Advokat Bertil Henriques har gedigen erfarenhet av tvångsinlösen. Han anser att det finns alldeles för många onödiga problem inom området. Han vill se enkla, raka regler. Aktieägarminoriteten är framför allt intresserad av att få sina pengar – och det snabbt.

Advokat Bertil Henriques på Advokatfirman Södermark i Stockholm torde vara den mest erfarne aktören inom området tvångsinlösen på senare år.

God man i 25 fall

Han har varit god man i ett 25-tal fall av tvångsinlösen av aktier. Han har också deltagit som skiljeman i flera fall. Och fler blir det. De många samgåendena har ökat användningen av tvångsinlösen betydligt och den tendensen tycks hålla i sig.

Bertil Henriques vill ha ett enklare förfarande än dagens, åtminstone för mindre företag. Det är samma regler – eller avsaknad av regler – som gäller för alla företag, stora som små.

– Hela förfarandet är tungrott, dyrt och tidskrävande, säger Bertil Henriques.

Han ser främst problemen från den gode mannens synpunkt. Denne har två uppgifter: dels att ansöka om förordnande av en skiljeman, dels att bevaka frånvarande aktieägares rätt.

Uppgifter med problem

Båda uppgifterna innebär problem som inte utan vidare är uppenbara men ändå besvärliga.

När den gode mannen ska bevaka frånvarande aktieägares rätt kan han hamna i den situationen att aktieägaren själv går in i förfarandet och hävdar åsikter som är helt motsatta den gode mannens. Då uppstår diskussioner och den gode mannens åtgärder kan kritiseras.

– Att det blir så är dock inte direkt vanligt, säger Bertil Henriques. När en god man i övriga sammanhang förordnas av rätten ska han representera en bortavarande, sjuk eller underårig, som inte själv kan uppträda. Då får gode mannen naturligtvis göra så gott han kan.

Men vid tvångsinlösen finns alltså risken att han stöter på motstånd från dem han företräder. Den gode mannen måste dock ändå välja den handlingslinje som han själv finner riktig.

Folk vill ha sina pengar

Är det svårt att komma fram till någon bra linje?

– Nej, egentligen inte. Den gode mannen ska företräda den stora massan av minoritetsaktieägare och vad den vill vet man för det mesta: folk vill att förfarandet ska gå fort och de vill ha ut ungefär rätt belopp. Men de är inte så känsliga som jurister är om det blir några kronor upp eller ner.

Enskilda aktieägare är också mycket intresserade av hur skatten slår. Några vill att lösenbeloppet betalas ut ett visst år, andra vill vänta till nästa år och kan sålunda av skatteskäl inte alltid vara lika intresserade av ett snabbt förfarande.

– Att utse skiljeman är en grannlaga uppgift, säger Bertil Henriques. Ett problem är att det fortfarande är en ganska liten ”klubb” som sysslar med tvångsinlösen.

Ordförandens åsikt gäller

En skiljenämnd består av tre personer. Gode mannen och moderbolaget utser var sin som tillsammans utser den tredje, ordföranden.

De som arbetar med tvångsinlösenfall lär sig så småningom hur den tredje mannen brukar behandla vissa frågor. Hans åsikt är i princip avgörande.

Valet av ordförande kan redan i förväg avgöra vad skiljenämnden kommer fram till.

– Jag kan redan vid förfarandets början se att en viss fråga kommer att få betydelse för målet, säger Bertil Henriques. Sedan kan jag räkna ut att om jag väljer en viss skiljeman så får jag sannolikt en viss ordförande och vet att han sannolikt tenderar att se på den viktiga frågan i målet på ett visst sätt.

Otillfredsställande

Är det bra?

– Detta är inte alls tillfredsställande. Därför har det sedan länge funnits planer på att formulera någon gemensam uppfattning i olika frågor. Men det har hittills inte skett. Tyvärr finns det ännu ingen ordentlig kommentar eller anvisning om hur problemen vid tvångsinlösen ska lösas.

Bertil Henriques har själv tjatat på dem som arbetar med tvångsinlösen om att man borde ställa samman någon sorts promemoria eller liten handbok, alternativt få tydligare lagregler.

Då skulle också aktieägarna ha en möjlighet att själva bedöma vad som sker i den relativt okända värld som tvångsinlösen utgör.

”Förfarande? Aldrig i livet!”

– Det hela är ju en form av expropriationsförfarande, säger Bertil Henriques. Många aktieägare tror att de förlorar allting om de inte kommer in med en massa papper. Andra tror att de måste vara med om en rättegång, och det vill de verkligen inte.

Alla ordförandena brukar skicka ut ett meddelande till aktieägarna där det står: ”Ni deltar i ett förfarande...”. Bara ordet ”förfarande” skrämmer. Äldre damer säger uttryckligen ifrån att de inte vill vara med om något förfarande:

”Förfarande! Aldrig i livet! Hellre släpper jag alla pengarna!”

– De blir överlyckliga när jag berättar för dem att de i alla fall får sina pengar, säger Bertil Henriques. De tycker att den gode mannen gjort en enorm insats. En del är sålunda rätt omedvetna om hur det ligger till.

En rad olika frågor är förknippade med tvångsinlösen.

Särregel = huvudregel

En fråga som det tvistas om är lagens s. k. särregel, som egentligen numera borde kallas huvudregel.

Särregeln förutsätter att moderbolaget går ut offentligt under viss tid och erbjuder kontanter eller ett byte av aktier samt att moderbolaget genom erbjudandet får in större delen av aktierna i dotterbolaget. De som inte utnyttjar erbjudandet under tidsfristen ska enligt särregeln få samma ersättning som de som utnyttjade erbjudandet.

– Fler och fler ordförande använder särregeln som huvudregel vid värderingen, säger Bertil Henriques.

Vissa ordförande tycker att aktierna ska betalas med vad de var värda den dag som tvångsinlösen påkallades. Det är en tidpunkt som i regel ligger ganska långt efter den tidigare omtalade erbjudandetiden. Då kan man få ett annat värde på vederlaget.

Slutligen har man i en skiljedom nyligen använt dagen för ställande av säkerhet såsom värderingsdag för aktierna. Motiveringen är att just den dagen blir moderbolaget i princip ägare till aktierna och minoriteten fråntas sina aktier.

Det här är en tidpunkt som ofta ligger minst sex månader efter den ovan nämnda påkallandedagen.

Vid värderingen har man alltså tre möjligheter redan när det gäller att välja per vilken dag aktierna ska värderas.

Rättvist att inte veta?

– Här skulle behövas en klar och entydig regel även om den kanske inte blir den allra mest rättvisa, säger Bertil Henriques. Finns det någon rättvisa i att allmänheten och vi som arbetar med fallen inte vet hur det ska vara? Det behövs rappa, raka regler.

En annan svårighet är den ränta som regelmässigt läggs till aktievärdet från dagen för påkallande av tvångsinlösen. Räntan löper tills det ställs säkerhet eller det blir dom.

Avkastningsränta kallas denna ränta som ursprungligen knäsatts av en stor auktoritet på området, professor Knut Rodhe.

Tanken bakom den räntan är att den ska motsvara den inkomst som moderbolaget efter skatt kunnat få på de pengar som egentligen tillhör minoriteten.

Skattediskussioner

Man har regelmässigt sagt att skatten är 50 procent. Om räntan är 12 procent blir avkastningsräntan således sex procent och fungerar som ett tillägg till lösenbeloppet.

Men ibland har det inte blivit så. Flera gode män har hävdat att den ränta man ska utgå ifrån måste vara högre samtidigt som skatten är för högt beräknad. Den är kanske i själva verket bara 25 procent. Då har man hävdat att avkastningstillägget ska vara 75 procent av t. ex. 15 procents ränta, vilket är 11,25 procent.

– Jag vet inte hur många gånger jag har fått visa t. ex. hur lite skatt moderbolaget betalat under olika aktuella år, säger Bertil Henriques.

Sedan finns det vissa skiljenämndsordförande som inte anser att det ska utgå någon sådan här ränta. De skriver i skiljedomen att kravet på ränta saknar laga grund.

– Här pågår en polemik mellan flera experter, säger Bertil Henriques. Men för min del vill jag veta hur det ska vara. Och allmänheten ska veta att det blir en tilläggspost oberoende av vem som sitter ordförande i skiljenämnden.

Alternativen avkastningsränta eller ingen ränta alls är dock inte de enda som står till buds. I några fall har man dömt ut en vanlig löpande ränta enligt lag på lösenbeloppet från påkallandedagen tills betalning sker eller säkerhet ställs av moderbolaget. Det är alltså en ränta som är avdragsgill för bolaget och skattepliktig för aktieägarna och inte fungerar som ett tillägg till lösenbeloppet.

Omöjligt att överklaga

Nästa problem är att domarna i praktiken inte går att överklaga.

– Jag som god man med kanske tusentals aktieägare bakom mig kan inte gå vidare bara för att jag tycker att det är fel på någon ränta, säger Bertil Henriques. Gör jag det får aktieägarna inte ut sina pengar. Dessutom torde man få betala rättegångskostnaden själv om man förlorar. Detta vet man dock ingenting om. Praxis saknas. Det är bara i första instans som det är klart att moderbolaget betalar kostnaden.

Något sånt här överklagande av god man sedan denna möjlighet återinförts 1984 har ännu aldrig förekommit. Inte heller känner Bertil Henriques till att någon enskild aktieägare försökt driva någon sådan fråga.

Nej, som du sa förut är många aktieägare inte särskilt intresserade av räntan?

– Nej, de har ofta sina aktier belånade. Avkastningsräntan utgår ofta bara för en ganska kort tid och aktieägarna har sina aktier belånade till mycket högre ränta. De vill så snabbt som möjligt ha sina pengar.

Klarare ränteregler

Om det fanns klara ränteregler skulle man slippa många diskussioner.

Har tvångsinlösen blivit en affär med för mycket ”å ena sidan, å andra sidan”-resonemang, även för en advokat?

– Det är definitivt otillfredsställande att reglerna inte är fasta. Tvångsinlösen borde kunna expedieras snabbare om reglerna vore klarare. Man borde ha en möjlighet att upplysa aktieägare om vad som gäller.

I vissa fall har det hänt att en minoritetsaktieägare begärt tvångsinlösen, om nämligen majoriteten inte begär det trots att moderbolaget har 90 procent av aktierna och rösterna i dotterbolaget.

– Här har vi ett annat problem, säger Bertil Henriques.

Om minoriteten, i ett normalt förfarande som påkallats av moderbolaget, bråkar och ställer till bekymmer för moderbolaget, kan detta tröttna på förfarandet och sluta upp att äga 90 procent av aktierna. En del av aktierna kan överlåtas till något närstående intresse. Då är minoriteten helt borta ur bilden om minoritetsaktieägaren inte dessförinnan begärt tvångsinlösen.

Svävande krav

Nittioprocentskravet är f. ö. lite svävande. Reglerna säger att moderbolaget måste ha 90 procent, från påkallandet och ända fram till domen, om moderbolaget självt begärt tvångsinlösen.

– Då har vi konvertiblerna som kan ställa till problem, säger Bertil Henriques. Det kan hända att de konverteras under förfarandet. Några fasta regler om hur dessa konvertibler ska behandlas finns inte. Skiljenämndsordförandena tillämpar olika regler härvidlag. Förfaller hela förfarandet om moderbolaget genom konverteringarna hamnar under 90 procent? Frågan har redan aktualiserats men ingen kan på förhand ge något säkert svar.

Tvångsinlösenförfarandet tar i allmänhet ett till två år. Regeln om att skiljedom ska vara klar inom sex månader är direkt bortskriven i lagen.

– Ofta kan det gå några extra månader av utredningar på grund av ren kverulans från enstaka aktieägare bland minoriteten som kanske bara äger ett par aktier var, angående saker som inte har med målet att göra men som moderbolaget ändå anser sig skyldigt att besvara.

Handeln behöver enkelhet

– Det är mycket som är oklart, säger Bertil Henriques. Aktiehandeln behöver enkla och klara regler. Själva värderingsprinciperna är det kanske inte mycket att säga om i 98 fall av 100. Men det är alla mindre viktiga frågor som gör arbetet osäkert och tidsödande.

Skiljedomarna är inte offentliga. Men den lilla församlingen av skiljemän och gode män som verkar i ”branschen” har tillgång till de flesta domar. Det tycks dock inte leda till någon större enhetlighet i bedömningarna.

– Nej, det spelar ju ingen roll när man har domare som har olika uppfattningar. Läget blir ju inte bättre av att man kan se att nu har de gått på den ena linjen eller den andra...

Inge Wennberg