Tystnadsplikten är ett arbetsverktyg som måste se olika ut allt efter yrkesutövaren, och advokater och revisorer har olika förutsättningar. Det måste respekteras när man slår vakt om sekretessen. Argumentationen mot beslutsfattare förs i regel inte bäst genom öppen strid, skriver FARs generalsekreterare Björn Markland som kommentar till advokat Claes Sjölins inlägg i Balans 5/89. Tidigare inlägg har varit införda i Balans 1/89 och 3/89.
Advokaterna har till uppgift att tillhandagå den rättssökande allmänheten.
Det är en roll som kan vara nog så komplicerad och som av sin uttolkare kräver kännedom om disciplinfall och doktrin i imponerande mängd för att säkerställa efterlevnaden av god advokatsed. Men advokaten behöver aldrig sväva i tvivelsmål om vart hans lojalitet hör: hans uppdragsgivare är klienten och ingen annan. På den grunden kan advokaten med all rätt ställa krav på en nästan undantagslös sekretess för uppgifter och handlingar som han anförtros av klienten.
Med utgångspunkt i denna trots allt relativt rätlinjiga advokatmiljö och med åberopande av Advokatsamfundets utmärkta rättssäkerhetsprogram har advokat Claes Sjölin i ett inlägg i Balans (FAR ger efter för myndigheterna, 1/89) gått till storms mot de auktoriserade revisorernas ”kraftlöshet” när det gäller att värna klienternas sekretess. En replik av FARs dåvarande föreningsjusrist Urban Engerstedt (Revisorerna ger inte efter, 3/89) har föranlett Sjölin att förtydliga sitt språkbruk och tala om FARs ”flathet” och ”ansvar som inte får fuskas bort” (Vilka värden värnar revisorerna?, 5/89).
Vad debatten egentligen gäller
Att försöka överblicka Sjölins argumentation ger lätt associationer till Herbert Tingstens metafor om svårigheterna att läsa tidningen när det blåser. Jag föreställer mig emellertid att han skulle kunna bekymra sig över tre olika frågor:
Hur sekretessreglerna borde se ut
Hur FAR agerar för att de skall bli så
Hur de enskilda revisorerna lever upp till reglerna
För att börja bakifrån har jag ett, visserligen något osäkert, intryck av att Sjölin egentligen inte framför någon kritik mot revisorernas sätt att efterleva de regler som faktiskt finns. Visserligen talar han om ”svenska revisorer”, men han landar undantagslöst i en kritik mot FAR, inte mot yrkesutövarna på fältet.
Med tanke på den press revisorer är utsatta för är det nästan förvånande att vår kritiker inte tycks ha funnit grund för sådana anmärkningar, i den mån den ovannämnda tredelningen av ämnet nu föresvävat honom. I en så väletablerad tidning som Svensk Handelstidning Justitia rekommenderade en rådgivare t.ex. nyligen alla kreditprövare att ta ett samtal med kundens revisor för att få detaljerad information till stöd för prövningen. Från bankhåll framförs ibland kravet att man skall ha rätt till löpande direktinformation från låntagarens revisor om förhållanden som kan ha betydelse för krediten. I de nu aktuella tredjemansrevisionerna har någon skattefunktionär föreslagit en revisionsbyrå att lämna ut klientuppgifter under hand, eftersom de ju ändå skulle behöva lämnas om myndigheten tog ut ett revisionsförordnande.
Aningslösheten är alltså stor i revisorns omgivning, och det är ett gott betyg åt svenska revisorer att de sällan kritiseras för avsteg från de sekretessregler som faktiskt gäller.
Stämma i bäcken
Vad så för det andra gäller FARs sätt att agera för de principer som vi anser riktiga, är det uppenbart att Sjölin har ett principfast motstånd mot det traditionella svenska sättet att påverka beslutsfattare, nämligen att informera dem och diskutera med dem; att stämma i bäcken hellre än i Europa-domstolen. Så här skriver Sjölin:
”Om FAR anser att tredjemanskontrollerna överensstämmer med taxeringslagen och grundlagen finns väl ingen anledning att diskutera saken med RSV! Om FAR, å andra sidan, inte anser att det utvidgade revisionsinstitutet överensstämmer med svensk lag torde väl inte diskussioner med RSV råda bot på tingens ordning.”
Genom att se tillbaka på nio år i FARs presidium hämtar jag moralisk styrka att påstå att Sjölin har fel. Det viktigaste FAR har åstadkommit i fråga om att påverka beslutsfattarna i samhället har inte skett genom dramatiska offentliga konfrontationer. Det har skett genom vad som ibland kallas lobbying men egentligen bara innebär saklig information, där informatören inte bara talar utan också lyssnar.
Sjölin sätter ett par hånfulla citationstecken kring ordet ”kraftfullt” när det gäller det slagets agerande. Men faktum är att det bästa sättet att demonstrera kraft är att föra fram ett entydigt budskap, baserat på logiska argument. Och även om skjutjärnsmetoden kan ge enstaka lysande segrar är det inte så lätt att komma tillbaka efter en sådan seger och förvänta sig att de vanliga kanalerna fortfarande skall fungera.
En helt annan sak är att samförståndsmetoden någon enstaka gång är otillräcklig. Gäller det då en viktig principfråga får taktiken anpassas. Tredjemansrevisionerna har tyvärr visat sig vara ett exempel på det; se Balans 4/89.
Sekretessen och revisorsrollen
När det sist gäller vilka sekretessregler som idealiskt sett bör gälla återknyter jag till min inledande jämförelse med den svåra men relativt entydiga advokatrollen.
Större delen av Urban Engerstedts replik ägnades åt en analys av revisorns dubbla roll som granskare och rådgivare. Den som anlitar en revisor för ett revisionsuppdrag – frivilligt eller på grund av lagbud – köper därmed en tjänst som definitionsmässigt skall präglas av objektivitet. ”Revisorn säljer trovärdighet”, heter det. I trovärdigheten ligger att den tjänst klienten betalar för kan innebära att redovisningen underkänns och klienten kritiseras offentligt i en revisionsberättelse! Att klienten efterfrågar tjänsten beror inte på något slags masochism. Det beror helt enkelt på att trovärdighetseffekten i en ren revisionsberättelse ligger i omvärldens visshet att revisorn hade skrivit en oren berättelse om han hade funnit det befogat.
I advokatens fall är sekretessen en konsekvens av hans ställning som partsombud. I revisorns fall är den en nödvändig förutsättning för att klienten skall lämna alla erforderliga upplysningar till revisorn, och den kan inte omfatta sådan information som revisorn är skyldig att redovisa i revisionsberättelsen.
Detta, som jag ändå tycker att Engerstedt utvecklar ganska tydligt, går helt förbi Sjölin. Han tycker att resonemanget är ”ganska så anmärkningsvärt” och skriver häpet:
”Av intressentmodellen anses tydligen följa, att revisorn i syfte att vinna respekt och trovärdighet måste bemöda sig om att vara ^objektiv och opartisk^ på klientens bekostnad. Revisorsrollen skulle här skilja sig markant från advokatfunktionen, som ^bara^ behöver värna klientens bästa.”
Tja, det är åtminstone vad vi lär våra assistenter på grundkurserna.
Oundgängligt arbetsredskap
Engerstedt påpekar vidare att revisorns tystnadsplikt är mera långtgående när han uppträder i konsultrollen – för övrigt helt logiskt, eftersom han då närmar sig advokatens relation till klienten.
Sjölins kommentar får på nytt tidningsbladen att fladdra till i vinden:
”Engerstedt gör rätt i att ta upp kritiken mot revisorn då denne uppträder som mångsysslande ’konsult’ utan att samtidigt uppträda som revisor.”
Men nu var det inte kritik mot rollen det handlade om.
Budskapet är att tystnadsplikten är ett oundgängligt arbetsredskap för både advokater och revisorer. Bara den som arbetat i någon av dessa professioner inser hur hjälplös yrkesutövaren skulle vara utan den. Men likt alla redskap som skall användas i kvalificerat arbete måste den se olika ut alltefter sitt ändamål, och ändamålet är inte detsamma för advokater, revisorer i revisionsuppdrag och revisorer i konsultuppdrag. Målet, att slå vakt om den tystnadsplikt som är nödvändig i yrkesutövningen, är för viktigt för att förfuskas genom en onyanserad argumentation. Och medlet bör fortsätta att vara de litet tråkiga men beprövade svenska metoderna, som innebär att dra blankt bara som sista utväg.
Björn Markland är FARs generalsekreterare