Om FARs rekommendationer inte har full genomslagskraft är det till stor del på grund av tidsbrist eller ointresse från revisorernas egen sida. Men rekommendationerna måste vara väl underbyggda och utformade så att de kan accepteras av näringslivet. Det är svårt att argumentera för en teoretiskt riktig bokföringsmetod om den leder till onödiga skattekonsekvenser, menar auktor revisor Sten Erik Feinstein vid BDO Revision i Stockholm i polemik mot Lennart Huldéns artikel Redovisning av räntelösa fordringar och skulder i Balans 4/88.
I en artikel i Balans 4/88 inbjuder Lennart Huldén såsom representant för FARs redovisningskommitté till debatt om ett tilltänkt rekommendationsutkast i frågan om redovisning av räntelösa fordringar och skulder.
Jag skulle då först vilja uppehålla mig vid FARs rekommendationer i allmänhet. Vår aktiebolagslag är ju utformad så att den hänvisar till god redovisningssed. Vad som menas med god redovisningssed, har lagstiftaren inte själv velat eller kunnat anvisa utan lämnat åt allmänheten, i detta fall då närmast näringslivet, att avgöra.
Högsta praktiska kompetensen
Här finns det alltså möjlighet för FAR att göra en betydande insats, kanske den mest betydande i sin verksamhet. För vilka skulle vara bättre än de auktoriserade revisorerna att avgöra vad som är god redovisningssed eller inte? De auktoriserade revisorerna besitter otvivelaktigt den högsta praktiska kompetensen inom detta område och är dessutom oberoende och fristående från några som helst bindningar.
FAR har också utfärdat rekommendationer, som utgivits efter grundliga förberedelser. De har utarbetats av FARs redovisningskommitté och först publicerats som utkast. Därefter har alla FARs ledamöter beretts tillfälle att yttra sig både individuellt och ofta vid diskussioner på FAR-dagarna. Efter denna i varje fall till synes grundliga genomgång har rekommendationerna blivit definitiva.
Tyvärr har jag en känsla av att många, kanske flertalet av FARs ledamöter på grund av tidsbrist eller andra orsaker ägnat rekommendationsutkasten endast ett förstrött intresse. Intresserad har man först blivit, då man ställts inför ett praktiskt problem.
Följs när det passar
Företagen å sin sida har följt rekommendationerna när det passat dem och flagranta brott mot rekommendationerna har förekommit utan att företagens revisorer ingripit med kraft. Följden har blivit att respekten för rekommendationerna försvagats och vissa rekommendationer har t.o.m. blivit helt ”inkuranta”.
Något ingripande från FARs sida gentemot ledamöter, som tillåtit sina klienter att avvika från rekommendationerna, har inte skett. Det finns ju ingen möjlighet för FARs styrelse och ledning att följa detta, inte ens för alla börsnoterade företag.
Följden har blivit att FARs rekommendationer ej fått den starka genomslagskraft som de borde ha fått och det är till stor del FARs ledamöters eget fel. Att FAR på grund av rådande förhållanden inte ansett sig kunna ge ut exempelvis en allmängiltig rekommendation om avskrivning av goodwill är beklagligt.
Personligen finner jag det också beklagligt att FAR ansett sig behöva vara med och bilda en s.k. Redovisningsnämnd tillsammans med andra intressenter. Denna nämnd har dessutom inte kommit till stånd på grund av att de andra intressenterna dragit sig undan.
Varför behöver vi en Redovisningsnämnd? Det finns ingen mer kvalificerad och oberoende redovisningsexpertis än de auktoriserade revisorerna. Om samtliga revisorer ägnade mera intresse åt sin egen förenings rekommendationer skulle den situation vi nu befinner oss i inte ha uppkommit.
Accepteras av näringslivet
Det gäller dock också att rekommendationerna är väl underbyggda och utformade så att de kan accepteras av näringslivet.
Det anser jag inte att i Balans 4/88 föreliggande ”utkast till utkast” om räntelösa fordringar och skulder kan.
Jag hade i många år tillfälle att i ett bostadsrättsaktiebolag samarbeta med en av Sveriges på sin tid mest kända och framgångsrikaste företagsledare, numer avliden. Han arbetade systematiskt så, att han i de företag han styrde, och även privat för egen del, alltid försökte sälja fastigheter med räntan inbakad i köpeskillingen. Därvid kunde han ge köparen lång kredit utan ränta, men detta påverkade priset på fastigheten. Orsaken var naturligtvis att företagsledaren och de av honom styrda företagen undgick skatt på räntan och i stället fick en lägre beskattad realisationsvinst.
Han var mycket stolt över denna idé som han ansåg sig ha kommit på alldeles själv, vilket han väl också hade fastän han inte var ensam om den. Dessutom hade han ett minst sagt häftigt temperament, och jag kan tänka mig hur han skulle ha reagerat, om han fått i sin hand en sådan rekommendation som den nu diskuterade och som skulle medföra skatt på räntan. Skulle han inte ha fått sin vilja igenom i detta avseende, skulle han bara skaffat fram en annan revisor som var mera medgörlig, och sådana tycks alltid finnas att tillgå. Denna företagsledare torde inte vara ensam i sitt resonemang.
Det kan vara svårt att argumentera för en i och för sig teoretiskt riktig bokföringsmetod, om den leder till onödiga skattekonsekvenser.
Större skillnad mot beskattningen
I artikeln talas också om ett maskintillverkande företag, som säljer en maskin till en kund, som får tre års räntefri kredit. ”Räntedelen” av det fakturerade beloppet skulle då bokföras som skuld för ej upplupen ränta i stället för intäkt av försäljningen. Även härvidlag är jag tveksam. Skulle en rekommendation om ett sådant förfaringssätt ges ut borde man ha införskaffat ett principiellt besked från Riksskatteverket att inte räntedelen skulle beskattas förrän den bokförts som intäkt. Annars blev differenserna mellan beskattningen och god redovisningssed ytterligare utökade.
Rekommendationen skulle, så som den skisseras, bli ganska omfångsrik med angivande av fall där faktorerna utjämnar varandra. Det är närmast de två fall jag här exemplifierat som skulle ändra nuvarande redovisningspraxis.
Jag kan inte finna att en rekommendation, som den nu tilltänkta, skulle få någon genomslagskraft, och därför bör den inte utfärdas.
Till slut vill jag bemöta den i artikeln framförda åsikten att den rekommendation från FAR som gäller latent skatteskuld inte skulle innebära någon diskontering. Innan den rekommendationen trädde i kraft brukade man räkna med 2/3 av inkomstskatten och 12 % utskiftningsskatt. När man nu räknar med full inkomstskatt och ingen utskiftningsskatt blir skillnaden inte stor mot tidigare. Utskiftningsskatten är dock diskonterad till 0.
Sten Erik Feinstein, auktor revisor, BDO Revision i Stockholm