Advokaten Björn Edgren har i Balans nr. 6–7/90 inviterat till debatt i frågor angående styrelseledamöters och revisorers ansvar. Jag har dristat mig till att ta upp den kastade handsken.
Edgren har använt rubriken ”Revisorsskador” på artikeln med motiveringen att juridisk teknik nu börjar byta ordet ansvar mot skada. För mig känns emellertid ordet skada så negativt att jag föredrar att föra debatten under det mer positiva begreppet ansvar.
Debatten har nu pågått några år och har i hög grad präglats av fallen Fermenta och Gusum. Debattörerna har i huvudsak varit jurister, varav många har varit inblandade i de pågående rättstvisterna. Det är positivt att ansvarsfrågorna kommer till debatt. Det är emellertid olyckligt att det görs först nu och i direkt anslutning till pågående processer. Det kan inte uteslutas att debattinläggen rent av utgör indirekta inlägg i pågående processer. Det är självklart inte den bästa miljön för en saklig och konstruktiv debatt i ansvarsfrågan.
Min erfarenhet under många år av praktiskt revisionsarbete är att det under normala förhållanden förekommer ett mycket nära samarbete mellan företagsledning, styrelse och revisor vid utformandet av årsredovisningar. Årsredovisningen är i många fall en produkt av ett samarbete mellan ansvariga företrädare för företaget och revisorn. Den formella ansvarsfördelningen aktualiseras sällan även om det är helt klart att det är styrelsen som först tar definitiv ställning till en årsredovisning genom sin underskrift och att revisorns underskrift kommer därefter.
Det bör emellertid tilläggas att det finns stora variationer företagen emellan i avseende på respektive styrelses benägenhet att skaffa direkt information från revisorerna genom att be dem närvara t.ex. vid det styrelsesammanträde då årsredovisningen presenteras.
Edgren har i sitt inlägg tagit upp vissa frågar som jag skall drista mig till att försöka besvara. Kan företagsledningen påverka revisionen? Ja, visst kan den det. I första hand har företagsledningen möjlighet att påverka bolagsstämman i val av revisor, ett förhållande som har både positiva och negativa konsekvenser. Företagsledningen kan också påverka omfattningen av revisorns revisionsinsatser. I storbolag i första hand genom att ha eller inte ha intern revision. Dessutom kan företagsledningen framställa särskilda önskemål om utökning av revisionen till vissa områden utöver vad som omfattas av lag och god revisionssed.
Nästa fråga jag vill ta upp är om det finns en klar gräns mellan revision och konsultation. Finns där en gråzon? Eftersom det ingår i revisorns uppgifter att påtala svagheter eller brister i organisation och intern kontroll och att i anslutning därtill framföra förslag till lämpliga åtgärder för att eliminera svagheterna är ibland gränsdragningen mellan revision och konsultation svår. I viss utsträckning kan också en gråzon anses uppstå i det tidigare påtalade samarbetet mellan företagsledning och revisor i anslutning till framtagande av årsredovisning. Enligt min uppfattning är en väl genomförd revision ett stöd för företaget och dess befattningshavare och innehåller alltid en portion av diskussion/rådgivning/konsultation.
Slutligen vill jag beröra
Edgrens fråga huruvida revisorns deltagande i styrelsesammanträden är en del av revisionsuppdraget eller någonting annat. I första hand är det enligt min uppfattning ett led i revisionen. I förvaltningsrevisionen ingår bl.a. att läsa styrelseprotokoll. För bedömningen av innehållet i protokollen kan det ibland vara nödvändigt att också vid något tillfälle per år delta personligen i ett styrelsesammanträde. Om revisorn av styrelsen fått särskilt konsultuppdrag kan emellertid naturligtvis deltagande i ett styrelsesammanträde också vara ett led i fullföljandet av ett sådant uppdrag.
Därmed åter till frågan om revisorns ansvar.
Revisorn har ansvar att bl.a. till styrelsen rapportera om brister av betydelse som framkommit vid revisionen. Det så ofta omtalade gapet mellan å ena sidan omvärldens förväntningar på vad revisorerna kan och/eller bör uppdaga i form av missförhållanden i företags redovisning och förvaltning och å andra sidan de upptäckter som revisorerna i praktiken gör har sin grund i en övertro på företagsrevisionens förutsättningar, mål och medel. Det kan i detta sammanhang vara intressant att påpeka att i såväl Fermenta- som i Gusum-fallet har de misstankar om felaktigheter som framfördes av revisorerna och som utgjorde ett första incitament till närmare undersökningar föranlett långa polisutredningar. Beträffande Gusum pågår polisutredningen sedan mer än två år. Det måste vara uppenbart för alla att polisen har helt andra resurser till sitt förfogande än revisorerna. Polisutredningar kan dessutom göras utan tidshets medan revisorerna har en mycket kort tillmätt tid till sitt förfogande för revisionens genomförande.
I vardagslag görs misstag av alla människor, vanligen oavsiktligt. Kurage att ta ansvar för misstag varierar från person till person. Redan i sandlådan utvecklas en förmåga att skylla ifrån sig, att hitta en syndabock för sina misstag när modet att ta ansvar upphör. Den förmågan (= läs ovanan) växer vi inte ifrån. Bristen på kurage att ta ansvar för våra handlingar tar vi med oss i våra kritstrecksrandiga kostymer, dold bakom förståndiga pannveck och annan utstyrsel.
Den senaste debatten har rört sig om fall där personer inom företagsledning avsiktligt lämnat felaktig information i årsredovisningar. Många, såväl styrelseledamöter som revisorer, har blivit avsiktligt lurade. Årsredovisningar och revisionsberättelser har sedan ”bidragit” till spridning av felinformationen. Felaktigheterna har först efter en längre tid avslöjats. Många av de lurade bland styrelseledamöter och andra söker syndabockar när modet att ta eget ansvar sviktar. Många har kommit att lida ekonomisk och annan skada och vill ha hämnd (= läs skadeersättning). Styrelseledamöter är alltid många, aktieägarna är många, revisorn är ganska ensam. Revisorerna har blivit allas villebråd. Därtill bidrar också vetskapen om revisorernas ansvarsförsäkring.
I det läget gäller inte längre det praktiska förfaringssättet ”fredlig”, daglig verksamhet. Då gäller lagens bokstav. Den är inte alltid lätt att tolka eller finns inte för handen. I vårt land har vi heller inte mycket av rättsfall i dessa frågor att falla tillbaka på, vilket i sig är ett gott betyg på det hittillsvarande samarbetet mellan styrelser, företagsledningar och revisorer.
Jag vill här knyta an till Edgrens redogörelse som mycket riktigt framhåller att det finns förhållanden som klart ligger under styrelsens ansvar, sådant som ligger under revisorns ansvar, ett omlott-ansvar och förmodligen också frågor där ansvaret inte klart kan knytas till någon. Men varför tar han inte upp frågan om delat ansvar, d.v.s. förhållanden där ansvaret ligger gemensamt på styrelse och revisorer gentemot en omvärld? Ett sådant resonemang skulle förmodligen ytterligare stärka samarbetet mellan styrelse och revisor och bättre spegla existerande praktiska samarbete mellan företagsledning, styrelse och revisor.
Det skulle förmodligen också nyansera debatten och bidra till att krypskyttet mellan styrelse- och revisionsposteringarna kunde upphöra. Det är med glädje jag konstaterar att Edgren avslutar sin artikel just i den andan.
Siv Berlin, Bohlins Revisionsbyrå AB