Arbetet med att koncentrera resurserna och skapa ett slagkraftigt organ för utvecklingen av god redovisningssed har pågått i tre år. I somras blev staten, FAR och näringslivet äntligen färdiga med avtalet om det nya Redovisningsrådet. FARs generalsekreterare Björn Markland och biträdande generalsekreterare Margareta Damberg sammanfattar här vad som hänt sedan de skrev sin artikel i Balans 5/87 – Splittrade resurser bör enas: FAR vill bilda en redovisningsnämnd.
Från den 1 juli i år har vi ett redovisningsråd i Sverige. Det är svenska staten genom Bokföringsnämnden (BFN), revisorskåren genom FAR och näringslivet genom Industriförbundet som avtalat att bilda en stiftelse för utvecklingen av god redovisningssed. Stiftelsen ska överta de tre huvudmännens hittillsvarande rekommendationsutgivning när det gäller redovisningsfrågor i publika företag.
I vår artikel Splittrade resurser bör enas: FAR vill bilda en redovisningsnämnd (Balans 5/87) beskrev vi den första fasen i arbetet på ett gemensamt organ för normgivningen. Vi påpekade att det var naturligt att det var FAR som tagit initiativet. FAR har åtminstone sedan 40-talet spelat en ledande roll på området. Under senare år har dock andra normgivare kommit in på arenan. I Sverige har vi fått BFN, Näringslivets Börskommitté (NBK) och Finansanalytikerna. Den svenska redovisningen påverkas av vad IASC, FN, OECD och EG gör på området. Även nationella redovisningsregler på de stora kapitalmarknaderna, främst USA och Storbritannien, är viktiga för svenska multinationella företag.
Samtidigt har utvecklingsarbetet överallt i världen lämnat det okontroversiella området och kommit in på frågor där redovisningsprinciperna direkt påverkar affärsvillkoren.
Valet av redovisningsmetod har upphört att vara en ordningsfråga och blivit ett kommersiellt övervägande.
Gemensamt organ
Efter en diskussion som föranleddes av diverse enskilda initiativ tillsatte FARs styrelse i januari 1987 en utredningsgrupp som bestod av Bertil Edlund, Gunnar Widhagen och artikelförfattarna. I april lade gruppen fram ett förslag till samordning av det privata normgivningsarbetet.
Tanken var att FAR och NBK skulle bilda ett gemensamt organ, Redovisningsnämnden, som skulle överta de båda stiftarnas rekommendationsarbete. Redovisningsnämnden skulle arbeta med en hög grad av öppenhet, t.ex. i form av omfattande remissrundor och offentliga hearings om nya förslag. En viktig poäng var att ”politiker” och ”experter” skulle spela olika roller i nämnden. En styrelse, bestående av personer med policyskapande positioner hos stiftarna, skulle fastställa nämndens övergripande arbetsprogram och svara för finansieringen. Själva utvecklingsarbetet skulle däremot överlåtas åt en grupp av redovisningsexperter med befogenhet att själva fastställa nya rekommendationer. ”Politikernas” inflytande på arbetet skulle begränsas till rätten att utse experterna.
Fick nej
FARs styrelse godkände gruppens förslag och överlämnade det till NBK i maj 1987. Den oenhetliga redovisningen av goodwill hade vid den tidpunkten börjat upplevas som besvärande, och i vår artikel framförde vi förhoppningen att den nya nämnden skulle kunna vara i verksamhet inför 1987 års bokslut.
Det kom visserligen inte att bli förrän i december som en gemensam arbetsgrupp med företrädare för FAR och NBK tillsattes för att utarbeta ett detaljerat förslag, men gruppen arbetade desto snabbare. I slutet av januari 1988 kunde ett färdigt förslag behandlas i Industriförbundets redovisningsgrupp, som ställde sig positiv. Det blev därför en besvikelse för många när Industriförbundets arbetsutskott i februari avböjde förslaget. Man förklarade att man väl tillskyndade ett samarbete mellan NBK och FAR, men att man ville hålla det på ett informellt plan.
Lösningen var större breddning
Från FARs sida ville man inte ge upp tanken på en breddning av rekommendationsskrivandet. Det amerikanska FASB har visserligen kritiserats men har ändå i många år demonstrerat hur ett samarbete mellan flera intressegrupper kan fungera. Holland har samarbetstraditioner på området. Storbritannien breddar deltagandet i arbetet, och Danmark följde samma mönster 1988. Som framgår av en annan artikel i detta nummer av Balans har nu även Norge gått en liknande väg.
Det skulle föra för långt att här redogöra för de olika alternativ som FAR övervägde under våren 1988. Den väg som visade sig framkomlig var att ytterligare bredda basen för det nya organet. Parallellt med diskussionerna mellan FAR och NBK hade BFN förstärkt sina resurser och tillkännagivit sin avsikt att gå in starkare på årsredovisningsområdet. Preliminära kontakter gav vid handen att det var en fullt realistisk tanke att staten skulle kunna ingå som part i ett samarbete om ett enhetligt organ för redovisningen i de publika företagen.
Även om en tvåpartslösning FAR/BFN inte uteslöts var FAR och BFN helt överens om att försöka åstadkomma en lösning som näringslivet redan från början skulle se det möjligt att delta i. Det närmaste året präglades av diskussioner, först mycket informella, sedan i fastare form, och till sist i form av stora sammanträden på Justitiedepartementet. I vårens kompletteringsproposition begärde justitieministern riksdagens anslag för vad som kom att kallas Redovisningsrådet, och i somras skrevs avtalet och stiftelseförordnandet under.
Ursprungliga tankarna kvar
Många av de ursprungliga tankarna har bevarats i det nya Redovisningsrådet. Vad som formellt skett är att staten, FAR och Industriförbundet bildat Stiftelsen för utvecklande av god redovisningssed.
Stiftelsen ska enligt förordnandet ”främja utvecklandet av god redovisningssed i större företag som sprider information till ett stort antal intressenter (publika företag)”. Den ska utfärda rekommendationer i, och informera om, sådana redovisningsfrågor som väsentligen har betydelse för publika företag.
Med den organisatoriska frihet som stiftelseformen än så länge ger har det föreskrivits att stiftelsens angelägenheter ska handhas dels av en styrelse, dels av ett råd. Det sistnämnda bär enligt förordnandet det osannolika namnet ”Stiftelsens för utvecklandet av god redovisningssed råd för redovisning och information – redovisningsrådet”. Det organet (som naturligtvis aldrig kommer att kallas något annat än Redovisningsrådet) är det som ska utfärda rekommendationerna och sprida informationen. Styrelsen ska handha stiftelsens övriga angelägenheter.
Stiftarna utser tre styrelseledamöter var. Det har redan skett: staten har utsett Bo Norrman vid RSV, Bengt Rydén vid Stockholms Fondbörs och Lars Östman vid Handelshögskolan i Stockholm; FAR har utsett Bertil Edlund, Bo Fridman och Ulf Gometz; Industriförbundet har utsett Sten Gustafsson, SAAB-Scania, Bernt Löf, MoDo, och Sven Wallgren, Esselte.
Inte partsrepresentanter
Det ankommer på styrelsen att utse ledamöterna i Redovisningsrådet, att bestämma vem av dem som ska vara ordförande och att fastställa mandattiden. Även här handlar det om nio personer, men dessa ska inte vara (och inte känna sig som) partsrepresentanter. Enligt förordnandet ska styrelsen i stället se till att rådet får ”en så mångsidig kompetens som möjligt”. När vi skriver detta är rådets ledamöter ännu inte utsedda.
I styrelsen fattas beslut med enkel majoritet. I Redovisningsrådet däremot krävs det två tredjedels majoritet bland de närvarande för att en rekommendation ska få ges ut. Med hänsyn till den ställning rådets rekommendationer förhoppningsvis kommer att få har stiftarna velat säkerställa att det finns en skälig grad av samstämmighet bakom dem.
Till Redovisningsrådet kommer att knytas ett sekretariat med en chef. Sekretariatet kommer att inrymmas i FARs lokaler. Redovisningsrådets chef får naturligtvis en central ställning i svensk redovisning, och befattningen bör vara attraktiv för den som har kombinationen av praktisk erfarenhet och teoretiskt intresse.
Kostnaderna för stiftelsens verksamhet delas lika av stiftarna. För det första verksamhetsåret 1989/90 förutsätts stiftarna tillskjuta sammanlagt 1,2 Mkr, utöver ett grundkapital på 150 tkr.
Rådet tar över
Alla de tre stiftarna slutar i princip att ge ut rekommendationer i redovisningsfrågor som direkt tar sikte på de publika företagen. En komplikation som inte fanns i det tidigare tvåpartsförsöket är att BFN inte utan lagändring kan villkorslöst delegera sin auktoritet som normbildare på redovisningsområdet. I propositionen framhåller dock justitieministern att BFNs roll väsentligen kommer att vara inriktad på att bevaka utvecklingen av årsredovisningspraxis och på att arbeta genom sin representation i stiftelsens styrelse. Hon påpekar också att BFN nu kommer att få helt andra möjligheter att arbeta med bokföringsfrågor i icke-publika företag.
Självklart kommer även FAR och Industriförbundet/NBK att finnas kvar som självständiga aktörer på redovisningsområdet. Det är sålunda meningen att stiftarna ska vara remissinstanser i Redovisningsrådets utvecklingsarbete, och FARs redovisningskommitté kommer att ha en viktig uppgift som expertorgan åt styrelsen i det arbetet. FAR kommer även fortsättningsvis att tillsammans med de fyra andra nordiska revisorsföreningarna engagera sig i det internationella utvecklingsarbetet, dels genom att bearbeta IASCs remisser, dels inom ramen för det nordiska arbetet i IASCs styrelse. FAR kommer också att behålla en stark representation i BFN.
NBK för sin del bedriver ju också rekommendationsverksamhet på det börsetiska området, som inte alls påverkas av Redovisningsrådets tillkomst.
Ingen universallösning
Svensk redovisning står inför åtskilliga svårbesvarade frågor. Hur ska vi hantera det förhållandet att flera viktiga redovisningsproblem lösts på olika sätt i de länder som är våra viktigaste utländska handelspartners? Vilka konsekvenser bör det få om företag avviker från de rekommendationer som avses utfylla bokföringslagens regler om god redovisningssed? Kan vi komma till rätta med de senaste årens försvagning av praxis, som visserligen inte ska överdrivas men som åtminstone på goodwillområdet har lett till oacceptabla svårigheter att jämföra och tolka vissa storföretags redovisningar?
Ett nytt, gemensamt organ på normgivningsområdet är kanske ingen universallösning på de problemen. Däremot vågar vi påstå att det blir betydligt lättare att diskutera och lösa problemen när nu lagstiftare, producenter och granskare visat sin vilja att gemensamt ta ansvaret för utvecklingen.
Björn Markland, FARs generalsekreterare
Margareta Damberg, biträdande generalsekreterare