Om goodwill skrivs av på 20 år har annuitetsmetoden uppenbara fördelar jämfört med linjär avskrivning. Man bör dock ange en högsta tillåten räntesats.

Reaktionen mot att ”anything goes” för goodwill har på senare tid börjat sätta sina spår i form av diskussioner om uppstramningar av principerna för goodwill-redovisningen. Förväntningarna är nu att det nyinstiftade redovisningsrådet skall komma att föreslå striktare regler för:

* avskrivningstidens längd – där det är troligt att vi i Sverige kommer att närma oss IASCs förslag med en avskrivningstid på fem upp till 20 år (se Tidströms artikel i Balans 11/90),

* användning av pooling – en uppstramning gör att goodwill-värdena i fler fall än tidigare kommer att tas upp i balansräkningen och bli föremål för avskrivning,

* fördelning av övervärden så att dessa så långt som möjligt föres till motsvarande tillgångsslag, t ex byggnader och mark, varvid goodwillbeloppet minskar i motsvarande mån,

* bortskrivning av goodwill så att den begränsas till de fall, där tydliga förlustrisker motiverar bortskrivningen (se en intervju med Olof Herolf och Björn Markland i Dagens Industri den 29 november förra året).

Utökad handlingsfrihet

I ett avseende diskuteras en utökad handlingsfrihet, frågan om avskrivningarnas fördelning över avskrivningstiden. Framförallt diskuteras möjligheterna att använda en progressiv avskrivning över goodwillens livslängd. En sådan avskrivningsmetod, nämligen annuitetsavskrivning, diskuterades i den ovannämnda artikeln av Tidström.

Vårt inlägg kan ses som en fortsättning på denna diskussion, där vi ytterligare vill belysa annuitetsmetodens förmåga att i redovisningen ge en rimlig avbildning av värdeutvecklingen av goodwill.

I figur ett och två visas linjär avskrivning respektive annuitetsavskrivning för en investering med anskaffningsvärdet 100, avskrivningstiden 20 år samt räntesatsen 12 procent vid annuitetsberäkningen. I figurerna har även lagts in ränta. (Se sid. 50, Balans nr 2/91.)

Oavsett räntesatsen kommer summan av ränta och avskrivning att falla linjärt över tiden, om man väljer metoden med linjär avskrivning under investeringens livslängd, medan poängen med annuitetsmetoden är att summan av ränta och avskrivning är konstant över tiden.

Överstiger bokfört värde

Goodwill förekommer i princip genom att köpeskillingen överstiger bokförda och andra värden (egentligen marknadsvärden) som kan hänföras till enskilda tillgångar. Införandet av en räntesats innebär alltså att man utgår från att tillgångar på aktivsidan på ett eller annat sätt skall finansieras och goodwill utgör härvidlag inget undantag.

Vi kommer emellertid här inte direkt att diskutera vad som är en rimlig nivå på denna räntekostnad. I den fortsatta diskussionen ligger fokus på goodwillvärden och avskrivningar, och räntan kommer endast in som en benämningsfaktor för annuitetsavskrivningar.

Det är ju inte alls nödvändigt att ha en direkt överensstämmelse mellan denna räntesats och företagets kalkylränta. Vid en jämförelse av avskrivningsmetoderna kan t ex avskrivningarna det första året bli ca 3,5 gånger så stora vid linjär avskrivning. I detta exempel motsvarar alltså det första årets avskrivning med annuitetsavskrivning en linjär avskrivning under 70 år och inte förrän efter ungefär sex år uppnår man den avskrivning som man får med en linjär avskrivning under 40 år, som tillämpas i tex USA. I exemplet med 20 års avskrivningstid kommer annuitetsavskrivningarna inte förrän efter 13 år att överstiga de linjära. Man kan nu fråga sig om inte annuitetsavskrivningar innebär en oförsiktig värdering av goodwill.

För att få en uppfattning om graden av försiktighet hos olika avskrivningsmetoder kan man studera den restvärdesutveckling som olika avskrivningsmönster implicerar. I figur tre (se sid. 51, Balans 2/91) visas restvärdesutvecklingen vid tillämpning av annuitetsavskrivning respektive av linjär avskrivning.

Onödig risk

För den försiktige kan det synas som om man tar en onödigt stor risk genom den långsammare nedskrivningen med annuitetsavskrivningar.

En tydligare bild av avskrivningsmönsternas egenskaper får man om man ser på realvärdena, dvs man ser på restvärdena efter inflationsjustering, vilket visas i figur fyra (se sid. 51, Balans 2/91). Man ser då att med användning av 12 procents ränta vid annuitetsberäkningen och med ett antagande om sex procents inflation, så kommer även vid tillämpning av annuitetsavskrivningar det reala restvärdet att sjunka snabbare än vid en i reala termer linjär avskrivning, vilket vi ser som ett rimligt standardmönster för värdeutvecklingen över tiden hos goodwill.

Med de angivna förutsättningarna kan metoden därför inte anses som särskilt ”oförsiktig”, även om en traditionell linjär avskrivning på anskaffningsvärdet hela tiden innebär en större grad av försiktighet.

Påverkar marginellt

Ett problem med annuitetsavskrivningar är att valet av räntesats kommer att påverka avskrivningsmönstret. Detta avspeglas också i restvärdenas utveckling.

Som framgår av figur fem,(se sid. 51, Balans 2/91) inverkar dock förändringar av räntesatsen med fyra procentenheter upp eller ner inte särskilt mycket på utvecklingen av restvärdet och följaktligen inte heller på avskrivningarna. Om man däremot skulle börja manipulera med att byta räntesats under avskrivningsperioden kan avskrivningarna enskilda år komma att fluktuera på ett orimligt sätt.

Ser vi på goodwillvärdet i reala termer kommer inflationsutvecklingen att påverka det reala restvärdets utveckling, vilket förstärker avvägningarna enligt föregående punkt. Om man ser på två extremfall t ex 16 procents ränta vid annuitetsberäkningen och två procents inflation, respektive åtta procents ränta vid annuitetsberäkningen och tio procents inflation, så blir det en ganska avsevärd spännvidd i goodwillvärdet, se figur sex (se sid. 52, Balans 2/91).

Det första extremfallet innebär en relativt djärv skattning av restvärdets utveckling över tiden med låg värdeminskning i början och hög i slutet.

Detta med att den framtida inflationstakten påverkar det reala restvärdet är dock inget specifikt för fallet med annuitetsavskrivningar utan gäller för alla nominella avskrivningsmetoder (dvs metoder utan inflationsjustering). Som framgår av figur sju (se sid. 52, Balans 2/91) blir det en viss spridning i det reala restvärdet i förhållande till inflationen även om man tillämpar traditionell linjär avskrivning. Spridningen blir dock mindre än vid användning av annuitetsavskrivningar, där både ränta och inflation bidrar.

Annuitet vid hög inflation

En intressant punkt att notera vid jämförelse av figur sju med de föregående är att annuitetsavskrivningar vid sex procents inflation innebär ungefär samma grad av försiktighet som linjär avskrivning vid två procents inflation (jfr kurva ett i figur sju med kurva två i de föregående).

Historiskt sett skulle alltså användning av annuitetsavskrivningar för goodwill i Sverige ha inneburit minst samma grad av försiktighet som linjär avskrivning i Tyskland och Schweiz. Det kan framhållas att vi i exemplet har en skillnad i inflationsantaganden på fyra procentenheter, medan inflationsskillnaderna mellan Sverige och dåvarande Västtyskland under 1980-talet varit 5,1 procentenheter (7,7 procents respektive 2,6 procents inflation) och under 1970-talet varit 3,8 procentenheter (8,9 procents respektive 5,1 procents inflation).

Ett tänkbart problem med att tillåta annuitetsavskrivningar i Sverige är att detta inte överensstämmer med internationella normer, i synnerhet då det finns en allmän strävan mot en harmonisering av redovisningsregler, jfr t ex intervjun med Lawrence A Weinbach i Dagens Industri den första december förra året.

I USA tillåtes enbart linjära avskrivningar, men under maximalt 40 år. I Storbritannien pågår en intensiv debatt om den maximala avskrivningstiden för goodwill, 20 eller 40 år.

Inom IASC har man hittills angett maximaltiden till 20 år samt att den typ av bortskrivning direkt mot eget kapital, som hittills tillåtits i Storbritannien, inte skall accepteras.

Vid rekommendation av maximal avskrivningstid är det dock inte troligt att IASC kan sätta en lägre maxgräns än den man väljer i Storbritannien.

Passar vid kortare tid

Väljer man internationellt att tillåta avskrivningar under maximalt 40 år, finns det knappast någon anledning att tillåta annuitetsavskrivningar, då avskrivningarna i så fall ändå blir blygsamma. Väljer man däremot en lägre maxtid t ex 20 år – kan annuitetsavskrivningar vara värda att diskutera.

Enligt ovan är annuitetsavskrivningar acceptabla ur risksynpunkt och ger en rimligare periodisering av kostnaderna över åren än vid linjär avskrivning – metoden är mera internt konsistent.

Det finns dock vissa andra problem.

Enligt tidigare förda resonemang kommer valet av räntesats att påverka avskrivningsmönstret vid tillämpning av annuitetsmetoden.

Ju högre räntesats desto mera förskjuts avskrivningarna mot slutet, vilket innebär en ökad redovisningsmässig risk. Man bör därför ange en högsta tillåten räntesats.

Eftersom inflationen motverkar risktagandet bör räntegränsen anges som en realränta, t ex i relation till konsumentprisindex. Vid annuitetsavskrivningarna användes dock motsvarande nominella ränta på konventionellt sätt.

Svårt jämföra företag

Ett annat problem med annuitetsavskrivningar är att det kan bli svårare att jämföra olika företag. Detta argument skall dock inte överdrivas. Även om vi inför en maximal avskrivningstid kommer det alltid att finnas de som tillämpar andra avskrivningstider. Vill man göra jämförelser måste man ändå studera avskrivningsprinciperna i olika företag. Sådana jämförelser kan underlättas genom noter i årsredovisningarna.

Vad gäller intern konsistens har alltså annuitetsmetoden uppenbara fördelar jämfört med linjär avskrivning, då de totala kostnaderna fördelas jämnare över tiden.

Någon större risk med denna metod är svår att se om den tillämpas inom vissa bestämda gränser, t ex vad gäller räntesats och avskrivningstid.

När det gäller metodens externa konsistens, dvs i förhållande till andra redovisningsnormer och redovisningspraxis, finns dock problem. Vi har svårt att tänka oss att välja en väg som markant skiljer sig från den som utstakas av ledande normgivande organ i vår omvärld.

Skulle man exempelvis i Storbritannien, USA och inom IASC entydigt bestämma sig för gemensamma avskrivningstider men utan att tillåta annuitetsmetoden, synes det olämpligt om Sverige väljer en egen väg.

Skulle däremot oenighet uppkomma om avskrivningstidens längd, kan ett rimligt alternativ vara att välja en kortare avskrivningstid kombinerat med att tillåta annuitetsmetoden.

I vilket fall som helst får man inte förledas att tro att en viss uppsättning redovisningsregler får samma ekonomiska konsekvenser i olika länder med olika ekonomiska mönster.

Professor Olof Arwidi och docent Stefan Yard, Lund