Stefan Holmström, auktor revisor på Bohlins, reviderar posten från och med i år. Han ska skriva på en revisionsberättelse tillsammans med riksrevisionsverket. Han funderar bl.a. över vem som egentligen har ansvaret.
Auktor revisor Stefan Holmström på Bohlins fick i våras jobbet att revidera postverket för räkenskapsåren 1990 och 1991.
Att sätta sig in i det nya uppdraget blev ingen kulturkrock.
– Men för de statliga verken har regering och riksdag förvisso satt upp ett system av regler som avviker väldigt mycket från vad som gäller i aktiebolag, säger Stefan Holmström.
En ny värld
– För mig som ny revisor i verket gäller det att så snabbt som möjligt göra mig förtrogen med reglerna, säger Stefan Holmström. För en person som kommer från jobb med inriktning på aktiebolag är det naturligtvis ett steg att ta. Jag går in i en ny värld av speciella regler.
Men det är också en ny värld om man ser på hur granskningen hanteras ren praktiskt.
Formellt är det ju RRV som är affärsverkens revisorer. De externa revisorerna är bara biträden vid revisionen. Det är ingen helt enkel formsak, menar Stefan Holmström. ”Ansvarsfrågan blir lite konstig på det här sättet”.
Stefan Holmström ska skriva på revisionsberättelsen tillsammans med revisionsdirektör Bengt-Allan Mettinger på RRV.
– Man kan fråga sig vad som är mitt och vad som är hans ansvar, säger Stefan Holmström. Har vi olika slags ansvar?
I Gusum-affären lade kommerskollegium ett större ansvar på auktoriserade revisor Rolf Lindskog än på auktoriserade revisor Torsten Johansson.
– Många revisorer har ställt sig mycket frågande till det, säger Stefan Holmström. Vi har ju levt i tron att två revisorer som skriver på en revisionsberättelse har samma ansvar.
Men i Gusum-ärendet gjorde man skillnad på den som höll i merparten av granskningen och den andre.
– Därför vet jag inte i dag om det finns en skillnad i Bengt-Allan Mettingers och mitt ansvar. Det vet inte han heller. Det här är aldrig prövat.
Inte bara skriva på
Kan han inte se det som att han bara skriver under på RRVs uppdrag därför att det faktiskt är RRV som är revisor, frågar jag.
”Jag tror inte det”.
Stefan Holmström tycker dock inte att ordningen för att skriva på revisionsberättelsen är fel.
– Jag bara frågar mig vad det innebär för mig och vad det innebär för RRV när vi skriver på, säger han.
Det ligger image och trovärdighet i att du skriver på, eller hur? undrar jag.
– Ja, många frågor finns med i bilden, svarar Stefan Holmström. Men rättsligt är det här oklart. Det finns inga regler kring den här ansvarsfrågan. Staten har sagt att RRV är revisor. Punkt slut. Sånt här är mycket mer reglerat i aktiebolagslagen. En annan viktig skillnad mot aktiebolag är att frågan om ansvarsfrihet för styrelse och verkställande ledning inte finns.
På frågan om han inte ändå ska granska styrelsens och generaldirektörens förvaltning svarar han:
– Vi skriver inget explicit om den biten.
Många internrevisorer
En skillnad jämfört med revision i privat näringsliv är den mycket stora avdelning för internrevision, som vissa affärsverk, särskilt posten, har.
– Det är A och O att ha en bra relation med internrevisorerna, säger Stefan Holmström. De är de som gör merparten av jobbet.
Han tycker det är bra att både internrevisorer och RRV finns med som länkar i revisionsarbetet:
– Det skulle vara ganska svårt att ha Bohlins som ensam revisor i posten. Jag tror knappt att det då skulle gå att mobilisera alla de kunniga krafter som behövs för att göra jobbet. Om vi ändå lyckades komma igång med det, skulle det sedan bli svårt för posten att över huvud taget byta revisorer.
– Postverket rymmer så mycket, fortsätter Stefan Holmström. Det är en enorm, icke bolagiserad helhet. Den kräver nog alltid en viss grad av intern revision. Man måste ha med folk som lever i den här miljön.
Offentlighet bekymmer
Hur ser du på att allt som revisorn skriver i sitt arbete med ett statligt affärsverk kan bli offentligt? frågar jag.
– Det händer ju även i det privata näringslivet att papper på ett eller annat sätt kommer ut till journalister och andra. När det gäller uppdraget i posten har jag hittills inte tänkt på saken. Men det finns nog lägen där det kan bli ett bekymmer.
När jag frågar om han tror att han skriver på ett annorlunda sätt om han vet att ett papper kan bli offentligt, svarar han:
– Att det aldrig kommer ut är kanske inte så viktigt. Bland annat genom att handlingar kan bli offentliga först när revisionen är klar får vi i alla fall viss arbetsro. Det är bra. Det kan ju hända att jag vill skriva om något som jag inte till alla delar kunnat gå igenom ordentligt. Det kan då må bra av att få ventileras ett antal gånger mellan oss själva och klienten, innan det är ett ”färdigt papper”. Det är skönt att ingen kan gå in här på Bohlins och kalla våra papper för offentliga handlingar.
Frågan är om det statliga regelverket är bra och någorlunda komplett. Eller behöver han använda rekommendationer från FAR och bokföringsnämnden i arbetet?
– Vi måste titta på olika regelverk för stöd och hjälp, förklarar han. Affärsverken själva sneglar mer och mer på hur stora koncerner redovisar. Och ”blå boken” (Ekonomiadministration i statliga verk) täcker inte allt.
Ofullständigt reglerat
– Vi måste t.ex. fundera över sale-lease back-transaktioner. Leasing är reglerat men inte de känsligare redovisningsfrågorna. Det är ju inte ens fullständigt reglerat av FAR. Vi använder den praxis som råder i olika frågor för att komplettera den blå boken.
Jag frågar: ”Upplever du krånglig byråkrati och besvärliga hierarkier i postverket?”
– Nej, inte hittills blir hans svar. Snarare är jag imponerad av den affärsmässiga inställning som finns. Tänkande och ambitioner skiljer sig inte så mycket från näringslivet i övrigt.
– Däremot torde det vara en tyngre process att driva ett statligt verk beroende på de annorlunda reglerna. Den frihet som ett aktiebolag har finns ju inte i ett verk. Och de fackliga organisationerna har ett bättre och mer stabilt grepp. Det är många partsintressen att ta till vara i de statliga verken. Aktiebolagen arbetar mer renodlat för ägarnas intressen.
– Men man ser hos verken hela tiden en strävan att bli mer effektiva fortsätter han. Det är imponerande. Och jag har respekt för den svårighet som ligger i att utföra den service som t.ex. posten utför. Jag blir också ödmjuk inför postens olika resultatmätningsproblem. Hur mycket ska t.ex. olika led i verksamheten ha för att skicka ett brev från Kiruna till Malmö?
Hur fungerar hans kontakter med styrelse och generaldirektör?
– Jag har träffat hela företagsledningen. Beträffande styrelsen antar jag att det blir som i många stora börsbolag: styrelsen vill gärna träffa revisorn en gång om året för att få en uppfattning om hur det står till ute i verksamheten.
Större risker?
Kan risken för oegentligheter vara större i statliga verk än i företag? Måste man ha högre krav på den interna kontrollen?
– Jag tror att man har ungefär samma krav. Men kontrollen måste alltid ställas i relation till risken och till vad kontrollen kostar. Här upplever jag ingen principiell skillnad mellan statliga verk och privata företag. Men affärsverket posten är så ofantligt stort såsom ”juridisk person” (verket är egentligen inte en sådan. Det äger inte tillgångarna i verksamheten utan förvaltar dem åt staten). Verket är inte uppdelat. Koncernstrukturerna i det privata näringslivet består däremot ofta av en mycket liten ”mamma” med ett antal dotterbolag. I posten finns allt samlat. Man har ett stort ekonomisystem etc. Detta ger andra interna kontrollproblem än i en verksamhet som är spridd på många bolag.
– När det gäller årsredovisningar i statliga verk och privata företag är det inga större skillnader. Ambitionen är att mer och mer likna de stora bolagen. Och verken går ju i bolagiseringstankar, se bara på televerket. Det är klart att man då också tittar på hur de stora börsbolagen redovisar, och hamnar ganska nära dem.
Inge Wennberg