FINFORUMs paneldebatt tände till under diskussionen om redovisningen av den s.k. Nobelgarantin. Ett konsortium med SE-banken i spetsen hade ett avtal med Nobel om att ägarna måste gå in med mera kapital om soliditeten i Gamlestaden skulle gå under 16 procent.
Om ägarna inte gjorde det kunde bankerna säga upp krediterna – vilket också skedde under hösten.
Hans Edenhammar, Veckans Affärer, tände gnistan genom att fråga börschefen Bengt Rydén om börsen kände till villkoret.
Lugnande besked
Nej, Bengt Rydén hade bara nåtts av ett lugnande pressmeddelande i juni om läget i Gamlestaden. Det var undertecknat av både Gamlestaden, Nobel och bankkonsortiet. Börsen utgick från att meddelandet var korrekt och blev mycket förvånad när det sex veckor senare visade sig vara fel.
Jacob Palmstierna, vice ordförande i Nobel, menade att eftersom det bara handlade om ett villkor för finansiering så behövde det i princip inte anmälas till börsen eller nämnas i årsredovisningen.
– Om det däremot hade varit en garanti, så skulle den ha anmälts, sa Jacob Palmstierna. En garanti är en borgen och en borgen ska anmälas. Så var det inte här.
I debatten kallades villkoret vid många olika namn, t.ex. garanti, soliditetsgaranti, konsolideringsgaranti och till slut ”det onämnbara”. Oenigheten om terminologin var stor. (Här skriver Balans i fortsättningen för enkelhetens skull ”villkoret” rakt igenom referatet utan att därmed ta ställning till vad det verkligen var.)
Bengt Rydén menade att börsen inte behövde knäcka nöten om vad villkoret var. Det var nog att konstatera att Nobel inte informerat börsen om det och dessutom lämnat vilseledande information.
Inget för revisionsberättelsen
Sven-Ivan Sundqvist, DN, frågade Nobels revisor Bertil Edlund om villkoret borde ha varit med i revisionsberättelsen.
Bertil Edlund menade dock att bakom frågan om de 1,7 miljarderna låg frågan om Gamlestaden kunde betraktas som going concern, d.v.s. om Gamlestaden kunde överleva ett år till. Och den frågan besvarades med ja när årsredovisningen fastställdes och revisionen avslutades.
Sven-Ivan Sundqvist:
– Bertil, menar du att du tycker att villkoret inte skulle in i årsredovisningen – det som det har blivit så mycket ståhej kring?
– Jag säger att jag inte skulle ha skrivit om det i revisionsberättelsen – även med nuvarande information, svarade Bertil Edlund.
– Men du kunde ju påpeka det här villkoret för företagsledningen som gör årsredovisningen, sa Sven-Ivan Sundqvist. Du bryr dig inte om aktieägarnas information.
Hans Edenhammar påpekade att enligt aktiebolagslagens 11 kap 9 § ska i förvaltningsberättelsen lämnas upplysning om sådana för bedömningen av bolagets verksamhetsresultat och ställning viktiga förhållanden, för vilka redovisning ej skall lämnas i resultaträkning eller balansräkning. Kunde inte den paragrafen appliceras på villkoret?
Jacob Palmstierna svarade att man kunde ha informerat om villkoret. Man kunde säga att det skulle falla om det inte uppfylldes och att bankerna då hade rätt dra undan mattan för Gamlestaden. Detta skulle omgående gå in i Nobels vinst- och förlusträkning eftersom aktierna och förlagslånet till Gamlestaden därmed skulle bli värdelösa över en natt.
Ett visst allmänintresse
– Det skulle röra sig om i runda svängar en miljard sjuhundratrettio miljoner kronor och om jag får, Bertil Edlund, spetsa till det lite: det kunde ju ha funnits ett visst allmänt intresse av att berätta om den risken för aktieägarna, fortsatte Jacob Palmstierna.
Bertil Edlund sa att han inte trodde att det vid årsskiftet 90/91 fanns någon som drömde om att det kapital som fanns i Gamlestaden inte skulle räcka till. Bankerna förlängde ju krediten mot den bakgrunden.
Bengt Rydén höll delvis med:
– Jag tror att det ligger till som Bertil säger. Vid årsskiftet bedömde man inte villkoret som en risk av sådan karaktär att den motiverade information i årsredovisningen. Men det finns ju andra sätt att informera. I och med årsredovisningen är det inte ”kört” för resten av året. När styrelsen är medveten om ett för bolagets resultat och ställning viktigt förhållande kan den informera om det. När insikten om en faktisk risk troligen växte fram mycket snabbt frampå vårkanten, kunde man ha gått ut och informerat om att det förelåg en affärsrisk.
– När Nobels styrelse den 7 augusti gjorde bedömningen att skjuta till pengar i Gamlestaden så var det en affärsmässig bedömning, sa Jacob Palmstierna. Det var inte en tolkning av en paragraf utan det var fråga om att göra det bästa av situationen. Enligt min bedömning kan man i någon form informera sina ägare om hur läget är, att det finns en risk att man hamnar i en knipa och att man då måste skjuta till ytterligare pengar.
Bengt Holmquist och Inge Wennberg