De debattörer som åberopat det s.k. KemaNobel-målet har tolkat domen fel, skriver auktor revisor Stig Bergström. Domen handlar inte bara om försummelse att sända anmodan till aktieägare utan också om vårdslöst förfarande.
Genom artikeln av advokaterna Nils Erik Segerfors och Stefan Sandén i Balans 4/1990 har jag blivit uppmärksamgjord på advokaten Mats Müllerns artikel i Balans 8–9/1989 och Sigvard Lövgrens och Bo Ribers artikel i Balans 10/1989. I bägge dessa artiklar åberopar man det s.k. KemaNobel-målet såsom stöd för sina uppfattningar avseende vidden av styrelsers och revisorers ansvar.
Det förvånar mig att ett mål, som är så relativt utförligt återgivet i NJA 1982 s. 330, ref. 54, ändock åstadkommer feltolkningar. I den diskussion som förs i artiklarna utgår man från att det utdömda skadeståndet har sin rättsliga grund enbart i det förhållandet, att KemaNobel i samband med begärd tvångsinlösen av aktierna i Nitro Nobel inte iakttagit bestämmelsen i ABL 14 kap 10 §, ”Anmodan skall även genom brev sändas till varje sådan aktieägare, om hans postadress är känd för bolaget”. Underlåtenheten att fullgöra denna meddelandeplikt har till följd att den aktieägare, som inte blivit behörigen underrättad och därigenom berövats möjligheten att föreslå skiljeman, kan yrka på att skiljemannaförfarandet förklaras ogiltigt.
Vidhöll flera månader
Det förhållandet att en eller annan aktieägare inte blivit behörigen ”anmodad” enligt ABL 14 kap 10 § behöver givetvis inte leda till skadeståndsskyldighet. Härför erfordras ytterligare rekvisit. Det som gjorde skadeståndsfrågan aktuell var det förhållandet att KemaNobel under flera månader vidhöll att samtliga minoritetsaktieägare genom brev anmodats att utse skiljeman. Man insinuerade att den aktieägare som påstod motsatsen for med osanning. Genom sitt uppträdande gentemot minoritetsaktieägare tvingade man denne till omfattande och tidsödande utredningar om vad som förevarit i ärendet. När aktieägaren begärde en symbolisk ersättning för denna tidsspillan vägrade KemaNobel under åberopande att ersättningsfrågan skulle avgöras av skiljemän i skiljemålet.
I dom den 29 april 1980 fastslog Stockholms Tingsrätt: ”I målet är ostridigt att KemaNobel åtagit sig att till minoritetsaktieägarna i Nitro Nobel utsända anmodan att uppge skiljeman. Det är vidare ostridigt att sådan anmodan inte utsänts till B. Denne har som tillhörande den grupp aktieägare mot vilka lösningsanspråket riktades haft ett berättigat intresse att få klarlagt om gällande regler för förfarandet i hans fall iakttagits. Det måste därför anses ha ålegat KemaNobel, som åtagit sig att ombesörja att anmodan utsänts till minoritetsaktieägarna, att på Bs förfrågan om anmodan utsänts till honom lämna denne korrekt besked i saken... Av Bs uppgifter framgår att KemaNobel, då B den 6.2.1978 vänt sig till bolaget med förfrågan om anmodan utsänts till honom, utan närmare undersökning av hur utsändandet av anmodan gått till endast lämnat beskedet att anmodan utsänts till alla aktieägare upptagna på Nitro Nobels aktieägarförteckning och att enda anledning till att B inte skulle ha fått någon anmodan måste ha varit att han inte var antecknad som aktieägare. Genom att lämna B detta besked utan närmare undersökning av hur utsändandet av anmodan i praktiken handlagts har KemaNobel förfarit vårdslöst och blivit skyldigt att ersätta B ...”
Förfor vårdslöst
Grunden för skadeståndsskyldigheten är sålunda inte att man missat bestämmelsen i ABL 14kap 10 § utan det förhållandet att KemaNobel sedan man fått kännedom om detta förfarit vårdslöst.
Det intressanta i målet är kanske inte det som finns återgivet i NJA utan det som inte står där. Jag syftar då på de svårigheter som möter en rättsökande minoritetsaktieägare när denne som motpart har ett prestigeladdat börsbolag, och därjämte har att övertyga domstolar, som av lättförklarliga skäl har den förutfattade meningen att invändningar, som kommer från ett börsbolag med dess uppsättning av jurister, inlejd advokat och vidtalade professorer (målet skulle på kärandens yrkande handläggas såsom rättegång i tvistemål av mindre värde !!), måste tillerkännas större tyngd än de sakargument som framförs av en ensamstående minoritetsaktieägare.
Det börjar redan vid stämningsansökans ingivande. Är tingsrätten rätt forum? Skall inte – såsom KemaNobel påstår – ersättningsfrågan handläggas i enlighet med lagen om skiljemän 23–25 §§? Det krävs flera skrivelser från minoritetsaktieägaren med utförliga redogörelser för att han inte varit part i skiljeförfarandet eftersom han inte godtagit det sätt på vilket skiljemännen tillsatts, att KemaNobel återkallat sin ansökan om tvångsinlösen p.g.a. brister i ärendets handläggning, att skiljemännen avskrivit målet, att det av den anledningen inte fanns några behöriga skiljemän som kunde avgöra ersättningsfrågan samt att rätt forum för ersättningsfrågan måste vara allmän domstol.
Åberopade bara ABL
När målet så småningom tas till huvudförhandling i tingsrätten sker det med berömvärd snabbhet vid handläggningen. Målet avgörs helt i enlighet med kärandens yrkande och grunderna härför sådana dessa kommit till uttryck i stämningsansökan. För målets vidare öde är det angeläget att redan nu klargöra att i stämningsansökan såsom grund för ersättningsyrkandet endast åberopats de bestämmelser om ersättningsskyldighet som finns i ABL. Bestämmelser i andra lagar hade icke åberopats.
KemaNobel överklagade och anförde i vadeinlaga att ”den allmänna principen i svensk rätt är, att ren förmögenhetsskada ersättes endast om den vållas genom brott (skadeståndslagen 2 kap 4 §) ... Veterligt har KemaNobel ej gjort sig skyldigt till dylik gärning. Så har ej ens påståtts i målet ... Lagstöd saknas sålunda för tingsrättens dom ... I strid mot vadekärandens uppfattning har tingsrätten företagit målet till handläggning i den för rättegång i tvistemål om mindre värden stadgade ordningen ... KemaNobel har till följd av Stockholms Tingsrätts handläggningssätt och okunnighet om skriven lag åsamkats onödiga kostnader. Jag får därför hemställa att Hovrätten jämlikt Skadeståndslagens 3kap 2 § förpliktar Staten att ersätta KemaNobel för sålunda uppkomna kostnader med 4.000 kronor varav 1.000 kronor avser konsultationsarvode till professor N.”
I beslut den 14 juni 1980 fann Hovrätten ej skäl meddela prövningstillstånd. I skrivelse av den 27 juni 1980 till Högsta Domstolen anförde KemaNobel besvär under åberopande av att den skada som B begärt ersättning för inte är ersättningsgill enligt svensk rätt, att det är fråga om ett felaktigt slut såvitt av skadeståndslagen kan utläsas samt att prövningstillstånd borde meddelas.
Blev ej delgiven
I skrivelse den 14 januari 1982 från revisionssekreterare i HD fick minoritetsaktieägaren besked om att ”Högsta Domstolen har meddelat prövningstillstånd i detta mål”. Det förtjänar påpekas att minoritetsägaren dessförinnan inte blivit delgiven besvärsinlagan, och därför inte haft möjlighet till genmäle innan HD tog beslutet. Enligt rättegångsbalkens bestämmelser skall besvärsinlagan delges motparten med föreläggande för denne att inkomma med genmäle. Detta skall därefter delges käranden. Sedan skriftväxlingen avslutats bestämmer HD huruvida prövningstillstånd skall meddelas. I minoritetsaktieägarens skrivelse den 28 januari 1982 till HD påpekades att ersättningsanspråket helt grundats på de bestämmelser om ersättningsskyldighet som finns i ABL, att tingsrättens dom vilade på de grunder som angivits i stämningsansökan samt att inget av de villkor som rättegångsbalken uppställt för prövningstillstånd förelåg.
Det slutliga beskedet från HD kom genom beslut 11 juni 1982: ”Med ändring av hovrättens beslut meddelar Högsta Domstolen tillstånd till målets prövning i hovrätten, i följd varav det ankommer på hovrätten att uppta målet till fortsatt behandling.” Såsom skäl härför anför HD vad KemaNobel åberopat, nämligen att den skada för vilken yrkats ersättning är en s.k. ren förmögenhetsskada samt att sådan skada ersätts endast om den vållats genom brott. Men därefter följer HDs mycket överraskande tillägg: ”Av intresse i ett fall som det förevarande kan vidare vara de regler om skadestånd som upptages i 15 kap aktiebolagslagen.” Tingsrätten hade funnit denna bestämmelse inte bara intressant utan därjämte tillämplig, allt enligt minoritetsaktieägarens yrkande. Det fanns därför ingen saklig grund att meddela prövningstillstånd. Fadäsen hade kunnat undvikas om KemaNobels besvärsskrivelse delgivits minoritetsaktieägaren innan beslutet om prövningstillstånd togs av HD.
I enlighet med HDs beslut och sin plikt likmätigt tog Svea Hovrätt upp ärendet och meddelade dom den 28 mars 1983, varvid tingsrättens dom fastställdes.
Advokater, styrelseledamöter och revisorer – alla gör vi någon gång fel i vår yrkesutövning. Det kan då vara hugnesamt att veta att inte ens Högsta Domstolens ledamöter är befriade från denna mänskliga åkomma.
Av KemaNobel-målet kan man hämta många lärdomar. Dock inte den som advokaten Müllern vill göra gällande i sin i övrigt pedagogiska och förtjänstfulla artikel i Balans.
Ju mer man fördjupar sig i tillämpningen av lagbestämmelser desto oftare inställer sig frågan om det finns några sanningar, eller om det bara finns åsikter.
Artikelförfattaren Stig Bergström var själv motpart till KemaNobel i det mål debattartikeln gäller.