På tre år har börsens kurser i genomsnitt halverats.
För banker, finansbolag och fastighetsbolag är kurserna i dag kanske 10 procent.
Under de två senaste åren beräknas bankernas kreditförluster till över 100 miljarder, och de väntas fortsätta.
Konkurser, elände, arbetslöshet, valutakris.
Vi känner alla den ekonomiska krisens ansikten.
För två tre år sedan kunde vi inte ens i våra vildaste mardrömmar föreställa oss den situation som råder i dag. Vi var fartblinda av 1980- talet, då börskurserna steg 1 150 procent och då fastighetspriserna steg närmast från dag till dag.
Aldrig gjorde bankerna och finansbolagen bättre affärer och aldrig har fastighetsägare blivit så rika som under slutet av 80-talet.
Går man igenom listan över de rikaste i Sverige från början av 80-talet finner man att cirka 25 procent av de största förmögenheterna baserade sig på fastigheter. I början av 90-talet var siffran nästan 50 procent! Idag torde den vara mycket under 25 procent...
Vad gick snett under de här lättsinniga åren, eller ”sjuka åren”, som Ingemar Mundebo föredrar att kalla dem?
Varför slog inte revisorerna larm? Fanns det inte ens någon revisor med sans och balans?
Var det bara bankdirektörernas, VD-arnas, styrelsernas fel att det gick som det gick? Eller var revisorerna också lika dåligt insatta i verkligheten som de andra beslutsfattarna?
Balans frågade fem personer, med grundlig insyn i svenskt näringsliv, om revisorernas ansvar för det som hände.
De som svarade var Bo Rydin, styrelseordförande i SCA och Industrivärden, Ingemar Mundebo, generaldirektör i Riksrevisionsverket, Thorbjörn Fälldin, styrelseordförande i Föreningsbankerna och Televerket, Björn Edgren, bankdirektör i S-E Banken och tidigare advokat, samt Gustaf Douglas, VD i Latour.
Ett återkommande svar går ut på att revisorn ska återgå till den klassiska, ”sura”, revisorsrollen och inte fungera som konsult eller ”en i teamet”.
Lennart Hagman är frilansjournalist.