Innehåll

Balans nr 11 1992

Debatt: Om den s.k. intressentmodellen

I en debatt i Balans med anledning av Lennart Svenssons artikel ”Revisorn i trångmål” (1991:11) har Björn Markland (1991:12), Ulf Gometz (1992:2 och 4), Per Strandin (1992:2) och Stig Nilsson (1992:3) gjort inlägg. Lennart Svensson har återkommit med en ny artikel ”Ut ur skyttegravarna och upp på barrikaderna” (1992:3). Debatten handlar till en inte oväsentlig del om den s.k. intressentmodellen. Ulf Gometz använder även uttrycket ”intressentcirkeln”.

Stig Nilsson säger (1992:3 s. 10.) ”Intressentmodellen har säkert ställt till mycket förvirring under åren. Jag tror dock att det mest är fråga om ett kårinternt lidande.”

Lennart Svensson skriver (1992:3 s. 12) ”Utan att nu kunna styrka ett sådant påstående kan jag ana, att intressentmodellen är en typisk svensk konstruktion, med allt vad detta innebär.”

Vad kan då den s.k. intressentmodellen innebära? Den av FAR utgivna läroboken Revision I (1991 års upplaga) borde kunna ge besked. Sakregistret upptar dock inte ordet ”intressentmodell”. Förhållanden som skulle kunna ha att göra med den s.k. intressentmodellen, behandlas på sidorna 16–18 och 82–86. På sidorna 17 och 83 återfinns en och samma bild över intressenter. Denna bild har Lennart Svensson tagit med i sin första artikel (1991:11 s. 5).

Kedner-Roos kommentar till 1975 års aktiebolagslag med titel ”Aktiebolagslagen” uttalas (fjärde upplagan s. 267): ”Revisors intressenter: Revisor tillsätts normalt av bolagsstämman. Men han representerar inte endast aktieägarnas intressen. Revisor skall också se till att bolagsledningen iakttar de bestämmelser i aktiebolagslagen och bolagsordningen som avser att skydda bolagets borgenärer, anställda, den aktieköpande allmänheten, aktieägarminoriteter och enskilda aktieägare. Även det allmännas intresse är han skyldig att beakta. Det kan ifrågasättas, om revisorer har möjlighet att tjäna alla dessa intressen utan att råka i lojalitetskonflikt. I själva verket ger lagen anvisning på hur eventuella lojalitetskonflikter skall lösas. Den begränsar revisorernas plikter mot andra än aktieägarna till en tillsyn att de bestämmelser i aktiebolagslagen och bolagsordningen som skall skydda övriga intressentkategorier blir respekterade.” Jfr Prop 1975:103 s. 125, 242 och 432.

Ett liknande uttalande har gjorts i Stenbeck-Wijnbladh-Nials kommentar till 1944 års aktiebolagslag med titel ”Aktiebolagslagen” tredje upplagan s. 417. Detta uttalande är ordagrant hämtat från Lagberedningens förslag till Lag om aktiebolag, SOU 1941:9 s. 446.

Då Kedner-Roos i anfört arbete s. 267 hävdar att lagen begränsar revisorns plikter mot andra än aktieägarna till en tillsyn att de bestämmelser i aktiebolagslagen och bolagsordningen som skall skydda övriga intressentkategorier blir respekterade, torde författarna åsyfta en bestämmelse i 10 kap 10 § tredje stycket aktiebolagslagen. Detta stycke innehåller två bestämmelser, som båda rör frågan när revisor skall göra anmärkning i sin revisionsberättelse. De båda bestämmelserna, som nedan betecknats a och b, innebär följande.

a) Om styrelseledamot eller verkställande direktör kan läggas till last sådan åtgärd eller försummelse, som kan föranleda ersättningsskyldighet, skall anmärkning göras i revisionsberättelsen.

b) Om styrelseledamot eller verkställande direktör eljest har handlat i strid mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen, skall anmärkning göras i revisionsberättelsen.

Det är bestämmelsen under b) som är av intresse. Denna bestämmelse fanns inte med i Aktiebolagsutredningens förslag till aktiebolagslag m.m. Jfr SOU 1971:15 s. 35 nederst. I Prop 1975:103 s. 432 uttalas om sistnämnda bestämmelse: ”Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 13:7) har revisorerna att beakta bl.a. samhällets och den aktieköpande allmänhetens intressen. Den nu berörda bestämmelsen är ett uttryck för det. Den innebär bl.a. att revisor är skyldig att göra anmärkning om exempelvis reglerna i 12 kap 7 § om förbud mot penninglån överträtts eller om bolagsledningen lämnat felaktiga uppgifter i registreringsanmälningar till patentverket.”

Frågan i vad mån en revisor skall beakta andra intressen än ägarens kom upp år 1983 i samband med att kommissionen mot ekonomisk brottslighet avgav ett delbetänkande (SOU 1983:36). I detta betänkande föreslog kommissionen, att revisorerna vid sin granskning av företagen skulle kontrollera hur dessa uppfyllt sina skyldigheter enligt vissa angivna centrala skatte- och avgiftsförfattningar.

FAR ställde sig starkt kritiskt mot förslaget.

I anledning av förslaget lämnades en proposition till Riksdagen 1984/1985:30. Departementschefen, som visserligen fann förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning, ansåg beträffande omfattningen av revisorernas granskning det motiverat med en viss begränsning och precisering i förhållande till kommissionens förslag. Riksdagen biföll det i propositionen framlagda förslaget, att såväl till 10 kap 10 § aktiebolagslagen som till 4 kap 10 § lagen om årsredovisning m.m. i vissa företag skulle fogas två nya stycken. De bestämmelser, som intagits i nämnda stycken, innebär i huvudsak, att om ett företag inte i rätt tid betalt skatter och sociala avgifter för anställda samt mervärdeskatt, skall detta anmärkas i revisionsberättelsen.

Enligt Kedner-Roos uttalande är den hänsyn, som revisor skall taga till andra intressen än aktieägarnas, inte av särskilt omfattande natur. En enskild ledamot eller grupp av ledamöter inom FAR kan givetvis hävda, att god revisorssed bör taga större hänsyn till utomstående intressen än som följer av nämnda uttalande. Men råkar en sådan uppfattning inte i konflikt med Regel 2 – Oberoende i reglerna för god revisorssed? Jag anser så vara fallet. Det bör dock framhållas, att anvisningarna till denna regel inte tar upp detta problem. Det kan därför vara av intresse att göra en jämförelse med vad som gäller för en advokat. På grund av bestämmelserna i 14 § Vägledande regler om god advokatsed (se Advokatsamfundets matrikel) är en advokat skyldig att avböja ett erbjudet uppdrag om han i saken företräder ett intresse, som strider mot uppdragsgivarens intresse. Mot bakgrunden av denna jämförelse är det svårt att se, att det skulle vara möjligt att utöka omfattningen av revisorns hänsynstagande till andra intressen än aktieägarnas. Återstår då den möjligheten, att FAR vänder sig till Regeringen med en hemställan, att revisors möjlighet att beakta andra intressen än aktieägarens genom lagändring måtte utökas. Men skulle FAR med hänsyn till den starka kritik FAR riktade mot kommissionen mot ekonomisk brottslighets betänkande – kunna göra en sådan hemställan?

Av det anförda får anses följa, att det inte finns utrymme för någon intressentmodell.

Sven Almqvist, auktor revisor