Intressentmodellen verkar medföra att revisorn måste vara objektiv och opartisk på klientens bekostnad. Revisorn uppfattas redan nu som taxeringsmyndighetens förlängda arm, och FAR har ett tungt ansvar som inte får fuskas bort för att vrida föreställningarna rätt, skriver advokat Claes Sjölin vid Berglund & Co Advokatbyrå i Göteborg. Tidigare inlägg har varit införda i Balans 1/89 (C. Sjölin) och 3/89 (Urban Engerstedt).
I Balans 1/89 kritiserade jag att Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR inte lever upp till klienters befogade krav på sekretess. FARs föreningsjurist Urban Engerstedt skyndar till revisorernas försvar i Balans 3/89.
Att döma av Engerstedts inlägg präglas FARs inställning av en viss flathet. Jag frågar mig alltjämt hur FAR aktivt står upp till klienternas försvar. Min kritik tar bl.a. sikte på revisorernas ageranden vid skattemyndigheternas ingripanden med stöd av taxeringslagen.
Taxeringsrevision är att betrakta som ett tvångsmedel. I Regeringsformen 2:6 ges varje medborgare skydd mot husrannsakan och liknande intrång. Enligt Regeringsformen 2:12 får skyddet mot husrannsakan och liknande intrång begränsas endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Grundlagsskyddet innebär att integritetskränkningar aldrig kan legitimeras enbart med hänvisning till att kränkningen – t.ex. insamlandet av uppgifter enligt 56 § taxeringslagen – fått formen av lag. Därutöver krävs att en integritetskränkning i varje enskilt fall är förenlig med de värderingar som bär upp de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna. Annorlunda uttryckt innebär detta att även om riksdagen beslutat om viss integritetskränkning, men denna tillgodoser ett ändamål som inte är godtagbart i ett demokratiskt samhälle av västerländsk modell, strider kränkningen mot svensk grundlag och får därför inte tillämpas.
Bortsåg från grundlagen
Taxeringslagens 56 § har numera ändrats så att skattemyndigheten givits rätt att ”insamla uppgifter som en förberedande åtgärd för kontroll av andra än den hos vilken revisionen sker”. Av propositionen (1987/88:65) framgår att Lagrådet – med hänvisning till just Regeringsformen 2:6 och 2:12 – särskilt anmärkte att tillämpningen av regeln måste präglas av restriktivitet (prop. sid. 120). Departementschefen ansåg sig emellertid kunna bortse från en sådan futilitet som grundlagen, som han avfärdade på följande lättsinniga sätt:
”I den mån detta uttalande (Lagrådets anmärkning) skall tolkas så att även revisionsförfarandet skulle vara att anse som ett tvångsmedel kan jag för egen del inte ansluta mig till det synsättet” (prop. sid. 42).
I mitt tidigare inlägg refererade jag dels hur den engelske fiscus av domstol tvingats respektera advokatsekretessen (på motsvarande sätt som torde gälla i Sverige) och dels hur engelska revisorer lyckats övertyga skattemyndigheterna om att även revisorernas klienter skulle vara tillförsäkrade sekretesskydd. Eftersom de fiskala intressena fått ge vika för advokatsekretessen också i andra demokratiska samhällen skulle man kunna dra den inte alltför långtgående slutsatsen att fiskala integritetskränkningar som huvudregel måste vika för t.ex. advokatsekretessen. Annorlunda uttryckt innebär detta således, att uppgiftsinsamling hos advokat – och kanske även hos revisor – inte har stöd i vår grundlag. I en demokrati av västerländsk modell får effektiviteten i skatteindrivningen aldrig i sig motivera inskränkningar i fundamentala värden.
Inte kraftfullt
Vad gör då FAR konkret för att värna klienters krav på sekretess? Jo, Engerstedt framhåller att skattemyndigheternas beslut efter årsskiftet om tredjemanskontroll hos revisorer ”innebär en allvarlig påfrestning” på revisionsbyråerna. FAR har därför ”uppmärksammat Riksskatteverket” och förbereder ”diskussioner med RSVs ledning i syfte att förmå skattemyndigheterna att avstå från eller i vart fall begränsa dylika revisioner”. Bör revisorernas klienter känna sig trygga efter ett sådant ”kraftfullt” agerande? Knappast!
Mot Europakonventionen
Vart syftar FAR med de planerade ”diskussionerna” med Riksskatteverket? Anser FAR att tredjemanskontroller hos revisorer är lagenliga? Om FAR anser att tredjemanskontrollerna överensstämmer med taxeringslagen och grundlagen finns väl ingen anledning att diskutera saken med RSV! Om FAR, å andra sidan, inte anser att det utvidgade revisionsinstitutet överensstämmer med svensk lag torde väl inte diskussioner med RSV råda bot på tingens ordning. På en punkt är det alldeles klart att varje revisionsbeslut står i strid med Sveriges åtaganden under den europeiska konventionen om mänskliga fri- och rättigheter. Taxeringsbeslut är nämligen inte överklagbara, vilket är ett flagrant avsteg från artikel 13 i konventionen.
Förmodligen krävs mer än enbart diskussioner med RSV för att råda bot på brister i taxeringslagen. Reglerna om tredjemanskontroll tillkom ju på initiativ bl.a. av RSV. Det förefaller naivt att tro att överläggningar med RSV skulle kunna leda till någon form av positiv förändring. Med all sannolikhet kommer FAR snarare ytterligare att uppfattas gå fiscus’ ärenden på bekostnad av klientens. Det enda rimliga borde väl i stället vara att skapa opinion för klientens rättmätiga krav och bl.a. därigenom förmå lagstiftaren att ändra de osmakliga taxeringsreglerna. Nog tål väl Lagrådets granskning ovan och Regeringsrättens kritiska inställning i det s.k. Hägglöfsmålet från 1986 att upprepas i syfte att skapa opinion för en god sak.
Objektiv på klientens bekostnad
Engerstedt gör rätt i att ta upp kritiken mot revisorn då denne uppträder som mångsysslande ”konsult” utan att samtidigt uppträda som revisor. Revisorns renodlade konsultroll har kommit att öka väsentligt under senare år. Det lär vara så att de större revisionsbyråernas konsultuppdrag vid sidan av revisionsarbetet svarar för uppemot 25 % av årsomsättningen. Revisorn fullgör säkert dessa konsultuppdrag på ett förtjänstfullt sätt.
Konsulteriet innebär emellertid, att revisorn anförtros betydligt fler känsliga uppgifter än då han är revisor i laglig mening. Av naturliga skäl blir det då än mer viktigt att leva upp till klientens högst befogade krav på sekretess.
Engerstedt motiverar FARs bristande engagemang att driva klientsekretesskraven kraftfullt med att den s.k. intressentmodellen skulle väga över till fiscus’ förmån. Av intressentmodellen anses tydligen följa, att revisorn i syfte att vinna respekt och trovärdighet måste bemöda sig om att vara ”objektiv och opartisk” på klientens bekostnad. Revisorsrollen skulle här skilja sig markant från advokatfunktionen, som ”bara” behöver värna klientens bästa.
I all sin enkelhet är Engerstedts resonemang ganska så anmärkningsvärt. Klienten/företagaren är ju enligt lag tvungen att anlita revisor. Klienten är således helt utlämnad till revisorns sätt att handskas med bl.a. sekretess och jävsfrågor. Revisorn uppfattas redan i betydande utsträckning som taxeringsmyndigheternas förlängda arm. Att FAR nu inte med kraft står upp till klientens försvar kan inte annat än ytterligare befästa denna uppfattning. Om en klient skulle vara missnöjd med sin advokat kan han ju låta bli att konsultera advokat. Revisorns klient har ingen valmöjlighet. FAR har därför ett betydande ansvar, som inte får fuskas bort.
Engerstedt avslutar sitt inlägg med en förhoppning om att FAR kanske kan bli lika framgångsrik som engelska kolleger. Frågan är emellertid om det räcker med en from förhoppning. Jag är skeptisk.
Advokat Claes Sjölin är verksam vid Berglund & Co Advokatbyrå i Göteborg.