Är revisorn objektiv och oberoende?

Knut Ranby, som dragit sig tillbaka från jobbet som auktoriserad revisor, granskade försvarsbeställningarna – ett jättelikt arbetsfält. Han stod också spikrak i blåsvädret kring Kinneviks-affären. Han har mycket att se tillbaka på som revisor. Och han tänker fortfarande på yrket – känner sig fri att tänka och bl.a. ifrågasätta revisorsskråets oberoende och objektivitet.

Knut Ranby är en auktoriserad revisor som nog aldrig varit rädd för att säga vad han tycker. Det är han än mindre i dag. Han är 73 år, har dragit sig tillbaka från yrket men slutar aldrig fundera över det. Han sitter och blickar ut över vattnet nära Saltsjöbaden och säger att han känner sig helt fri. Han talar lugnt och säkert, man nästan hör hur han tänker om revisorsskrået. Ja, han kallar det just ett skrå. Och han ifrågasätter dess oberoende.

Objektivitet i familjebolag?

Ta t.ex. familjebolag med en eller några få ägare. I de här små bolagen har revisorn en väldigt enkel adress att skicka sin berättelse till:

– Revisorns uppdragsgivare är aktieägarna. Men det behövs knappt någon skriftlig rapport till dessa ägare. Han träffar dem flera gånger om året, kan muntligen säga vad han tycker och gör det också. Allmänintresset av att revisorn rapporterar till ägarna blir här väldigt förenklat. Och revisorn är knappast längre någon utomstående person.

De täta kontakterna med ägarna i de här bolagen utvecklar sig till rådgivning.

– Detta ligger vid sidan av revisorsfunktionen, säger Knut Ranby. Min slutsats blir att i alla dessa mängder av småbolag borde revisorsfunktionen egentligen bara vara en fråga om funktionen mellan revisorerna och borgenärerna i bolaget.

Knut Ranby säger att revisorn i sådana här företag där han också är rådgivare inte blir objektiv. Han kan komma att yttra sig om saker som han egentligen själv varit med om att besluta.

Knut Ranbys slutsats är helt enkelt att i de här bolagen borde revisorn inte utses av ägarna utan av borgenärerna eller någon som kan företräda deras intressen.

Problemet är att borgenärerna är en heterogen grupp. Vem ska då utse revisorerna?

– Nja, jag tror inte på staten som förvaltare, säger Knut Ranby. Jag kan tänka mig handelskammaren.

Beroende av börsbolagen

Men revisorn är inte heller så oberoende i de stora börsnoterade bolagen.

– Det låter så vackert att aktieägarna utser revisor på bolagsstämman. Men här gör röstvärdesregler och annat att de 3–4 största aktieägarna ofta har majoritet på stämman. Dessa sitter själva också i styrelsen men behöver ett revisorsyttrande såsom aktieägare. Som styrelseledamöter är de granskare av revisorn. Är de inte nöjda med vad han säger kan de koppla av honom. Och gör det också. Ibland vänligt, ibland mycket ovänligt.

Knut Ranby har varit med om båda varianterna. Principiellt tycker han att det här är allvarligt.

Ranby blev själv mycket känd i Kinneviks-fallet där han agerade på ett sätt som auktoriserade revisorer kanske inte brukar.

För honom var Kinnevik ett solklart fall långt över gränsen för det tillåtna. Mer än ett fel hade begåtts. Och saken kom så att säga i obalans genom att en styrelseledamot och några som höll med honom behärskade bolagsstämmorna och kunde göra som de ville.

– Jag hade varmt på fötterna i det fallet, säger Knut Ranby. Landets främsta experter i aktiebolagsrätt hade granskat vartenda ord jag skrev.

Och han skrev att ett visst antal med namn nämnda styrelseledamöter hade grovt förbrutit sig mot aktiebolagslagen. Det handlade om stora pengar. Någon miljard i differenser.

Fagersta, som åtminstone till 48 procent var dotterbolag till Kinnevik, skickade som bekant ut ett bud på att köpa alla aktier i Kinnevik.

I sammanhanget krävdes att revisorerna intygade att budet var invändningsfritt.

En ofantlig affär

– De kallade på mig och bad mig skriva på ett sånt papper. Prospektet fanns då bara i korrektur. Jag hade inte sett papperet. Saken var ny för mig även om en del hade stått i pressen. Detta var en ofantlig affär och det var ett dotterbolag som ville köpa ett moderbolag. Dessutom skulle de köpa med hjälp av pengarna i ett annat bolag som de också behärskade, nämligen Korsnäs, som satt med 500 miljoner i kassan just då.

Samtidigt skulle det skyfflas om bland aktierna och en grupp på något halvdussin personer, som samtliga var styrelseledamöter i de här bolagen i kraft av rösträttsmajoriteter, bildade ett konsortium som skulle köpa A-aktier så att de fick bestämmanderätten över alltihop.

Övriga A-aktieägare skulle få papper utan säkerhet: förlagsbevis eller konvertibla skuldbevis som efter vissa år kunde omvandlas till B-aktier med en tiondels rösträtt.

Detta stred mot lagens regel om att aktieägare ska behandlas lika. Arrangemangen stred också mot ABLs förbud att låna ut pengar till aktieägare. Det ordnades visserligen genom att affärerna gick via några andra bolag i koncernen, bl.a. ett bolag som inte drivit någon rörelse på många år.

Den tändande gnistan kom när prospektet skickades utan att Knut Ranby hade skrivit under. Man tryckte hans namn utan att han hade skrivit på.

– Ändå hade jag kallat på de andra revisorerna. Vi hade suttit i ett sammanträde och konstaterat att underskrift saknades och inte heller skulle bli aktuell.

Därtill kom att Knut Ranby bara hade fått några få dagar på sig för att granska alltihop.

– De ringde mig en fredagskväll och bad mig ställa upp på lördagen och granska ett papper som gällde miljarder. På tisdagen skulle det skickas ut till allmänheten.

Resultatet blev att Knut Ranby, efter samtal med straffrättslig expertis, gjorde polisanmälan för ifrågasatt urkundsförfalskning.

Det väckte ett oerhört uppseende.

Hjälper det att ha många klienter?

Det ledde också till ett antal statliga utredningar.

Till resultatet hörde också att Knut Ranby avsattes som revisor i Kinnevik och Korsnäs – i båda fallen efter stormiga bolagsstämmor.

En medrevisor förlorade också uppdrag. Däremot var tre andra revisorer med i bilden utan att opponera sig.

– Det är inget snack om att revisorns oberoende är i fara i sådana här sammanhang, säger Knut Ranby. Revisorn kan vara ekonomiskt beroende av de stora kunderna.

Vad göra åt detta?

– De stora byråerna säger att de ska ha så många klienter att själva mängden klienter gör dem oberoende, säger Knut Ranby. Jag är skeptisk mot detta. Stora byråer är också beroende. Världen över pågår en väldig konkurrens om uppdragen. Ju fler klienter man har, desto finare tycker man att man är. Revisionsbyråerna blir bara större och större. Det är en oroande utveckling.

Tror inte på kollektivet

Knut Ranby tror inte på att kollektiv av tusentals människor skriver bättre revisionsberättelser än en enskild bra revisor:

– Jag tror att en enskild person är mycket starkare. Han slipper rådgöra med någon. De stora byråerna säger att de är särskilt omdömesgilla genom att det i allmänhet inte är en enskild revisor som bestämmer utan ett concilium av erfarna revisorer inom firman. Jag är inte säker på att det är rätt väg att fatta kloka beslut – precis som jag inte är säker på att Sveriges riksdag fattar rätt beslut bara för att det är 349 personer som beslutar. Vimsigare beslut än riksdagen har fattat de senaste 50 åren har jag svårt att tänka mig, skrattar Knut Ranby.

Vad ska man göra för att stärka revisorernas integritet?

– Jag tror på marknader med mångfald. Finns det 1.800 auktoriserade revisorer i Sverige så är det skillnad mellan dem. De mest omdömesgilla och mest lämpade går ofta längst. Tänk på det. Jag vänder mig mot att personer av kött och blod och utbildning och integritet ersätts av folk som handlar i ett kollektiv när det gäller ansvarsfrågor.

– Det är de enskilda människorna som är viktiga, säger Knut Ranby. Det är de som vågar något, det är de som ibland bryter nacken av sig men som betyder så ofantligt mycket för fortsättningen.

Uteblivna anmärkningar

Knut Ranby har under sina revisorsår intresserat sig mycket för förvaltningsrevisionen och när revisorn ska göra anmärkningar.

– Förvaltningsrevisionen har varit kontroversiell under hela min revisorstid. Man kan säga mycket om den.

Men den springande punkten, tycker Knut Ranby, är att om revisorn kommer med en anmärkning som klienten inte tycker om så finns risken att han inte har uppdraget kvar.

– Jag kan tänka mig att det skrivits tusentals revisionsberättelser i Sverige där revisorn gärna skulle ha velat skriva en anmärkning men inte gjort det.

Men revisorn kan ju också göra påpekanden och klara upp saker under hand?

– Jovisst, men se på Fermenta. Revisorernas påpekanden nådde varken styrelseledamöterna eller aktieägarna. Aktieägarna fick månad för månad omsätta hundratals miljoner i Fermenta-aktier utan att veta att revisorerna var mycket skeptiska.

Balansräkning för staten

Knut Ranby har alltid talat varmt för att statens utåtriktade verksamhet borde sättas in i en balansräkning.

– Det skulle ge kolossala effekter. Se bara på försvaret. Där bråkar man om 50 miljarder, som man inte har råd med. För att köpa flygplan tänker man mer eller mindre ta av årets skattemedel fastän flygplanen håller i 30 år. De har inte upptäckt knepet med avskrivningar.

Därmed är vi inne på de uppgifter som allra mest upptagit Knut Ranbys revisorskarriär: försvarsgranskningen.

Ranby utbildades hos en i Stockholm mycket känd revisorsprofil, Einar Larsson. Det var en framåt och i alla avseenden okonventionell person.

Denne fick under andra världskriget i uppdrag att granska kostnaderna för tillverkning av motorer till torpedbåtar.

– Som ung assistent till Einar Larsson skickades jag ut till Atlas Diesel i Nacka och kröp in i verkstaden så att vi skulle kunna granska kostnaderna för motorerna, berättar Knut Ranby.

Detta innebar många kontakter med folk från golvet och upp till toppen.

Einar Larsson accepterade emellertid ett uppdrag av Jacob Wallenberg: att hjälpa till att dra igång SAS och utforma ekonomin där. Två år senare blev Larsson heltidsanställd på SAS. (Att det tills helt nyligen fanns en revisionsbyrå med Einar Larssons namn beror på att han under senare delen av 50-talet återvände till revisorsyrket.)

När Einar Larsson gick till SAS övertog Knut Ranby, som blivit auktoriserad 1946, hans uppdrag. Till att börja med var uppdragen för försvaret inte så många. Men i mitten av femtiotalet kom ”explosionen” i form av ett erbjudande från flygförvaltningen. Knut Ranby antog det. Det blev ett mycket stort uppdrag.

Full insyn i allt

Mellan försvaret och industrin fanns då s.k. huvudavtal (senare principavtal och numera ramavtal). Revisorns jobb utspelade sig mittemellan de båda parterna. Revisorn skulle ha fullständig insyn i industriföretagen – i dokument och redovisning av alla slag som var nödvändiga för att bedöma kostnaderna för försvarsprodukterna som skulle levereras.

På den tiden köpte staten försvarssystem genom att skriva en order. Sen var försvaret fast. Leverantörerna var monopolister för 20–30 år framåt och det gällde stora pengar.

För Knut Ranby utvecklades det hela till ett samarbete med såväl flyg- som marin- och arméförvaltningarna. Uppdraget gällde alla företag som var monopolister och utvidgades också med tiden även till leverantörer av mindre volymer. Totalt ett 60-tal företag.

Knut Ranby fick bl.a. anställa en särskild person enbart för att sköta ett diarium och följa upp var man befann sig i revisionsarbetet.

Det strömmade in papper hela tiden. Ofta hemligstämplade. De skulle hållas inlåsta med bevakning dygnet runt.

Ungefär tjugo av byråns drygt 30 anställda var mer eller mindre sysselsatta med försvarsgranskningen.

Därtill reviderade Knut Ranby ett 60-tal privata företag, varav flera börsnoterade: Gunnebo Bruk, Kinnevik, Korsnäs, Åkermans, Iggesund m.fl.

Teknik som inte finns

Vad fann man vid försvarsgranskningen?

– Det var ju ständigt synpunkter på vad det kostade att tillverka produkter som man ännu inte visste hur de skulle tillverkas. Ta t.ex. JAS. När man beställer ett nytt stridsflygplan finns inte tekniken som man vill ha i det nya planet – men när planet kommer i sin första serieversion är det redan 20 år föråldrat och ska användas i 30 år. Draken konstruerades t.ex. i början på 50-talet, började tillverkas 1965 och flyger fortfarande.

Knut Ranbys revisionsbyrå jobbade vidare med allt detta fram till 1983. Då menade RRV att byråns monopol på jobbet inte var lämpligt. Så småningom fick Öhrlings flygdelen, som var den största biten. Men hos Ranby jobbade man vidare med Bofors och en hel del annat.

– Vi trodde att vi skulle få personal över, säger Knut Ranby. Men icke. Vi hade alltid levat med brist på tid. Det fanns nya arbetsuppgifter. Så är det med revisionsbyråer. Ranbys var inget undantag.

Vårdslös med fritiden

Själv sålde Knut Ranby sig loss från revisionsbyrån 1985, då 69 år gammal. Det var ett bra beslut, tycker han:

– Jag hade arbetat hårt och varit vårdslös med min fritid. Jag hade inte haft tid att göra det som jag tycker om att göra.

Han gillar att läsa, särskilt ekonomi. Och det gör han nu.

Sitt första jobb hade Knut Ranby som trafikassistent på Bulltofta i födelsestaden Malmö. Jobbet bestod bl.a. i den grannlaga uppgiften att väga passagerare.

Sedan var han en tid på Industriverken i Malmö. Satt bland många andra på en pall vid hög pulpet, räknade på snurra och räknemaskin med 81 tangenter och plitade för hand under ständig övervakning av kamrerens falkögon. På den här arbetsplatsen administrerades räkningarna för stadens 150.000 elabonnenter.

Kontakten med Einar Larsson fick han 1940 efter Handelshögskolan i Stockholm.

– Jag fick god kontakt med honom och han lyfte mig nästan genast till toppen i företagen. Han pratade själv nästan bara med företagschefer.

Knut Ranby kom snabbt in på utredningar. Bl.a. gällde det att slå samman mejeriföreningar. Ett tag satt Knut Ranby som revisor i alla mejeriföreningar norr om Gävle.

Självständigheten mycket värd

Om du hade fått leva om ditt liv – skulle du välja ett annat yrke?

– Jag har alltid satt stort värde på att vara självständig, säger Knut Ranby. Jag skulle nog inte kunna tänka mig att vara anställd. Att vara oberoende är en stor fördel med revision. Tidigare hette det i reglerna att man varken fick ha allmän eller privat anställning. Formuleringen tilltalade mig mycket.

Men Knut Ranby ser också nackdelar med att vara revisor. Han tycker att Sveriges revisorer sitter inspärrade bakom ett staket. I andra länder får revisorer t.ex. sitta i styrelser.

– Jag hade en kontakt i London som var ordförande i London Transport. Där är revisorsstämpeln en kompetensstämpel men sedan får man göra vad man vill. Revisorer i Sverige borde kunna få vara styrelseledamöter i företag som de inte har yrkesmässiga anknytningar till. Då skulle de lära sig tala samma ”språk” som folket i styrelserna. Det finns i dag en skillnad därvidlag mellan revisorerna och människorna som sitter i styrelser.

Inge Wennberg