När Sillén avbröt sin verksamhet vid AB Industribyrån var det en konsekvens av den debatt om revisorns oberoende som utbröt efter Kreugerkraschen 1932. I de utredningar som följde på händelsen framkom nämligen kritik mot hur Tändsticksbolagets revisorer skött sina uppdrag. Gradvis avslöjades bristerna i Kreugerföretagens bokföring, och revisionsberättelsen betecknades som ”den mest intetsägande som sett dagens ljus”. Dessutom förekom upplysningar i pressen om att auktoriserade revisorn Anton Wendler, som sedan 1930 varit Kreugerkoncernens revisor, på olika sätt stått i beroendeförhållande till Ivar Kreuger personligen.

Men presskritiken riktade sig inte bara mot de revisorer som skött revisionen av Kreugerkoncernen utan även mot auktorisationsförfarandet. Professor Gustav Cassel uttalade sig exempelvis i Svenska Dagbladet och menade att om man ”praktiskt” ville lära sig något av det som hänt, var en ”radikal omläggning” av hela revisorsväsendet ”en trängande nödvändighet”. De häftigaste angreppen kom emellertid från tidningen Revisorn och dess ansvarige utgivare Oscar Lindahl. Han kritiserade handelskamrarnas auktorisation och förklarade att de totalt misslyckats med att skapa en pålitlig revisorskår. Syftet med den här artikeln är att redogöra för hur Silléns revisionsverksamhet utvecklade sig efter det att han lämnade Industribyrån samt att gå närmare in på några av hans uppdrag. De uppdrag som valts är konsultarbetet vid Svenska Handelsbanken samt verksamheten som revisor vid AB Sveriges litografiska tryckerier.

I och med diskussionerna om de missförhållanden som uppdagats beträffande revisionen av Kreugerkoncernen fick bestämmelsen om att de auktoriserade revisorerna skulle vara obundna och inte stå i något beroendeförhållande till arbetsgivare via privat eller allmän tjänst förnyad aktualitet. Industribyrån var ett aktiebolag och ledningen av bolaget låg hos Sveriges Industriförbund. För att ingen skulle kunna ifrågasätta deras obundenhet gentemot Industriförbundet beslöt därför Sillén och tre kollegor, revisorerna Fritz Tjus, Arvid Erikson och Nils Olsson, att lämna Industribyrån och starta en byrå under namnet Sillén, Tjus, Erikson, Olsson auktoriserade revisorer (STEO).

Tjus, Erikson och Olsson, som var tidigare elever till Sillén på Handelshögskolan, hade börjat som assistenter på Industribyrån under åren 1917–1923. Fritz Tjus, som tagit examen vid Handelshögskolan 1916, hade 1917 blivit tillfrågad av Sillén om han ville börja som assistent hos honom. Sillén var då i behov av någon som kunde revidera några filialer till svenska företag i Ryssland, och eftersom Tjus hade ryska i sin examen ansåg Sillén att han var en passande person. Arvid Erikson anställdes vid Industribyrån 1918, samma år som han tagit examen vid Handelshögskolan, och han erhöll tillsammans med Tjus auktorisation år 1921. Nils Olsson började hos Sillén 1923 och blev auktoriserad redan året därefter, eftersom han efter sin examen vid Handelshögskolan 1918 hade arbetat som tjänsteman på Bränslekommissionens revisionsbyrå samt därefter som assistent hos auktoriserade revisorn Einar Cassel.

Sillén, Tjus, Erikson och Olsson bildade ingen firma i egentlig bemärkelse, utan samarbetet bestod i att de delade lokaler och annan administrativ utrustning. Förutom de auktoriserade revisorerna Sillén, Erikson och Olsson bestod STEO år 1932 även av Olof Swartz och Carl Lagerman, assistenter till Nils Olsson, samt Ingemar Aae, som var assistent till Fritz Tjus. Alla dessa hade tidigare varit anställda som assistenter till Olsson och Tjus vid Industribyrån. I november samma år anställdes Sven Påhlgren som assistent till Nils Olsson, och strax därefter fick Nils Olsson ytterligare en assistent i och med anställningen av Bo Björkman. Sillén hade vid den här tiden ingen egen assistent utan lånade av de andra; med Sven Påhlgrens ord: ”Det ingick väl i avtalet mellan de fyra auktoriserade revisorerna. Man fick se till att Oskar fick den hjälp som han behövde och det fungerade rätt så bra.”

STEO fick behålla de flesta av sina revisionsuppdrag när de lämnade Industribyrån, men var ändå beroende av att få flera. När Kreugerkraschen inträffade visade det sig att det dryga femtiotal auktoriserade revisorer som fanns i Sverige vid denna tid inte skulle räcka till för alla utredningar som var nödvändiga på grund av kraschen. Revisionsfirman Price Waterhouse & Co., vars kontor i New York Sillén besökt under en Amerikaresa 1920, kom därför över från England med ett mycket stort antal revisorer. Men även STEO engagerades för omfattande undersökningar av bolaget och dess dotterbolag. Sven Påhlgren minns att under de första åren var alla Kreugeruppdrag som tillföll byrån en mycket viktig del av verksamheten:

”Det producerades hyllmetrar med utredningar och till dessa bidrog STEO i viss utsträckning. Det var ju naturligtvis på Oskars namn som vi fick dessa utredningar. Uppdragsgivarna var troligtvis Kreuger & Tolls konkursbo, Ivar Kreugers urarva konkursbo samt olika banker i Sverige. Det fanns ju bolag överallt. Eftersom utredningarna var mycket omfattande rörde det sig ofta om ’delutredningar’ där den ena så att säga ’gick in i den andra’. Dessa uppdrag var alltså mycket viktiga för byråns utveckling.”

Silléns revisionsuppdrag ökade med tiden. Således var han 1940–1941 revisor i 28 aktiebolag, vilka hade ett aktiekapital mellan 0,3 och 75 Mkr. ASEA, Esselte och Sandviken var de största, medan fastighetsbolagen Nilco och Thovi var de minsta. Med undantag för uppdragen inom varuhandel, fastighetsförvaltning och försäkringsrörelse var de flesta uppdragen koncentrerade till olika typer av industriföretag. Bland dessa rörde det sig om företag inom olika branscher, med tyngdpunkt på företag inom metall- och maskinindustrin. Ungefär hälften av revisionsuppdragen fanns med från perioden på Industribyrån. Stora nytillskott sedan Sillén lämnat Industribyrån var Ford Motor Company AB och Kockums Mekaniska Verkstads AB. Bland Silléns revisionsuppdrag var ASEA, Esselte, Sandviken, Ford och PLM börsnoterade.

Det dröjde ända till 1941 innan Sillén anställde sin första egna assistent, d.v.s. närmare trettio år efter hans auktorisation. Den som fick detta förtroende var Sigurd Löfgren. Han kom sedan att bli Silléns närmaste medarbetare ända fram till dess att Sillén gick i pension.

Efter kriget utökades Silléns medarbetarstab genom att Arne Holmén anställdes 1945 och Jan Nordenbäck 1949, båda som assistenter till Sigurd Löfgren. Arne Holmén skrev själv till Sillén och bad om anställning, vilket han också fick. Han hade vid det tillfället inte gått på Handelshögskolan, utan tog senare examen som privatist. Jan Nordenbäck blev kontaktad av Sillén medan han ännu gick på Handelshögskolan. Eftersom båda var nyblivna assistenter hade de till att börja med begränsad direktkontakt med Sillén. De auktoriserades båda 1953, och därmed hade Sillén tre egna auktoriserade medhjälpare. Båda de nytillkomna tillmätte Sillén stor auktoritet. Nordenbäck framhåller att Sillén påverkade sina assistenter mycket och att han skapade ”en väldig respekt för revision”. För Holmén var Sillén ett föredöme när det gällde integritet och ståndaktighet samt att ”ta allvarligt och ambitiöst på allt vad man sysslar med”.

Allt eftersom Sigurd Löfgren blev upptagen med egna stora revisionsuppdrag fick Holmén och Nordenbäck träda in som medhjälpare till Sillén. Jan Nordenbäck brukade resa runt med Sillén i Sverige på olika revisionsuppdrag under 1950-talet:

”Sillén var en plikttrogen man och lade ned mycket energi på uppdragen. När han hade sina föredragningar i samband med någon slutrevision var han alltid ytterst noggrann och skrev ordentligt upp alla svar som han fick. Han hade synpunkter på mycket och var samtidigt en kunnig man.”

Jan Nordenbäck upplevde Sillén som en för sin tid ”modern” revisor som inte bara intresserade sig för ”siffror i böckerna”, utan även var allmänt intresserad och kunnig och tyckte om att diskutera frågor om försäljning, inköp, tillverkning o.s.v.

På femtiotalet, sedan Sillén gått i pension från sin professorsbefattning vid Handelshögskolan i Stockholm, var han fortfarande aktiv inom fyra av bolagen, nämligen ASEA, Esselte, Sandviken och Ford.

Efter 1955 avvecklade Sillén alltmer sitt engagemang i byrån. År 1955 bildades 0. Silléns revisionsbyrå på Sveavägen 59, med Sigurd Löfgren och Sven Påhlgren som huvuddelägare. Tio år därefter, 1965, flyttade byrån till nya och större lokaler på Drottninggatan 99, och man bildade då ett aktiebolag – O. Silléns Revisionsbyrå AB. Sillén hann med att besöka de nya lokalerna en gång före sin död i december 1965.

Som redan framkommit var det ett stort antal företag som anlitade Silléns tjänster vid Industribyråns revisionsavdelning. De största av industriföretagen, mätt med aktiekapitalets storlek, var ASEA, Separator, Reymersholm och Mo och Domsjö. Från 1919 blev Svenska Handelsbanken en viktig uppdragsgivare.

Bakgrunden till Silléns engagemang i Handelsbanken var att bankens kreditgivning mot aktiesäkerhet till den svenska industrin hade ökat kraftigt under kriget. Enligt Bankinspektionen fanns det ingen anledning att anmärka mot de belåningskurser som man använt sig av. Däremot ansåg inspektionen att det var oroande att stora belopp hade getts i kredit mot vad man bedömde som ”spekulationsaktier”. Förmodligen var det osäkerheten om dessa företags framtidsutsikter, och därmed oron om bankens säkerhet för sina krediter, som gjorde att verkställande direktören Carl Frisk kontaktade Oskar Sillén i slutet av juli 1919.

Anställningen i banken skulle komma att medföra vissa komplikationer för Sillén, eftersom ju en revisor enligt auktorisationsbestämmelserna inte fick inneha allmän eller enskild tjänst. I vissa tidningar kunde man nämligen läsa att Sillén ”öfvergått till Stockholms Handelsbanks tjänst såsom chef för bankens statistiska afdelning”. Banken trädde emellertid till Silléns försvar genom att försäkra att han endast hade ”åtagit sig att i vissa frågor fungera såsom teoretisk rådgifvare åt banken, så långt denna befattning (lät sig förenas) med en auktoriserad revisors fullt oberoende ställning”.

För bankens räkning gjorde Sillén utredningar i bl.a. Gimo-Österby Bruks AB, Svenska Tändsticksaktiebolaget, AB Axel Christiernsson samt AB Nordiska Armaturfabrikerna. Tändsticksbolaget blev inget förlustbolag för Handelsbankens del, men med tanke på Kreugerföretagens senare utveckling kan det ändå vara intressant att ta del av Silléns omdöme om Tändsticksbolaget tio år före den stora kraschen.

Svenska Tändsticksbolaget bildades år 1917 genom att Förenade Tändsticksfabrikerna övertog sin största huvudkonkurrent, Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks AB. Alltifrån starten var

Handelsbanken och Skandinaviska Banken Tändsticksbolagets huvudsakliga bankförbindelser i Sverige. Karl Gustaf Hildebrand har i I omvandlingens tjänst. Svenska Handelsbanken 1871–1955 påpekat att bolaget byggde ut kapaciteten, som flera andra företag på den tiden, under de år då det rådde ett högt prisläge och samtidigt dåliga avsättningsförhållanden. Eftersom man oroade sig för råvaruförsörjningen lade man också upp stora lager. Båda dessa åtgärder fordrade naturligtvis avsevärd finansiering. Förutom Handelsbankens stora krediter till Kreugerföretagen förekom dessutom avsevärd kreditgivning till Ivar Kreuger personligen. 1920 påpekade Bankinspektionen att koncernen hade en svensk bankskuld på 86,5 Mkr ”huvudsakligen mot namnsäkerhet” och att av denna summa inte mindre än 38 Mkr hade tillkommit efter 1 februari, varav Handelsbanken svarat för hälften. Enligt Hildebrand var det anmärkningsvärt att tändsticksengagemangen ändå så småningom kunde reduceras och avvecklas utan några förluster för banken.

För att ”lyfta på åtminstone några av de täta slöjor, som omgiva Tändstickstrusten och för att åtminstone bliva i stånd att skönja konturerna av denna koncerns affärsförhållanden i vårt land, hava diverse utredningar och sammanställningar gjorts”, skrev Sillén år 1921 i inledningen till sin PM om Tändstickstrusten. Denna hans inledning understryker uppdragets besvärliga karaktär. Svårigheten att bedöma bolaget låg enligt Sillén i att en stor del av ”Trustens” aktieinnehav var bokfört hos de olika bolagen som fordringar samt att vissa viktiga tillgångar som Trusten förfogade över ”icke alls kom... till uttryck i dess balansräkningar”. Sillén menade vidare att de osäkra valutaförhållanden som rådde i utlandet gjorde en tillförlitlig sammanställning av Trustens engagemang i utlandet ”hart när omöjlig”. Slutomdömet i utredningen blev att han trots ganska ingående undersökningar inte kunde ge något slutgiltigt omdöme om Tändstickstrustens finansiella ställning eller om värdet på dess aktier. ”Emellertid kan åtminstone så mycket uttalas, att inga nämnbart graverande omständigheter under utredningens förlopp framkommit vilka berättiga till djupare misstro rörande bolaget.” Han tyckte dock att Tändstickstrusten jämte konsortiet var av sådana gigantiska proportioner att det kunde förtjäna namnet ”Sveriges största spekulationsföretag”.

Med facit i handen kan man konstatera att Sillén hade rätt när han påpekade att bolagets största svaghet låg i att ”alltför stort ansvar vila(de) på trustens ledande personlighet ingenjör Ivar Kreuger: Denne man, på vars kvalifikationer jag i övrigt icke har någon anledning att tvivla, då han hittills synes hava lyckats synnerligen väl i sina företag, är den ende, som verkligen behärskar alla sidor av den väldiga affären, och skulle bolaget av någon anledning plötsligt förlora hans arbetskraft, stå så vitt jag kan fatta oerhörda värden på spel för bolaget. Det måste därför betecknas som ett livsintresse för hela koncernen, att någon man sättes vid Kreugers sida, som verkligen är mäktig att eventuellt upptaga hans mantel och att redan nu representera honom i ledningen, då han vistas på resor.” Silléns utredningar för Handelsbanken karaktäriserades av att han utifrån justerade balansräkningar försökte komma fram till bolagens ”verkliga” värde. Med hjälp av dessa omarbetade balansräkningar gjorde han sedan bedömningar om bolagens räntabilitet och likviditet. I diskussionerna om värdet på tillgångarna använde han sig framför allt av försiktighetsprincipen. Beträffande de principer som kom till användning vid värderingen av tillgångarna nyttjade han metoder som fortfarande är aktuella, d.v.s. historiska kostnader, marknadsvärden och användarvärden. Han kom dock aldrig så långt som till att diskontera belopp, förutom när det gällde värdering av skog. I utredningen om Tändsticksaktiebolaget kan man notera att Sillén gjorde en koncernbalansräkning, vilket torde ha varit ovanligt på den tiden. Vilken betydelse som utredningarna hade för banken är det svårt att uttala sig om. Det troliga är att de tjänat som beslutsunderlag i interna diskussioner om bankens fortsatta engagemang i de berörda bolagen.

Esselte (då kallat Slt) var det första börsbolag där Sillén blev vald till revisor, och detta skedde år 1913, d.v.s. ett år efter det att han blivit auktoriserad och samma år som Esselte konstituerades. Samtidigt med Sillén utsågs också banktjänstemannen Gustaf Holmquist till ordinarie revisor i bolaget.

När Sillén började som revisor på Esselte hade han ringa erfarenhet av hur revision av ett så omfattande bolag skulle gå till. En sak som naturligtvis komplicerade Silléns arbete vid Esselte var att bolaget var nystartat och att det inte fanns några färdiga rutiner för revisionsarbetet. Förmodligen får man se tillsättandet år 1914 av Isaac Cassel, vilken liksom Sillén auktoriserades till revisor år 1912, som den tredje ordinarie revisorn mot den bakgrunden. Cassel hade nämligen flerårig erfarenhet av revision och kunde därför bidra med värdefulla praktiska synpunkter på hur revisionen skulle skötas inom koncernen.

Under Esseltes första verksamhetsår blev en av de viktigaste åtgärderna att genomföra enhetliga principer för den ekonomiska redovisningen i dotterbolagen och att utarbeta gemensamma normer för självkostnadsberäkning av litografiska tryck. Det är möjligt att dessa initiativ var en följd av de nya idéer om fabriksorganisation och industriella självkostnadsberäkningar som vid den här tiden spreds av bl.a. Oskar Sillén. Man kan påminna sig att en av de första böcker som han skrev just var Grunddragen av industriell självkostnadsberäkning (1913).

Siffergranskarnas arbete styrdes under de första åren av VD Carl Ramström. Att Ramström utsett tjänstemännen i det egna bolaget att revidera dotterbolagen beslutade dock direktionen att ändra på, sedan den av revisorerna Sillén och Holmquist uppmärksammats på att det icke var lämpligt enligt ”andemeningen” i aktiebolagslagen. Vid samma tillfälle beslutades också att en av moderbolagsrevisorerna skulle få verkställa revisionen av dotterbolagens räkenskaper och förvaltning. Efter något år utökades revisorsorganisationen i och med att man då tillsatte en särskild revisor för fabriksbokföringen.

Under mitten av sommaren avlade Sillén vanligtvis revisionsbesök vid dotterbolagen. Han hade då för vana att gå igenom fabrikerna och samtala med de ”ledande männen inom företaget”. Nils Åhlund minns från den tid som han var chef för Esselte i Göteborg att han brukade bjuda hem Sillén på lunch när han kom på det årliga revisionsbesöket. Att Sillén accepterade detta var emellertid ett undantag, eftersom Åhlund var en gammal elev till honom. ”Sillén påpekade nämligen att han vanligen ej lät sig bjudas hem till personer vars räkenskaper han hade i uppdrag att revidera.”

Enligt flera intervjupersoner förväntade sig Sillén att det bolag som skulle revideras flaggade då han kom. Gert Bråberg, anställd i Esselte som kamrer 1946 och verksam på huvudkontorets ekonomiavdelning 1946–1955, ger följande beskrivning:

”Det var mycket högtidligt när Sillén reviderade på SIt. Flaggan skulle vara hissad och te serveras klockan tre – det var väldigt viktigt. Han satt där i tre dagar och det var stor uppställning från företagets sida. Böckerna skulle ligga i en viss ordning på bordet.”

Omkring 1918 började man att bygga upp en intern revisionsavdelning på Esselte. Då anställdes Kurt Elfborg, som avlagt examen på Handelshögskolan i Stockholm och därefter varit verksam som amanuens vid Handelskammaren i Malmö. År 1921 antog styrelsen en instruktion för honom, skriven av Holmquist och Sillén. Som ”översifferrevisor” ankom det nu på Elfborg att instruera och övervaka samtliga siffergranskare inom koncernen. Det ålåg också Elfborg att göra tre ordinarie resor om året, under vilka han skulle kontrollera att revisorernas anmärkningar till styrelsen blivit åtgärdade samt dessutom stickprovsvis kontrollera avlöningssystemet och förråds- och lagerbokföringen.

Efter några år preciserades instruktionerna för siffergranskningen ytterligare och delades då också upp på centralrevision, resande revision samt lokala siffergranskare. Samtidigt föreskrevs det att det i alla dotterbolag skulle införas dagbok enligt självkopieringssystemet. Intresset för detta system var påtagligt vid denna tid, och även Sillén hade ägnat systemet stor uppmärksamhet i boken Moderna bokföringsmetoder (1915). I instruktionen antecknades nu också att ”de av bolagsstämman valda revisorerna” fick rätt att utse ”all för revisionen erforderlig personal”, vilka skulle stå under revisorernas befäl. Nils Åhlund minns att Sillén själv brukade välja sifferkontrollanter till huvudkontoret och dotterbolagen från de elever som examinerats från Handelshögskolan. Gustaf Ahlberg, som kom till Esselte 1930, var exempelvis dessförinnan medarbetare till Sillén på Industribyrån. Även Gunnar Hedberg, Ahlbergs efterträdare på revisionsavdelningen, blev intervjuad och anställd av Sillén år 1955.

Betydelsen av att ha ett pålitligt system för revisionen inom bolagen accentuerades för många svenska företag i samband med Kreugerkraschen i mars 1932. Inte heller inom Esselte blev man helt opåverkad av händelsen. En kort tid efter kraschen behandlade styrelsen frågan om revisionen inom bolaget. Vid ett senare sammanträde redogjorde Sillén inför styrelsen hur kassainventeringarna och bankavstämningarna gick till. Styrelsen beslutade sedan att man därefter vid varje styrelsesammanträde, som vanligtvis hölls en gång per månad, skulle få ta del av de kassainventeringar och siffergranskningsrapporter som företagits sedan det senaste styrelsesammanträdet samt de anmärkningar som dessa eventuellt förorsakat.

Den första revisionspromemorian avlämnades av revisorerna år 1915, d.v.s. tre år efter bolagets start. Som man kan förvänta sig med tanke på bolagets låga ålder och det stora antalet dotterbolag innehöll den en del anmärkningar av formell natur. Denna typ av anmärkningar kom för övrigt att finnas med under en lång följd av år. Förutom denna ”officiella” revisionspromemoria hade också revisorerna författat en ”särskild skrivelse” till verkställande direktören, vilken dock inte bifogats till protokollet. av kommentarerna går det emellertid att få en uppfattning om innehållet, som tydligen uteslutande hade att göra med revisorernas syn på förvaltningen av bolaget. Den första anmärkningen gällde ”de mindre goda resultaten vid vissa avdelningar”. Direktionen kommenterade den anmärkningen med att den redan då de preliminära bokslutssiffrorna framlagts hade vidtagit åtgärder för att ta reda på anledningen till dessa. Revisorerna hade även synpunkter på en omläggning av försäljningsorganisationen. Under Esseltes första verksamhetsår bedrevs nämligen verksamheten vid alla 17 fabrikerna och varje ingående bolag skötte själv sin försäljning genom sju avdelningskontor. Om detta anförde Ramström: ”Jag delar revisorernas uppfattning rörande önskvärdheten av anställandet av en försäljningschef eller inspektör, men jag anser icke åtgärder böra vidtagas förrän en för uppdraget fullt lämplig person kunnat anträffas.”

Hanteringen av de följande revisionspromemoriorna blev av naturliga skäl inte lika omfattande som den första. Tydligen ansåg sig Sillén inte alltid få det gensvar som han förväntade på framförda anmärkningar. I revisionspromemorian för året 1922/23 skrev han därför:

”Utan någon nämnvärd förhoppning om att vinna gehör vill jag även denna gång framhålla önskvärdheten av att vid vissa dotterbolag, där special för inkommande remissor icke finnes, föra en särskild kolumn i dagboken för beviljade kassarabatter, enär överförandet av dessa rabatter till särskilda kort är ett alldeles onödigt betungande arbete. Sistlidna år krävdes t.ex. enbart för förandet av kassarabatterna vid Abc 50 kontokort och vid Aspa 42 kort.”

I revisionspromemorian 1926/27 pläderade Sillén för en ökad användning av genomskriftsmetoder, eftersom han menade att ”de närmaste årens utveckling inom bokföringsområdet torde komma att medföra en väsentligt ökad användning”. Huruvida de ledande männen uppskattade Silléns bemödanden om att informera dem om marknadsutvecklingen går det inte att uttala sig om.

Sillén hade inte bara synpunkter på ökad användning av kolumner och genomskriftsmetoder i bokföringen, utan han uppmärksammade också förhållanden inom områden där man kanske inte normalt förväntar sig att revisorn ska komma med synpunkter. I en PM kommenterade han exempelvis ”hållfastheten hos de bärande bjälkarna i taken” till Skriv- och ritboks AB:s nya byggnad i Nässjö. Sillén fortsatte: ”Att konstruktionen ifråga utförts synnerligen underhaltigt torde vara höjt över allt tvivel, men jag skulle vilja hemställa, att man läte någon verkligt sakkunnig person undersöka, om icke förstärkningsarbeten äro erforderliga för att ej någon katastrof skall inträffa.” I promemorian avseende året 1929/30 hade Sillén också besk kritik att framföra beträffande huvudkontorets grundnoteringar i dagboken samt dagbokskorten och den därtill förklarande texten. Om läsbarheten skrev han följande:

”Var och en, som försöker taga del av huvudkontorets grundnoteringar, torde stöta på mycket väsentliga svårigheter, och det är min förhoppning, att genom ledningens försorg ett ingripande sker, som gör bokföringen till vad den bör vara, nämligen ett dokument, läsbart för varje behörig person, som efteråt önskar skaffa en överblick över affärstransaktionerna, och ej blott en samling svårtydbara krumelurer, vilka utan svårighet endast kunna tolkas av bokföraren själv.”

Den revisionspromemoria som skrevs någon månad efter Kreugerkraschen var betydligt mer omfångsrik än de föregående. En stor del av denna PM uppehöll sig vid den, enligt Silléns mening, alltför höga värderingen av Esseltes tillgångar, och han menade att det vore ”önskvärt, att Styrelsen toge ställning till den framtida värderingspolitiken för... förlagsartiklar”. Efter Kreuger & Toll-affären 1932 uppmärksammades vikten av att man från revisionssynpunkt även uppmärksammade koncernen som helhet, d.v.s. granskade en sammanställning av tillgångar, skulder och eget kapital i de bolag som tillhörde koncernen. Redan 1930 hade Sillén emellertid publicerat en artikel om ämnet i Tidskrift för affärsekonomi. l januari 1935 gjorde Sillén en koncernbalans över Esselte-koncernen och han konstaterade därefter att ”Slt-koncernens ställning även enligt sammandragsbalansen” gjort ett gott intryck.

Vid analysen av revisionspromemoriorna har det framkommit att Sillén inte bara hade synpunkter på den rent siffermässiga hanteringen i bolaget utan att han även hade påpekanden och frågor angående bolagets förvaltning; något som låg helt i linje med Silléns intresse för detta område. Sillén ansåg nämligen att förvaltningsrevision var en viktig del av revisorernas granskning av företagen.

Under de dryga 40 år som Sillén var revisor i Esselte koncernen byggde han upp en stor respekt för sin egen person och för sin yrkeskunskap som revisor. Även om Sillén var mycket formell i sitt uppträdande och dessutom prestigemedveten, upplevdes han av dem som minns honom som en ”utomordentligt charmig herre”. Det finns en hel del anekdoter om Sillén som lever kvar inom Esselte. De mest omnämnda handlar om flaggningen vid den årliga revisionen, tacktalet vid bolagsstämmomiddagarna i Grand Hotels Spegelsal och Silléns förtjusning när han fann att internrevisorn Gustav Ahlberg blandat ihop två siffror.

Vid tiden för Silléns auktorisation var yrkesrevision en outvecklad profession i Sverige. Det ankom därför på de nyutnämnda revisorerna att själva utarbeta den praxis som skulle komma att gälla. Anledningen till att det ändå kom att dröja ända till 1923 innan de auktoriserade revisorerna slöt sig samman i en egen förening hörde samman med att man, p.g.a. det fåtal revisorer som det fanns vid denna tidpunkt, inte tidigare egentligen upplevt något behov av en sådan. Då de flesta av dem dessutom var bosatta i Stockholm hade man ändå lätt kunnat träffas för att diskutera gemensamma angelägenheter. När de statsauktoriserade revisorerna i Kristiania år 1923 hörde sig för om intresset i Sverige för en gemensam Skandinavisk revisorskonferens ansåg emellertid Sillén att tiden var mogen för bildandet av Föreningen Auktoriserade Revisorer. Efter 1923 kom Sillén att med takt och diplomati på olika sätt outtröttligt – och vid sidan av sina ordinarie sysslor som professor och revisor – att aktivt verka för att göra revisorsyrket känt för kompetens, obundenhet och redlighet. Han formade revisorsrollen med stor integritet och att han blev en stor auktoritet inom området både i Sverige och det övriga Norden är odisputabelt.

Källförteckning

Otryckta källor

Riksarkivet, Stockholm – AB Kreuger & Tolls konkursförvaltnings m.fl. arkiv

Föreningen Auktoriserade Revisorers arkiv, Stockholm – Protokoll samt ledamotsförteckningar

Svenska Handelsbankens arkiv, Lidingö – Företagsutredningar samt protokoll

Esseltes arkiv, Solna – Protokoll med bilagor

Intervjuer med bl a:

– Per V. A. Hanner

– Arne Holmén

– Sigurd Löfgren

– Jan Nordenbeck

– Sven Påhlgren

– Fritz Tjus

Tryckta källor

Revisorn. Tidskrift för organisation, bokföring och skatter, 1928-1936, 0. Lindahl (red.), Stockholm.

Litteratur

Wallerstedt, E., 1988, Oskar Sillén – Professor och praktiker. Några drag i företagsekonomiämnets tidiga utveckling vid Handelshögskolan i Stockholm, Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Oeconomiae Negotiorum 30, Uppsala: Almqvist & Wiksell (ak. avh.).

Eva Wallerstedt