Praxis är dåligt utvecklad i Sverige när det gäller att redovisa fordringar och skulder utan ränta. Auktor revisor Lennart Huldén vid Hagström & Sillén i Göteborg är ledamot i FARs redovisningskommitté och FAR-representant i Bokföringsnämnden. Han presenterar här några tankar som just nu diskuteras i redovisningskommittén.

Att en fordran som löper med ränta är mer värdefull för innehavaren än en fordran utan ränta är ett faktum som inte torde bestridas av någon.

Som exempel kan nämnas att nuvärdet av en fordran på 1.000, som löper utan ränta och förfaller till betalning efter 5 år, uppgår till 620 vid en kalkylränta på 10 %. Om man i stället räknar med 12 % ränta och en löptid på 10 år uppgår nuvärdet till endast 320.

Man kan således konstatera att det är fråga om högst betydande skillnader om avsaknaden av ränta beaktas vid värderingen eller ej. Trots detta torde det vara mer sällan som man i praktiken tillämpar en nuvärdesberäkning av räntelösa fordringar och skulder i redovisningen. Jag kan bara erinra mig tre situationer, där en nuvärdesberäkning föreskrivs eller indirekt tillämpas:

* Beräkning av pensionsskuld görs alltid som ett diskonterat nuvärde av pensionsåtagandena. (De tabeller som finns upprättade för detta ändamål och som fastställts av Försäkringsinspektionen baseras på ett förräntningsantagande av 3,5 % per år. Om pensionsåtagandena är uttryckta i fasta belopp, dvs någon indexuppräkning görs ej, leder ett så lågt förräntningskrav som 3,5 % till en kraftig överskattning av pensionsskulden.)

* I FARs rekommendation nr 7 om leasing m.m. föreskrivs en nuvärdesberäkning i ett visst fall:

”Om ett hyresavtal genom de däri ingående villkoren i sak är att jämställa med ett avbetalningsköp, bör redovisningen ske i enlighet härmed. Det innebär att objektet redan vid hyrestidens början bör upptas som tillgång och betalningsskyldigheten som skuld. I priset ingående ränta och andra kreditavgifter bör härvid särskiljas från objektets värde, vilket lämpligast sker på basis av en nuvärdesberäkning, om avtalet ej upplyser om storleken av räntor m.m.”

* Ett företags innehav av obligationer och andra räntebärande värdepapper bör – åtminstone om det är fråga om handel med dessa tillgångar – värderas efter lägsta värdets princip. Om det allmänna ränteläget stigit har troligen marknadsvärdet av värdepappersportföljen sjunkit, eftersom dessa fordringar i allmänhet löper med bunden ränta. Marknadsvärdet på fordringar av denna typ fastställes ju som ett diskonterat värde som är beroende av marknadsräntan, den avtalade räntan och återstående löptid.

Flera fall för nuvärdesberäkning

Är det då bara i de tre ovanstående fallen som anledning att i redovisningen göra avsteg från huvudprincipen att fordringar och skulder redovisas till sina nominella belopp och i stället göra en värdering på basis av en nuvärdesberäkning? Nej, naturligtvis inte! Jag kan tänka mig flera fall, där en nuvärdesberäkning vore självklar, men där den ändå i praktiken torde vara ganska sällan förekommande. Låt oss ta tre exempel:

Ett företag säljer ett dotterbolag, en fastighet, eller annan anläggningstillgång med ett bokfört värde av 100 för en köpeskilling av 1.000. Likvid utgår i form av en räntefri revers, som förfaller till betalning efter 5 år.

Om företaget redovisar en vinst av 900 på denna affär, gör man sig enligt min mening skyldig till en grov överskattning av vinsten. God redovisningssed kräver – eller borde åtminstone kräva – att vinstredovisningen görs på basis av likvidens verkliga värde. Det verkliga värdet är i det här fallet nuvärdet av reversen, vilket kan beräknas till 567 vid 12 % kalkylränta. Den verkliga vinsten vid försäljningen är således 467 och inte 900. Redovisningen bör göras i enlighet härmed, innebärande bl.a. att säljaren i resultaträkningen redovisar en vinst på 467 samt i balansräkningen upptar en långfristig fordran på köparen på 567.

Alternativt kan en bruttoredovisning göras i balansräkningen på så sätt att 1.000 redovisas som en långfristig fordran på köparen och 433 som en förutbetald ränteintäkt.

År 2 är nuvärdet av reversen 635. Som ränteintäkt redovisar säljaren 68 (635 ./. 567) samtidigt som fordran på köparen ökas med samma belopp. Ränteintäkten kan också beräknas utan nuvärdesberäkning såsom 12 % × 567 = 68.

Redovisningen hos köparen blir analog med säljarens redovisning, innebärande att anskaffningsvärdet för tillgången i fråga bokföres till 567. I balansräkningen för år 1 redovisar köparen 567 som långfristig skuld till säljaren. Alternativt sker en bruttoredovisning i form av dels en långfristig skuld å 1.000 till säljaren, dels en förutbetald räntekostnad å 433.

Ett maskintillverkande företag säljer en maskin till en kund som får tre års räntefri kredit.

Fordringar och skulder som uppstått i den normala rörelsen avseende levererade varor och tjänster är i allmänhet kortfristiga, d.v.s. med en förfallotid inom ett år. I dessa fall saknas anledning att redovisningsmässigt beakta huruvida mellanhavandet löper med ränta eller ej, eftersom skillnaden i resultat mellan de olika redovisningsmetoderna blir ganska liten. Åtminstone gäller detta i de fall då det inte föreligger en uppenbar obalans mellan de räntelösa fordringarna och de räntelösa skulderna.

Om – som i det här exemplet – en varufordran/skuld är långfristig men löper utan ränta måste det antagandet göras att en räntekompensation inräknats i det avtalade priset. Vid redovisning av vinsten vid försäljningen bör därför säljaren behandla som skuld den del av varans pris som kan anses utgöra ränta som belöper sig på tid utöver normal varukredittid (1–3 månader).

Beräkningen av den del av varans pris som skall behandlas som ränta bör baseras på en räntesats som motsvarar den räntesats, till vilken företaget i fråga kan öka sin egen upplåning. I allmänhet kan gällande ränta för checkräkningskredit tillämpas.

Den del av varans pris som vid ett bokslutstillfälle anses som ännu ej intjänad ränta kvittas mot fordran på kunden eller redovisas som skuld i balansräkningen under rubriken Förutbetalda intäkter.

Redovisningen hos köparen sker analogt, innebärande att räntedelen av varans pris reducerar skulden till leverantören. Alternativt redovisas räntedelen som tillgång under rubriken Förutbetalda kostnader. Räntedelen av det fakturerade priset skall således ej ingå i anskaffningsvärdet för varan.

Den i dessa båda exempel rekommenderade redovisningen avser fordringar/skulder som löper helt utan ränta. Behandlingen bör emellertid bli identisk i de fall fordran/skulden löper med ränta som väsentligt avviker från normal marknadsränta. Den del av varans pris som skall periodiseras beräknas i dessa fall med utgångspunkt från en räntesats som motsvarar skillnaden mellan marknadsränta och avtalad ränta. Denna skillnad bestämmes vid tidpunkten för transaktionen och behöver sedan inte ändras under fordrans löptid även om marknadsräntan skulle förändras.

Ett företag ger sin VD ett räntefritt lån. (Vi antar att man fått dispens från låneförbudet.)

Räntefriheten är i det här fallet att betrakta som en löneförmån under lånets löptid. Den del av det utlånade beloppet som borde redovisas som en förutbetald ränteintäkt uppväges av en tänkt tillgångspost, nämligen förutbetald lön. Då de periodiserade skuld- och tillgångsposterna tar ut varandra bör man av praktiska skäl kunna bortse från dem i redovisningen. Slutsatsen blir således att lånet till verkställande direktören skall redovisas som tillgång till fulla nominella beloppet även om lånet löper utan ränta eller med en ränta som är avsevärt lägre än marknadsräntan.

Hur fordran uppkommit

Vi har nu diskuterat hur redovisningen bör göras i tre olika fall. I de två första exemplen borde en diskontering till nuvärde göras medan i det tredje, lånet till VD, anledning saknades att avvika från nominella värdet. Vad är det då för principiell skillnad mellan dessa fall som kan motivera den olika behandlingen?

I de två första fallen har fordringarna uppstått som ersättning för egendom av något slag. Om inte en nuvärdesberäkning av likviden görs i dessa fall blir den överlåtna tillgången för högt värderad hos köparen samtidigt som säljaren förskönar sitt resultat vid försäljningen.

I det tredje fallet har bolagets fordran på verkställande direktören inte uppstått vid utbyte av någon sakegendom utan vid utbyte mot kontanter, d.v.s. vid en lånetransaktion.

Slutsatsen blir att avgörande för om en räntelös fordran skall värderas till sitt nominella värde eller till ett nuvärde är på vilket sätt den uppkommit. Om den härrör från en lånetransaktion (i utbyte mot kontanter) tas den upp till nominellt värde, men om den utgör likvid vid en överlåtelse av sakegendom eller tjänster värderas den till sitt nuvärde.

Vi kan testa denna slutsats på några inte helt ovanliga fall av räntelösa fordringar, nämligen lån mellan koncernbolag och lån till kunder eller leverantörer.

Principerna för debitering av ränta mellan koncernbolag varierar. Om ränta ej debiteras är detta att anse som ett bidrag från långivaren till låntagaren. Bidraget får anses utgå i takt med den uteblivna räntedebiteringen. Den delen av det nominella lånebeloppet som skulle kunna anses utgöra förutbetald ränteintäkt motsvaras således av en tänkt tillgångspost, förutbetalda koncernbidrag eller liknande, varför anledning saknas att i redovisningen avvika från de nominella beloppen vid lånetransaktioner mellan koncernbolag.

När det gäller räntefria lån som lämnas till en leverantör räknar förmodligen långivaren med att få något slag av motprestation i form av förmånligare priser på sina framtida inköp från leverantören eller dylikt. Även i det här fallet motsvaras den del av lånet som borde ha redovisats som en förutbetald ränteintäkt av en tänkt tillgångspost i form av en förutbetald varukostnad eller liknande. Även i detta fall håller således vår hypotes att man inte behöver avvika från nominella beloppet vid lånetransaktioner.

Det bör nämnas att amerikanerna, som ju tänker på allt, i APB 21, Interest on Receivables and Payables, rekommenderar en redovisning som i stort överensstämmer med vad ovan föreslagits.

Latent skatt

Hur stämmer nu ovan skisserade principer när det gäller behandlingen av den kanske vanligaste av alla räntefria skulder, nämligen den latenta inkomstskatteskulden? För denna rekommenderas ju en redovisning till fulla nominella värdet trots att den i allmänhet är långfristig och löper utan ränta.

I det enskilda bolagets redovisning slipper vi ta ställning till frågan tack vare vår svenska – på sitt sätt geniala – lösning med obeskattade reserver. Däremot kan vi inte smita undan ett ställningstagande i samband med beräkning av vinst per aktie eller vid beräkning av latent skatt vid förvärv av dotterbolag.

Sanningen är nog den att här haltar logiken. Åtminstone gäller det behandlingen av den latenta skatteskulden i förvärvsfallen. Här är det ju fråga om förvärv av sakegendom mot likvid i form av övertagande av en räntefri skuld.

Att de rekommendationer från FAR och NBK som finns på detta område avvisar en diskontering av den latenta skatteskulden är föranlett av speciella skäl, bl.a. en strävan till anpassning till internationell praxis. Så t.ex. är en diskontering av deferred taxes inte tillåten i USA när det gäller beräkning av den på året belöpande skattekostnaden. Praktiska hänsyn har också påverkat valet av lösning. Den latenta skatteskuldens förfallodag är ju okänd och hur skall då diskonteringen göras? Om en diskontering av skatteskulden skulle göras borde ju denna skuld årligen räknas upp med ränta, vilket ter sig komplicerat. Risken måste också vara stor att behandlingen blir mycket varierande, till men för jämförbarheten mellan olika företag.

Det är naturligtvis lite tråkigt att behöva konstatera att den rekommenderade behandlingen av latenta skatteskulder inte i alla avseenden stämmer med den redovisning som jag förordar för övriga räntefria skulder. Jag tror dock att man tyvärr måste acceptera att lösningar på olika redovisningsproblem inte alltid blir helt konsekventa. Det kan ofta finnas tungt vägande skäl – inte minst praktiska – som gör ett avsteg från en konsekvent linje motiverat och ursäktligt.

Lån med stigande ränta

Det förekommer lånekonstruktioner där låntagaren erlägger en låg ränta i början av lånets löptid, vilket kompenseras av att räntan överstiger marknadsränta under senare delen av löptiden.

Det förhållandet att långivare och låntagare kommit överens om att skjuta en del av räntebetalningen på framtiden innebär inte att normala redovisningsprinciper kan frångås. Reservering skall således ske för den uppskjutna räntekostnaden. Denna reservering tas sedan i anspråk då de uppskjutna räntorna betalas.

Att redovisningen bör göras på detta sätt framgår av ett uttalande av FARs redovisningskommitté rörande realräntelån med stigande ränta. Uttalandet finns publicerat i Balans 10/83 och även i FARs Samlingsvolym.

Förvärvade värdepapper

Marknadsvärdet för sådana tillgångar som obligationer, reverser och andra räntebärande värdepapper, som förvärvats från annan, kan variera beroende på hur det allmänna ränteläget utvecklas. En stigande marknadsränta medför att marknadsvärdet sjunker för värdepapper som löper med fast ränta.

Hur redovisningen skall ske i dessa fall är långt ifrån självklart, då den blir beroende av om det ägande företaget bedriver handel med värdepapper eller ej, om tillgångarna utgör omsättningstillgångar eller anläggningstillgångar samt eventuellt om företaget har för avsikt att behålla eller sälja sina värdepapper.

För företag som driver handel med reverser utgör dessa närmast varulager och skall därför redovisas som omsättningstillgångar även om reversernas löptid överstiger 1 år. Av balansräkningen eller not till balansräkningen bör tillgångspostens karaktär framgå. Värderingen bör i dessa fall ske enligt lägsta värdets princip, d.v.s. till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet. Verkliga värdet motsvarar här det försäljningspris med avdrag för försäljningskostnader till vilket reversen kan överlåtas på balansdagen.

Samma värderingsprincip bör utan invändningar kunna tillämpas även av andra företag, oberoende av om innehavet utgör omsättnings- eller anläggningstillgång. Den bör också vara obligatorisk i de fall då det är uppenbart att ett värdepapper icke inköpts för att behållas till inlösendagen (t.ex. för en räntespekulation). I andra fall, d.v.s. då det är sannolikt att ett värdepapper inte kommer att överlåtas före inlösendagen, bör emellertid en höjning av marknadsräntan inte behöva medföra att bokförda värdet av värdepapperet nedjusteras till marknadsvärde.

Fordringar till över- eller underkurs

En fordran som löper med en fast ränta som understiger marknadsräntan kan normalt förvärvas till en underkurs, d.v.s. till ett belopp som understiger fordrans nominella belopp. Om det motsatta förhållandet råder kan normalt reversen överlåtas till en överkurs. Denna differens (överkurs/underkurs) minskar successivt under reversens löptid och är helt ”uppäten” vid inlösentidpunkten. Fråga uppkommer nu hur överkurs respektive underkurs skall behandlas redovisningsmässigt.

Erlagd överkurs ingår i anskaffningspriset för reversen. Om lägsta värdets princip tillämpas kommer en automatisk nedskrivning av överkursen att åstadkommas. Även om inte lägsta värdets princip tillämpas, då företaget avser att kvarligga med reversen till inlösentidpunkten, måste en nedskrivning av överkursen under den återstående löptiden göras. Sker inte detta blir ränteperiodiseringen felaktig. Överkursen har ju erlagts för att reversen löper med en ränta som överstiger marknadsräntan och bör därför matchas mot ränteintäkterna.

Om ett räntebärande värdepapper förvärvats till underkurs bör en successiv ”uppskrivning” till nominella värdet kunna göras under den återstående löptiden. Denna uppjustering av värdet är inte att se som en uppskrivning, för vilken ju gäller diverse restriktioner, utan som en ränteperiodisering.

Det kan i detta sammanhang nämnas att Bankinspektionen rekommenderat finansbolagen att ej göra en dylik ”uppskrivning”/ränteperiodisering.

FARs redovisningskommitté delar ej Bankinspektionens restriktiva tolkning på denna punkt.

Konvertibler och teckningsoptioner

Ett aktiebolag kan utge konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Aktiebolagslagen innehåller särskilda föreskrifter härom i 5 kap. Dessa skuldebrev löper i allmänhet med en ränta som är lägre än marknadsräntan. Detta är möjligt eftersom konverteringsrätten respektive optionsrätten i sig anses ha visst värde.

Ur teoretisk synvinkel vore det kanske korrektast om det utfärdande bolaget gjorde en uppdelning av det uppburna beloppet i en låneskuld och ett belopp för konverterings- eller optionsrätten. Låneskuldens storlek beräknas då på basis av en marknadsränta och skillnaden mellan det på så sätt beräknade lånebeloppet och det uppburna beloppet föres till reservfonden såsom överparipris på de aktier som eventuellt kommer att senare utfärdas. Uppdelningen görs företrädesvis brutto på så sätt att skuldebrevets nominella värde redovisas som skuld, medan motkonto till det belopp som förs till reservfonden redovisas som förutbetald kostnad, vilken avskrives över lånets löptid såsom räntekostnad. Denna räntekostnad är icke avdragsgill skattemässigt.

Det torde f.n. inte vara praxis bland börsföretagen att göra en uppdelning av sina konverterings- eller optionslån på detta sätt, även om redovisningsmetoden har tillämpats i enstaka fall. Metoden är teoretiskt tilltalande men jag anser inte att denna fördel uppväger den nackdel som ligger i att den torde vara svårbegriplig för läsaren. För egen del föredrar jag således att lån av denna typ redovisas till sina nominella belopp. Detta är också i överensstämmelse med den ovan angivna huvudprincipen att fordringar och skulder som är räntelösa eller lågförräntade och som uppstått vid utbyte mot kontanter skall redovisas till nominella belopp.

För det företag som förvärvar ett konvertibelt skuldebrev eller ett skuldebrev förenat med optionsrätt till nyteckning uppstår samma redovisningsfråga som hos det utfärdande företaget, nämligen huruvida konverteringsrätten eller rätten till nyteckning skall åsättas ett separat värde.

För konvertibla skuldebrev är konverteringsrätten ej avskiljbar utan utgör en integrerad del av skuldebrevet. Anledning saknas därför att åsätta konverteringsrätten särskilt värde. Den ursprungliga förvärvaren av skuldebrevet liksom andrahandsförvärvaren bör ta upp det till anskaffningsvärdet. De värderingsregler som ovan diskuterats för vanliga räntebärande värdepapper blir då aktuella också för denna typ av fordringar. Vid konvertering flyttas bokförda värdet av skuldebrevet över som anskaffningspris för de aktier som erhålles vid konverteringen.

I motsats till konvertibla skuldebrev kan för skuldebrev med avskiljbara optionsbevis ett värde sättas separat på skuldebrevet utan optionsbevis och på optionsbeviset. Vid förvärv av skuldebrev förenat med optionsrätt kan därför priset fördelas på de två ingående delarna. Värdet på skuldebrevet beräknas då med utgångspunkt från marknadsräntan vid utgivandet och mellanskillnaden utgör värdet av optionsrätten. Dessa värden utgör också de skattemässiga ingångsvärdena enligt skatteregler som numera gäller.

Köparen bör således redovisa anskaffningspriset fördelat på dessa komponenter. ”Underpriset” för skuldebrevet borde egentligen skrivas upp löpande som ränteintäkt så att det bokförda värdet vid förfallodagen motsvarar nominellt värde. Av skatteskäl torde detta emellertid knappast vara praxis, utan mellanskillnaden redovisas först vid inlösen som reavinst. Teckningsoptionen kan ha en flerårig löptid och sådana utgivna av börsregistrerade bolag noteras också löpande på börsen. Innehavda teckningsoptioner tas upp i bokslut till det lägsta av anskaffningsvärdet och marknadsvärdet. Vinst eller förlust vid avyttring följer reglerna för reavinstbeskattning av aktier. Det bokförda värdet av optionsrätten adderas vid utnyttjandet till det pris som fastställs för aktieteckningen och bildar anskaffningspriset för dessa aktier.

Skattepraxis ändras

När man som revisor försökt övertala företagen att redovisa en försäljning med likvid i form av en räntelös revers på det sätt som föreslås i de båda första exemplen ovan har man ofta mötts av argumentet: ”Det går inte, för det accepteras inte av skattemyndigheterna.”

Det torde också vara riktigt att skattemyndigheterna mer sällan avviker från det avtalade, nominella priset; man sätter i allmänhet ”form” framför ”innehåll”. Emellertid har Regeringsrätten i två domar 1987 (Mål nr 555-1986, dom 870119 och 5268-1984, dom 870612) avvikit från denna princip.

I det förstnämnda fallet lämnade ett aktiebolag ett bud till aktieägare i ett annat aktiebolag, där man erbjöd sig att köpa deras aktier och betala med ett förlagsbevis, som löpte utan ränta de två första åren. Förlagsbeviset löses in efter fem och ett halvt år och ger en ränta på 14 % de sista tre och ett halvt åren. Förlagsbeviset är inte konvertibelt.

Regeringsrätten fann, att anskaffningskostnaden borde beräknas till det efter marknadsränta diskonterade värdet. Motiveringen var bl.a.: Med hänsyn till de för förlagslånet gällande villkoren – bl.a. att ränta ej skall utgå under de två första åren av lånets löptid och att säkerhet för lånet ej ställts – bör värdet av ett förlagsbevis vid förvärvstidpunkten anses utgöra dess efter marknadsränta diskonterade nuvärde.

I det andra målet var omständigheterna följande:

Vid försäljning av aktier erlades köpeskillingen med ett kontantbelopp och med en revers löpande utan ränta. Reversen amorterades med 50.000 kr per år. Taxeringsintendenten hävdade att det nominella beloppet skulle läggas till grund för realisationsvinstbeskattningen, vilket också underinstanserna godtog.

Regeringsrätten ändrade underinstansernas domar, diskonterade värdet på reversen och lade detta till grund för beskattning. Motiveringen var bl.a.: Vid beräkning av realisationsvinst skall upptagas ”vad som erhållits för den avyttrade egendomen”. Ingenstädes i aktuella föreskrifter anges uttryckligen huruvida ”vad som erhållits” avser, i fall av köp, köpeskillingens nominella belopp eller dess nuvärde i den mening, som är aktuell i detta mål. Vid diskontering bör – i avsaknad av uttrycklig lagregel av annan innebörd – användas den närmast tillämpliga marknadsräntan. Den skattskyldige har gjort gällande, att tillämplig marknadsränta vid överlåtelsetillfället utgjorde 12 %. Denna uppgift har inte bestritts av taxeringsintendenten.

Nuvärdet beräknades efter 12 % och detta belopp lades till grund för beskattningen.

Man kan således konstatera att Regeringsrätten förefaller att ha accepterat ett diskonteringresonemang vid försäljning av egendom med likvid i form av en räntefri revers. Skattemyndigheterna kan därmed anses ligga ett steg före den goda redovisningsseden på denna punkt, vilket är något generande för den goda redovisningsseden. Normalt sker ju utvecklingen i omvänd ordning.

Det framgår inte av de båda domarna hur mellanskillnaden mellan det diskonterade och det nominella värdet skall behandlas vid beskattningen. Det är att anta att säljaren kommer att beskattas för skillnadsbeloppet som inkomst av kapital medan köparen bör få motsvarande avdrag. Om beskattningen respektive avdragsrätten inträder successivt eller i takt med att reversen amorteras torde vara beroende av till vilket inkomstslag reversen anses höra. Om den anses tillhöra inkomstslaget rörelse eller annat inkomstslag som också tillämpar bokföringsmässiga grunder bör beskattningen ske successivt. Om den däremot tillhör inkomstslaget kapital bör beskattningen inträda först vid lösen eller amortering.

Överväger utkast

Ovan har konstaterats att redovisningspraxis i fråga om värdering av fordringar och skulder som löper utan ränta är dåligt utvecklad i Sverige. Särskilt vid överlåtelse av sakegendom mot likvid i form av en räntefri revers kan nuvarande bristfälliga praxis leda till kraftigt missvisande redovisning hos såväl säljare som köpare.

FARs redovisningskommitté är medveten om detta förhållande och vill gärna få en ändring av praxis till stånd. Vi överväger att publicera ett rekommendationsutkast i frågan med ungefär samma innehåll som denna artikel men i avvaktan härpå har jag fått kommitténs uppdrag att med denna artikel försöka få igång en debatt och om möjligt påverka utvecklingen i önskad riktning. De synpunkter på redovisningen som jag framfört ovan delas således i allt väsentligt av övriga ledamöter i redovisningskommittén.

Auktor revisor Lennart Huldén vid Hagström & Sillén i Göteborg är ledamot i FARs redovisningskommitté och FAR-representant i Bokföringsnämnden.