Många likvidationspliktiga aktiebolag drivs vidare år efter år. Ingen gör något åt det och fordringsägare kan råka illa ut. Det är tvärtemot vad lagstiftaren hade tänkt sig. Bör de nuvarande reglerna om tvångslikvidation enligt ABL 13:2 ersättas med något bättre? Jo, det behövs – gärna i förening med att minimiaktiekapitalet höjs. Det säger Peter Smedman på Ackordscentralen i den här intervjun om likvidationspliktiga bolag.
I aktiebolagslagen 13:2 berättas om tvångslikvidation när mer än halva aktiekapitalet gått förlorat.
Då är bolaget i princip likvidationspliktigt och ska i princip likvideras.
Detta har blivit en aning absurt – av flera skäl. Ett skäl är att så få bolag verkligen likvideras och att så många drivs vidare ändå. Det är inte olagligt. Styrelseledamöter, ibland också aktieägare, blir solidariskt ansvariga för bolagets förpliktelser. Det är allt som händer.
Mer än en auktoriserad revisor har funderat över denna tingens ordning och vad det innebär rent praktiskt.
En annan konstighet är att tanken bakom lagstiftningen knappast har någon chans att komma till sin rätt.
En fiktion
Teorin bakom likvidationsreglerna är naturligtvis att fordringsägarna ska få betalt och att det egna kapitalet ska skyddas i möjligaste mån.
– Detta är ju en fiktion, det går aldrig att genomföra, säger Ackordscentralens VD Peter Smedman, som Balans diskuterat de här frågorna med.
Peter Smedman betonar starkt vikten av att skydda soliditeten i ett företag och att man verkligen borde se över reglerna i ABL 13:2.
Det gäller inte heller enbart problemen med alla bolag som fortlever som likvidationspliktiga år efter år.
– I vissa branscher är en stor del av företagen tidvis likvidationspliktiga varje år, säger Peter Smedman. Vi har dock ganska frikostiga regler för tidsramarna inom vilka allt kan ställas till rätta.
De här bolagen räddas i regel av åttamånadersfristen (eller möjligen genom att strunta i att upprätta kontrollbalansräkning). Kontrollbalansräkning ska upprättas genast när det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Visar det sig då att bristen finns där även med de generösa omvärderingsreglerna ska en bolagsstämma ta ställning till eventuell likvidation. Men sedan har styrelsen åtta månader på sig att ordna en ny bolagsstämma för att ta upp likvidationsfrågan. Om hela aktiekapitalet då täckts in bortfaller likvidations-”plikten”.
I annat fall kan bolaget drivas vidare med solidariskt ansvar för styrelseledamöterna.
Minimal risk
Kvar står risken för tvångslikvidation. Den kan begäras av styrelseledamot, VD, revisor eller aktieägare. Men det sker i regel aldrig.
13:2-komplexet har dock varit uppe i ett antal rättsfall. Det första mer uppmärksammade var när Söderberg & Haak stämde en styrelseledamot i ett bolag i Östergötland. Söderberg & Haak kunde visa att bolaget borde ha upprättat likvidationsbalansräkning innan Söderberg & Haak inledde ett antal leveranser till företaget, som därefter gick i konkurs inom några månader.
Kraven från Söderberg & Haak på att styrelseledamoten skulle svara för bolagets förbindelser höll både i Mjölby tingsrätt och Göta hovrätt. HD beviljade inte prövningstillstånd.
Tvisten gällde cirka 600.000 kr. De totala kostnaderna för processen blev ännu högre. Det blev dyrt för försäkringsbolaget som styrelseledamoten var kreditförsäkrad hos. Men det blev ett bra rättsfall.
Orealistisk tanke
– Man kan ifrågasätta om vi ska ha kvar regelkomplexet i 13:2, säger Peter Smedman. Tanken att de här företagen ska avvecklas är inte realistisk. Men kanske behövs det hårdare regler mot ledningen i företag där det egna kapitalet undergrävs.
Men kan man inte tänka sig att revisorn utnyttjar sin möjlighet att begära tvångslikvidation?
– Nej, jag tror inte det hjälper. Kapitalförändringarna i de aktuella företagen sker ofta mycket snabbt. Och det kan knappast vara revisorns sak att primärt reagera. Det ska fortfarande vara styrelsen som har det primära ansvaret.
Men det finns anledning att starkt ifrågasätta ABLs nuvarande regler om det egna kapitalets storlek.
– 50.000 kr är löjligt lite pengar i dag, säger Peter Smedman. Det finns andra former för att driva verksamhet men vi ser ju att merparten av all näringsverksamhet bedrivs i aktiebolagsform. När det gäller nya företag är de nästan genomgående 50.000-kronorsbolag. Och i fallissemangen är det sällan vi ser några företag med större registrerat aktiekapital än 50.000 kr.
Höj till 150.000 kr
Bör minimikapitalet höjas?
– Ja, definitivt. I varje fall till 150.000 kr. Danmark har t.ex. 300.000. Vi måste harmonisera våra regler med EG.
(EG-direktiven säger 25.000 ECU, 1 ECU = 7 kr.)
Peter Smedman kan i och för sig tänka sig att man tar fram nya företagsformer, kanske en form liknande den tyska GmbH (bolag med begränsat ansvar). Eller den danska ApS, som kräver 80.000 i minimikapital. Men å andra sidan tycker han att vi har rika möjligheter via handelsbolag, kommanditbolag och enskilda firmor.
– Jag glömmer aldrig historien när jag började som handläggare på Ackordscentralen. Det ringde en tysk fordringsägare som fått del av våra trista cirkulär. Tysken ville veta vilken sorts juridisk person som var aktuell.
På knackig skoltyska förklarade Peter Smedman att det var ett Aktiengesellschaft.
”Gut”, sa tysken, ”då har de minst en halv miljon D-mark i kapital.”
Det blev dödstyst i luren när Peter Smedman sa att aktiekapitalet var 5.000 kr (det var omkring 1978).
– Vi har sett så många fall av konkurser och obestånd där den direkta orsaken varit dålig kapitalbas, säger Peter Smedman. Därför bör minimikapitalet höjas.
Futtigt resonemang
– Och när vi talar om likvidationsplikt enligt 13:2 blir det ett egentligen ganska futtigt resonemang om några tusenlappar hit eller dit, på den ena eller den andra sidan gränsen, säger Peter Smedman. I verkligheten går det fruktansvärt snabbt när ett företag hamnar i en obeståndssituation och det är då sällan tal om enstaka tusenlappar.
Men det är bra att man i allt högre utsträckning blandar in revisorerna för att granska kontrollbalansräkningarna, tycker Peter Smedman:
– Tidigare var det möjligt att bluffa ganska ordentligt.
Handelsbolag?
I revisorskretsar har framförts tanken att likvidationspliktiga bolag, med tanke på det personliga betalningsansvaret, borde kunna betraktas som handelsbolag.
Idén är inte så dum och egentligen inte särskilt främmande för svensk lagstiftning.
– Någonting i den stilen gällde ju de gamla 5.000-kronorsbolagen som inte höjde sitt aktiekapital till minst 50.000 kr.
De här bolagen avfördes som bekant ur aktiebolagsregistret och betraktades som upplösta. Därefter trädde aktieägarna i bolagets ställe som part i de avtal bolaget slutit med tredje man, stod det i lagen om införande av nya ABL. Om verksamheten fortsatte torde ett handelsbolag ha förelegat (om ägarna var minst två).
– Det är svårt att säga om man bör sätta någon gräns av den här typen, säger Peter Smedman. Jag tycker att man kan konstatera att det inte är olagligt att driva ett likvidationspliktigt bolag. Om styrelsen öppet flaggar med att företaget är likvidationspliktigt men åtar sig att fylla på underskottet så tycker jag att det är en bra information till fordringsägarna. Men framför allt tycker jag att ABL 13:2 bör ses över och gränserna för det egna kapitalet måste höjas.
Ansvarsgenombrott?
Peter Smedman konstaterar vidare att det i svensk lag i dag finns ganska många regler om ”näst intill strikt ansvar” för företagsledningarna, t.ex. reglerna om ansvar för skatt och allmänna avgifter, reglerna i ABL 13:2, de allmänna skadeståndsreglerna i ABL m.m.
– Det gör att man nästan kan tala om en form av ansvarsgenombrott för styrelsen och ägarna även om man inom doktrinen, framför allt beträffande ägarna, med emfas påstår motsatsen, säger Peter Smedman.
Han skulle vilja se rättsfall om ansvarsgenombrott, som kan belysa möjligheterna för fordringsägare och andra nödlidande att göra framför allt ägarna ansvariga för vad som händer med företaget.
– Detta har inte varit uppe till någon ordentlig prövning, säger Peter Smedman.
Det finns ett stort rättsfall efter den stora Byggma-kraschen. Där riktades kritik mot ägarna. Det gällde ”undermoderbolaget” Byggma Syd, som hade instruerat sina dotterbolags leverantörer att skicka alla fakturor direkt till Byggma Syd.
Så kom smällen. Byggma Syd och ett stort antal dotterbolag försattes i konkurs. Fordringsägarna i dotterbolagen fick ingen utdelning men hänvisade till Byggma Syds utfästelser och krävde betalning därifrån eftersom de trodde att det fanns mer att hämta där.
– Högsta Domstolen tog dock aldrig ställning till om det rörde sig om ett ansvarsgenombrott utan ansåg att det fanns en formell utfästelse från Byggma Syd att svara för döttrarnas åtaganden, konstaterar Peter Smedman. HD gjorde det enkelt för sig och slapp ta ställning till frågan om ansvarsgenombrott.
Inge Wennberg