’ i företagsbeskattning och ’betydligt lägre’ krav på kunskap om personbeskattning. Jag förstår inte riktigt hur den informationen kan vara så upphetsande; det är bara att ta del av studieplanerna på ekonomlinjen för de betygskombinationer som kvalificerar till revisorsauktorisation för att inse att det är så. Att skatteplanering vid (underförstått fysisk persons) överlåtelse av aktier hör till personbeskattningens område är ett avslutande enkelt konstaterande som anknyter svaret till advokat Olgård fråga.

Till FARs svar på denna fråga fogar advokat Luterkort följande reflexion:

’Om FAR vidhåller sin i svaret på fråga 2 redovisade uppfattning, måste frågan bli föremål för debatt. Om FARs medlemmar ej tar ansvaret för skatterådgivning åt fysiska personer, så är detta enligt min mening helt oförenligt med den information som FARs medlemmar själva brukar lämna om sin kompetens (...)’

Med den yngre generationens språkbruk frestas jag att beteckna advokat Luterkorts glidning i argumentationen som något häftig. Det förhållandet att minimikraven för auktorisation som revisor inte ställer lika höga krav på kunskaper om personbeskattning som på kunskaper om företagsbeskattning har självfallet ingenting att göra med vilket ansvar de FAR-ledamöter har som faktiskt (och givetvis baserat på individens gedigna kunskap om personbeskattning) ger skatteråd åt fysiska personer.

Tidskriften Balans har nyligen haft anledning att anlita en advokat som har utomordentliga kunskaper om upphovsmannarätt. Jag förutsätter att Advokatsamfundet, mutatis mutandis ställt inför advokat Olgårds frågor, inte skulle hävda att så avancerade kunskaper utgör ’ett minimikrav’ för en advokat; likväl hoppas jag att den aktuelle advokaten inte skulle drömma om att ta ett sådant uttalande av Samfundet till intäkt för att ’ej ta ansvaret’ för de råd han lämnar Balans.”

Inge Wennberg