Om transaktioners ”substance” eller deras ”form” skall styra redovisningen har på senare tid diskuterats bl.a. i Balans. Den första artikeln (se Balans nr 5/91) behandlade principens ställning i några internationella regelsystem. I detta nummer tas ämnet upp ur ett svenskt perspektiv.
I Balans 5/1991 försökte jag klargöra vilken ställning principen ”substance over form” har i några viktiga internationella regelsystem. Där framgick att den internationella bilden är splittrad. Det går därför inte att med hänvisning till internationella regler dra några entydiga slutsatser om vad som för svenskt vidkommande kan vara en ändamålsenlig avvägning mellan ”substance” och ”form”.
Av de internationella redovisningsreglerna är numera IAS och EGs direktiv av speciellt intresse för oss. Mot bakgrund av att man från ansvarigt håll uttalat att svensk lagstiftning så snabbt som möjligt bör anpassas till EGs regler, och detta oavsett om vi blir medlemmar i gemenskapen eller ej, bör EG-direktiven väga speciellt tungt när man diskuterar eventuella förändringar av svenska redovisningsregler.
Som framgått av det föregående finns principen ”substance over form” inte med i EGs bolagsrättsliga direktiv. Vad jag kan förstå har den inte heller i någon nämnvärd utsträckning påverkat direktivens regler rörande vad som skall redovisas som tillgångar, skulder och eget kapital respektive som intäkter och kostnader. Liksom i vårt land regleras olika ”recognition”-frågor i första hand genom den uppräkning av olika poster som finns i föreskrivna scheman för resultat- och balansräkningarna. Vad som i olika medlemsländer kan/bör/skall redovisas på de olika raderna är i första hand beroende av vilken tradition och vilka kompletterande regler som finns i landet i fråga.
I detta sammanhang principiellt viktiga frågor som t ex den om redovisning av leasing, behandlas inte i direktiven. Bland annat när det gäller redovisning av leasade resurser finns därför stora skillnader mellan medlemsländerna (jfr Fischer i Balans 2/1991). EGs redovisningsdirektiv ger alltså inte någon explicit vägledning när det gäller valet mellan ”substance” och ”form”.
I IASCs regler behandlas frågan i två skilda sammanhang. I IAS 1 är ”substance over form” i första hand en vägledande princip för företag när det gäller att välja mellan olika redovisningsprinciper som var och en är förenliga med god redovisningssed.
I denna bemärkelse är principen inte främmande för svensk redovisningspraxis även om den inte explicit ingår i vår regelbok.
Om räntor avseende långfristiga projekt skall aktiveras eller i sin helhet belasta periodens resultat, om utgifter för forsknings- och utvecklingsarbete skall tas upp som tillgång eller kostnadsföras, om börsnoterade aktier skall värderas post för post eller om lägsta värdets princip skall tillämpas på portföljen är exempel på val mellan redovisningsprinciper som regelmässigt görs i svenska företag. I den mån valet inte faller på den redovisningsprincip som i det aktuella fallet bäst speglar transaktionernas ekonomiska innebörd kan man som huvudregel räkna med att den valda principen är den som ger det skattemässigt bästa utfallet. Om detta inträffar så ofta att svenska företags årsredovisningar generellt sett blir missvisande lär det inte hjälpa särskilt mycket att i regelboken skriva in att varje sådant val skall styras av principen ”substance over form”. Om detta är ett problem krävs mer radikala åtgärder.
Avsteg från legala regler
Principen ”substance over form” kan också ges i princip samma innebörd som ”true and fair”-kravet i EGs redovisningsdirektiv. Detta skulle innebära att det skulle vara möjligt för företag att göra avsteg från lagens regler och eventuellt också från god redovisningssed om det krävs för att i ett visst fall spegla transaktioners ekonomiska innebörd och ge en rättvisande bild av resultat och ställning.
Av 2 § bokföringslagen och dess specialmotivering framgår att redovisningen måste följa god redovisningssed och att det inte kan ifrågakomma att utveckla en god redovisningssed som strider mot lagens föreskrifter. Dessa regler utesluter så vitt jag kan förstå att principen ”substance over form” för närvarande tillämpas på detta sätt i vårt land. Förmodligen är det inte heller en sådan tillämpning som avses när man i den svenska debatten menar att redovisningen i större utsträckning borde rätta sig efter transaktionernas ekonomiska innebörd.
Om på grund av anpassning till EGs redovisningsregler eller av andra skäl bokföringslagen skulle ändras på denna punkt måste därför rimligtvis formuleringen bli mycket restriktiv. I annat fall kan förmodas att en sådan regel skulle få allvarliga konsekvenser när det gäller jämförbarhetskravet och därmed motverka ett av de huvudsyften man vill uppnå genom förändringen. Som jag uppfattat saken är nämligen ett av de viktigaste skälen till att man förordar att transaktioners ekonomiska innebörd skall tillmätas större betydelse i redovisningen att man vill förbättra möjligheten att jämföra olika företags redovisade ställning och resultat.
Även en restriktiv formulering, som ger företag möjlighet att, om synnerliga skäl föreligger, göra avsteg från legala redovisningsregler, kan emellertid förväntas ställa till problem. Speciellt utvecklingen i England tyder på detta. I England har man nämligen under de senaste åren haft ett antal uppmärksammade rättssaker i vilka revisorer och andra redovisningsexperter stått mot advokater i tvister rörande om och i så fall i vilken utsträckning ”true and fair”-kravet gör att företag kan göra avsteg från reglerna i Companies Act. Speciellt omtalat är det fall som handlar om Argyll Foods.
Argyll Foods hade konsoliderat ett bolag, som företagsledningen ansåg sig ha bestämmande inflytande över, men som enligt den formella koncerndefinitionen inte blev dotterbolag förrän efter räkenskapsårets utgång. Domstolen fann att det var fel att ta med bolaget i koncernredovisningen och i ett uttalande från Department of Trade and Industry i anslutning till domslutet framhålls att det är ”axiomatic that any emphasis on substance over form must not be at the expense of compliance with the law”.
Vad principen ”substance over form” respektive ”true and fair”-kravet faktiskt innebär i konkreta situationer är alltså inte alltid så lätt att avgöra. Detta är ett av de problem man bör tänka på om man överväger att låta transaktioners ekonomiska innebörd styra deras behandling i redovisningen. Att tolka sådana regler och driva processer när aktieägare och andra anser sig ”lurade” av redovisningsinformation kan förväntas skapa arbetstillfällen för ett antal jurister.
Vägledning för regelskrivare
Principen ”substance over form” kan också vara en vägledande princip för dem som formulerar redovisningsregler. Denna funktion har principen i IASCs Framework och det skulle kunna vara tänkbart att modifiera bokföringslagen så att det blir möjligt för lagstiftaren och/eller det eller de organ som i framtiden skall ha till uppgift att formulera redovisningsregler att tillämpa principen på detta sätt även i vårt land. Att införa en sådan regel innebär inga andra problem än när Alice ifrågasatte Humpty Dupty’s möjlighet att låta ord betyda olika saker och fick svaret att ”the question is which is to be the master – that’s all”.
När man är missnöjd med våra svenska redovisningsregler och det sätt på vilket de tillämpas, menar man ofta, att de förmenta missförhållandena beror på att redovisningen rättar sig efter transaktionernas civilrättsliga form och att företag konstruerar avtal och andra rättshandlingar så att transaktioner kommer att redovisas på det sätt man önskar. Frågan är emellertid om en ökad tillämpning av principen ”substance over form” skulle medföra att denna typ av ”kringgåendeåtgärder” upphörde.
Leasing är det exempel som i första hand brukar nämnas av dem som menar att svensk god redovisningssed bör anpassas till vad de uppfattar som en relativt entydig internationell praxis när det gäller tillämpningen av principen ”substance over form”. Om man även i vårt land skulle överväga att införa regler av innebörd att leasade resurser i vissa fall skulle redovisas som tillgång i leasetagarens balansräkning måste man emellertid ta med i beräkningen att ett stort antal av de företag som skulle komma att omfattas av en sådan regel med största sannolikhet skulle komma att ogilla den.
Man kan därför utgå från att om en sådan regel skall leda till en enhetlig praxis måste den vara en bindande föreskrift. Om man tänker sig att den skulle fogas in i vårt nuvarande regelsystem borde den därför på ett eller annat sätt skrivas in i bokföringslagen. Detta skulle i sin tur leda till att vi skulle få en ”bokföringsmässig civilrätt” utan förankring i den ”verkliga civilrätten” något som med största sannolikhet skulle leda till samma typ av svårigheter som Grosskopf och Grönfors påtalar i samband med risken för att det efter hand skall utvecklas en särskild ”skatterättslig civilrätt”.
Man kan också utgå från att ett stort antal företag skulle komma att konstruera ingångna leasingavtal så att man kommer runt de bindande föreskrifternas regler om vilka leasade resurser som skall redovisas som tillgång i balansräkningen. Man kan med andra ord räkna med att avtalens villkor och formuleringar kommer att ha samma avgörande betydelse som tidigare. Den principiella skillnaden skulle vara att man i stället för att försöka komma runt den ”verkliga civilrätten” skulle försöka undvika att tillämpa den ”bokföringsmässiga civilrätten”.
Att det finns fog för sådana farhågor visar inte minst utvecklingen i USA. Om reglerna om redovisning av leasing om igen tas som exempel, kan man konstatera att de amerikanska företagen visat prov på stor uppfinningsrikedom när det gällt att undvika att redovisa leasade resurser som tillgång. Om reglerna i SFAS 13 skrev på sin tid en kommentator (Taper i Handbook of Accounting and Auditing) att:
”SFAS 13 provides any number of ways to avoid capitalization, although some are more expensive for the lessee because they require that the lessor assume risks for which he wants to get paid. By laying down precise rules for capitalization of leases SFAS 13 provides a detailed design for structuring leases that qualify as operating leases. Lessees and lease brokers are imaginative and resourceful in creating sophisticated leasing arrangements that use the SFAS 13 rules to their advantage. The useful life provisions, the contingent rental provisions, and the residual value guarantee provisions provide ample opportunity for people intent on avoiding capitalization of leases to do so”.
FASB och andra regelskrivande organ har efter hand försökt omöjliggöra olika former av kringgående, vilket har lett till att reglerna så småningom blivit mycket omfattande detaljerade och, så vitt man kan förstå, svåra att tillämpa. Att kringgående av redovisningsregler är ett generellt problem har bland annat Arthur Wyatt vittnat om. Han har lång erfarenhet av att formulera redovisningsregler och var ledamot av FASB från 1985 till 1987. Numera är han ordförande i IASC. Han har skrivit om dessa frågor i olika sammanhang och bland annat i CPA Journal, July 1988, där han konstaterar att
”While standards continue to attempt to anticipate, and forestall, potential abuses, the increased sophistication of users dooms efforts of the standard setters to achieve their objective. Curing abuses through issuance of detailed accounting standards can no longer be expected to be successful by standard-setters. In fact, some believe ”cure of the abuse” standards simply invite interested parties to find loopholes, to create abuses.”
Det finns ingen anledning tro att större svenska företag generellt sett skulle se annorlunda på redovisningsregler än motsvarande amerikanska företag. Det verkar därför inte sannolikt att företag lojalt skulle tillämpa redovisningsregler, som inte tillgodoser de syften företagsledningen vill uppnå med årsredovisningen, enbart för att reglerna bygger på principen ”substance over form”.
Andra svårigheter
Vad en luttrad man som Arthur Wyatt säger om möjligheten att skapa enhetlighet och jämförbarhet med hjälp av detaljerade redovisningsregler bör stämma till eftertanke även i ett svenskt sammanhang. Den internationella erfarenheten tyder också på att ett sådant system blir dyrt. FASB har en årlig budget på cirka 12 miljoner dollar. I England beräknas det nya system, som började fungera under hösten och vars regelformulerande organ Accounting Standards Board är, förbruka 3,4 miljoner pund per år. Av beloppet har revisorskåren åtagit sig att betala 1,2 miljoner, staten 1,2 miljoner, Börsen 750 tusen och Bank of England 250 tusen. Staten kommer att täcka större delen av sitt bidrag genom en avgift som tas ut av motsvarigheten till PRV och Börsen kommer att ta ut en avgift på de registrerade bolagen. En möjlighet för regelskrivare att med stöd av principen ”substance over form” göra avsteg från legala regler kan dessutom vålla problem i ett EG-sammanhang. I England har man med stöd av ”true and fair”-kravet formulerat en del redovisningsrekommendationer som inte helt stämmer med föreskrifterna i Companies Act. När Companies Act ändrats med beaktande av EGs redovisningsdirektiv har skillnaden mellan lagens föreskrifter och gällande redovisningsrekommendationer i några fall blivit väsentliga.
Under hösten 1990 har en av EG-kommissionens kommittéer undersökt hur medlemsländerna tillämpar redovisningsdirektiven och när det gäller England konstaterar man (enligt referat i Accountancy, November 1990) att ”the true and fair override must be applied in relation to a given company and not in relation to all companies or a category of companies”. Med denna motivering ”underkänner” man bland annat reglerna i SSAP 19, Accounting for Investment Properties, vilka med stöd av ”true and fair”-kravet ger företag rätt att underlåta att skriva av andra fastigheter än sådana som används i den egna verksamheten.
Ytterligare en komplikation för vårt vidkommande är, att med undantag av EGs redovisningsdirektiv, avser de redovisningsregler, som behandlats i det föregående, enbart att säkerställa att investerare får tillförlitliga och rättvisande underlag för sina beslut. EG-direktiven tar främst sikte på att förhindra att redovisningsregler försvårar företags möjligheter att konkurrera på lika villkor.
FASBs regler och övriga regler som ryms inom vad som brukar kallas US GAAP tar enbart sikte på att skydda investerare och detsamma gäller för International Accounting Standards. De engelska reglerna har av tradition varit inriktade på att tillfredsställa investerares informationsbehov. Som framgått kan det förhållandet att EGs redovisningsdirektiv nu skrivits in i den engelska aktiebolagslagen eventuellt komma att innebära viss ändring i detta hänseende. Inget regelsystem tar sikte på att lösa beskattningsfrågor.
Att förse nuvarande och potentiella aktieägare och långivare med relevant beslutsunderlag är självklart en viktig uppgift också för svenska företags årsredovisningar. Speciellt på större företags årsredovisningar ställs här liksom utomlands kravet att den bild av resultat och ställning som de förmedlar skall vara rättvisande. De skall också möjliggöra analys av företagets utveckling över tiden samt olika bedömningar av hur det studerade företagets utveckling, resultat och ställning förhåller sig till jämförbara företag här i landet och helst även utomlands.
I det svenska sammanhanget kompliceras emellertid bilden av att det enskilda företagets årsredovisning dessutom skall fullgöra en rad legala uppgifter. Generellt sett viktigast är att det redovisade resultatet skall ligga till grund för beskattningen. I aktiebolag tillkommer att det redovisade resultatet skall sammanfalla med det belopp som bolaget på kort och lång sikt bör kunna dela ut. Aktiebolags årsredovisningar skall också ge meningsfulla signaler i de fall då reglerna om tvångslikvidation kan vara aktuella samt tjäna som grund för den kontrollbalansräkning som i så fall skall upprättas.
När man diskuterar de krav som bör ställas på större svenska företags och speciellt då de börsnoterade aktiebolagens årsredovisningar får man därför inte bortse från att rapporterna också skall tjäna olika legala syften. Man måste dessutom hålla i minnet att i vårt land de redovisningsregler, som man kommer fram till kan vara ändamålsenliga för de större aktiebolagen, åtminstone för närvarande, skall tillämpas även av de små och medelstora företagen.
Tilläggsinformation en lösning?
Sannolikt är det årsredovisningens legala uppgifter som gjort att vi i vårt land av tradition i första hand löst komplicerade redovisningsproblem genom regler om vad som kan tas upp som tillgångar och skulder i balansräkningen och om hur olika balansposter skall värderas – det vill säga genom sådana regler som med anglosaxisk terminologi ofta kallas ”accounting rules”. Internationellt sett är det relativt sett vanligare att svåra redovisningsfrågor i första hand tacklas genom regler, som gör att företag måste upplysa om tillämpade värderingsprinciper och lämna annan i sammanhanget relevant tilläggsinformation (s k ”disclosure rules”).
Frågan om redovisning av nya finansiella instrument kan tjäna som exempel på de olika angreppssätten. För standardiserade aktie- och ränteoptioner, terminer, swappar och liknande finansiella instrument fick vi som ett av de första länderna i världen regler om behandlingen i balansräkningen. FASB däremot har först under våren 1990 gett ut en rekommendation med regler om tilläggsinformation avseende vissa finansiella instrument. Vilka transaktioner som skall redovisas som tillgångar och skulder i balansräkningen och hur de i så fall skall värderas och andra ”accounting”-frågor behandlas i särskild ordning i ett annat projekt som av allt att döma inte kommer att bli färdigt på ett bra tag.
Det skulle sannolikt vara en fördel om vi i vårt land efter internationellt mönster, i större utsträckning kunde lösa svåra redovisningsfrågor genom att i ett första steg kräva tilläggsinformation. När det gäller frågan om en lämplig avvägning mellan ”substance” och ”form” skulle man med ett sådant angreppssätt inte behöva välja antingen det ena eller det andra utan kunna få ”både och”.
Reglerna skulle då utformas så att transaktioners ”form” i enighet med den ”verkliga civilrätten” skulle avgöra deras behandling i resultat- och balansräkningen. Om denna redovisning av olika skäl kan anses inte spegla deras verkliga ekonomiska betydelse skulle detta problem i första hand lösas genom tilläggsinformation i noterna. I varje fall i jämförelse med de ”disclosure”-regler vi har i dag bör regler om sådan tilläggsinformation kunna vara ”stränga” och ställa relativt långtgående krav på de upplysningar som skall lämnas.
Alla fall då en strikt civilrättslig tolkning leder till en ofullständig bild av transaktioners verkliga ekonomiska betydelse kan förmodligen inte hanteras med tilläggsinformation. Bland annat vissa hedgingtransaktioner bör sannolikt behandlas med utgångspunkt från sin ekonomiska betydelse redan i resultat- och balansräkningen. När det gäller andra konflikter mellan ”substance” och ”form” är tilläggsinformation en bättre lösning. Speciellt gäller detta i fråga om leasing och eventuellt andra transaktioner där en redovisning i enlighet med vad som anses vara den ekonomiska betydelsen skulle leda till att man skapade en speciell ”bokföringsmässig civilrätt”. Inte minst den senaste tidens utveckling på bland annat flygplans- och fastighetsmarknaderna har visat att det är väsentligt att resurser redovisas i den balansräkning där risken enligt den ”verkliga civilrätten” hör hemma. När man överväger att ändra våra traditionella svenska regler rörande ”recognition” och värdering bör man dessutom beakta att samhällsklimatet mycket väl kan komma att ändras så, att behovet av att i redovisningen beakta transaktioners ekonomiska betydelse minskar. Det är inte osannolikt att utvecklingen på 90-talet gjort eller kommer att göra olika aktörer medvetna om riskerna med vissa av de de mest iögonenfallande av de konstruktioner som tillämpats på 80-talet. I så fall kan näringslivet förmodas framöver blir mindre benäget att på kort sikt plocka fram vinster, som man vet eller kan räkna med kommer att medföra svårbedömbara kostnader i framtiden. Då försvinner ett av de argument som brukar framhållas av dem som menar, att principen ”substance over form” skulle vara en universalmedicin som skulle lösa ett stort antal redovisningsproblem. Dessutom kan som framgått biverkningarna förväntas bli allvarliga.
Birgitta Jönsson Lundmark är docent och verksam på Bohlins i Stockholm.
Referenser
APB Statement No. 4, Basic Concepts and Accounting Principles Underlying Financial Statements of Business Enterprises.
Briloff, Abraham J, Unaccountable Accounting, Harper & Row, 1972
Financial Accounting Standards Board, Statement of Financial Accounting Concepts No. 6, Elements of Financial Statements
Fischer, Gösta, Innebörd och form vid redovisning av finansiell leasing, Balans 2/1991
Gesetz zur Durchführung der Vierten, Siebenten und Achten Richtlinie des Rates der Europäischen Gemeinschaften zur Koordinierung des Gesellschaftsrechts
Grosskopf, Göran och Grönfors, Kurt, Civilrätt och skatterätt – hönan och ägget, Skattenytt nr 6 1990
IAS I, Disclosure of Accounting Policies
IAS 17, Accounting for Leases
IASC, Framework for the Preparation and Presentation of Financial Statements
Official Journal of the European Communities,
– Fourth Council Directive on the annual accounts of certain types of companies (78(660/EEC)
Seventh Council Directive on consolidated accounts (83/349/EEC)
Solomons, David, Making Accounting Policy, Oxford University Press, 1986
Taper, Eugene G, in Handbook of Accounting and Auditing, New York, 1981
UK GAAP, Arthur Young, 1989
Wyatt, Arthur R, Professionalism in Standard-Setting, CPA Journal, July 1988
Årsregnskabsloven, Lov nr. 284 af 10. juni 1981 om visse selskabers aflaeggelse af årsregnskab m.v.