I Balans 6–7/92 analyserade jag några effekter som den av Redovisningsrådet föreslagna metoden att redovisa konvertibla skuldebrev skulle leda till för ett företag. I Balans 8–9/92 kommenteras min analys av Tommy Cronholm. Cronholm säger inledningsvis att han kommit fram till samma slutsatser som jag, men att våra beräkningar skiljer sig åt på en väsentlig punkt. Cronholm konstaterar att de i min artikel redovisade beräkningarna av företagets kassaflöden och dynamiska effekter på finansiella nyckeltal bygger på antagandet att den redovisade räntekostnaden är i sin helhet avdragsgill. Cronholm menar att dagens skattelagstiftning inte tillåter detta, och redovisar på ett klart sätt skälen för sin ståndpunkt. Avslutningsvis säger Cronholm att därmed ”faller sannolikt en del av de fördelar i ekonomiskt hänseende som Schuster visat i sin artikel”. Jag avser att kort kommentera detta påstående.
Först vill jag säga att Cronholms argument för att endast ränteutbetalningarna är avdragsgilla för företaget för mig (som lekman inom skatterätten) förefaller logiska. I den rapport som min artikel i Balans 6–7/92 bygger på (Schuster, W.: Redovisning av konvertibla skuldebrev. EFI Research Paper nr 6470. Handelshögskolan i Stockholm. Juni 1992) analyserar jag effekterna såväl under antagandet att endast ränteutbetalningarna är avdragsgilla som under antagandet att hela den redovisade räntekostnaden är avdragsgill. Cronholm konstaterar ju också att bl.a. skatterättens knytning till den goda redovisningsseden gör att det inte kan uteslutas att skatterätten, genom lagändring, kan utvecklas dithän att företag som väljer rådets förslag till redovisningsmetod, får avdrag för hela den redovisade räntekostnaden. Vilka blir då effekterna på redovisad lönsamhet och finansiell ställning, kassaflöden och fördelning mellan bundet och fritt eget kapital vid en jämförelse mellan ”Redovisningsrådets metod” och tidigare praxis om endast ränteutbetalningarna är avdragsgilla? Till att börja med kan konstateras att några effekter på företagets kassaflöden till följd av olikheter i skattebetalningarna givetvis inte uppstår, eftersom skattebetalningarna då blir desamma oavsett redovisningsmetod. Därmed uppstår inte heller några dynamiska effekter på redovisad lönsamhet och finansiell ställning på grund av olikheter i sådana kassaflöden. Om vi bortser från dynamiska effekter, gäller att en redovisning enligt Redovisningsrådets metod, i jämförelse med tidigare praxis, leder till en negativ effekt i form av lägre räntabilitet på eget kapital och en positiv effekt i form av en lägre skuldsättningsgrad (jämför den inledande analysen i min artikel där jag antog att redovisningsmetoderna leder till samma skattekonsekvenser). I ett sådant fall måste, i ett företags perspektiv, den negativa effekten av en lägre räntabilitet på eget kapital (och en omfördelning från fritt till bundet eget kapital) avvägas mot den positiva effekten av en lägre skuldsättningsgrad. Det är inte uppenbart vilken slutsatsen skulle bli, och vilka konsekvenser detta skulle kunna få för acceptansen av den nya metoden.
Detta blir sammanfattningsvis effekterna av en förändring i antagandet beträffande beskattningen (på en mer preciserad nivå än Cronholms påstående att därmed ”faller sannolikt en del av de fördelar i ekonomiskt hänseende som Schuster visat i sin artikel”). Resonemanget är i linje med analysen i min artikel, vilket detta inlägg avser att tydliggöra.
Walter Schuster