Några reflexioner i anledning av professor Olof Arwidis och docent Stefan Yards artikel i Balans 2/91
För att kunna avgöra vad som är den bästa metoden för goodwillavskrivning måste vi känna till den bakomliggande verkligheten. Vad som är verklighet när det gäller goodwill vet vi inte, utan goodwillposten framkommer genom flera olika bedömningar:
säljarens uppfattning om nettotillgångarnas värde som avviker från köparens uppfattning, (annars blir det ingen affär)
redovisarens bedömning av fördelning av det uppkomna övervärdet på tillgångar och goodwill
När vi inte vet vad som är den sanna bilden är det inte möjligt att påstå att en viss metod är den bästa. För att kunna reda ut dessa begrepp krävs att man betraktar problemet utifrån redovisningens syfte och principer.
Tidsödande fråga
Redovisningen till de externa intressenterna skall ge användbar information. Vad som är användbar information vet vi inte utan att fråga användarna. Men att fråga användarna är i de flesta fall för tidsödande, vi får istället lita på vissa kvalitativa begrepp:
Förståbar information
Redovisningsinformationen skall vara sådan att användarna kan uppfatta dess betydelse.
Jämförbarhet
Informationen skall kunna användas för jämförelser över tiden och för jämförelser mellan olika företag.
Relevant information
Redovisningen skall vara nyttig för att bedöma framtida utveckling samt ge en bra uppfattning om hur tidigare beslutade planer lyckats. Dessutom skall informationen vara snabb.
Väsentlighet
Nyttan med att ta fram information skall överstiga kostnaden för att producera informationen.
Tillförlitlighet
Redovisningens underlag skall vara verifierbart för att minimera godtycke.
Vår anskaffningsbaserade modell för extern redovisning är den modell som fram till nu har visat att den bäst lever upp till informationsmottagarnas krav på redovisning. Att försämra modellen genom att blanda in främmande tankesätt såsom annuitetsavskrivning är inget steg framåt.
Att göra avskrivningar kan ha olika syften, i den externa redovisningsmodellen är syftet:
Att fördela en historisk utgift så att den kostnad som uppkommer matchar de intäkter som genererats av tillgången.
I vissa fall är man skyldig att frångå detta syfte och göra en engångsavskrivning s.k. nedskrivning för att tillgången stadigvarande har ett lägre värde än bokföringsvärdet. I den interna redovisningen har man ofta ett annat syfte med avskrivningar, det kan vara:
Finansiellt, avskrivningarna skall baseras på återanskaffning.
Företagens läge
De flesta större företag verkar i konkurrens med andra, internationella företag. Man konkurrerar inte enbart om kunder utan också om tillgång på kapital från ägare och övriga finansiärer. Det betyder att svenska företags redovisning jämförs med utländska företags, i kampen om billigt kapital. Om Sverige inte låter sina större företag redovisa på internationellt godtagbart sätt så ger detta upphov till nackdelar för våra företag.
Annuitetsavskrivningar är ur denna synpunkt lika främmande som våra obeskattade reserver, låt oss slippa detta i den externa redovisningen.
Här finns problem
Den av Arwidi och Yard beskrivna metoden har säkert sina fördelar i företagets internredovisning eftersom metoden har ett finansiellt syfte, men även här finns problem. Det är ovanligt att basera investeringar, i ny ”förhoppning om goda framtida vinster”, (s.k. goodwill), på ett historiskt värde justerad med någon form av ränta. Värdet av goodwill som skall återanskaffas i en framtid har sannolikt ingen koppling till vårt val av ränta.
Annuitetsavskrivning är en främmande fågel i vår externa redovisning, för det är väl inte så, att Arwidi och Yard vill ersätta även avskrivning på maskiner, fastigheter m.m. med en annuitetsmodell. Låt oss i sådant fall byta hela redovisningsmodellen till en nukostnadsbaserad modell.
Avskrivningar i framtiden
Att goodwill skall skrivas av är naturligt eftersom alla tillgångar har någon form av ändligt liv. Den gamla förvärvade goodwillen kan ersättas av ny upparbetad goodwill. Eftersom det inte finns något objektivt sätt att allokera goodwillskapande kostnader till balansräkningen så håller inte en sådan argumentation i vår externa redovisning, utan avskrivning måste ske.
Problemet blir att finna en rimlig tid för avskrivning, detta problem löses inte av progressiva eller annuitetsbaserade avskrivningsmetoder. Eftersom kravet på förståbarhet är viktigare än många andra krav på god redovisning förordar jag en linjär avskrivningsmetod baserad på en historisk anskaffningsutgift. Vi får inte glömma att vi inte objektivt kan fastställa vad som är goodwillens värde vid olika tidpunkter.
Med hänsyn till att företagen konkurrerar på en internationell marknad för sin kapitalanskaffning bör tidsperioden för goodwillavskrivning anpassas till internationella rekommendationer.
Om företagen väljer en lång avskrivningstid bör detta motiveras med hjälp av matchingprincipen och inte av att förvärvet är s.k. strategiskt. Vilka förvärv av dotterföretag är inte en del av en strategi?
Arne Fagerström, Handelshögskolan i Göteborg