Det finns många som har tystnadsplikt. Till de klassiska tystnadsplikterna hör t.ex. de som gäller för präster, revisorer, advokater, journalister, läkare, tandläkare, sjuksköterskor, kuratorer och socialarbetare.
De här tystnadsplikterna har lite olika karaktär. Av de ovan uppräknade personerna med tystnadsplikter torde beröringspunkterna vara starkast mellan revisorer, advokater och präster.
– Kanske är de allra starkast mellan advokater och präster, säger advokat Peter Danowsky.
Advokater och präster skiljer sig från revisorer på så sätt att de inte har någon offentligrättslig funktion i förhållande till klienten. Revisorn har däremot en viss offentligrättslig plikt att rapportera t.ex. sådant som inte är tillfredsställande i klientens räkenskaper.
Total lojalitet
En motsvarande plikt har aldrig advokaten eller prästen. Advokatens och prästens lojalitetsplikt är total.
– En advokat har visserligen två lojalitetsplikter: en mot klienten, en mot rättsordningen, säger Peter Danowsky. Men inom ramen för det resonemanget finns det ändå inget utrymme för att lämna uppgifter som kan skada klienten.
Detta bygger på en gammal princip: att alla har rätt att vända sig till en rådgivare. Det är en grundläggande del i rättssäkerheten som på olika sätt funnits i alla tider. Man måste få bikta sig, man måste få ta råd av en advokat när man är i trångmål. Man kan givetvis också ta råd av en revisor och då gäller revisorns regler om tystnadsplikt enligt revisorsförordningen och FARs etikregler.
Den urgamla rätten att få råd gäller inte bara privatpersoner utan naturligtvis också dem som sköter ett företag. Det går inte att ha olika tystnadsplikter för privatpersoner och för företag. Det är ändå alltid människor som vänder sig till experten för att få råd. Dessa människor kan vilja säga saker både om sitt företag och om sig själva – eller om andra. Allt detta måste omfattas av tystnadsplikt.
Får inte ljuga
– Om klienten anförtror en advokat någonting så får advokaten inte berätta någonting om det, säger Peter Danowsky. Men advokaten får inte ljuga. Det är en plikt han har mot rättsordningen. Advokaten kan i stället undvika att svara och är ibland skyldig att inte svara.
Att undvika svara gör advokaten inte genom att tiga. Man säger t.ex. att man är förhindrad att svara på den ställda frågan.
En advokat har ingen skyldighet att uppge sin klients namn eller adress.
När en advokat säger att han har träffat en eftersökt klient i Venezuela, så kan man alltså utgå från att klienten har samtyckt till det.
Frågan om klientens adress är också ett exempel på en kollision mellan lojaliteterna mot klienten respektive rättsordningen.
Det är helt klart att en advokat inte utan att klientens medgivande får tala om var han finns. Och advokaten har inte någon skyldighet enligt rättsordningen att biträda med delgivning. Polis och åklagare får leta själva, bäst de kan.
Öppna relationer
Men många av advokatens klientrelationer är öppna. I processer är det ju ingen hemlighet vem klienten är.
Men ofta vill företag och privatpersoner inte att det ska vara känt att de lämnat ett uppdrag till en advokat, än mindre vilket uppdrag det är.
Ett särskilt problem för advokaten – liksom för revisorn – är att folk berättar saker för honom, därför att de vet att han har tystnadsplikt.
Advokaten får reda på saker, som kanske kan vara viktiga för en process, med förbehållet att han inte får använda sig av vad han fått veta. Sådana uppgifter kan komma från klienten, från ett vittne eller kanske från en person som inte till något pris vill vittna.
Om det är klienten som lämnar uppgiften är det inget problem. Lojaliteten mot klienten är mycket klar.
– Om det är någon annan person så säger jag: ”Kom ihåg att det är min uppgift att tillvarata min klients intressen. Om det gäller något som jag inte kan berätta för min klient eller använda på annat sätt så ska du inte heller säga det till mig”, säger Peter Danowsky.
Många förtroenden
Detta är grundregeln. Riktigt så trubbig är inte verkligheten. Det kan vara så att advokaten vill lyssna först och sedan försöka övertala personen att få använda det han sagt.
– På det här sättet får advokater ganska många förtroenden från personer som inte är deras klienter, säger Peter Danowsky. De utgår från att advokaten har tystnadsplikt. Och regeln om denna är ganska klar.
I rättegångsbalken såväl som i advokatsamfundets av regeringen fastställda stadgar står det att advokater är skyldiga att där god advokatsed så fordrar förtiga vad de erfar i sin yrkesutövning.
– Det är i och för sig tveksamt om det är yrkesutövning att t.ex. gå på ett kalas, säger Peter Danowsky. Men om någon där berättar något med hänvisning till advokatens tystnadsplikt, så kan man räkna med att advokaten accepterar. Han går inte ut och skvallrar om det.
I reglerna om god advokatsed står det att advokat ska iaktta diskretion om klientens angelägenhet. Upplysningar om förtroenden får bara lämnas om det finns en laglig skyldighet eller om klienten har lämnat sitt samtycke. Undantagen är formulerade ungefär som i FARs etikregel om tystnadsplikt.
Tala utan att avslöja
Ofta kan den som har tystnadsplikt uttala sig om en klient utan att beröra sådant som inte får avslöjas.
– Om jag företräder en klient i en rättegång så kan jag säga väldigt mycket genom att kommentera förloppet, bevisningen och rättsfrågorna och samtidigt undvika att säga sådant som anförtrotts mig, säger Peter Danowsky. Det är förtroendet som ska skyddas.
Om massmedier ringer och frågar om olika saker kan den som har tystnadsplikt trots allt säga ganska mycket genom att t.ex. prata om de regler som gäller i allmänhet – i stället för att bara hänvisa till sin tystnadsplikt.
– Det är ofta så att man gagnar klientens intresse genom att uppträda ganska öppet mot medierna, säger Peter Danowsky. De bevakar ju näringslivet och de bevakar de rättsliga förloppen. Vi får allt skickligare reportrar. Då tycker jag som ombud för en klient att man har en skyldighet att hjälpa till så att publiceringen blir korrekt. Det skrivs ju i alla fall. Då är det bättre att samtala ordentligt med den som är intresserad i stället för att bara i efterhand säga att det är fel i tidningen. Man gör nytta för klienten om man svarar på frågor. Men det ska givetvis vara med klientens medgivande.
Dålig metod
Att säga ”inga kommentarer” när aftontidningen ringer är ofta en dålig metod. Organet ifråga kan ha fått in braskande sensationella uppgifter från någon tipsare. Resultatet kan bli en lika braskande sensationell artikel avslutad med att någon säger ”inga kommentarer”. Dessa två ord på slutet kan snarare förstärka än försvaga intrycket av att det som i övrigt står i artikeln är den fullständiga sanningen. Och då kan alltihopa, utan att skribenten tror det, vara lögn och förbannad dikt rakt igenom.
Inge Wennberg