Efter 20 upplagor får det vara nog. Sven Almqvist, som redan innan han blev auktoriserad revisor kom ut med succéboken Företagsbeskattningens grunder, vill nu skriva om något annat. För övrigt har han alltid tyckt illa om skatter.
Auktoriserade revisor Sven Almqvist har gjort sig mest känd som författare till standardverket Företagsbeskattningens grunder, som häromåret kom ut i sin 20:e, och troligen sista, upplaga.
Sven Almqvist är en ovanlig person som bryter av från mycket här i världen. Han har alltid gått sin egen väg. Han påstår själv att han inte är särskilt begåvad, vilket möjligen kan glädja eventuella motståndare. Å andra sidan tillskriver han sig en förmåga till logiskt tänkande och en vilja att övervinna svårigheter på ett sätt som ibland förvånat hans omgivning.
Han är född i Stockholm för 67 år sedan. Pappa var kammarrättsråd och han är själv också jurist från början. Han blev jur kand 1948. Allra först blev han dock pol mag, främst beroende på att han inte läste latin på gymnasiet. För att komma in på juristutbildningen krävdes nämligen latin. Men han kunde komma runt det om han skaffade sig en akademisk examen.
De två betyg i nationalekonomi och statistik som ingick i Sven Almqvists pol mag kom väl till pass senare när han ville bli auktoriserad revisor.
Efter juristutbildningen satt han ting i Sundsvall. Efter en tid i hovrätt gick han till kammarrätten. Hans FAR som då drabbats av sjukdom skulle aldrig återvända dit.
I nio år stannade Sven Almqvist på kammarrätten. Av en äldre kamrat fick han där ett mål om lagervärdering. Det var intressant. Sven Almqvist samlade på sig en hög med mål om lagervärdering. Det gjorde honom mycket intresserad av redovisningsfrågor.
– Det var ett område där kunnigheten i kammarrätten var praktiskt taget noll, säger Sven Almqvist.
Genom målen om lagervärdering fick han lära sig bokföring från toppen så att säga. Tack vare en Hermodskurs som han gått under värnplikten hade han börjat lära sig bokföringen från grunden.
– Kammarrätten var en förtjusande men stillastående miljö, säger Sven Almqvist.
Han ville söka sig därifrån.
Sven Almqvist funderade på att bli advokat istället. Han praktiserade en månad på ett advokatkontor. Tanken var att han skulle fortsätta men så blev det inte.
Istället gick han till Industribyrån, den revisions- och skattejuridiska byrå som industriförbundet startade när seklet var ungt.
Där höll emellertid var och en på sitt. Så Sven Almqvist fick egentligen inga uppdrag. Han slutade efter ett år.
I sin strävan efter något nytt såg Sven Almqvist en öppning i att gå in i försvarsdepartementet. Han sökte ett vikariat som kanslisekreterare. Det kunde han inte få men han blev anställd som extra tjänsteman.
Detta var bottenmärket i mitt yrkesmässiga liv, säger Sven Almqvist.
På försvarsdepartementet rådde, enligt hans mening, en mycket osympatisk anda.
I juristförbundets tidning råkade han då läsa om hur en jurist kunde bli auktoriserad revisor. För att bli det behövde Sven Almqvist också läsa företagsekonomi. Sagt och gjort. 1963–64 läste han två betyg i företagsekonomi vid Stockholms universitet och avslutade med tre betyg i Lund 1965.
Trebetygsuppsatsen hade han mycket besvär med. Ämnet som han valt föll nämligen inte institutionsledningen på läppen. Det handlade om skillnaden mellan aktieplacering och placering i pensionsförsäkring.
Det var ett framsynt val av ämne. Men omvärlden var inte intresserad då.
Våren 1965 kunde Sven Almqvist börja på auktoriserade revisor Börje Lindebergs byrå.
Det var inte så lyckat, det heller. Sven Almqvists bok Företagsbeskattningens grunder hade just kommit ut så man förutsatte att Almqvist skulle arbeta som skattekonsult. Själv ville han syssla med revision.
Är inte lojala
Författaren till Företagsbeskattningens grunder har aldrig varit särskilt förtjust i skatter.
Sven Almqvist säger att under den tid som han varit verksam som skatterådgivare har skatterna varit alldeles för höga och i vissa fall konfiskatoriska.
– Eftersom äganderätten inte är grundlagsrättsligt skyddad i Sverige och eftersom vi saknar en författningsdomstol har det inte gått att på rättslig väg få någon ändring till stånd, säger Sven Almqvist. De skattskyldiga känner då föga lojalitet med beslutsfattarna. De gör därför allt för att tänja på bestämmelserna om de inte rentav låter bli att följa dem. Den fiskala sidan griper till motåtgärder och har under senare år alltmer skaffat sig lagfästa medel att komma åt de skattskyldiga. Oavsett på vilken sida man står är det inte trevligt. Man kan hoppas att skattereformen ska innebära en förbättring.
Sven Almqvist säger att han alltid har försökt arbeta med seriös skatterådgivning:
Uppgiften är att klienten ska få veta och helst även förstå vad som är gällande rätt i en viss fråga. Däremot bör man inte hitta på upplägg och lösningar där det är tveksamt om de kan godtas av en skattedomstol. Jag har mycket sällan hittat på ”fiffiga” lösningar men väl agerat som bollplank för att andra ska kunna få testa sina.
Inga fler upplagor?
Första upplagan av Företagsbeskattningens grunder kom 1965.
Den tog fem år att fullborda. Men i början visste Sven Almqvist inte att hans arbete skulle resultera i en bok.
Hösten 1960 hade han blivit lärare i skatterätt på Sveriges Kontoristförenings företagsekonomiska kurs.
Den lärobok som användes hade eleverna svårt att tillgodogöra sig. För att hjälpa eleverna delade Sven Almqvist ut förteckningar över de stolpar som han byggde sin muntliga framställning på. För varje ny kurs utvidgades stolparna med allt fler detaljer.
Våren 1962 gav advokaten Frank Harris Wallin honom uppslaget att ge ut en enkel bok om företagsbeskattning. Då var i princip halva boken klar. Det återstod bara att komplettera den och få den publicerad.
Tjugonde upplagan kom 1989. I förordet presenteras den som möjligen den sista upplagan.
Mycket tyder på att det också blir så. Sven Almqvist har en stor arbetsbörda ändå och vill nog ägna sig åt annat under resten av livet. Det är inte skattereformen som gör att han tvekar så starkt.
En del kan strykas
– Nej, reformen är bara ekonomiskt omvälvande. Lagtekniskt är den inte särskilt nyskapande. Men en del avsnitt i boken kan strykas.
Boken har i alla fall varit en stor succé.
Åter till 60-talet. Sven Almqvist var tvungen att arbeta på en revisionsbyrå för att kunna bli auktoriserad. Men han behövde inte fem års praktiktid eftersom en del av tiden på kammarrätten kunde räknas.
Efter tre år, 1968, blev Sven Almqvist auktoriserad. Han hade slutat hos Lindebergs redan på sommaren det året. När auktorisationen kom på hösten hade han sin egen revisionsbyrå hemma i bostaden på Engelbrektsgatan.
Med tre barn i familjen var det ganska ont om plats. Men för besökaren var det lätt att hitta revisorn. Han hade sitt skrivbord i hallen.
Till att börja med hade han ganska lite att göra. Men snart inledde han ett samarbete med sin gamla arbetsgivare, Lindebergs. När Sven Almqvist fick arbeta självständigt trivdes han mycket bättre.
1971 satte Sven Almqvist i alla fall in annons om att han ville dela kontor med någon advokat eller revisor.
Revisionsbyrån Seth Svensson, Kollén & Orreby svarade. De hade flyttat in i nya lokaler på Drottninggatan. Kanske ännu viktigare var att de hade inlett ett samarbete med Rolf Jacobssons revisionsbyrå i Göteborg.
Den byrån hade i sin tur kommit i kontakt med den anglosaxiska revisionsbyrån Deloitte, Haskins & Sells (DHS). Meningen var att Rolf Jacobsson i Göteborg tillsammans med Seth Svensson, Kollén & Orreby i Stockholm skulle kunna representera DHS i Sverige.
Seth Svensson, Kollén & Orreby tog emot Sven Almqvist med öppna armar. Särskilt intresserad var man av att framställa Almqvist som sin skattekonsult.
Några år senare gick byrån i ihop med Olsson & Elvefors Revisionsbyrå i Helsingborg och ganska snart också med O Silléns Revisionsbyrå. Revisionsbyrån Sillén & Jacobsson bildades. Där stannade Sven Almqvist till september 1982.
Min roligaste tid
– Det var min roligaste tid som revisor, säger Sven Almqvist. Jag blev uppskattad för vad jag kunde om skatter och mycket konsulterad av byråns revisorer. Jag fick på nära håll följa hur samarbetet med DHS byggdes upp. Jag satte mig in i amerikansk och engelsk redovisning och kunde konstatera, att dessa länders redovisning låg långt före den svenska.
De i Stockholm verksamma DHS-delägarna var med hänsyn till sina många svenska uppdrag inte särskilt intresserade av att vara ansvariga revisorer på uppdrag från DHS.
– Därför fick jag 1976 chansen att gå in som ansvarig revisor i ett stort antal DHS-uppdrag, berättar Sven Almqvist. Jag fick lösa problem av vitt skilda slag. Ju besvärligare de var, desto mer kände jag mig som fisken i vattnet. Med särskild glädje minns jag samarbetet med General Motors Nordiska och det brittiska dataföretaget ICL. De uppdragen upphörde för min del när jag 1982 lämnade Sillén & Jacobsson.
Under tiden hos Sillén & Jacobsson fick Sven Almqvist också vara med och revidera ett svenskt börsnoterat företag, nämligen Marabou där han var 1978–85.
Numera har Sven Almqvist åter sin byrå hemma i bostaden. Man kan inte säga att han slutade hos Sillén & Jacobsson. Däremot slutade byrån. Efter uppslitande interna diskussioner splittrades byrån åt tre håll. En del gick till Bohlins, en del till Hagströms och en del, bl.a. Sven Almqvist, till Bo Bexelius Revisionsbyrå. Fortsatta interna diskussioner ledde till att Sven Almqvist flyttade hem 1986.
Ska trappa ner
Där har han en arbetsbörda som tidvis är större än någonsin tidigare. Men Sven Almqvist ska trappa ner. När han blir 70 år går hans auktorisation ut och då tänker han inte förnya den.
Kanske ska han förverkliga en gammal dröm: att skriva en avhandling. Vad den kan handla om förblir tills vidare en hemlighet. Sven Almqvist vill inte ha några löften i den vägen hängande över sig.
Inge Wennberg