Efter en färsk dom i regeringsrätten finns det nu ännu större anledning att varna andra än företagsägare för pensionering genom stiftelse, anser Anders Palm i detta inlägg.
Jag försörjer mig till mycket stor del med att hjälpa företag inrätta pensionsstiftelser och att därefter på begäran bistå med råd och dåd. Dock avråder jag alltid från att den, som inte har så stor ägarandel i sin arbetsgivare att han kan styra dennes beslut, får sin pension ordnad stiftelsevägen. Detta därför att det inte är något tvång för arbetsgivaren att till stiftelsen avsätta så mycket medel, som erfordras för pensionen, och även om så skulle ske, så finns det inget skydd mot att arbetsgivaren senare utfäster pensioner till andra, som passar in på beskrivningen av stiftelsens ändamål, utan att erforderliga nyavsättningar görs. Följden blir uttunning av skyddet och förlust av pension vid arbetsgivarens konkurs till den del stiftelsens förmögenhet inte räcker till fulla försäkringar och bristen heller inte som oprioriterad fordran i konkursboet blir täckt av försäkring som detta tecknar.
Efter en dom i regeringsrätten 6 november 1991 i ett mål där jag själv var ombud (mål nr 1322-1989), finns det än större anledning att varna andra än inflytelserika ägare för pensionering med pensionsstiftelse. Regeringsrätten fann det oförenligt med lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelser m.m. (tryggandelagen) att i stiftelsestadgar ta in bestämmelse att stiftelse skall upplösas om arbetsgivaren inleder förhandling om offentligt ackord och tillade, att det inte finns någon möjlighet att upplösa en stiftelse enbart av den anledningen, att arbetsgivaren inleder ackordsförhandling.
Därmed går regeringsrätten emot ett uttalande de i tryggandelagsutredningen verksamma Dag Helmers och Allan Ekström gjort i sin klassiska lagkommentar ”Pensionering i företagens egen regi” där dessa noterar, att nuvarande ackordslag tillkom först efter tryggandelagens tillkomst samt att ackord utan konkurs i 1961 års provisoriska pensionsstiftelselag jämställdes med konkurs, varför ”starka skäl talar för ståndpunkten att ackord utan konkurs tillerkännes den verkan att stiftelsen skall träda i likvidation”.
Inga garantier
Om stiftelse finge likvideras vid ackord på samma sätt som vid konkurs skulle ju de pensionsberättigade gå skadeslösa om stiftelsens förmögenhet räckte till fulla försäkringar och i annat fall få försäkring så långt stiftelseförmögenheten förslog och deltaga i ackordet med bristen. Konsekvensen av regeringsrättens dom blir att pensionsutfästelser dras in i ackordsförhandling till sina fulla värden och kan komma att nedsättas till lägre värde än det kapital som finns i pensionsstiftelse. Sedan utfästelserna väl nedsatts finns det ingen garanti för att arbetsgivaren använder överskott, som på grund av nedsättningen uppkommit i stiftelse, till att åter höja de genom ackordet avkortade pensionerna. Överskottet kan konsumeras av nya utfästelser till andra som passar in på beskrivningen av stiftelsens ändamål (destinatärskretsen) eller som gottgörelse arbetsgivaren tar för försäkringspremier, ATP- och folkpensionsavgifter avseende nämnda krets av personer.
Om stiftelsestyrelsen likväl – kanske t.o.m. med stöd av stadgar som innehåller bestämmelse om likvidation vid ackord och som tillsynsmyndighet, som tolkat tryggandelagens regler som endast tvingande minimistandard, fastställt – använder stiftelsens medel i en ackordssituation till att genom tecknande av försäkringar tillgodose de pensionsberättigade, torde stiftelsestyrelsen kunna bli ålagd se till att stiftelseförmögenheten återställes. Stadgebestämmelser som strider mot tryggandelagen får nämligen inte lydas.
I dessa tider när t.o.m. banker vacklar (många av dem tryggar personalens kollektivavtalade pensioner i pensionsstiftelser) är det angeläget med lagändring som gör att pensionsborgenärers intressen inte blir sämre tillgodosedda vid ackord än vid konkurs. Nog hade det varit bättre om tillsynsmyndigheten i Stockholms län använt sitt inflytande till att uppvakta våra lagstiftare i stället för att verka för att tryggandelagen skall vara en lag om otrygghet. Själv var jag i likhet med som det synes, flertalet länsstyrelser – övertygad om att tryggandelagens bestämmelser var tvingande minimiregler, som stadgevägen kunde stärkas till gagn för dem som har pensionslöften.
Olustigt och verkningslöst
Att i utfästelse skriva in att arbetsgivaren förbinder sig att efter eventuellt ackord åter höja de utlovade pensionerna till den tidigare nivån är olustigt och kanske verkningslöst om ackordet inte lyckas utan följs av konkurs, men sådan skrivning får väl nu övervägas så länge lagen inte ändrats. Bäst är kreditförsäkring.
Också en annan sedan tryggandelagens tillkomst ständigt diskuterad fråga besvarades av regeringsrätten. Den gällde ställningen för den ordförande länsstyrelsen måste utse i stiftelse om den – aldrig annars – tryggar utfästelse om pension åt huvuddelägare enligt tryggandelagens huvuddelägarbegrepp, vilket är något snävare än kommunalskattelagens. I likhet med t.ex. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hade jag uppfattningen att sådan ordförande bara var tillsynsmyndighetens förlängda arm, som främst skulle se till att stiftelsens firma inte kunde tecknas utan ordförandens medverkan och därigenom hindra, att stiftelsens medel placerades icke nöjaktigt eller lämnade denna på ett oriktigt sätt, t.ex. för gottgörelse för pension åt huvuddelägare utöver vad som är sedvanligt. I övrigt skulle han förhålla sig neutral mellan de av arbetsgivaren och destinatärskretsen utsedda ledamöterna, som enligt lag måste vara lika många. Vid lika röstetal skulle länsstyrelsen, som lagen anger, anmodas utse utomstående att deltaga i ärendets avgörande.
Emellertid har regeringsrätten förklarat, att av länsstyrelsen utsedd ordförande är ledamot av styrelsen. Därmed följer givetvis samma ansvar och skyldigheter som för övriga styrelseledamöter. Med undantag endast så vitt jag vet – för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är det normalt så, att länsstyrelsen som ordförande förordnar den de av arbetsgivaren och destinatärskretsen valda ledamöterna föreslår. I de län, där det ansetts eller av konsulter som mig förfäktats, att ordföranden inte ingår i styrelsen, kan det nu bli ännu svårare än hittills att rekrytera villiga ordförandekandidater och pressen för länsstyrelserna att på egen hand finna villiga personer öka.
Regeringsrättens dom med dess olika delfrågor – alla är inte nämnda här bör leda till en mera likartad praxis vid länsstyrelserna. Det är bra. Sedan får lagstiftaren bidra med nödvändiga lagändringar. Bra är också regeringsrättens mycket klara uttalande, att fastän anmälan av pensionsstiftelse till länsstyrelsen är obligatorisk (och ett av villkoren för att arbetsgivaren skall få avdrag vid inkomsttaxeringen för avsättning till stiftelsen), så krävs inte fastställelse av stadgarna som villkor för avdragsrätt. Att avstå från att begära fastställelse av stadgarna på grund av att man vill ha stadgebestämmelser som kompletterar tryggandelagens regler är dock olämpligt. Stadgebestämmelser som går utöver tryggandelagen får ju ändå inte åtlydas.
Anders Palm driver företaget Pensionsrådet i Sydsverige AB och har tidigare varit auktoriserad revisor. Han medverkade senast i Balans nr 11/91.