Omräkning av utländska dotterföretag: Är vi på rätt kurs?

När det gäller valutaomräkning av utländska dotterbolag är sista ordet knappast sagt, menar professor Olof Arwidi vid företagsekonomiska institutionen vid Lunds Universitet. Detta är första delen av en artikel som fortsätter i Balans 4/89.

När FARs redovisningskommitté 1984 presenterade ett utkast till rekommendation 1 om omräkning av utländska dotterföretags redovisningar var förutsättningarna sällsynt goda för att detta skulle kunna få en odiskutabel acceptans.

För det första hade viktiga normgivande organisationer som FASB (Financial Accounting Standards Board) 1981 i USA och IASC (International Accounting Standards Committee) 1983 avgivit rekommendationer som i stort följde en gemensam linje och till vilka FARs utkast i väsentliga avseenden anslutit sig.

För det andra pågick en praxisförändring i Sverige bland större internationella koncerner som gick i samma riktning som FASBs och IASCs rekommendationer. Olika företrädare i dessa koncerner pekade dels på nödvändigheten att ansluta sig till internationella normer, dels på att självständiga dotterföretag borde konsolideras i redovisningshandlingarna utifrån aktuella kurser.

Inledningsvis finns anledning att visa på de dominerande omräkningsmetoderna, huvudlinjerna i FARs förslag samt utvecklingsriktningar av valda metoder för omräkning i svenska företag.

Två metoder dominerar

Frågan om omräkning av dotterföretags redovisningar är både viktig i flertalet länder och har med en stigande internationalisering ökat i betydelse. Detta gäller i högsta grad för Sverige med våra stora internationella företag.

Olika omräkningsmetoder har prövats och praxis har utvecklats olika inom olika delar av världen. Här skall dock endast två metoder kort belysas. Dessa båda är de aktuella i ovannämnda rekommendationer:

– Current-metoden eller dagskursmetoden. I denna metod omräknas samtliga poster utom eget kapital i balansräkningen till balansdagskurs. I resultaträkningen används i huvudsak genomsnittskurser, och avskrivningarna beräknas utifrån balansdagskursen.

– Monetary-non monetarymetoden eller monetära-icke monetära metoden. I denna metod värderas monetära tillgångar och skulder till dagskurs. Däremot värderas övriga – reala – tillgångar till anskaffningsvärden och historiska kurser. Den anknyter således direkt till den historiskt baserade anskaffningskostnadsredovisningen. De båda metodernas karakteristika kan grovt sammanfattas med tabell 1.

Tabell 1

Redovisningskonsekvenserna blir alltså olika beroende på val av metod. Om dotterbolagets valuta apprecieras kommer vid current-metoden kostnaderna för sålda varor och avskrivningar att bli högre än vid monetary-non monetarymetoden, som baseras på historiska kurser. Motsatta förhållandet gäller vid depreciering av dotterföretagets valuta.

Den omräkningsdifferens som uppkommer vid omräkning av balansräkningen förs vid current-metoden direkt till eget kapital utan att påverka resultatet. Vid monetary-non monetarymetoden påverkar omräkningsförfarandet enbart monetära poster, och effekterna av denna omräkning påverkar direkt resultatet. Ett exempel som illustrerar redovisningseffekterna vid en drastisk revalvering torde illustrera skillnaderna mellan metoderna i detta avseende (tabell 2).

Tabell 2. Omräkningsdifferens vid revalvering av dotterföretags valuta

Vid snabba valutaförändringar blir oftast omräkningsdifferensen den mest påtagliga faktorn. Om valutaförändringar följer en långsiktig trend är också effekten på avskrivningarna på anläggningstillgångarna en faktor värd att uppmärksamma. Vi får anledning att återkomma till frågan om resultateffekter.

FARs metodval

FARs förslag utgår från några principiella indelningar. För det första skall dotterföretag som arbetar under normalinflationsförhållande skiljas från dotterföretag som arbetar inom höginflationsförhållanden. Detta ligger väl i linje med FASBs och IASCs riktlinjer och innebär alltså att två olika uppsättningar av omräkningsregler skall användas utifrån olika inflationsförutsättningar.

För det andra dras inom gruppen normalinflationsländer en skiljelinje mellan självständiga dotterföretag och integrerade dotterföretag. Om än metodiken för bestämning av dessa skiljer sig från framför allt FASBs rekommendation, fanns stora likheter i de grundläggande tankegångarna. För självständiga dotterföretag anger FAR att dagskursmetoden skall tillämpas. För integrerade dotterbolag anges att monetära-icke monetära metoden skall användas.

I ett viktigt tillägg anger FAR dock följande: ”Om emellertid en koncerns dotterföretag till helt övervägande delen tillhör den ena av grupperna, kan det vara oväsentligt vilken omräkningsmetod som användes för övriga dotterföretag. Det synes därför praktiskt att en sådan koncern, om den så önskar, får använda den mot den dominerande dotterföretagsgruppen svarande metoden för samtliga dotterföretag, dock icke dagskursmetoden på den icke inflationsjusterade redovisningen för ett dotterföretag i ett höginflationsland.”

Detta tillägg har medfört att internationella koncerner kan välja att arbeta med enbart en metod eller en kombination enligt ovan. Tillägget upphäver således den tidigare kategoriseringen med en generalklausul om dominerande metod.

För dotterföretag verksamma i höginflationsländer gäller att man antingen kan redovisa enligt monetära-icke monetära metoden eller använda en inflationsjusterad redovisning omräknad med dagskursmetoden. Några kriterier för val av metod anges ej här. Häri skiljer man sig från FASB där enbart den förstnämnda metoden får användas, medan IASC har en anvisning som är snarlik FARs.

Förslaget innehåller förvisso många andra punkter, t.ex. den enligt aktiebolagslagen nödvändiga uppdelningen om omräkningsdifferenser skall påverka fritt eller bundet kapital. Jag inskränker mig dock här till att behandla huvudlinjerna.

Utveckling av praxis

Att den föreslagna rekommendationen ligger väl i linje med svenska företags konsolidering av dotterföretag och att den fått ett allt större genomslag framgår av tabell 3 över utvecklingen i svensk verkstadsindustri. (Denna bygger på en tabell från Ulla Törnquist: Val av redovisningsprincip, som har kompletterats med uppgifter för 1985–87).

Tabell 3. Användning av metoder för omräkning av dotterbolags bokslut inom verkstadsindustrin (se Balans 89/3 sid. 41)

Av tabellen framgår att 13 av dessa 16 företag inom verkstadsindustrin tillämpar enbart dagskursmetoden medan 3 har en kombination mellan dagskursmetoden och monetära-icke monetära metoden. Dessutom tillämpar de företag som har verksamhet i höginflationsländer speciell redovisning för dessa länder. Därtill hänvisar många företag till andra länders och internationella organisationers rekommendationer för sin redovisning samt till ”generally accepted accounting principles” i USA. Vidare kan omnämnas att samma tendens som framkommer i verkstadsindustrin också framkommer i FARs översikter över redovisningspraxis. Och i Rolf Rundfelts undersökning, Tendenser i börsbolagens årsredovisningar 1987.

Äntligen slutdiskuterat?

Den fråga man kan ställa sig är om vi nu nått en ändpunkt på en lång och mödosam utveckling med en splittrad redovisningspraxis och att vi nu kan förvänta oss att en gemensam uppfattning har vuxit fram om hur omräkningarna skall ske och hur de bör tolkas. I så fall hade mycket varit vunnet. Även om man inte nått en form av redovisningens nirvana skulle detta peka på att man med hänsyn till fördelarna av consensus eller gemensam uppfattning skulle kunna låta bli att lyssna på ett eventuellt i frågasättande av omräkningsmetodernas generella lämplighet, t.ex. ifråga om konsistens med andra redovisningsprinciper och ”luckor” relativt andra normer. Jag delar tyvärr inte uppfattningen att ”saken är klar” utan menar tvärtom att genom att man bryter redovisningsprincipen att värdera dotterbolags tillgångar och skulder som en del av moderbolagets så skapas utomordentligt svåra tolkningsproblem vilka starkt försvårar jämförelser mellan koncerner med olika strukturer och även jämförelser över tiden.

Min framställning delas upp i två olika delar där den ena behandlar omräkning under normalinflationsförhållanden och den andra behandlar omräkning under höginflationsförhållanden, som behandlas i en senare artikel. I intetdera fallet läggs här tyngdpunkten på principiella resonemang, utan i båda fallen sker framställningen i tre steg: först utifrån utvecklingen av ekonomiskt observerbara nyckelfaktorer, sedan utifrån hur valutautvecklingen ger utslag i olika delar av resultat- och balansräkningarna samt slutligen utifrån en tolkning av vad som har hänt i de olika fallen.

Normalinflationsförhållanden

En första fråga gäller om omräkningen sker vid fluktuerande valutakurser eller om en långsiktig trend kan spåras. I det senare fallet kommer en systematisk ackumulering av redovisningseffekter att ske.

Det finns gott om exempel när den svenska kronan trendmässigt har förskjutits neråt. Det mest närliggande är förmodligen mot den västtyska marken – under slutet av 50-talet och långt in på 60-talet låg kronkursen ungefär 1:10-1:30 per D-mark. Idag (1988) har den krupit upp till ungefär 3:50. Här har alltså på en dryg 20-årsperiod en tredubbling av den tyska marken skett relativt den svenska kronan. Det finns dock ännu mer drastiska exempel som schweizerfrancen och den japanska yenen relativt kronan. Det finns betydligt färre exempel på när den svenska kronan blivit starkare än andra OECD-valutor. Möjligen skulle man kunna ta det brittiska pundet som ett exempel. Här skedde ett kraftigt fall från 14 kronor på 60-talet till 7–8 kronor under 70-talet. Sedan har dock en trendmässig förskjutning skett som gjort att pundet successivt förstärkts, varför det i själva verket är fråga om två olika trender. Även mot den amerikanska dollarn har på lång sikt skett en trendmässig försvagning. Valutakursutvecklingen från 1972, det sista året före Bretton-Woods-systemets slopande, t.o.m. 1987 återges i tabell 4.

Tabell 4. Valutakursutvecklingen för den svenska kronan

Ser vi på den underliggande penningvärdeutvecklingen kan vi jämföra den svenska inflationsutvecklingen med utvecklingen inom OECD totalt eller med enstaka länder, t.ex. de för oss viktiga USA och Västtyskland. Genomsnittlig inflationstakt mätt från december till december med konsumentprisindex har fr.o.m. 1970 respektive fr.o.m. 1980 varit enligt tabell 5.

Tabell 5. Genomsnittlig årlig inflation %

Vi ser alltså att för Sverige har skillnaden i genomsnittlig inflationstakt gentemot OECD-länderna ökat framförallt under 80-talet. Gentemot USA och Västtyskland är skillnaderna under 1980-talet mycket stora, ungefär 3 respektive 5 % per år, och prognoserna för de närmaste åren tyder på att skillnaderna åtminstone kommer att bestå. Genom den s.k. köpkraftsparitetsmetoden kan vi relatera skillnaderna i inflation till valutakursutveckling. Metoden bygger på förutsättningen att skillnaderna i inflationstakt också kommer att ge utslag i valutarelationerna mellan länder. Den har dålig prognosförmåga på kort sikt men anses vara en mycket god indikator för den långsiktiga valutautvecklingen. I figurerna 1 och 2 ställs den faktiska kursen för svenska kronor relativt tyska marken och dollarn mot en köpkraftsparitetsberäknad kurs. Som bas för köpkraftsberäkningarna har valts genomsnittskurserna i december 1973 (efter Bretton-Woods) och vidare har använts konsumentprisändringarna från december till december.

Vi kan alltså konstatera att den faktiska kursutvecklingen SEK/DEM ligger nära de köpkraftsparitetsjusterade värdena. Kursutvecklingen SEK/USD innehåller också en trend, men fluktuationerna i den faktiska valutakursen är kraftiga. Mönstret är att den verkliga dollarkursen ligger under köpkraftspariteten fram till 1980, då den mycket kraftigt går över denna för att åter falla till det köpkraftsparitetsjusterade värdet i slutet av 1987. Även om trender och riktningar på svängningar går att utläsa från figurerna, så rekommenderas en viss försiktighet vid tolkningen, då den köpkraftsparitetsjusterade kursen bland annat blir beroende av vald tidpunkt för beräkningarna.

Det centrala här är dock att trendutvecklingar kan utläsas. Vi måste vara på det klara med att valutautvecklingen för Sverige har haft en närmast entydig trendmässig utveckling relativt våra viktigaste handelsländers valutor. Det går alltså inte utan vidare att kopiera amerikanska förhållanden, där man ligger nära ett OECD-genomsnitt vad gäller inflationstakten men där valutakursens svängningar är mycket stora. Därtill kommer att i USA fästes stor betydelse vid korta redovisningsperioder, som kvartalsrapporter, vilket naturligtvis bidrar till att popularisera metoder där balanskursernas fluktuationer vad gäller tillgångar och skulder ej påverkar resultatet. Trendsituationen framgår i all sin tydlighet om vi jämför med den ackumulerade inflationen 1980 t.o.m. 1987. Sverige har under perioden mer än 60 % högre ackumulerad inflation än Västtyskland, närmare 40 % högre än USA och mer än 25 % högre än OECD-genomsnittet. Vi kan göra tankeexperimentet med att jämföra dessa siffror med den av FAR definierade 25-procentiga årliga gränsen för hyperinflation och fundera över hur många år det tar för Sverige att relativt andra länder framstå som hyperinflationistiskt.

Effekter av MIM och dagskursmetoden

När koncernräkenskaper upprättas ”ger man upp” de olika dotterbolagens identitet och de aggregeras inom olika delar av koncernräkenskaperna som t.ex. tillgångar, skulder, intäkter och kostnader. I detta sammanhang har det enskilda dotterföretagets resultaträkning knappast ett egenvärde utan ingår som delar av koncernredovisningen. Det kan dock vara nödvändigt att kunna skilja ut olika speciella redovisningseffekter, t.ex. omräkningsdifferenser utifrån balanser för dotterföretag. Vi kan här göra den förenklingen att vi utgår från ett dotterföretag som apprecieras relativt moderföretaget, vilket enligt ovan skulle utgöra det för svenska företag typiska förhållandet.

Tydligast slår omräkningseffekterna igenom i resultaträkningen, där de dels påverkar avskrivningarna och dels rörelsens kostnader för sålda varor.

Vad gäller avskrivningar kan skillnaderna i omräkningseffekter bli mycket stora mellan dagskursmetoden och monetära-icke monetära metoden. Använder man den senare metoden utgår man från historiska anskaffningskostnader och historiska valutakurser, medan man vid dagskursmetoden utgår från historiska kostnader omräknade till dagens valutakurser. Om anläggningarna således är anskaffade för flera år sedan kan stora ackumulerade differenser uppkomma mellan metoderna vad gäller tillgångarnas anskaffningsvärde, som sedan är utgångspunkten för beräkningen av avskrivningarna. Exempelvis skulle anläggningar som var anskaffade 1981 i Tyskland bli 60 % högre 1987, vilket skulle ge motsvarande högre kostnader för avskrivningar på denna tillgång. Kostnaderna för avskrivningarna är således relaterade till den ackumulerade valutakursutvecklingen och därmed indirekt den ackumulerade differensen i inflation mellan länderna sedan anläggningarnas anskaffningstidpunkt.

Kostnaden för sålda varor är däremot främst relaterad till den senaste periodens prisändringar. Ju snabbare dotterbolagets valuta apprecieras relativt moderföretagets desto högre (vid depreciering lägre) blir kostnaderna i moderbolagets koncernredovisning för dagskursmetoden relativt monetära-icke monetära metoden. Den senare metoden, som utgår från historiska värden, utgör också grunden för svenska företags koncernredovisning. Dagskursmetoden med dess innefattande av inflationsdifferentialer avviker alltså från denna grund.

Figur 1. Faktisk kurs och köpkraftsparitetskurs (se Balans 89/3 sid. 45)

Figur 2. Faktisk kurs och köpkraftsparitetskurs (se Balans 89/3 sid. 45)

Omräkningsdifferensen

Balansräkningen nedan är förenklad och renodlad, dels genom att kassa och fordringar har kvittats mot en del av skulderna och genom att resterande tillgångar anges som reala tillgångar.

Vid monetära-icke monetära metoden tas hänsyn enbart till de nettomonetära skulderna, vilkas värde vid appreciering ökar och därmed ger en negativ påverkan på resultatet vid koncernkonsolideringen. Använder man däremot dagskursmetoden tas hela balansräkningen i beaktande, varför i detta fall uppkommer en ökning av det egna kapitalet. Om skulder och eget kapital står för vardera 50 % av balansräkningens kreditsida, uppkommer i princip två helt motsatta effekter. Är exempelvis den ”nettade” balansräkningen 100 och valutaförändringen 10 % uppkommer i den ena metoden en negativ resultatpåverkan med 5. I den andra ökar det egna kapitalet med lika mycket. Anledningen till att det i det ena fallet ger utslag på resultatet medan det i det andra enbart ger utslag på eget kapital är naturligtvis skilda premisser för metodernas användning. Vid monetära-icke monetära metoden finns således en premiss om att det monetära nettot är konverterbart till moderbolagets resultat. Vid användande av dagskursmetoden är däremot förutsättningen att orealiserade värdeökningar ej direkt kan konverteras till moderbolagets resultat.

Det är också den senare utgångspunkten som legat till grund för mycket av den kritik som riktats mot monetära-icke monetära metoden i USA på 1970-talet. Kritiken tog härvid fasta på det motsägelsefyllda i att valutapåverkan vid denna metod begränsades till det monetära nettot med påverkan på koncernresultatet medan valutapåverkan på reala tillgångar ej gör detta. Därtill kom att vid fluktuerande valutakurser (som ofta utmärker dollarn), så kommer denna metod att ge relativt kraftiga utslag i resultaten för multinationella företag, då omräkningsdifferenserna från balansen till skillnad från dagskursmetoden påverkar resultaten. Kritiken kom främst under en period när dotterbolagens valutor apprecierades, varför en nettoskuldsättning innebar en negativ resultatpåverkan.

Vi kan alltså konstatera att om dotterbolagens valutor apprecieras så kommer dotterföretag med en nettoskuldsättning vid användandet av den monetära-icke monetära metoden att belastas negativt vad gäller omräkningsdifferenser. Används däremot dagskursmetoden kommer resultatet inte direkt att påverkas, då den bygger på förutsättningen att orealiserade värdeförändringar direkt förs till eget kapital, oavsett om dotterföretagets tillgångar är realiserbara eller ej och oavsett om dotterföretaget arbetar på en internationell eller en lokal marknad. Det senare slaget av mer situationsspecifika faktorer kan av naturliga skäl inte enkelt byggas in i någon av de generella metoderna. Den skiljelinje som enklast kan göras är den som dragits upp av de normskapande organisationerna, där man skilt mellan självständiga dotterföretag och integrerade dotterföretag, varvid i förra fallet anbefallts dagskursmetoden och i den senare monetära-icke monetära metoden. Självklart är skiljelinjerna mellan dessa företag inte vattentäta liksom ej heller skiljelinjerna ifråga om förutsättningarna om konverterbarhet.

Vad har hänt?

Från vår genomgång från företag inom verkstadsindustrin kunde vi konstatera att dagskursmetoden nu är den helt dominerande metoden. Detta återspeglas också i undersökningar om årsredovisningspraxis bland eliten.

Vi har också kunnat konstatera att på lång sikt gäller att inflationsdifferentialen mellan olika länder kommer att slå igenom i valutautvecklingen. Detta innebär att både relativt de länder där de flesta svenska dotterföretagen är verksamma och relativt OECD-genomsnittet befinner sig dotterföretagen i en apprecieringssituation mot moderbolaget. Övergången till dagskursmetoden som den dominerande metoden under 80-talet har då inneburit att rörelsekostnader som avskrivningar och kostnader för sålda varor vid koncernkonsolideringen värderats högre än om historiska värden använts. För avskrivningarnas del rör det sig då om ackumulerade valutadifferenser utifrån anläggningstillgångarnas anskaffningstidpunkt, medan detta för kostnaderna för sålda varor främst hänför sig till den senaste periodens valutaförändringar.

Det är värt att uppmärksamma att valutakursdifferenserna sällan haft ett entydigt förlopp för alla länder relativt Sverige. För åren 1986 och 1987 har t.ex. europeiska valutor i allmänhet stigit relativt den svenska valutan medan dollarn fallit brant. För 1988 har utvecklingen relativt europeiska valutor varit relativt stabil, medan dollarn fluktuerat. Det är alltså inte helt enkelt att på kort sikt urskilja den långsiktiga trenden, som illustrerats av figurerna ovan. På lång sikt gäller emellertid att inflationsdifferentialerna mellan Sverige och andra länder har införts i resultaträkningen för koncerners rörelseresultat.

Från redovisningssynpunkt måste man observera att två viktiga förhållanden nu insmugit sig i koncernredovisningen. För det första används olika principer vid konsolideringen av utländska dotterföretag och svenska dotterföretag. I första fallet rör det sig om en delvis inflationsjusterad redovisning, på sikt inkluderande inflationsdifferentialerna relativt de länder där man har dotterföretag, och i det senare fallet utgår man från historiska anskaffningskostnader. Som praktisk konsekvens medför detta att jämförbarheten mellan olika företag baseras på olika förutsättningar. För det andra kan konstateras att i exempelvis apprecieringsfallet belastas de utländska företagen med högre rörelsekostnader, medan de orealiserade värdestegringarna ej tillåts påverka resultatet. Tolkningen av resultatet under dessa förutsättningar är naturligtvis allt annat än enkelt och vi befinner oss långt ifrån någon form av konsekvent värderingsgrund i redovisningen. Tvärtom framstår nu koncernkonsolideringen för utländska företag som en hybrid med olika beståndsdelar där omräkningen av utländska dotterföretag inkluderar en inflationsdifferential. Om inflationsdifferentialen mellan Sverige och andra länder på lång sikt hade legat kring noll hade man möjligen kunnat betrakta den som en fluktuation som på lång sikt kan bortses ifrån. Skall vi tolka resultatutvecklingen över ett antal år förstärks inflationspåverkan genom att det uppkommer ackumulerade skillnader över en längre tidsperiod.

Det skall bli intressant att följa utvecklingen de närmaste åren, då inflations- och valutaprognoserna entydigt pekar på en ogynnsam trend för den svenska inflationen och därmed på sikt för den svenska kronan. Det viktiga här är att en tidigare trend förstärks och vilka konsekvenser detta får vid koncernkonsolideringen. Ur redovisningssynvinkel torde det till exempel bli betydande skillnader om ASEA Brown Boveri konsolideras utifrån schweizerfrancs eller svenska kronor om dagskursmetoden används.

Internationella normer och svensk redovisningsstandard

Inledningsvis kunde konstateras att FARs utkast till rekommendation följde i spåren av en förändring av olika internationella standards. Med denna utgångspunkt förefaller riktningsangivelsen klar. Att riktningsangivelsen internationellt sett är tydlig är dock inte detsamma som att redovisning enbart måste ges i en mall. Det finns exempelvis ett utrymme för olika finslipningar och kompletterande anvisningar i svenska rekommendationer. Viktigt under alla omständigheter är då att svensk redovisning ska vara både internationellt brukbar och användbar för svenska förhållanden.

För FARs del är en viktig obesvarad fråga att ta ställning till om man även fortsättningsvis skall tillåta en ”uttänjbar” riktningsangivelse som tillåter att man å ena sidan kan arbeta med en uppdelning i integrerade och självständiga dotterföretag och å andra sidan att man väljer en enligt den tidigare indelningen angiven huvudmetod. Enligt min uppfattning bör, för att nå konsekvens i redovisningen och underlätta jämförelser, uppdelningen i självständiga och integrerade dotterföretag väljas. För denna uppdelning finns dessutom en modell utvecklad av FASB, som avsatt sig i amerikanska företags praxis.

Inte minst med den utveckling Sverige har relativt övriga OECD-länder, vad gäller inflationstakt och valutautveckling, synes det emellertid vara väl så viktigt att man överväger att arbeta med en redovisning som komplement till huvudnormen. Det förefaller som problematiskt både ur principiell och praktisk synvinkel att i företagens redovisning inte någonstans redovisa ett operativt resultat för koncernen grundat på historiska värden. Användningen av dagskursmetoden har som vi tidigare kunnat konstatera medfört att en inflationsdifferential mellan olika länder indirekt har förts in i den konsoliderade koncernredovisningen. Detta är ur tolkningssynvinkel särskilt viktigt då, som understrukits, det finns en fortgående trend sedan ett 20-tal år för svenskt vidkommande. Det rör sig alltså inte om en tillfällig fluktuation, som man enkelt kan vifta bort. Principiella synpunkter som konsistens i redovisningen relativt andra använda metoder talar också för att man åtminstone någonstans skulle redovisa ett historiskt anskaffningsvärde baserat på resultat. Nuvarande metod ger ju vare sig ett nukostnadsbaserat resultat eller ett på historiska värden baserat resultat.

För våra internationellt verksamma företag är detta tekniskt sett inte en särskilt besvärlig uppgift, och vad som är principiellt viktigare är att man är van att arbeta med olika resultatbegrepp. Här är man internt van vid att arbeta med ett kalkylmässigt baserat operativt resultat som inkluderar kalkylmässiga avskrivningar, kalkylmässiga räntor och kalkylmässigt beräknade kostnader för sålda varor. Dessa justerar man sedan genom olika återläggningar till ett historiskt baserat resultat. Med största säkerhet skulle det vara en enkel match för dessa företag att utifrån ett resultat som bl.a. är baserat på omräkningar enligt dagskursmetoden återjustera detta till ett på historiska anskaffningsvärden och historiska valutakurser baserat operativt resultat. Med detta skulle man ha fått ett konsekvent framräknat resultat där jämförbara redovisningsprinciper användes, samtidigt som man i huvudredovisningen anslutit sig till utvecklingen av internationella redovisningsstandards.

En sådan kompletterande resultatberäkning kanske i dagsläget ses som en onödig komplikation och torde knappast omedelbart applåderas. Förhoppningsvis skulle en diskussion och allvarlig prövning av detta bidra till att debatten hålls levande, så att inte omräkningarna sker slentrianmässigt och att de mycket stora redovisningseffekter som kan uppkomma vid omräkningarna kan ställas under kritisk belysning. För detta fordras en öppenhet från de större företagen samt att de viktigaste redovisningsmottagarna kan granska den redovisningsinformation som lämnas på ett kritiskt sätt. Inte minst här har normgivande organisationer som FAR en mycket viktig pedagogisk uppgift.

Slutligen måste understrykas att jag är av den uppfattningen att i en komplicerad ekonomisk värld bör man också externt arbeta med olika mätmodeller i redovisningen. Den på historiska värden baserade redovisningen utgör här en bas som knappast kan utelämnas eller bortses ifrån.

Olof Arwidi är professor vid företagsekomomiska institutionen vid Lunds Universitet